Gott folk!
Idag är det midsommarafton och några av er kanske har andra prioriteringar än att kolla in fredagslistan - fullt förståeligt!
Jag blev lite inspirerad av Oscar och hans halvårskoll, och tänkte att jag borde också göra en sådan. Jag har valt att göra en lista över de skivor som jag tycker är mest intressanta, kanske inte de bästa som året har bjudit på, men kanske ändå? I vilket fall så kommer här fem skivor som jag tycker att ni ska kolla in av olika anledningar.
Vi kör!
Nu kanske ni hajar till, för hade vi inte THOU i en lista härförleden? Jo, vi skyller på Susanne och hennes extremt goda smak när hon tog med detta band från Baton Rouge, Louisiana. Upplyftande doom kanske man kan kalla detta, för Susannes omdöme om att man blir glad, man blir ledsen, man blir glad är så satans korrekt att man baxnar. Med förödande känslomässig ackuratess drämmer sextetten i med släggan i låt efter låt efter låt. Jag kan inte annat än säga att jag är imponerad över detta.
Varje gång ULCERATE släpper nytt så måste jag hämta andan. Varför utsätter bandet sig själva - och oss andra - för detta stålbad? Och varför går det inte att sluta lyssna för att det är så helvetiskt bra? Härom veckan kom den senaste given, och kanske att bandet rent audiellt är lite mer tillrättalagt? Det finns aningens mer luft i produktionen än brukligt, och det gör inte alls ont. Känslomässigt är det lika drabbande som tidigare. Riffen mer vindlande? Ja, kanske. Det är i vilket fall oerhört bra.
Årets guilty pleasure? Ja kanske. Det kanske är ett exempel på dålig smak att maka in 80-tals hårdrock efter det svavellavemang som ULCERATE stod för? Ja, men det skiter jag i. Ni vet att när det gäller mina listor så gäller mottot både och, inte antingen eller. "Teenage Rebel" är en ren uppvisning i hantverksskicklighet, kunskap om hur musiken lät när byxan var tajt och håret brandfarligt för att citera min tidigare kollega Lina. Dessutom med en grav förmåga att skriva låtar som sätter sig nåt djävulskt oavsett cringenivå. Hatten av!
Galaktisk black metal från VORGA. Jag gillade föregångsplattan "Striving Toward Oblivion" som bara den, och det är en fröjd att kunna konstatera att bandet inte har släppt gasen sedan dess. Snarare levlat upp, för detta är djupt imponerande och så satans mäktigt! Det är uppfriskande med ett black metalband som skriver om helt andra grejer än standarden inom genren. Det ger en helt annan känsla för mig.
Ett band som jag fortfarande tycker skaver. Kanske kan "The Star" ändra på detta? I vilket fall så har den här skivan återkommit i lurarna med stigande frekvens hemmavid. Tecken på att jag gillar det? Jo, kanske. Det finns element som jag fortfarande är tveksam mot, men detta är till stora delar riktigt bra!
Vi tar helg på detta!
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar