Fredagslistan 2014, vecka 50: Trumljud

Godmorgon!

Idag ska vi nörda ner oss och prata trumproduktioner. Då jag själv är trummis är detta ett ormråde som, såklart, ligger mig varmt om hjärtat. En usel produktion kan i ärlighetens namn sätta allvarliga käppar i hjulet för hur jag uppskattar en skiva eller inte (se det allestädes närvarande exemplet "St. Anger). Men på precis samma sätt så kan en snygg rattning av hur trummorna låter höja en skiva till oanade höjder (se INSOMNIUMs "Shadows Of The Dying Sun").

Trumljud har ju ändrats över tid - därför får ni fem exempel från 1970-talet och fram till 2010-talet - av låtar som har en minst sagt fin proddning av trummorna.

Vi kör.

Året är 1976. Den kanadensiska powertrion RUSH har med sina tre föregångsplattor ("Rush" från 1974, "Fly By Night" och "Caress Of Steel", bägge från 1975 - vi snackar arbetstempo!) inte lyckats åstadkomma den succé som framför allt deras bolag Mercury har förväntat sig. Bolaget vill lägga sig i nästa skiva. Vad gör Neil Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee i detta läge? Jo, de snickrar ihop en tematisk skiva som inleds med en över 20 minuter lång låt. Bolaget skiter knäck tills dess att de ser att skivan inte bara säljer, den säljer utav bara fan. "2112" blir skivan som på allvar sätter RUSH på kartan som ett av de mest innovativa och intressanta banden på planeten, en placering de fortfarande behåller idag. Om skivan är storvulen är produktionen inte det - den är snarare torr. Pearts trummor, han använde trummor från Slingerland mellan 1974 och 1977, låter
låter verkligen inte stora, virveltrumman är minst sagt knastertorr. Om man känner för att veta mer om Pearts trumset kan man kolla här.

Året är 1986. EUROPE från Upplands Väsby släpper den 26 maj "The Final Countdown" och blir stora utav bara fan. Bandet turnerar över hela världen och drar in så mycket pengar att de, istället för att flyga över Ian Hauglands trumpodium från USA, väljer att bygga ett nytt till Europasvängen till en kostnad av många pengar. Jag skulle kunna prata bort en hel kväll om hur trummor lät under 1980-talet. Detta årtionde är ju inte ihågkommet för att det var måttligt på något sätt. Det är årtiondet då yuppien gör sitt intrände, kapitalismen är religion och då band gillar stora produktioner. (För det bästa exemplet inom mainstreammusiken se The Bangles låt Eternal Flame. Virveltrumman i slutet av låten är inget man skojar bort i första taget). EUROPE är inget undantag. De tar in Kevin Elson som producerar skivan. Resultatet är en minst sagt radiovänlig produktion. Hauglands trummor låter visserligen stora, men inte för stora. På skivan, precis som under hela karriären, använde Haugland Yamahatrummor av inte den lilla storleken.

Året är 1991. Den tolfte augusti släpper METALLICA skivan som ska göra dem till ett världsband. Bandet överger här med stor kraft sina
extrema rötter. Bandet har tagit in Bob Rock att producera skivan. Tanken är att han ska ge musiken en stor kostym. Det gör han. METALLICA låter på denna skiva oerhört bra. Trumljudet som Rock har gett Ulrich är minst sagt muskligt. Jag kan säga att virveltrumman låter som en våt dröm för mina öron. På turnén för skivan tar Ulrich ut svängarna än mer och utrustar sina två trumset med pukor från storlek 10" till 18". Han har en 16" puka som hängande, vilket på den tiden var minst sagt uppseendeväckande. Jag undrar om det har skett senare faktiskt. Oavsett vad man tycker om riktningen som bandets musik tog med denna skiva så kan jag konstatera att produktionen fortfarande låter fantastiskt bra.

Året är 2004. THE HAUNTED har tappat sin sångare sedan två skivor Marco Aro. Tillbaka kommer bandets originalsångare Peter Dolving. Det är oftast det folk kommer ihåg. när det gäller "Revolver".  Det jag kommer ihåg är att trummisen Per Möller Jensen byter från Premiertrummor till Tama Starclassic. Och vilken jävla skillnad det gör. Jensens nya trummor äter sig igen den massiva skrikvägg som Dolving snickrar upp på sin triumfatoriska återkomst till bandet. Här låter bandet bättre än någonsin. Om ni vill friska upp minnet när det gäller Möller Jensens storlek på trumseten han har använt under karriären och vad det (möjligen) har haft för inverkan på musiken i THE HAUNTED kan ni kolla in det här gamla inlägget från 2011.

Året är 2014. BLOODBATH annonserar att Nick Holmes från PARADISE LOST är bandets nya sångare. I december släpper bandet "Grand Morbid Funeral" som bevisar i alla fall för undertecknad att de är ett band som vet hur en slipsten skall dras med kraft och ackuratess. Martin Axenrots trummor låter så fantastiskt bra att jag, faktiskt, smäller av. Att låtmaterialet är det bästa bandet presenterat på många år gör ju inte saken bättre. Axenrots lir är här rakt på sak - visst, här finns lite finesser - men vi pratar ändå death metal här.



/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 50: Trumljud

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 9

Nominerad: "Tellurian" - SOEN

I väntan på nästa album från TOOL finns det ett alldeles utmärkt alternativ, SOEN!

Det var en hel del som uppskattade bandets första skiva "Cognitive" - jag gillade inte den alls. Därför är det kul att konstatera att "Tellurian" faller mig oerhört mycket mer på läppen. Det är en fantastiskt känslosam skiva detta. Nerver ligger utanpå kroppen mest hela tiden - och det är extremt befriande att lyssna på sådana skivor emellanåt.

Sången från Joel Ekelöf är, precis som kollega Robert Gustafsson skrev i recensionen av skivan, fullständigt lysande. Han framkallar känslor den mannen, det kan jag säga utan att ta i för mycket. Trumspelet från före detta OPETH-trummisen Martin Lopez är också mycket bra.

"Tellurian" är en oerhört mångfacetterad skiva - här samsas det skira med det brötiga på ett extremt självklart sett. Jag ber er observera den oerhört vackra The Words som ligger i videoformat nedan. Snälla ni, gör er en tjänst och lyssna på kanske den vackraste låten ni kommer höra i år. Jag menar det.

/Martin

In Flames - streamad konsert

Jag uppskattade ju inte IN FLAMES senaste skiva. Live var det ett tag sedan jag såg bandet - senaste gången var på SRF för ett antal år sedan. Det var, ärligt, sådär. Då minns jag hellre tiden då bandet gjorde en liten turné på mindre lokaler och spelningen på Mejeriet som var mer än exstatisk.

Bandet är, oavhängigt av ovanstående rant, ute på en sväng i USA med OPETH som med-headlinare.

Tidigt i morse svensk tid när bandet gick på scen i Los Angeles kunde man följa bandets antics via stream i ett samarbete mellan Yahoo och Livenation. Konserten finns fortfarande att kolla på. Setlisten var som följer:

1. In Plain View
2. Everything's Gone
3. Trigger
4. Cloud Connected
5. Delight and Angers
6. Paralyzed
7. Through Oblivion
8. Only for the Weak
9. The Chosen Pessimist
10. Where the Dead Ships Dwell
11. Rusted Nail
12. The Quiet Place
13. The Mirror's Truth
14. Deliver Us
15. Take This Life
     
    Konserten - om intresse finns - hittar ni här 
     
     
    /Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 8

Nominerad: "Grand Morbid Funeral" - BLOODBATH

När man har ett sådant bagage som BLOODBATH har, då kanske jag förväntar mig lite extra som lyssnare? För lite så är det ju - BLOODBATH har blivit kallad supergrupp, ett uttryck som är ganska missvisande. Ja, medlemmarna har ju andra huvudband, men vi pratar ändå death metal här.

Otvetydigt är att BLOODBATH är ett band som väldigt många människor bryr sig väldigt mycket om. När Mikael Åkerfeldt lämnade bandet efter "The Fathomless Mastery" så har det spekulerats vilt vem som skulle ersätta honom. Svaret är Nick Holmes från PARADISE LOST. Jag höjde på ögonbrynen rätt ordentligt kan jag säga.
Det kan ha spelat in på förväntningarna jag hade på själva skivan - för att sammanfatta: jag hade inga förväntningar alls.

Då är det ju desto roligare att konstatera att "Grand Morbid Funeral" är en riktigt stark skiva. Jag vill mena att den är bättre än rätt mycket bandet släppt i från sig. Det låter äckligt bra oavsett om bandet lirar halsbrytande snabbt, eller tungt. Ljudbilden är suverän. Och Holmes sjunger som bara den. Det är ren exstas faktiskt.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 7

Nominerad: "The Singularity (Phase One: Neohuman)" - SCAR SYMMETRY

Efter en ganska förväntad inledande Neohuman som bjuder på melodisk dödsmetall av rang kommer bandet igång på allvar från Limits To Infinity och håller greppet stramt fram till skivans slut. Jag är faktiskt imponerad av materialet som känns starkare än vad bandet har presterat på många år. Man har behållt det som bandet är verkligt bra på - högkvalitativ melodisk dödsmetall med gott om gitarrmumma och extremt snygga harmonier - och lagt på ett allvar som ger materialet en helt annan tyngd än vad bandet har haft tidigare.

Så skrev jag i recensionen för inte alltför länge sedan. Sedan dess har jag med stor regelbundenhet återvänt till SCAR SYMMETRYs skiva, som bara fortsätter att växa. Jag är, som ni förstår, fortfarande oerhört imponerad av vad bandet presterar på albumet. Jag tycker att det lätt är det bästa som bandet har gett ut under sin numera ganska långa karriär.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 6

Nominerad: "Promulgation Of The Fall" - DEAD CONGREGATION.

Grekernas death metal är så svärtad att det nästan blir jobbigt att lyssna på den. Men bara nästan. Jag var oerhört imponerad av "Promulgation Of The Fall" när jag recenserade skivan för Werock i mitten av sommaren. Känslan är kvar - detta är death metal när den är som bäst. Här finns mörkret, ångesten, vreden och döden väldigt närvarande.

Jag plockade fram de stora superlativen och skrev att

[d]etta kan vara det absolut coolaste och bästa jag hört i år. Tycker man att exempelvis BEHEMOTH har blivit aningens för polerade ljudmässigt på ”The Satanist” - då är detta en skiva man ska kolla upp. I övrigt är DEAD CONGREGATION ett band som gör det minst lika bra som de polska dödsgiganterna.

Stora ord kanske, men faktum kvarstår, "Promulgation Of The Fall" är en episk skiva i ordets allra bästa bemärkelse.

/Martin

A Real Live Christmas, vecka 2

Det var väl en fin första vecka med massor av skoj inspelningar och kul i poolen? Vi fortsätter med mer blandat mums och njuter av alla dessa människor med kassettbandspelare som gjort kulturgärningar en masse.

8/12 Kiss – Detroit 1984 (Animalize Live)

Vi kickar igång veckan med en av de bästa köpfilmerna jag vet. Inspelad på anrika Cobo Arena i Detroit, med sättningen som är min favorit ur ett barndomsnostalgiskt perspektiv. Låtarna går i 180, Eric är snortight och spelglädjen är nästan så man kan ta på den. Men när bassolot kommer så spolar jag nog en smula ändå, eller går och hämtar mer kaffe.

9/12 Genesis – Boston 1974

Vilken grej ändå. Genesis har precis blivit ett stort namn och väljer då att på sin nya turné köra den nya skivan, en temadubbel-lp dessutom, rakt av. Knappt några gamla hits, ingen Supper’s ready, bara den nya skivan och en eller två äldre låtar som avslutning. Men vilken skiva, och vilken spelning. En publikupptagning i nästintill otroligt bra kvalitet. Skoj!

10/12 Rainbow – Kyoto 1976

Rainbows japanturné 1976 är tveklöst den bästa turné de gjorde, och musiken de spelade framfördes med en frenesi och ljuvlighet som de inte lyckades åstadkomma vare sig innan eller efteråt. Hela turnén finns tillgänglig i oftast fantastiska ljudupptagningar, även den officiella liveskivan ”On Stage” är som bekant inspelad på denna runda. Jag valde Kyotogiget eftersom det är ett av de riktiga supergigen med både Stargazer och A light in the black (den senare försvann snart ur låtlistan) samt ett jam på The Shadows-hiten Apache som mig veterligen bara hände just i Kyoto. En ypperlig publikupptagning från den japanska bootleggern Mr. Peach bjuder oss således på en riktig högtidsstund i hörlurarna.

11/12 Alice Cooper – London 1989

Jag dissade ju (nästan) Alice ovan så nu får han ta plats med den andra kvällen på Wembley arena 1989. Trashturnén är i full gång, låtlistan bjuder på obskyriteter som Desperado och Gutter cat vs. The Jets samt nästan hela "Trash"-skivan. Jag hade faktiskt möjlighet att se detta i Köpenhamn men avstod. För jag var dum i huvudet.

12/12 Black Sabbath – Syracuse 1976

På undertecknads namnsdag blir det stenjävlahårt. En kristallklar radioinspelning från en av Sabbaths sämst dokumenterade turnéer. Och vilka låtar vi bjuds på, det är tyvärr inte hela giget men på den knappa timmen som bjuds har radion ändå lyckats få med rariteter som Gypsy, Electric funeral och den riktigt rara All moving parts (stand still). Jag minns fortfarande när detta gig läckte ut via Wolfgangs Vault. Det var en fin dag.

