Fredagslistan 2024, vecka 26: Forgotten in space

Liksom svärd, drakar och magi har sin givna plats i hårdrocken, har även rymden och dystopier det. Från början egentligen, med Iron Man och Space Caravan redan på andra Sabbath-plattan. Det är något med kylan, mörkret och de okända hoten från världsrymden och vår världs osäkra framtid som synkar bra med ... tja, metal. 

 

Min ursprungstanke med den här veckans lista var att fokusera på rymdig death metal, för sådan finns det mer än gott om, men jag insåg snabbt att jag behövde bredda fältet en smula, och knyta an några boktips. Vi fokuserar också på faktisk science fiction, med spekulativa berättelser, världsbyggen och litterära referenser, inte bara goa rymdresor. Vi är ju trots allt bibliotekarier här på redaktionen.

Hur som helst, mot yttre rymder och inre fält!

Vi börjar med scifi-rockens främsta fanbärare: VOIVOD. Här finns det lika många alternativ som det finns låtar, från fyra årtiondens progressiv thrash metal. Ofta med, liksom med kvalitativ science fiction, en samhällskritisk, eller åtminstone kommenterande, ådra. Så även i Order of the Black Guard från "Killing Technology" (1987), vars text om att bränna böcker leder tankarna direkt till Ray Bradburys Fahrenheit 451, och till kyrkligt och statligt sanktionerade bokbål. "And the books are burning hard / Your mind is running slow". Vi har sett det förr, och vi kommer se det igen, men aldrig med så här råa riff.

 

"Rymd och dödsmetall, du menar NOCTURNUS?" - ja, jag menar Nocturnus! Förutom att ha blandat death metal med synthar redan från start var de även tidiga med SF-inspirerade texter. The Andromeda Strain, från debutalbumet "The Key" (1990), hämtar både titel och handling från Michael Crichtons technothriller med samma titel från 1969, om ett utomjordiskt virus härjningar. Eller filmen från 1971. Efter covidpandemin är väl mystiska, snabbt muterande virus av okänd härkomst något för hängmattan i sommar? 

 

Vi blir kvar i USA, men hos ett band som aldrig kom loss när det begav sig: TIMEGHOUL. Idag har de fått en stark kultstatus, och det med all rätta. Deras första demo låter som ett lite mer tekniskt SUFFOCATION - det vill säga riktigt grymt - men på deras andra och sista demo "Panaramic Twilight" (1992) hade låtskrivandet tagit stora steg i en mer progressiv riktning. Här får ni Occurence on Mimas. Jag tänker bara citera textens öppningsfras så får ni bedöma själva:

“Transmission 82-09-4
From the imperial archeologist Beznan
On the cadaver world Earth
Concerning data in the fossilized brain
Of the last human being”

Djup framtid och urtid, jordens undergång i ett interstellärt krig, solsystemet i ruiner... det är inte långt ifrån Alastair Reynolds brutalgotiska rymdoperor, till exempel hans fantastiska debutroman Revelation Space.

 

Framåt slutet av nittiotalet hade grindcoretrion DISCORDANCE AXIS på riktigt hittat formen, med texter långt ifrån genrens standard. Sångaren Jon Chang tog inspiration från anime, bullet hell-arkadspel, serietidningar och mer litterär science fiction, och skrev texter som mer läser som introvert poesi än politiska slagord och våldsfantasier. Eftersom deras låtar är föredömligt korta slänger jag in två, med titlar tagna från två fantastiska romaner: Flow my tears, the policeman said (från "Jouhou", 1997 - förlagan skriven av Philip K Dick), och Use of weapons (från "The Inalienable Dreamless", 2000 - förlaga av Iain M Banks). 

"Such a clear articulation of death / The engine's use of weapons

Circle strafe the excession / Right up to the bitter end

Battered arrays and jagged contours / A scaling box that beseeches me
Chamber a round into my head / From the breach" 

 

De där två låtarna var ju knappt 90 sekunder totalt, så vi tar en till från Jon Chang: titelspåret från GRIDLINKs sista album, "Coronet Jupiter" (2023). Boktipset här är då såklart Neal Ashers Gridlinked.

