Fredagslistan 2015: vecka 35 - Bra från USA

Howdy! Temat för dagens lista var långt ifrån självklart, det har stötts och blötts och velats in i det sista innanför pannbenet men så smög det sig på mig likt en tjuv om natten. Mycket av det jag lyssnat på den senaste tiden har en gemensam nämnare, nämligen att de kommer från staterna. Lyckligtvis har detta geografiska område bra mycket bättre saker att bjuda på än Donald Trumps skurkaktiga uppsyn och brutala comb over. Med den bilden färskt i sinnet (nej, den kommer inte att besudla vår vackra blogg, ni vet redan hur han ser ut) ger vi oss i kast med liten lista!

Inledningsvis går jag ut med en slamkrypare, Amalie Bruun/MYRKUR kommer som vi vet från Danmark men då hon bildade bandet samt bor och verkar i New York slinker hon med. Om ni inte stiftat bekantskap än med denna urtjusiga blandning av brutalblack och spröda körstämmor, gör om - gör rätt. Hypat tycker vissa, klockrent säger jag. Från självbetitlade EP:n (utgiven 2014) njuter vi av låt och uppmaning: Må du brænde i helvede. Hurra! Fullängdsdebuten "M" kom just ut som grädde på moset.

 



INFERA BRUO får mig, förutom att tänka på hur fantastiskt det vore om de istället hetat INFERNAL BRUNO, också att bli tjolahoppsanglad! Räserfarten står som spön i backen i denna black-present med glimmande snören! Gluttar vi under inslagspappret finns där också en hel del melodiöst att lägga öronen på. Jag utlovar en imaginär tårtbit till alla som lyckas sitta stilla till Visions of the Inner Eye.

Allvarsammare tongångar sedan. De av er som har för vana att se skräckfilm bör känna till rullen "I spit on your grave". Nästa band tar det ett snäpp längre och kallar sig helt sonika PISSGRAVE. Det finns något rart och påhittigt i det tycker jag. Av omslaget till "Suicide Euphoria" och dess tematik att döma vill man understryka sin tuffhet (och måhända föra tankarna till en viss MAYHEM-platta vars titel i sin tur påminner om en annan skräckfilmssamling signerad George Romero - men det är ett sidospår som vi kan låta bli att trassla in oss i). Musiken är tung och brötig och bjuder inte på några direkta överraskningar men är fullt habil. Gott så.

Man kan fråga sig om SKITARG har reflekterat över nästa band i sin låt Jag bryter nacken av din häst. Kanske och kanske inte. Nu är jag inget stort fan av nämnda band, däremot gillar jag just CATTLE DECAPITATION som är listans näst sista akt. En frisk fläkt grind/döds från San Diego smeker trumhinnorna i Mammals in Babylon från nya skivan. På det stora hela låter det som det brukar från det här gänget, men snäppet bättre. Som ett sabrerat årgångsvin!

Sist men icke minst - CHELSEA WOLFE. Jag har gillat hennes neofolk/goth/metal sedan jag hörde "Pain Is Beauty" för ett par år sedan. "Abyss" som kom i år känns spretigare men mer personlig och framför allt tyngre - och då pratar jag även om de skira singersongwriter-balladerna som liksom klöser sig fast runt hjärtat. Carrion Flowers heter pärlan vi lyssnar till. Är det renodlad metal rakt igenom? Nej. Är det bra? Tveklöst!
God fredag.

/Susanne

Fredagslistan 2015: vecka 35 - Bra från USA

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Gott folk!

Denna vecka blir det en otematisk lista. Det började med att jag ville göra en lista på band som har nytt material på väg ut, och det började bra, men det blev snabbt stopp så jag fick överge den tanken.

I vilket fall -

vi kör!

Jag var inte nådig mot pågarna från Pennsylvania i RIVERS OF NIHIL när deras debutskiva "The Conscious Seed Of Light" kom ut 2013. Jag kallade den för en mellanmjölksskiva. Produktionen från vanligtvis pålitliga Eric Rutan var en av huvudanledningarna. Den var så monolitiskt massiv att den begravde låtarna. Nu är bandet dock på gång med nytt material. "Monarchy" släpps faktiskt idag, och den är så mycket bättre än förstlingsverket. Jag har valt att ha med titellåten i veckans lista. Produktionen är oerhört mycket mer sympatisk mot öronen. Jag formligen älskar den gitarrton bandet fått fram, trummorna låter som trummor, basen ligger extremt tydlig i ljudbilden och bandet visar med Monarchy att de kan skriva grymma låtar.

SOILWORK är på gång med nytt material i form av "The Ride Majestic" som släpps nästa fredag. Bandet släppte i början av juli ett smakprov från skivan. Ska jag dra några växlar på hur det låter så är det att bandets fina form håller i sig, även om jag tror att det finns betydligt starkare låtar är titellåten. SOILWORK har haft sina dalar på medlemsnivå, men alltid med osviklig tålmodighet pressat ur sig plattor som alltid har innehållit minst en handfull verkligt bra låtar. För mig personligen kommer SOILWORK alltid vara ett band som jag med glädje ger min uppmärksamhet och min tid.