13/12 Rainbow – Fukuoka 1976 / 220 Volt – Östersund 1982

Det är luciadags och vi lyssnar lite på ännu ett Rainbowgig innan vi hoppar över till gänget i 200 Volt. Voltarna spelade två gig denna dag enligt Mats Karlsson, och det som finns bevarat bland samlare är en videoupptagning på det andra giget – det ägde rum på Folkets Hus och bandet kör på alla cylindrarna. Kvalitén på inspelningen är dålig, men vi överlever eftersom det finns så otroligt lite material med 220 Volt ute bland samlare. White powder, för bövelen!

14/12 Alice Cooper Göteborg 2009 / Europe Helsingborg 1984

Alice Coopergiget i Göteborg var ett sådant som hade alla förutsättningar. En otroligt bra låtlista med många rariteter och en scenshow där han blev avrättad massor av gånger på olika sätt. Ändå var det tyvärr en ganska trött tillställning, bandet var inte det bästa och speciellt trummisen verkade tycka det var skittråkigt. Jag skippar därför den fina soundboarden som man fick på ett USB efteråt och hoppar tillbaka till 1984 och ett Europe på Idrottens Hus i Helsingborg. Ljudet är tyvärr bara sådär men de är så satans bra på denna höstturné att man får magknip. Briljant låtlista, en ny stark trummis och rökbomber. Vad mer kan man begära?

Ah, vilken vecka. Och snart börjar en ny. Med en av mina absoluta favoritliveinspelningar, alla kategorier. Tills dess, enjoy!

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 49: Konceptalbum

Godmorgon!

Idag ska vi prata konceptalbum. Det följer på en så pass överdriven genre som metal att det förekommer album som berättar, helt eller delvis, en historia på ett sätt som kanske inte NAPALM DEATHs album gör. Kanske är det en önskan att bli tagen på större allvar som får metalorkestrar över hela planeten att göra konceptalbum, kanske känner de behovet att ha en riktlinje i sitt kreativa arbete, kanske är det helt enkelt alltför svårt att avstå att göra något verkligt pretentiöst som gör att det numera finns en uppsjö av album av dylik sort. Vad vet jag?

Vad jag däremot vet är att flera av dessa skivor är så pass bra att de har sålt stora upplagor och i vissa fall anses vara kreativa höjdpunkter i bandens diskografier. Med den uppsjö av musik som finns inom denna ganska speciella nisch var det inte helt lätt att välja 5 skivor som jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Men det gick, haha!

Vi kör.

"The Key" av NOCTURNUS. Denna skiva kom 1990, en tid då death metal fortfarande var relativt ny som genre och då väldigt mycket av texterna handlade om olika akter av våld. Det var mycket blod, tarmar och ond bråd död. I detta skede släpper NOCTURNUS en skiva som handlar om en cyborg som åker tillbaka i tiden till år 0 i akt och mening att hindra att kristendomen fick så stort genomslag. Vilket den också lyckas med, och historien blir ganska så annorlunda. Lägg till detta ett bruk av keyboards som verkligen inte var ett instrument som sågs med blida ögon av den extremt traditionella death metalscenen och vi får en skiva som verkligen var före sin tid, och som verkligen är bra.

"The Singularity (Phase I: Neohumanity" av SCAR SYMMETRY.
Med denna skiva har SCAR SYMMETRY påbörjat det som ska bli en trilogi med transhumanism som sammanhållande tema. Skivan beskriver en värld där människa och maskin går samman för att skapa nästa steg i evolutionen. Jag vill redan nu utnämna skivan som det bästa SCAR SYMMETRY släppt från sig. Projektets hela mäktighet är av sådan grad att nog ganska många band skulle dra sig från att ge sig in i dylika krumsprång. Med en sådan här inledning blir jag dock extremt till mig i trasorna - varenda låt är så fruktansvärt bra att det inte går att bli annat än impad. Ska jag välja en låt som sticker ut lite extra får det bli Cryonic Harvest.
"Operation: Mindcrime" av  QUEENSRYCHE. Konceptalbumens konceptalbum enligt många. Jag nöjer mig med att konstatera att QUEENSRYCHE åstadkom ett album som verkligen fortfarande lyssnare hittar till. Vansinnigt bra platta är det i vilket fall. Historien om Nikki, en narkoman som desillusionerad över samhällets förfall dras in i en revolutionär grupp ledd av den minst sagt manipuläre Dr. X och som används av denne efter grundlig hjärntvätt som mördare för att undanröja politiska ledare må man tycka vad man vill om. Försäljningsiffrorna talar sitt tydliga språk - skivan har sålt över 1 miljon enheter bara i USA, och skivan omnämns ofta när det gäller skivor som man bör ha hört innan man dör.

"The Metal Opera" av AVANTASIA. När EDGUYs sångare Tobias Sammet drog igång sitt AVANTASIA projekt så höjde han ribban avsevärt när det gäller power metal. I alla fall när det gäller de två första skivorna som projektet gav ut. Jag är ingen stor uppskattare av power metal, men framför allt första skivan är så bra att det inte går att göra annat än att kapitulera. Med en stor samling gästsångare (att bandet har kunnat spela live så mycket som det faktiskt gjort är inget annat än en logistisk och planeringsmässig triumf) som spelar olika roller var projektet ambitiöst redan från starten. Albumet har en stor och extremt komplicerad grundhistoria som ni hemskt gärna får bekanta er med om ni har lust. Power metal är ju den mest tjo- och tjimmiga av metals subgenres. Det ska vara trallvänligt och käckt. Det är det även här, men här finns ett allvar som jag tycker tränger igenom - låtmaterialet går sannerligen inte av för hackor - och samtliga gästsångare går in med vässade vapen. Det är extremt njutbart.

"Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes Of Madness" av COHEED AND CAMBRIA.
En ruggigt lång titel på tredje albumet från proggarna i COHEED AND CAMBRIA, bandet som gav sig ut på en vindlande färd över inte bara ett album utan fem som berättade historien  om The Amory Wars. Från början var historien en tetralogi om fem grafiska romaner skriven av bandets frontfigur Claudio Sanchez. Precis - nördometern slår i taket, vilket jag är helt bekväm med. Denna skivan är i särklass den bästa i serien - det är vindlande musik. Allt från det vackert skira till det brötiga ryms. En skiva som jag, fortfarande, återvänder till med oregelbundna intervall.

Fredagslistan 2014, vecka 49: Konceptalbum

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Exit Wounds" - THE HAUNTED

Om man gladeligen hänger med i andra bands transformeringar (se föregående nominerade platta) så finns det vissa band jag gärna hör låta på ett specifikt sätt. Marco Aros återkomst till THE HAUNTED saluteras med en skiva sprängfylld med tvåtaktsthrash.

Exakt som jag vill att bandet ska låta. Inga gnölsånger som bandet sysslade med under Dolvings andra sejour i bandet så långt öronen hör. Här är det rens som prioriteras.

Med genomgående muskulöst riffande, en Aro som gastar i ett läge, trumspel som får mig att dregla så är detta en skiva att utan vidare eftertanke banga sönder huvudet till. Och det, kära vänner, är ett gott betyg.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "Pale Communion" - OPETH

OPETH är ett viktigt band för mig. Hade jag tvingats välja ett band att lyssna på för evig tid hade jag med stor sannolikhet valt OPETH.

Jag var svårt nervös när jag fick tillgång till "Pale Communion". Jag tyckte att "Heritage" var en besvikelse till skiva för att låtarna inte höll måttet. Growlet saknade jag inte - det räcker att gå på konsert med bandet för att få skäppan full med growl - men låtarna var inte av den kvalitetsgrad som bandet skämt bort oss med sedan starten för 24 år sedan.

Jag drog faktiskt en suck av lättnad efter första genomlyssningen av "Pale Communion". Låtarna var oerhört mycket starkare än på föregångaren. Här ryms det svängigt proggiga med det rent majestätiskt episka. Det är oerhört bra. Att sedan Åkerfeldt svarar för den starkaste sånginsatsen i karriären gör sannerligen inte skivan sämre!

I min recension av skivan skrev jag att

[...] det är låtarna som imponerar mest på mig - att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret - och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "Blood Mantra" - DECAPITATED

Polska DECAPITATED piskar upp en organisk rensfest med kvalitetsförtecken på "Blood Mantra". Med sin andra skiva efter återaktiverandet av karriären är det tydligt att även denna del av bandets bana är kanske ännu intressantare än den första delen som innefattade skivor av toppkvalitet. Och det vill inte säga litet när det gäller polsk teknisk dödsmetall.

"Blood Mantra" är en smältdegel av intryck och känslor. Aggressivt spel krockar med rent hemsökande gitarrslingor, sorg och saknad stångas med vrede och förlust. Det är musik som förbryllar med sin intensitet och innerlighet.

I min recension av skivan skrev jag att

Det är mer dystert, ondskefullt men samtidigt så oerhört mycket mer organiskt än innan. Riffen är mer sparsmakade men också mer förtätade och drivande.

[...]

Här finns det kvalitet så det räcker och blir över att bygga en stabil och alltmer intressant andra del av karriären på. Hatten av!

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "Echoes And Cinder" - ANCIENT ASCENDANT.

En av årets absolut trevligaste överraskningar. Den här skivan släpptes i mars, och jag hade mycket svårt att alls lyssna på något annat under en rätt bra stund. Vilket innebär ungefär en vecka - en evighet i recensionssammanhang kan jag tillägga. Öppningslåten Crones To The Flame lyssnade jag på minst 3 gånger per dag. Brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT har med "Echoes And Cinder" snickrat ihop en platta som med övertygande pondus övertygar mig om att detta bandet går en ljus framtid till mötes.

I min recension av skivan skrev jag att

Det som jag fastnar för med ”Echoes And Cinder” är att låtmaterialet är så vansinnigt starkt, och håller en jämn nivå. Musiken känns verkligen fullvuxen. Samtidigt som det är relativt lätt att identifiera flera för mig kära influenser så lyckas bandet skapa något verkligt eget och unikt.

[...]

I nuläget känns ”Echoes And Cinder” som ett av de starkaste släppen som har dykt upp under 2014. Återstår att se om det står sig när det är dags att summera året.

/Martin

Lite nytt på Werock.se

God morgon!

Det lades upp lite nytt material på Werock.se i helgen.

Fredrik Sanberg var och kollade in AT THE GATES, ni vet det där bandet som kanske gjort sig skyldiga till den bästa death metalplattan genom tiderna "Slaughter Of The Soul", och som efter 19 år har släppt nytt material i form av "At War With Reality". En härligt saftig, i vanlig ordning, recension av deras gig på hemmaplan i torsdags hittar ni här.

Vill ni ha bild- och ljudbevis att bandet fortfarande har löd i stärkarna (och det vill ni ju säkert, haha!) så kollar ni här.

En packe nya skivrecensioner finns också uppe sedan väldigt tidigt imorse.

Robert Gustafsson har minsann krämat ur sig fyra stycken:

Progressiv dödsthrash (bara genrebenämningen bör får er att salivera. Jag gjorde det) levereras av MAAHLAS från Norge på "Nightmare Years", SOEN har släppt en verkligt bra skiva i "Tellurian" som har fått ganska mycket speltid hos mig. Jag hade gärna lyssnat mer på den, men årsbästalistor och annat kommer ju ständigt i vägen, haha! Och så har vi cockrockens främsta företrädare WHITESNAKE som släppt ytterligare en liveskiva. Men denna gång har den tydligen viss nerv som gör den värd att kolla in.

WINTERFYLLETH har släppt nytt. Det bandet har vuxit ut till ett band som Fredrik håller lite extra koll. Nya skivan "The Divination Of Antiquity" är tydligen, precis som föregångsplattorna, oerhört bra. 

Fredrik Sandberg, har inte tagit det lugnt på skivrecenserandet heller: svårt malande musik från SÓLSTAFIR på "Òtta" som är extremt vacker i sin svärta. Omslaget till den skivan förresten - satan vad snyggt!

Från undertecknads tangentbord får ni recension av WITHERSCAPEs EP "The New Tomorrow", en liten pärla till skiva som både stillar behovet och väcker längtar efter nytt material från bandet.

/Martin

A Real Live Christmas, vecka 1

Jag borde egentligen kanske kört detta dag för dag, men å andra sidan har väl ni som jag massor av kalendrar att hålla reda på så det får bli veckovis. I tre veckor + en några dagar till tänkte jag grotta ner mig i bootleglyssnande med spelningar som ägt rum samma dag. Alltså de har ägt rum samma dag som den dagen de ägde rum, inte samtidigt såklart men på samma datum. Eller…äh, ni fattar. Den som har inspelningarna jag mumlar om kan ju samlyssna. Den som saknar men känner ett brännande behov kan ju twittra, maila eller faxa mig så kanske jag är tomtesnäll och hjälper till. Finns det något på youtube av intresse så länkar jag på respektive datum såklart. Nu börjar vi!

1/12 Saxon – Helsingborg 1995 / Accept - Göteborg 1994

En lokal spelning och en norrväga. Saxon är det många som älskar, jag är inte en av dem men jag såg dem här i Helsingborg den där decemberdagen 1995. Plattan de turnerade på, ”Dogs of war”, var väl dessutom rätt bra? Men nej, det får nog ändå bli Accept jag lyssnar på idag. ”Death row” är en grovt underskattad skiva, stenhård som bara den och även om det knappt var en människa som såg dem i Lund dagen innan Göteborg så levererade de live. Som alltid.

2/12 Kiss – Memphis 1976 / Alice Cooper Stockholm 1989

Valet är lätt idag för min del. Inget ont om Alice Coopers Trashturné, inte alls, men inspelningen med Kiss kommer från ett av de första gigen på Rock & Roll Over-turnén och har således Hard luck woman kvar i låtsetet + att de kör den lustiga singalong-grejen i Ladies room. A no brainer.

3/12 Mental Hippie Blood + Doctor Weird – Helsingborg 1993 / Tommy Bolin – Miami 1976

Mitt första besök på Rockbolaget i Helsingborg ägde rum denna kalla vinterkväll 1993. 21 år senare fick jag de båda bandens konserter på ljudupptagning, satan så fräckt. Detta till trots är det en sorgligare tillställning som blir dagens konsert. Tommy Bolin spelade förband till Jeff Beck på Miamis Jai Alai Fronton denna kväll, en 45 minuter lång förbandskonsert som skulle bli hans sista. Tidigt på morgonen dagen efter dog Tommy av fortfarande förhållandevis oklara orsaker. Många av personerna som befann sig i hans närhet den dagen vägrar fortfarande uttala sig om vad som hände. Han blev 25 år gammal men åstadkom satans mycket mer än vad de flesta andra gör under en livstid. Post toastee från denna svansångkonsert är en fullkomligt enastående musikupplevelse.

4/12 Deep Purple – Jakarta 1975

Vi släpper inte Tommy riktigt än. I min samling hade jag inte så hiskeligt många grejer från detta datum, jag hittade en icke komplett upptagning med Kiss från New Orleans 1976 samt den ökända Purplespelningen från Jakarta 1975. Denna spelning som tidigare var täckt av ett dunkel skimmer finns numera att lyssna på, eller åtminstone en timme från det första av de två kaosartade gigen. Militär motade bort besökare med handkraft och en av bandets roddare skulle komma att bli mördad under vistelsen. Denna underliga timme får bli dagens soundtrack.

5/12 Dio, Uriah Heep & Asia – Göteborg 2005

Vilken kväll! Asia körde 35 minuter, Uriah Heep en knapp timme och Dio över 100 minuter och inte en enda tråkig ton kom ur högtalarna i Lisebergshallen denna fina kväll. Dio hade dessutom den goda smaken att damma av låtar som Tarot woman, Voodoo, Caught in the middle och Gypsy för oss. Tur att en vacker yngling i sina bästa år hade med sig en maskin som fångade alla banden i god kvalitet och en annan yngling hade med sig en kamera som tog bilden på Dio. Jag tänker fan lyssna på rubbet idag.

6/12 Kiss – Stockholm 1996

Vad gäller ren och skär känsla, hype och förväntan så har jag aldrig varit med om något liknande. Kiss reunion kan man skriva spaltmeter om idag och analysera. När jag stod näst längst fram i Globen och skynket föll den där kvällen så betydde inget annat i mitt liv någonting, något som inga efterhandsanalyser kan ändra på. Idag njuter jag av den fina inspelningen från denna kväll och minns en rolig tid.

7/12 Europe – Eskilstuna 1984 / Iron Maiden – London 1988

Jag skulle kunna lyssna på Kiss från Göteborg 1996 idag såklart, det är dock roligare med variation så det får bli ett par låtar med Europe från Eskilstuna 1984 innan jag drar på Iron Maiden vinylbootleggen från London 1988. De närmade sig slutet på "Seventh son of a seventh son"-turnén och jag låter isbergen och den fantastiska låtlistan täcka mitt sinne.

Där avslutar vi vecka ett. Vecka två inleds med en köpvideo, och spretar lite mer vad gäller årtal och artister. Väl mött (läst?).

/Alex

Mount Olympen - en bokrecension

Det kommer många specialinriktade böcker nu, folk har olika historier att berätta och helt andra medel än tidigare att få ihop något vettigt och få ut det till allmänheten. En av de mest spännande böckerna i år är boken om Olympen i Lund. Denna konsertarena som var standard för södra Sverige blev besökt av oändligt många band, framförallt på 70- och 80-talet. Jag är för ung för att ha varit med om dessa glansdagar och såg bara stadens och arenans namn i bootleglistor när jag växte upp varför Olympen antog samma musikmytiska proportioner som Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm. Olympen stod ju ofta i nära anslutning till de andra hallarna i dylika listor när bandens turnéer tröskade runt.

Därför blev kontrasten desto större när jag växte upp och förstod att detta var en lite mindre hall. Eller rättare sagt BETYDLIGT mindre. Jag såg väldigt få foton därifrån på KISS konserter 1976 och 1984 under min barndom, men när medvetenheten började komma och jag började leta aktivt förstod att jag att det måste ha varit något alldeles sju helvetes hästar coolt att ha fått se just sådana gigantband i en så väldigt liten hall. Idag hade man faktiskt kunnat kalla det för en slags klubbspelning, vilket blev påtagligt när jag till slut hamnade där (2006 med EUROPE och 2007 med ALICE COOPER).

Nåväl, boken är mer än bara hårdrock. Boken ger oss en genomgång av de flesta band som spelat där, såklart med fokus på glansdagarna, de sista åren springs tyvärr förbi rätt fort. Bildmaterialet är enormt, och visst hade jag kanske önskat tiotusen bilder på BLACK SABBATH-konserten 1977, Alicegiget 1972 eller varför inte Miles Davis, Depeche Mode eller Abba, men urvalet är tydligt och klart gjort med omsorg? Vi har alla önskemål och preferenser men boken kunde såklart inte bli hur stor som helst. På det hela taget är urvalet bra, layouten snygg och man fnissar som en liten skolpojke när man hamnar på vissa uppslag. Det är ett kärleksfullt arbete som lagts ner som inte torde göra någon som är intresserad av konserthistoria besviken. Årets julklapp? You bet. Boken finns på stadsbiblioteket i Helsingborg, jag får väl se till att önska mig ett eget ex. också.

Jag ber att få bjuda på lite ljud och bild från Olympen här. Enjoy!

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Godmorgon!

Hade ni frågat mig för 20 månader sedan om jag var sjuk mycket skulle jag nog svarat, inte mer än vanligt. Sedan Leonards födelse, och framför allt, hans inträde i förskolevärlden har detta ändrats radikalt. För två veckor sedan fick sonen en elakartad förkylning. Han hostade, han snorade, han hade feber åtta dagar i sträck. Med sig i fallet drog han först sin far, sedan sin farfar och farmor och nu sedan ett par dagar, sin mor. Viruset hade däckat 2/3 av barnen på förskolan fick vi reda på när vi besökte förskolan i tisdags. Plus två pedagoger. Jag kan innerligt säga att jag är rätt bra på att först rensa intorkat snor för att sedan ge nässprey kl. 02:45 vid det här laget.

Därför är temat för denna veckans lista sjukdom.

Vi kör.

NAPALM DEATH - ett hushållsnamn hemmavid. "Utopia Banished" är inget favoritalbum, men piskar ändå undan rätt mycket av det som kommer ut idag. Plus att jag tyckte att Sick And Tired är en bra titel som på ett ypperligt sätt sammanfattar den gångna tiden. Att låten dessutom innehåller några sjysta ångestdrivna illvrål förstärker bara lämpligheten att ta med låten på listan, haha! Jag ber er notera den oerhört jobbiga ljudbilden som även den sammanfaller med sinnesstämningen under tiden som förflutit.