 

Enda avstickaren från Nordamerika blir, som de flesta nog misstänkte, ett besök hos kvantfysikerna i spanska WORMED. Jag ser att de precis nu släpper nytt material - det låter precis som förr, och det är ju för skönt. Jag bjussar istället på demoversionen av Voxel Mitosis, från 2001 (senare på debutalbumet Planisphaerium från 2003 - en av mina favoriter i genren teknisk guttural scifidöds). Inte minst för att de aldrig haft ett bättre virvelljud. Boktips? Jag vet inte riktigt. Robert Charles Wilsons Spin-trilogi kanske? Svärmar av nanorobotar som styr civilisationers öden och sånt.

"Lines, infinity, here for special reason / Volumetric space subdivided into voxels / in our mind's eye, our mind...
Emanating from the depths of hole
Immense crater / Mitosis is now finished / Accumulating all energy / Of ions scab, petrified
Depth is not far, descent is short" 

 

Timeghoul kröp, så att BLOOD INCANTATION kunde gå, springa, och hoppa rätt ut i hyperrymden. Att inte nämna dem vore ju en provokation mot alla rymddödsfantaster. Debutalbumet "Starspawn" från 2016 är ju en modern klassiker i progressive space longsleeve death metal liksom. Även de med nytt album på gång i år! Men vi håller oss till det beprövade titelspåret från ovan nämnda album, innan de zonade ut totalt med sina analogsynthar. Här behöver vi något storslaget, med lika filosofiska som astrala djup - Dan Simmons Hyperion / Endymion-svit borde passa (och Erich von Dänikens Chariots of the Gods).

Som en avslutning stannar vi i USA, men drar ner tempot och går på bio istället: sludgegänget NOOTHGRUSH, från Oakland, som på sin demo Kashyyyk (1995) dök rakt ner i den tidens outvecklade och esoteriska Star Wars-lore. Sith och sandfolk är ju rätt tungt ändå, långt innan prequels och Disneykommers. Boktipset här är kassettboken till Jedins återkomst, som var mitt första möte med Star Wars i en djup urtid (tidigt nittiotal).

GMT:
I told you she could be reasonable. / Continue with the operation, / You may fire when ready.
PL:
WHAT?! / Unaware, Life destroyed. / No last chance. / Brought to an end. / Suffering only in lack. / Raped by hate. / Empire's rays annihilate. / Raped by hate.

 

Eftersom ovan nämnda författare enbart är vita gubbar kommer här lite boktips som bryter av det mönstret:

Nnedi Okorafor: Lagoon

Yoon Ha Lee: Ninefox Gambit

Samuel R. Delany: Babel-17

Ursula K. Le Guin: Worlds of Exile and Illusion

Octavia E. Butler: Bloodchild (novell)

 

Nu tar vi helg!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 25: Halvårskollen från Martin

 Gott folk!

Idag är det midsommarafton och några av er kanske har andra prioriteringar än att kolla in fredagslistan - fullt förståeligt!

Jag blev lite inspirerad av Oscar och hans halvårskoll, och tänkte att jag borde också göra en sådan. Jag har valt att göra en lista över de skivor som jag tycker är mest intressanta, kanske inte de bästa som året har bjudit på, men kanske ändå? I vilket fall så kommer här fem skivor som jag tycker att ni ska kolla in av olika anledningar. 

Vi kör!

"Umbilical" av THOU

Nu kanske ni hajar till, för hade vi inte THOU i en lista härförleden? Jo, vi skyller på Susanne och hennes extremt goda smak när hon tog med detta band från Baton Rouge, Louisiana. Upplyftande doom kanske man kan kalla detta, för Susannes omdöme om att man blir glad, man blir ledsen, man blir glad är så satans korrekt att man baxnar. Med förödande känslomässig ackuratess drämmer sextetten i med släggan i låt efter låt efter låt. Jag kan inte annat än säga att jag är imponerad över detta. 

"Cutting The Throat Of God" av ULCERATE

Varje gång ULCERATE släpper nytt så måste jag hämta andan. Varför utsätter bandet sig själva - och oss andra - för detta stålbad? Och varför går det inte att sluta lyssna för att det är så helvetiskt bra? Härom veckan kom den senaste given, och kanske att bandet rent audiellt är lite mer tillrättalagt? Det finns aningens mer luft i produktionen än brukligt, och det gör inte alls ont. Känslomässigt är det lika drabbande som tidigare. Riffen mer vindlande? Ja, kanske. Det är i vilket fall oerhört bra. 

"Teenage Rebel" av NESTOR 

Årets guilty pleasure? Ja kanske. Det kanske är ett exempel på dålig smak att maka in 80-tals hårdrock efter det svavellavemang som ULCERATE stod för? Ja, men det skiter jag i. Ni vet att när det gäller mina listor så gäller mottot både och, inte antingen eller. "Teenage Rebel" är en ren uppvisning i hantverksskicklighet, kunskap om hur musiken lät när byxan var tajt och håret brandfarligt för att citera min tidigare kollega Lina. Dessutom med en grav förmåga att skriva låtar som sätter sig nåt djävulskt oavsett cringenivå. Hatten av!

"Beyond The Palest Star" av VORGA

Galaktisk black metal från VORGA. Jag gillade föregångsplattan "Striving Toward Oblivion" som bara den, och det är en fröjd att kunna konstatera att bandet inte har släppt gasen sedan dess. Snarare levlat upp, för detta är djupt imponerande och så satans mäktigt! Det är uppfriskande med ett black metalband som skriver om helt andra grejer än standarden inom genren. Det ger en helt annan känsla för mig. 

"The Star" av WORMWOOD

Ett band som jag fortfarande tycker skaver. Kanske kan "The Star" ändra på detta? I vilket fall så har den här skivan återkommit i lurarna med stigande frekvens hemmavid. Tecken på att jag gillar det? Jo, kanske. Det finns element som jag fortfarande är tveksam mot, men detta är till stora delar riktigt bra!

Vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2024, vecka 25: Halvårskollen från Martin

Fredagslistan v 24: Gitarrsolon!

Gitarrsolon är en ädel konst som få behärskar och jag tänkte viga denna lista åt att skilja agnarna från vetet, eller annat sädesslag om ni skulle vara glutenintoleranta. Old school influencern Aristoteles beskrev i sitt storverk musikens väsen från 300-talet före Kristus att ”ett shysst stycke solo handlar lika delar om teknik såväl som ton, i den bästa av värdar avsaknaden av dessa. Och bara sopor gömmer sig bakom sina pedaler.”. Som tur är visar det sig att han är en trevlig prick som gärna ville hjälpa till med veckans lista. Värt att lyfta är att gamle goda A är ett stort punkfan som älskade en stökig och skramlig produktion. Det går även rykten i akademikerkretsar om att han lyssnat mycket på rak 4-taktsskrammel ala Ramones på sistone vilket kan ha påverkat urvalet låtar han skickade till mig på messenger innan idag.

Så släng er Wahpedal i valfritt vatten och skruva lite godtyckligt på stämskruvarna, nu rockar vi!

Listan hittar ni i vanlig ordning HÄR.

 Först ut är en av värdens främsta allkonstnärer och scenpersonligheter. Han föddes 1956 i USA i en superkristen familj och fick det spexiga namnet Jesus Christ Allin men tog senare artistnamnet GG ALLIN efter att brorsan i ung ålder sa GG istället för Jesus Christ. Hur som helst är solot i klassikern Bite it you scum nonchalant och släpigt spelat och ett föredöme för unga gitarrister som filar på sina första låtar.

Vi går vidare till 80-talets New York och hälsar på mästarna i REAGAN YOUTH. Deras musik kan beskrivas som ironisk, uppkäftig och stundtals smaklös kombinerat med snabb och skitig. Ni som kan er matte vet att den ekvationen ger en stor guldstjärna. Solot i Degenerated är ett skolboksexempel på vikten av gitarrton. Förstärkaren låter som sprängts och lagats med silvertejp vilket ger ytterligare en dimension i låten. Underbart.

Vi går vidare till en klassiker när man pratar om solon. Doyle Wolfgang Von Frankenstein (ja, han heter faktiskt så) behöver bara tre toner i sitt ikoniska solo i låten We are 138. Bandet heter MISFITS och vad dom menar med 138 har jag inte aning om. Det är inte ofta jag fattar vad Glenn Danzig pratar om och när jag frågade Aristoteles i messengerchatten svarade han bara ”släpp det, han är från Jersey..”.