 Det blir lite mer DAWNBRINGER. Jag slirade såklart in på bandets förrförra skiva "Into The Lair Of The Sun God" då Matilda nämnde denna skiva som en favorit i kommentarerna på förra veckans lista. Jag förstår att hon tycker det. Detta är en rejält trevlig skiva som jag misstänker att jag kommer att återvända till. Bandet har inte krånglat till det när det gäller låttitlarna som går från "I" till "IX". Nu får ni "II" er till livs - en fin tvåtaktare till låt som utan tjafs skämmer bort örongångarna med oslagbar charm.





Ny skiva från mänsklighetens främsta fiende CATTLE DECAPITATION. Och jag gillar detta som ni förstår. Förra skivan "Monolith Of Inhumanity" tyckte jag endast var ok, med vissa noterbara undantag av genialitet. "The Anthropocene Extinction" är en skiva som är oerhört mycket starkare och framför allt jämnare. I slutändan är det ju ändå de skivorna som i alla fall jag uppskattar mest. Det är fortsatt bänghårt mosande som är bandets forte och jag utnämnde skivan till den bästa dödsgrindskivan jag har hört sedan MISERY INDEX gav ut "The Killing Gods" förra året.



Avslutar listan med lite THE AGONIST och Danse Macabre från "Eye Of Providence". Visst kan vi hävda att bandet har blivit lite repetetiva, men jag gillar ändå vad bandet åstadkom på den här skivan som släpptes tidigt i år. Mest imponerar Vicky Psarakis med en fin sånginsats, mycket glatt överraskande!







/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Fredagslistan 2015, vecka 33: 5 skivor från 2014 jag missade totalt.

Gott folk!

Vi skriver augusti 2015, och jag tänkte att vi skulle grotta ner oss i lite gammalt material. Gammalt på sådant sätt att vi blickar tillbaka på 2014 som ju var ett extremt starkt skivår. Såklart missar man det mesta - det ligger i sakens rent praktiska natur: kollar du in 500 skivor så missar du flera tusen andra. Likt ett obönhörligt ymnighetshorn från helvetet fortsätter, år efter år, band och skivbolag att spy ur sig skivor. Här har ni 5 skivor jag missade förra året.

Vi kör!

"Night Of The Hammer" av DAWNBRINGER. Jag är oerhört såld på omslaget till denna skivan, därför får ni den i formatet större. Det andas mord och ödslighet på ett väldigt estetiskt tilltalande sätt på detta omslag. Bandet, med hemvist i Chicago sedan år 2000, sysslar med heavy metal med black metalinslag. I vilket fall lirar herrarna Chris Black (bas, trummor, keyboards och huvudsång), Scott Haskitt (akustisk gitarr), Matt Johnsen (sologitarr) och Scott Hoffman (kompgitarr) med ett satans sväng och osveklig övertygelse som får mig att vilja önska att jag hade koll på denna skiva förra året. Ni kan vara övertygade om att jag kommer ha bandet under radarn framöver i alla fall!


Den bästa skandinaviska dödsmetallplattan som inte kommer från närområdet står holländska ENTRAPMENT för på sin "Lamentations Of The Flesh". De här gossarna älskar sin death metal. Kolla bara in loggan. Visst påminner den om DISMEMBERs? Precis. Bandet drog igång sin verksamhet 2010 och ligger på ansedda (rättvist om ni frågar mig) Pulverised Records som bara det är en garant för kvalitet. ENTRAPMENT visar från taktslag ett att de är värda uppmärksamhet genom att hamra ner en tvåtaktstornado i titellåten som får mig att spontant stampa takten med frenesi.






Väldigt sparsmakat omslag till DEATH PENALTYs självbetitlade album. Gaz Jennings kanske några av er känner till? Gitarrist/basist/keyboardist i CATHEDRAL under många herrans år. När det bandet 2013 lades ner bildades DEATH PENALTY. Detta är tung och svängig musik. Lägg till en mer än lovligt kompetent sångerska i Michelle Nocon och bandets smörfeta riff slinker ner lättare än en veteöl en varm sommardag. Jag har valt låten med det i särklass tuffaste namnet på skivan Howling At The Throne Of Decadence att representera skivan, men kunde i princip ha valt vilken låt som helst. DEATH PENALTY är ett band som lirar med stor pondus och tydlig känsla. Jag har njutit av skivan på repeat hela föregående veckan, och har svårt att få nog av bandets tonkonst för tillfället.