Ett av de svagaste albumen i SOILWORKs diskografi är skivan till vänster - "Sworn To A Great Divide". Jag var bittert besviken på den, och så här i efterhand undrar jag om bandet hade dragit publik till gigen utan sin mer än gedigna erfarenhet som liveakt. Det finns dock några bra låtar på skivan. En av dem är Sick Heart River som, om man kan komma över den ostiga titeln, har ett fint anslag. Framför allt refrängen tycker jag är alldeles ypperlig.

Franska TREPALIUM är ett band som jag tycker att man bör kolla in. Fransmännens blasfemiska sväng har fått undertecknad att stampa fötterna mer än en gång. Mest svag i bandets diskografi är jag för skivan till vänster "Alchemik Clockwork of Disorder" och i synnerhet Sick Boogie Murder. 

 Covered In Sick/The Barfer. Låtens titel väcker minnen till liv. När Leonards hosta var som värst hände det att han hostade så mycket att det gick över i kräkningar. Ni kan ju gissa vem som var mottagare av dessa uppkast. Precis. Leonard har alltid haft svårt att somna av sig själv. Han gillar att bli vaggad in i sömn, vilket jag alltid sköter. En ganska speciell känsla att se kräk komma bubblande upp ur lillkillen. Det är förbluffande hur mycket man hinner känna och tänka innan det landar på en. Och på honom. Tack och lov hände det bara 3 gånger. Men ändå.
MUNICIPAL WASTE är ett kul gäng att kolla in live. Det är ett skönt tempo, bandet är födda underhållare, och det är lagom lattjo.

Avslutar med Blessed Are The Sick från skivan med samma namn av MORBID ANGEL. Dels för att det är en så jävla bra låt, dels för att när livet är om jobbigast så intalar man sig själv att det finns något syfte med lidandet. Att bygga upp immunförsvar till exempel. Jag tror inte att det var detta floridadödsarna hade i åtanke, men det skiter vi i, haha!

Trevlig, och förhoppningsvis frisk, helg!




/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Årsbästalistan 2014: De nominerade, nr. 1

Gott folk!

Det är tid att dra igång vansinnet på allvar. Vilka skivor kan komma ifråga för undertecknads årsbästalista? Det finns i år en hel drös med kandidater - 2014 har varit ett väldigt starkt skivår.

Nominerad: "Engineering The Void" - SOREPTION

Sundsvallsbandet fångande min uppmärksamhet redan 2010 med "Deterioration Of Minds", och imponerade även live. I början av 2014 gav bandet ut "Engineering The Void" som ytterligare bevisade att bandet är synnerligen värt att hålla koll på. Så här låter teknisk döds när den är som bäst. Här finns tekniken att lira skjortorna av de flesta, här finns låtarna som fastnar efter ett par genomlyssningar, här finns ett sväng som imponerar. Jag var lika lyrisk i min recension av skivan på Werock där jag skrev att

[...] ”Engineering The Void” är till brädden fylld med musik av sådan kvalitet att det redan nu är otänkbart för mig att tänka sig en årsbästalista utan skivan och detta borde i en rättvis värld vara alstret som gör att fler får upp ögonen för bandet.

/Martin

Julkalender på bloggen!

Jomenvisst är det sant! Jag kommer att ha en liten julkalender här på bloggen som jag väljer att kalla "A Real Live Christmas". Det blir dock inte dag för dag, men varje måndag kommer jag att skicka upp en grej som man sen kan läsa och njuta av under återstoden av sagda vecka. Och till sist blir det glögg. Eller så kör vi glögg hela tiden och är lika glada för det.

Tills dess, en gammal pärla.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Godmorgon!

Mannen till vänster heter Jens Bogren. Namnet
klingar kanske bekant? Bogren är personen som trots sina relativt unga år (han är 35 år) minst sagt har satt sin prägel på rätt många skivor genom åren. Basen Fascination Street Studios i Örebro har utgjort vistelseort för en pletora av band som anlitat Bogrens expertis bakom studiobordet. Nedan ser ni ett urval.

Bloodbath, Opeth, Katatonia, Soilwork, Paradise Lost, Vildhjarta, Dark Tranquillity och Kreator. Med en nisch för väl avrundade och för öronen synnerligen sympatiska produktioner blir i alla fall jag glad när jag ser att Bogren varit involverad i en skiva. Därför ville jag göra en fredagslista med Bogren som gemensam nämnare.

Vi kör.

"Ghost Reveries" av OPETH. Gosse vad jag lyssnat på den skivan. Nästa år firar skivan 10 år, och OPETH firar 25 år som band med en föreställning på Palladium i London där hela skivan kommer framföras i sin helhet. Magiskt? Jo, tack! Bogren har jobbat på flera av bandets alster - jag förstår varför bandet valde just honom. I OPETHs mer än lovligt komplexa musik krävs det fingertoppskänsla av lite extra kaliber. "Ghost Reveries" har en torr tydlighet i produktionen som jag verkligen gillar. Trumljudet är exemplariskt om ni frågar mig. Sången kommer fram på ett underbart sätt. Om jag är förälskad i skivan? Behöver ni ens fråga, haha?!

"Faith Divides Us - Death Unites Us" av PARADISE LOST. Har ni funderat på hur fint virveltrumman låter på denna skiva? Det har jag gjort. Ganska mycket, efter det att chocken över att jag faktiskt har hittat ett album av PARADISE LOST som jag gillar lade sig. Detta är ett band som inte hör till favoriterna. Men denna skivans rent episka kraft är omöjlig att stå emot. Något mer svärtad och smutsig produktion från Bogren (utan att det blir för skitigt) här. Och det är såklart i sin ordning.

"Stabbing The Drama" av SOILWORK. Skulle nog säga att detta är skivan jag loggade mest speltid på i bandets katalog när jag på allvar började lyssna på bandet. Det var också med denna skiva jag upptäckte bandet. Ojämförligt mest speltid av låtarna på skivan har Distance fått. Det är inte på långa vägar det hårdaste bandet gjort, men där finns på hela skivan en skön kantighet i produktionen. Jag tänker främst då på hur Dirk Verbeurens trummor låter. En fullständigt ljuvligt smackande virvelkagge gör att jag har svårt att värja mig. Kan nämna att virveltrummans ljud utgör en icke oväsentlig del av hur jag uppskattar en produktion eller inte. Se "St. Anger" (tror inte jag behöver säga mer).

 "Impermanent Resonance" av James LaBrie. En undangömd liten pärla till skiva. Ofrånkomligen blir det så när sångaren huserar i DREAM THEATER till vardags. Av de skivor som James LaBrie har gett ut under eget namn är detta den bästa. Låtarna är kul, och det är Peter Wildoer från bland annat DARKANE som lirar trummor. Plus att produktionen är ypperlig. Jag ber er notera hur levande trummorna låter och på vilken stor plats de har i ljudbilden utan att bli alltför påtagliga.