Hur vet man att det kommer a komma ett fett gitarrsolo? Jo, någon skriker stigma. Ni som vet vet. New Yorks kungligheter AGNOSTIC FRONT vet hur man håller äkta hardcore levande och Vinnie Stigma är punkens Keith Richards. Jag hade egentligen velat ta en gammal låt men vi tar For my family från plattan Warriors.

Sist ut är världens bästa band. THE SPITS. Punkt.

 

Hoppas att detta var informativt och att ni kommer se på musik med nya ögon efter detta uppvaknande.

 

/Oskar S

Fredagslistan 2024, vecka 23: Deep cuts för ett megaband som inte är speciellt deep men vem bryr sig.

 Det är semestertider, dags att smörja in sig i starkaste solkrämen och bli hummerröd ändå. Om vi får någon mer sol, vill säga. På semestern tar vi det lugnt, och därmed kör vi en snabb och enkel lista. Kan ett megastort stadium-band som Rammstein ha några låtar som inte är välkända? Naeh, antagligen inte men i katalogen finns en del fint som sällan får ta del av äran och rampljuset. Los geht’s!

De tre första låtarna släpptes innan jag själv föddes på debuten Herzeleid (1995). En fantastisk platta med många låtar som blivit obligatoriska live som Du riechst so rut,  Asche zu Asche och epnoyma doomiga Rammstein. Men den hurtiga Der Meister och ledmotivet Herzeleid försvann från setlistorna på sena 90-talet och har inte setts till sen dess. Herzeleid finns lyckligtvis inspelad på ikoniska liveskivan/filmen Live aus Berlin (1999) och Der Meister kan man hitta klipp av på nätet. Das Alte Leid är en av bandest äldsta låtar, en långsam svängig dänga som förtjänar lite liebe.

Från Sehnsucht (1997) har vi Alter Mann, en stämningsfull trudelutt som uppenbarligen handlar om tristessen bakom att sitta fast på en öde ö. Ser man på, oavsett är den av mina personliga favoriter. Küss Mich (Fellfrosch) har två jävligt konstiga samples från en Snurre Sprätt film och ett jävligt fett distat basriff. Med min bristfälliga kunskap i tyska språket vet jag att den handlar om något med att kyssas, sen är det säkert något annat mörkt skit inkopplat. 

Slutmotivet för skivan Rosenrot (2005), Ein Lied, är en oerhört vacker och simpel liten melodi som är bland bandets få riktiga “ballader”. Den ger mig alltid gåshud och får mig att känna en längtan efter något, även om jag inte vet riktigt vad.

Från den superba Liebe ist für alle da (2009) har vi först Mehr, en låt jag lätt hade kunnat se som en kanonlåt live med väldigt rolig och gormig refräng. Alla kan väl lära sig att ropa MEHR trots allt. Liese är en alternativ version av avslutande stycket Roter Sand, en oerhört vacker enkel melodi i linje med ovan nämda Ein lied. Låten verkar handla om en gräsligt mörk episod där en dräng tvingar sig på en piga med hjälp av en skära. Ett återkommande tema i alla deras låtar, skönhet kombinerat med magvändande mörker.

Sist lägger vi in en korkat tung remix av Benzin, utförd av ingen mindre än Meshuggah. Den är mer rolig än den är bra, det blir en oerhört alldaglig Meshuggah-dänga med Till Lindemann på sång mer eller mindre. Hade varit roligt att se dem istället göra en egen, polyrytmisk version men oavsett är det kul på ett dumt sätt att gasta BENZIN över underjordiska riff. 

Nu kallar den gråa svenska sommaren mitt namn. Det blev skräpmatslista, men vem orkar stå vid spisen när det är hela 14 grader och duggregn.

Nästa gång vankas det monsterprojekt, då Beach Boy B ämnar lyssna igenom de 9 Smashing Pumpkins skivor som han inte hört än. De som inte är så bra, med andra ord. Man blir matt av bara tanken.

Vamos alla playa, amigos

//Hummerpojken B

Här hittar ni listan!

John William Waterhouse - The Magic Circle, olja på canvas 1886.

