Brukar vid varje skivsläpp av stor dignitet surfa in på Kritiker.se, en site som på ett bekvämt sätt samlar recensioner av plattor, dels för att kolla vilka tidningar som så att säga hänger med, och självklart också vad som skrivs om plattorna. Detta var även fallet med MASTODONs senaste släpp.
Satte kaffet i vrångstrupen när jag läste Arbetarblandets David Jannati åsikt om plattan:
"För den som uppskattar melodier med djup lär aktens powerballader sätta sig desto bättre." Que?! Powerballander? Nog för att språket förändras men jag ställer mig mycket tveksam till om atlantabandets visserligen mer melodiska platta kan kategoriseras som balladaktigt. Dock är det lite roligt att någon som Jannati vågar skriva som han gör, eftersom hyllningskören i stort sett är unison när det gäller "Crack The Skye".
Tar i mest gör Borås Tidnings Karl Åkerström:
"Det var väldigt länge sedan jag blev så fysiskt påverkad av musik att jag grät, men när avslutningsspåret The Last Baron briserar i all sin oändligt gnistrande urkraft kommer tårarna."
I vårt cyniska tidevarv då mycket inte betyder ett skit, blir i alla fall jag glad över att viss musik fortfarande kan beröra människor till tårar.
Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Featured Post
Fredagslistan 2024, vecka 45: Norsk punk!
God morgen. Hvordan går det? Idag blir det kort och gott norsk punk. Det är en kategori av musik som jag inte lyssnat så värst mycket på så ...
Populära inlägg
-
Mikael Åkerfeldt är en mycket begåvad människa. Jag har sagt det förut, och kommer att säga det igen. Nedanstående video tar vi från BLOODB...
-
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF. Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle...
-
Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...
5 kommentarer:
Crack the Skye är helt fucking enastående helt klart. Är helt knäckt över skivan, titelspåret med Scott Kelly på sång är helt djävulsk.
Riktigt rolig blogg förövrigt, keep up the good work!
Jag håller med föregående kommenterare. Scott Kellys insats är fanimej grym!
"Powerballader" kanske är att ta i, men visst har väl ändå Mastodon softat till sig åtminstone LITE på den här plattan jämfört med tidigare...?
Bibliotekarien, du som också gillar One Hour Hell kan med fördel kika förbi "hemma" hos mig - har en intervju med dem uppe nu!
Visst är det lite powerballadstämning över hela skivan. Enbart positivt menat nu.
Ungefär som "Blood and Thunder" är Mastodons svar på thrash så verkar det här som sagt vara svaret på ballader. Till viss del iaf.
Fredrik: Softat till sig har de, men jag vänder mig mot att kalla det för powerballadsoft *skratt*
Jonte: Har väldigt svårt för att tänka i traditionella genres när det gäller Mastodon. Thrash metal är, och kommer förmodligen alltid, för mig att vara band som Testament, tidiga Metallica, Megadeth, Exodus, Slayer. Visserligen tycker jag att man kan hitta beröringspunkter hos Mastodon från dessa band men vridet till något helt unikt.
Skicka en kommentar