"Extol" av EXTOL. Jag var mycket till mig i trasorna vid de första genomlyssningarna av denna skiva. Jag var fullt beredd att utnämna den till bästa skiva 2013. Jag sansade mig efter ett tag, för trots sina stora förtjänster fanns det andra skivor förra året som var bättre än norrmännens självbetitlade alster. Produktionen är smutsig stundtals - men visst finns den avrundade ansatsen även här. Kolla in virveltrumljudet (egentligen hela trumproddningen) som ligger i framkant på ett mycket fint sätt. Även om skivan som helhet inte räckte till en plats på förra årets bästalista så är låten jag valt - A Gift Beyond Human Reach - något av det bästa EXTOL har klämt ur sig.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Årsbästalistan 2014 - ett konstaterande

Det är säkert fler än jag som har noterat det. Att 2014 är ett, tja, ganska starkt skivår. Varje år brukar det heta att just det året är det starkaste, mest imponerande och på alla sätt mest dräpande kreativa året när det gäller skivor.

2014 känns det så mer än någonsin. Enligt Metal Archives gavs det ut 5,081 metalskivor. Enligt deras definitioner. 5,081 skivor. Jag har sedan året börjande egentligen haft en spellista på Spotify lämpligt nog betitlad "2014" som jag stadigt fyllt på. Idag fyllde jag på lite till och kollade sedan hur lång den var. 507 låtar med en speltid på 43 timmar och 32 minuter. Mer än en arbetsvecka om man jobbar heltid. Utan att lyssna på samma låt mer än en gång.

Jo, jag kan konstatera att 2014 är ett starkt år. De band som har gett ut skivor i år har varit tvungna att prestera musik av yttersta kvalitet för att slå sig in på listan. Från nästa vecka kan ni ta del av vilka skivor som kan komma ifråga för undertecknads årsbästalista. Det kommer bli galet.

/Martin

En liten Black Sabbath-julklapp

Lagom till att BLACK SABBATH firar att det är 45 år sedan de spelade in sin debutskiva (17-18/11 1969) så fick jag en liten länk med posten som innehöll en riktig godsak från ett av de där bortglömda åren.

Efter att IAN GILLAN-Sabbath kastat in handduken så stod Black Sabbath återigen utan sångare. Under en väldigt kort period provsjöng en snubbe vid namn David Donato för bandet, det togs dessutom lite bilder på en komplett lineup som spreds i musiktidningar världen över. Av detta blev det dock prick ingenting till slut, och David Donato förpassades in i evigheten. Det ryktades i många år om en tape med "hans" Sabbath på, men det dröjde ända fram till 2006 innan vi fick höra en snutt. Och det är denna snutt som jag idag fått i bättre kvalitet, en smula längre version och framförallt i korrekt pitch vilket inte varit fallet innan.

Vi lyssnar alltså till Black Sabbath anno 1984. Bill Ward är tillbaka på trummorna, Tony och Geezer är på plats och Geoff Nicholls spelar keyboards. Och David Donato sjunger. Låten heter No way out, men den uppmärksamme Sabbathdiggaren hör direkt att detta blev en annan låt några år senare.

Ibland är det fanimej helt fantastiskt att vara bootlegger.

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 46: Extremt mycket speltid

Godmorgon!

Denna veckas fredagslista är lika kort som den är naggande god: tre låtar som av någon anledning fått extremt mycket speltid i förhållande till rätt mycket. Framför allt skivorna de ligger på.

Vi kör.

SOENs första skiva "Cognitive" uppskattade jag inte alls. Därför är det lite extra kul att "Tellurian" är en skiva som fått försvarligt med speltid i lurarna under veckan som gått. För oinvigda kan jag nämna att alla i bandet har eller har haft anställning i andra band - trummisen Martin Lopez är skyldig till att ha spelat trummor på föredömligt vis i OPETH under många år. The Words är en låt som med sin oerhörda känsla av längtan, sorg och förlust fick mig att haja till redan vid första genomlyssningen. Det oerhört sparsmakade trumspelet ber jag er notera, men det som verkligen bör sätta sig är Joel Ekelöfs mer än lovligt snygga och mäktiga sånginsatser. Det gäller inte bara The Words utan hela skivan som jag verkligen kan rekommendera.

Nytt material från finska GHOST BRIGADE får mig alltid att lystra till, det vet ni kanske sedan innan om ni följt bloggen ett tag. Bandet har haft en del avhopp, vilket faktiskt kunde ha lett till att det inte hade blivit en ny skiva. Nu föreligger "IV-One With The Storm" som rent fysiskt bevis på att bandet tog sig igenom skärselden och nu vräker på med sin melankoliska melodiska death metal. GHOST BRIGADEs musik är i en tid med allt större musikaliska utmaningar en trygghetsfilt för mig - man vet vad man får, utan att det för en enda sekund blir tråkigt. Öppnaren Wretched Blues är en för bandet ovanligt tung låt. Svänget är synnerligen njutbart. Jag vill be er att ge de rent underbara pukrullningarna från Veli-Matti Suihkonen. 

 Nytt, mycket efterlängtat material från Australiensiska NE OBLIVISCARIS, den progressiva extrema musikens nya kelgrisar. Jag antar att ni har läst om bandets crowdfunding-kampanj för sin kommande världsturné som samlade in ohemula belopp. Chansen för att få se bandet på våra breddgrader är således oerhört mycket bättre än vid släppet för debutskivan "Portal Of I" från 2012. Från svårt storvulna "Citadel" har jag plockat Painters Of The Tempest, pt. 2 - Triptyck Lux", en låt med en nätt liten spellängd på ca 16 minuter. Det är stort rens i vanlig ordning, men jag ska be er tänka lite extra på de lite lugnare delarna där bandets violinist/rensångare Tim Charles får komma fram lite extra. Det gäller för övrigt hela skivan, vilket jag tycker är bra. För utförligare recension av skivan får ni vänta tills söndag då mitten av månaden-recensionerna kommer upp på Werock.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 46: Extremt mycket speltid

Hårdrocken 45 år!

På måndag den 17/11 är det prick och polenta 45 år sedan BLACK SABBATH ställde sig i studion och drog det första ackordet till vad som skulle bli deras debutskiva. Man får gärna hävda annorledes men i min bok är det i exakt detta ögonblick som min personliga definition av begreppet "hårdrock" skapas. Jag ville gärna uppmärksamma detta på något sätt och har därför bokat stadsbibliotekets hörsal på lördag kl. 14.00 för att nostalgisera lite.

Först tänkte jag hålla en föreläsning, men sen tänkte jag "njaaaaaa" och sade till mig själv att "jo men kanske" men sen tänkte jag "njaaaa" igen och ändrade mig. Därför har jag bjudit in herrarna MATTIAS LINDEBLAD och MELKER BECKER istället, så håller jag i trådarna medan dessa två synnerligen initierade och intresserade personer får lov att löpa fritt.