När man har halvdana perioder i livet blir det lätta och lediga teman i fredagslistan, idag kör vi häxor! Antalet metalband som heter häx-nånting eller har låttitlar åt det hållet är väl lika många som Elon Musk har tioöringar gissar jag så här finns det verkligen att ösa ur. Jag har valt en handfull på måfå och listan finns både här och längst ner i inlägget (idag i Spotify-format).

VENOM får inleda med klassiska Don't burn the witch. Inte mycket mer att orda om där utan det är bara att vässa Blåkullakvasten.

Nummer två är ett band som är givet i listan, nämligen WITCH VOMIT. Denna glada kvartett från Portland har utövat dödsmetall sedan 2012 och ganska nyligen släppt albumet "Funeral Sanctum" som inte alls är oävet. Men idag lyssnar vi på Buried deep in a bottomless grave som också är titelspår på förra fullängdaren som kom 2019. För övrigt vill jag gärna se ett svenskt band som plockar upp den här tråden och namnger sig HÄXKRÄKS.

Och nu blir det peak stoner och doom med ELECTRIC WIZARD! Oj vad jag har saknat att lyssna på dem inser jag när jag ger albumet "Witchcult Today" en genomlyssning. Men mitt hjärta ligger ändå stadigast hos "Dopethrone" från år 2000 så det blir en låt därifrån istället, Funeralopolis närmare bestämt. Men ge gärna häxskivan en chans också. Tänk att något som går så långsamt kan vara så bra. Oj oj oj.

HEXVESSEL från Finland beskrivs bäst som psykedelisk folkrock spetsad med black metal, doom och goth. Ett trevligt koncept och "Polar Veil" från 2023 är inget undantag från den formulan. Låten A cabin in Montana är majestätisk och trösterik, atmosfärisk och sorgsen och handlar förstås om Unabombaren. Allt man behöver!

Från det mer finstämda kliver vi över till mangel och ös och det klassiska Floridabandet BLACK WITCHERY. Här går det fan undan. BLACK WITCHERY har hängt med sedan 1996 med sångaren Impurath i spetsen och jag hoppas de fortsätter ett bra tag till. Holocaustic Church Devestation handlar om det man tänker sig - Gud och satan och sånt. Fem av fem häxhattar.

Slutligen skänker vi Elin i Horsnäs en tanke. Horsnäs ligger en bit utanför Ljungby och Elin var en av de första kvinnor som avrättades för häxeri i Sverige år 1611. Högst oklart om hon var en häxa eller bara en fattig kvinna med otur men hon erkände att hon mördat sin förste make Niels med arsenik, vilket kanske eller kanske inte stämde med tanke på vilka metoder som användes för att få fram erkännanden på den här tiden. Bödeln i Jönköping, Mäster Håkan - en man som gjort sig känd för att ta emot mutor till höger och vänster - gjorde processen kort med Elin. Tråkig attityd både från dåtidens kvinnosyn och Mäster Håkan tycker jag.

Med detta tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 22: Häxfeber!

Fredagslistan 2024, vecka 21: Halvårskoll

Dags att ta temperaturen på metalåret lagom till sommaren. Jag vet att det kanske är lite fusk och kan räknas som doping när man gör listor men samtidigt kan det vara viktigt som en ögonblicksbild. Vi kör igång direkt. Låtarna hittar ni här och i slutet av posten. 

Darkthrone - "Black Dawn affiliation" (It beckons us all, Peaceville Records, 2024)

Vad ska man säga om Darkthrone som inte redan har sagts? Ska man fokusera på att det är äkta true att ogilla allting förutom tre skivor med bandet ? (Ibland kan Soulside Journey smita med där då det ändå är döds)

Hela historien kan de flesta. Dessutom alla memes och gulliga katter, Fenriz med cowboyhatt och karriär som techno-dj. Nocturno Culto som någon arg gubbe och lärare så vi kan lämna det. 

Musiken var det ja. Jag sa lite på skämt att jag visste att årets bästa skiva skulle vara den här för så är det alltid för mig när Darkthrone släpper nytt. Jag klarar knappt att vara objektiv. Men jag måste ändå säga att skivan är bra om man tar den för vad den är. Två gamla gubbar som spelar metal som dom gillar. Denna gången tycker jag också att det är mer hård musik igen jämfört med skivan innan. Om Darkthrone i början och mitten av nittiotalet spelade snodda Celtic Frost riff fast snabbare så spelar Darkthrone nu sina egna riff fast långsammare. Produktionen och låtarna hör samman på ett bra sätt. Lite ambient ljud smyger sig in men det passar bara fint. Jag gillar detta mycket. 