Vi kommer att tala om allt mellan himmel och fjord. Det kommer naturligtvis att bli nostalgiskt, och ett visst fokus läggs säkerligen på det glada 80talet då hårdrocken var som värst om man får tro Hem & Skola. Det kostar inget att bevittna denna fullständiga urlakning av all things hårdrock, och man får vara beredd på att sitta fast åtminstone en timme. Kanske längre om vi får feeling. Soffans gäster har dessutom lovat ha med sig sin bok, aptly titled "Hårdrock", till försäljning och signering efterledes.

Till yttermera visso hör att det under dagen med all sannolikhet kommer att spelas upp några klipp som förstärker dagen, klipp som få personer hört/sett.

Så tills på lördag - varför inte värma upp med någon klassisk hårdrockskonsert? Welcome one, welcome all!

Helsingborgs stadsbibliotek, Hörsalen, lördag 15/11 kl.14.00 - Fri Entré

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata långsamma låtar. Ett tema som hade varit ganska orimligt för bara ett år sedan faktiskt. Jag är otroligt kräsen när det gäller band som lirar långsamt - kanske är det så att jag inte har tålamod nog för band vars musik drar sig fram likt döende bältor, kanske är det så att många band som lirar långsamt helt enkelt är dåliga. Vad vet jag, haha!

I vilket fall - 5 låtar som jag verkligen gillar som sällan går över bpm på 180 har jag valt ut till veckans fredagslista.

Vi kör.

Hade jag öppnat med något annat band än BLACK SABBATH hade ni nog stått i farstun och ropat "orimligt, orimligt!". Nestorerna till metal överhuvudtaget var fram tills dess att Ozzys röst gick från acceptabelt dålig till urusel ett av världens bästa band. Kollar man in bandets diskografi så blir det ganska uppenbart att här har det skrivits musik som står pall för tidens i vissa fall obönhörliga rivningskula. Första låten på första skivan "Black Sabbath" chockade en del av världen. Desto större var jublet från de som uppskattade den släpiga tyngden som bandet sedan representerade mer än lovligt bra.

För en hel massa människor är MORBID ANGEL världens bästa death metalband. De ligger helt klart på top 10 vad mig anbelangar. I tidens gryning (läs 1990-talet) fanns det ett program på TV som hette Diezel där Jerry Prütz, Tony Balogh och Martin Carlsson pratade hårdrock och visade videor. När jag fick se MORBID ANGELs video till "Blessed Are The Sick" tyckte jag att det var det mest blasfemiskt onda jag sett. David Vincent gick runt i bar överkropp med läderbyxor och väste om "ever lusting pain". Det var, och är, fortfarande en sån klasslåt att jag kände mig nödgad att ha med den.

Malmöbandet PYRAMIDO hör till den skara band som konsekvent kör långsamt som jag verkligen uppskattar. Här finns sådan låtskrivartalang att man häpnar. Jag började lyssna på bandet när de släppte "Salt" 2011, och har sett bandet agera förband till rätt många extremt mycket snabbare akter på KB och ändå vinna över publiken på sin sida. Det är imponerande. Senaste skivan "Saga" från förra året var en lika triumfartad uppvisning som vanligt. Jag fastnade för Ingen människa är en ö redan från första lyssningen. Bandet har precis det rätta släpet som jag uppskattar. Ronnie Källbäcks sång ber jag er särskilt notera. Så hemsökt klagande att man ryser.

Fantastiskt bra doomband från Dartmoor i England. Jag provade på vinst och förlust deras senaste skiva "Consolamentum" och blev synnerligen imponerad. Glatt överraskad faktiskt! Sedan skivan kom ut har sångerskan Sharie Neyland lämnat bandet, vilket är synd då hon har en röst som sätter sig i lekamen så det bara smäller om det. The Silence är en lång låt, men blir inte alls tråkig. Den mer än lovligt sympatiska och vänliga ljudbild som möter trumhinnorna är ytterligare en faktor till dyrkan.

Ytterligare ett band som jag lärde mig uppskatta i år. EYEHATEGOD har en brokig och problematisk historia. De har också lyckats mot alla odds ta sig igenom dödsfall, långvarigt narkotikamissbruk och göra det bästa albumet under sin karriär. Här har ni en skiva som till skillnad från så många andra som heter samma som bandet verkligen lever upp till förväntningarna. Flags And Cities Bound har likt flertalet av bandets låtar ett obönhörligt sväng. Tyngden är förkrossande. Ljudbilden massiv.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Kiss i HD

Den ljudintresserade kanske redan har uppmärksammat det, men diskussionerna på KISSforum runtom i världen har varit intressanta de senaste dagarna efter att ProStudioMasters.com släppt ut nästan samtliga Kisskivor i riktig HD. Det är samma mastringar som ligger till grund för de nya vinylutgåvorna, och kan dessa man nu köpa för en peng och ladda ner i fantastiska 192kHz / 24-bitmastring. Jag har tillsammans med några bekanta lyckats få tag i samtliga släppta skivor förutom "Greatest Kiss" som jag valde att strunta i, samt "Monster" som jag inte heller vill ha. Jag har lyssnat engagerat på några av dem och har följande omdömen att ge.

"Hotter Than Hell" har aldrig någonsin låtit bättre. Den känns plötsligt som en riktig skiva, inte som en gröt av ljud med bra låtar i bakgrunden. Jag tycker mig dessutom höra att trumljudet skiljer sig på ett par låtar, speciellt Strange ways låter väldigt annorlunda jämfört med exempelvis titelspåret. Kanske var man inte nöjd och spelade in nya trummor? Kanske mixade man dem bara väldigt annorlunda? Roligt är det i alla fall, med sådana för min del nyhörda detaljer.

"Asylum" får också en ansiktslyftning som smäller undan benen på mig. Erics trummor går fram betydligt bättre, och den som envist hävdar att han inte svänger bör å det snaraste införskaffa denna. Groove is in the heart och i lurarna. Ett kristallklart, nästan påtagligt krispigt dynamiskt ljud lyfter denna ofta förbisedda 80talsdänga till nya höjder.

"Rock And Roll Over" är så in your face att man nästan ryggar tillbaka. Rösterna liksom ligger på hörlursmembranet och vibrerar, och panoreringen av gitarrerna har aldrig varit tydligare. En av de roligaste grejerna med 70talsKiss är just att Ace och Paul sällan spelade samma, Paul stod ofta för det rakare kompet medan Ace, well, gjorde lite vad som föll honom in. Detta skapade en dynamisk (veckans ord för övrigt) och  varierad ljudbild vilket sannerligen kommer till sin rätt nu.

Några skivor som står näst på kö och som jag lite hastigt hört brottstycken av är "Alive III" som verkar vara helt fantastisk, "Dynasty" som är fullkomligt überkristallklar samt Peters soloskiva (You matter to me är SJUKT bra!). Och alla de andra såklart.

Sedär ett mycket roligare Kissinlägg att skriva än om deluxeLoveGun. Nu vart jag glad igen. Bara det nuvarande bandet inte får röra sig i närheten av sitt eget gamla material så kan det bli bra.

/Alex