Furze - "Foresee His Internal Rites" (Caw Entrance, Devoted Art Propaganda, 2024)

Furze är ett soloprojekt från norske  Woe J. Reaper som har harvat på sen kring 1999. 

Om man tycker att Darkthrone numera är lite weird och spaceigt och känns för konstigt är Furze verkligen inget att rekommendera. Jag däremot som uppskattar konstiga personer som håller på med märkliga projekt kan bara luta mig tillbaka och njuta. 

Det är skevt och knasigt, trummorna har också gradvis blivit mer och mer ljudmässigt fattiga de senaste skivorna. Allt för att herr Reaper (Jesus Christ vad det kändes forcerat att skriva) har fått någon idé om att allting ska spelas in analogt. Det är inte som i fallet med Satanic Wamasters Nachzehrer från 2010 som är inspelad på analoga ljudband med knäppar och störningar som ökar mystiken och ljudbilden till något mer aggressiv. Istället låter Furze mer naket. Tänk istället Onkel Kånkel på gitarr och en bonde från Mississippi som kompar så börjar vi närma oss ljudet Furze jobbar med. I denna låt som jag har valt kommer det också in något som jag misstänker är en Hammondorgel för att stödja upp lite. Som sagt, gillar ni nya Darkthrone men vill fortsätta mer ned på den vägen kan jag rekommendera Furze. Måste också tillägga att jag läst någonstans att "folk" tror att anledningen till att Furze inte slog igenom mer internationellt är för att namnet kan översättas till att fisa. Men nu vidare till mer könsrockiga gitarrer.

Sotherion -"La Mort pour Compagnon" (Vermine, W.T.C Productions, 2024)

Då är vi i det mindre muntra Frankrike igen. Nu är det galenpannan BST känd från band som Aosoth, Antaeus, VI och tusentals andra projekt som är i farten igen. Nu med en fantastiskt oläsllig logga och glada låttitlar som i aktuellt fall kan översättas till " Med döden som sällskap". 

Den som hört tidigare band där BST varit involverad vet att denna person har en ganska hög lägstanivå och detta band är inget undantag. Detta är den första fullängdaren som bandet släppt. Jag vill påstå att det samma grundinställning till musik och ljud som finns i exempelvis Aosoth men där skapas det ofta en mer klaustrofobisk känsla. Fortfarande kan jag knappt lyssna på skivan Aosoth släppte 2011 III: Violence & variations utan att drabbas av andnöd. På ett bra sätt. 

Nåväl. I fallet med Sotherion känns det som om ett tekniskt dödsmetallband skulle fått för sig att spela black metal fast släppa lös sin inre fantasi om att slänga på tunna skeva slingor som både Onkel Kånkel och KPN sysslade med i början av sin karriär. Det kanske är en fransk grej när jag tänker efter då det kom en hel del band på 1960-1970talet med just detta sound. 

BST gör sitt bästa med ljudeffekter, trummaskin, growlande och allmänt kaos. Samtidigt är allting superslickt och proffsigt. Jag behöver nog nöta skivan lite mer för att säga om jag tycker att den kommer upp i samma nivå som hans andra projekt men det är ändå gött med ganska smart, dum musik. Där kan vi raskt gå vidare med den skivan jag har lyssnat mest på senaste tid.

Antichrist Siege Machine - "Piled Swine" (Vengeance of Eternal Fire, Profound Lore records, 2024) 

Ah. Nu snackar vi. Rens och åter rens. 10 låtar, 25 minuters speltid. War metal eller döds/black eller grind? Spelar inte så stor roll för min del när det är så här bra. Jag påminns om när jag först hörde Human 2.0 (2000) av Nasum. Det håller sig inom ramarna för genren banden jobbar i men det finns en jävla dynamik och förståelse för hur man skapar minnesvärda låtar. Det är chugga chugga gitarrer, breakdowns, gris-growlande och för att citera en vän "det låter som de schlår på kastrullera". Allting gött man kan tänka sig av ett sånt här gäng. Att de inte inte heller verkar vara överintresserade av Tyskland från 1939-1945 som så många andra band inom genren kan bara ses som en bonus. Så lagom till sommaren kan jag rekommendera alla att sätta igång lite Antichrist Siege Machine (vilket fantastiskt namn) och fundera på om det kan vara så att USA håller på att gå om Kanada när det kommer till denna subgenre av musik. Sista bandet på är nämligen också från USA och rör sig också i black/death genren.

Primitive Warfare -"Nuclear Regression" (Extinction Protocol, Stygian Black Hand, 2024)

Okej. Då kör vi vidare med ett rensband. Här är Primitive Warfare med en helt fantastiskt oläslig logga. Också pluspoäng för någon soldat i taggtråd på omslaget. Det är mycket klichéer med detta band. De lyckas spotta ur sig 8 låtar på drygt 31 minuter på denna, deras första fullängdare. På något sätt känns det här ännu mer grind och lite mer crustigt än Antichrist Siege Machine. Sången alternerar mellan grisvrål och desperat käng. Detta är inte heller på något sätt lika smart som tidigare nämnda band. Här är det mer som medlemmarna gått in i studion för att mangla på så gott det går. För min del tröttnar jag lite snabbare på detta. Samtidigt förstår jag att detta inte är något band som kan fungera som en introduktion till genren utan det är kanske mer för de som är inbitna och behöver lite komplement till Conqueror, Revenge och dylikt. 

Detta var vad jag hade att bjuda på. Från norsk långsam doomig metal till amerikanskt tokrens. Återstår att se om någon av skivorna kommer vara kvar på listan i slutet av året för min del. Jag har en stark misstanke om att Darkthrone kommer vara det men det visste ju ni redan. 

Låtarna hittar ni här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2024, vecka 20: När Norge blev elektroniskt

Att de norska banden i slutet av nittiotalet tog musikaliska stormsteg bort från den traditionella svartmetall (med mera) de gjort sig kända för är ju inga nyheter. Till de svårare estetisk-musikaliska besluten hör exempelvis det ökända Matrix-viruset, men de banden höll ju fast vid den hårda rockens grundstommar, med distade gitarrer och och growl och allt vad det är. 

Men det fanns ju band som tog det ännu längre, som jag vill ägna lite uppmärksamhet åt idag. Hur väl tådoppen och kallsuparna i tidstypiska genrer som triphop, glitch och drum n bass egentligen har åldrats överlåter jag någon annan, mindre nostalgiskt drabbad lyssnare avgöra (sedan hur väl triphop och DnB hade åldrats redan vid millennieskiftet låter jag vara osagt...). Flera av de här banden betydde alldeles för mycket för mig när det begav sig att jag alls kan lyssna med objektiva öron och avgöra om det är alls är rimlig musik. Hur som helst, Listan hittar ni här!

Vi börjar såklart med ULVER, som ju gjort genremetamorfos till lag: från besynnerlig folklig black metal till den trötta synthpop de verkar ha medelåldrats in i de senaste åren. De dryga trettio årens omvägar däremellan skulle kräva alldeles för mycket av både min och er tid att reda ut, så vi håller oss till "Limbo Central", från EPn Metamorphosis (1999). Detta var deras första totalt elektroniska, helt rockbefriade släpp, komplett med ett tydligt statement att ej längre förknippas med black metal längre.

 

Sedan hoppas vi framåt några år, och gör direkt avkall på det här med totalt elektronisk musik: MANES andra fullängdare Vilosophe (2003) är definitivt ett rockalbum, men extremt långt ifrån den trummaskinsdrivna obskyra black metal de pysslade med på nittiotalet. I "Death of the Genuine" harvas förvisso vad som i ett annat sammanhang vore black metal-riff, men det bestående intrycket är, förutom den passionerade rensången, det inte alls subtila drum n bass-smattret från Cernunnos laptop.

 

THE THIRD AND THE MORTAL härnäst, som till skillnad från gängen ovan hade sitt ursprung i gotisk doom snarare än svartmetall. Också en genre Norge var pionjärer inom, i synnerhet med 3&TMs tidiga album. Men sen upptäckte de triphop och hamnade någon annanstans, som vi hör här på sista albumet Memoirs (2002). Här låten "Thin Dark Line". For fans of dåtida THE GATHERING kanske? 

Ett annat band som började långsamt (death/doom) och till slut blev komplett elektroniska var BEYOND DAWN. De hann med några skivor depressiv rock med stor skuld till SWANS, innan de landade i den besynnerliga finalen Frysh (2003). Peaceville kallade skivan för "lounge core", vad det nu innebär. Här får ni ta del av "Severed Survival" - ja, en cover på AUTOPSY-låten. Om något mer än texten finns kvar från originalet låter jag vara osagt. Autokannibalism har aldrig varit sexigare. 

 

Ett band som hade synth redan från de tidigaste dagarna i Helvete-butiken, men som aldrig riktigt släppt metalsargen trots alla experiment, är ARCTURUS. Undantaget, eftersom den här listan utgörs av undantag, är remixalbumet Disguised Masters (1999), där de arbetade om några av låtarna från mästerverket La Masquerade Infernale (1997). Här en jungle-version av "The Throne of Tragedy" (ja, samma text som Ulver använda i sitt norska original, "Tragediens Trone", på Vargnatt-demon 1993). Görs det inte för få remixplattor inom black metal-svängen idag?

 

Vi avslutar inte i Norge utan i Polen. Varför? Därför. LUX OCCULTA började med någon slags symfonisk black metal, men tog en mer experimentell väg som landade i 2001 års The Mother And The Enemy, som är någon slags oerhört energisk jazz/metal-hybrid. Fantastiskt album rakt igenom, där manglandet bryts av med andningspauser i form av någon slags melankolisk triphop. Till en början framstår de som traditionella och därmed överflödiga mellanspår och intron, men vid närmare lyssning är de lika betydelsefulla och välkomponerade som metalspåren. Här hör ni "Midnight Crisis".

God helg! /Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 19: Upp till kamp!

 Gott folk!

Veckans lista blir kanske lite grann av en fortsättning på Oskars utomordentliga lista från förra veckan. Hardcore har för mig alltid varit en mer politisk färgad genre än många andra, och denna veckans lista är till brädden fylld med musik som nog får anses tillhöra samma stuk av toner. 

Vi kör!

Från Arboga kommer ETT DÖDENS MASKINERI, ett makalöst bra band. Det är befriande med den här sortens tydlighet när det gäller budskapet tycker jag. Det är raka rör mot allt som Tidölaget står för, och för ett socialistiskt samhälle. Hade kunnat bli hur programmatiskt trist som helst, men det här bandet kan skriva låtar som fäster sig i hjärnan på ett underbart sätt. Jag har plockat Blodröd från senaste plattan "Kulturkriget". 

Såklart dyker HORNDAL upp i listan. Jag har de senaste dagarna läst boken "Head Hammer Man" om Alrik Andersson, fackföreningsmannen vars historia ligger som grund till HORNDALs senaste skiva. Jag kan varmt rekommendera boken som förstärker skivan något så otroligt bra. Jag drämmer i med hela skivan! Dessutom, Henrik Levahn gästar i Blodröd. 

IMPERIET debuterar på bloggen. Låt vara att bandet inte på långa vägar kan klassas som metal, eller ens hårdrock. Men jag tror att det är fler än jag som gillar bandet, och gör man inte det så är det bara att hoppa över den fina liveversionen av Alltid Rött Alltid Rätt  som jag har med här. 

En sen upptäckt för mig, LASTKAJ 14, men jag kan säga att det är stor sannolikhet att det kommer lyssnas mer på detta fantastiska punkband. Välja väg är ett typsnitt över allt jag gillar med punk: tvåtakt, bra sång, ett jävla härj, protest!

2015 släppte NAPALM DEATH "Apex Predator - Easy Meat" som bland annat tog upp en olycka i Bangladesh där ett helt hus fyllt med fattiga arbetare kollapsade med många dödsfall som följd. Jag älskade skivan då, och gör det fortfarande. Den är ett så fint exempel på allt som är bra med grindcore: vrede, tydliga ställningstaganden och uppmaningar till protest. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2024, vecka 19: Upp till kamp!