Hannes Grossmanns soloalbum "The Radial Covenant" med en hel massa förträffliga gästartister gör att jag sörjer lite extra över att jag missade denna förra året, men å andra sidan har jag sett till att götta ner mig rejält nu. Hannes Grossmann är ansvarig för gediget trumspel på ALKALOIDs "The Malkuth Grimoire" som jag har skrivit om tidigare. En oerhört förträfflig skiva som mycket väl kan slinka in på årsbästalistan för min del. På låten The Radial Covenant I. II gästar Per Nilsson från SCAR SYMMETRY på gitarr. Detta är progressiv teknisk dödsmetall av typ och snitt som jag gillar. Produktionen är dock betydligt mer köttig än brukligt vilket jag uppskattar, och musikerna uppvisar visserligen avsevärd skicklighet, men utan att sabba låtarna. De står precis som hos ALKALOID i centrum, och är en faktor att ta i beräknande om ni nu inte brukar uppskatta sådan här musik i vanliga fall.

Äntligen finns BENEATHs andra platta "The Barren Throne" på Spotify! Islänningarnas brutala death metal som de debuterade med 2012 på skivan "Enslaved By Fear"köpte jag rakt av när den skivan släpptes. Denna är precis lika bra. Här hittar ni hastighet, blastbeats, tyngd och ett satans sväng. Helt ljuvligt om ni frågar mig, och något som gör att bandet sticker ut från gängse band i denna subgenre. Jag applåderar hela dagen för den brutala effektiviteten som bandet uppvisar i Putrid Seed Of  Affection, en helt fantastisk låt som dessutom har ett koncist slut. Och det är alltid bra. Fy fan för fade-outer - det säger jag helt ärligt.





/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 33: 5 skivor från 2014 jag missade totalt

Fredagslistan 2015, vecka 32: Top 5 av Van Halen

Godmorgon! Idag ska vi prata VAN HALEN, ett band som fick groteska mängder speltid i stereon hemmavid under tidigt 1990-tal. Och inte bara hemmavid förresten - i bil och i Walkmannen också spelades det musik av bandet med stor regelbundenhet. Bandet har under årens lopp dykt upp emmellanåt här på bloggen, men aldrig i en renodlad fredagslista.

Nu kanske ni tror att listan bara rymmer bandets mest klassiska hitlåtar? Låtar som Panama, Jump, Dreams, When It's Love, Right Here, Right Now, eller Hot For Teacher? Nä - de har vi ju hört till leda, idag ska vi prata lite mer dolda pärlor som i alla fall jag håller som betydligt mer intressanta, och som ni förstår lite provocerande, bättre i någon mening än gängse musik från bandet.

Vi kör.

 "1984" är fortfarande VAN HALENs mest säljande album med över 10 miljoner sålda skivor enbart i USA. Mycket beror detta på att Jump, Panama och Hot For Teacher återfinns på albumet. Det gör också House Of Pain som bandet valde att lägga på b-sidan av singelsläppet (tänk att det fanns sånt!) Jump. House Of Pain har ett ganska enkelt med extremt effektivt riff som jag alltid har tilltalats av. Att låten dessutom skiljer sig ganska mycket från bandets övriga produktion gör ju inte saken sämre. "1984" blev det sista studioalbumet som David Lee Roth medverkade på.




Att bandet var inne i ett högkvalitativt och extremt högt arbetstempo visades redan två år senare. 1986 släppte bandet "5150" den första skivan med nye sångaren Sammy Hagar en, om ni frågar mig, betydligt bättre sångare än Roth. Den skivköpande publiken belönade bandet med att skicka skivan rätt upp på förstaplatsen på Billboardlistan trots att skivan fick blandande recensioner av kritikerna. Noterbara låtar är Dreams,  Love Walks In  och Best Of Both Worlds. De har jag såklart struntat i och valt att ha med öppningslåten Good Enough som har ett otroligt fint driv och ett i vanlig ordning suveränt gitarrlir.



VAN HALEN höll uppe sitt arbetstempo och släppte "OU812" 1988. En noterbar sak var att bandet valde att inte skriva låtarna i sekvensordning utan i bokstavsordning på baksidan av skivan. Bra? Nja, det vete fan, haha! Source Of Infection är låtvalet här från en skiva som egentligen inte har lämnat några avtryck i bandet setlist på väldigt många år. De brukade köra Finish What You Started när Hagar var med i bandet, men på senaste liveplattan "Tokyo Dome In Concert" är den inte med. Source Of Infection är en showcase av bandet när det är som bäst: Eddies galna tekniska spel, Hagars tjoande, Alex besatthet av att lira shuffle på bastrummorna och Anthonys klockrena höga körande. Svårt att stå emot om ni frågar mig.


Jag avslutar listan med hela två låtar från 1991 års "For Unlawful Carnal Knowledge", en skiva som jag tydligt kommer ihåg att Anders Tegner som recenserade skivan för OKEJ kallade svårlyssnad. Jag fattade inte hur han kunde tycka det då, och inte idag heller för den delen. Utan att överdriva är "F.U.C.K." den skiva ur bandets diskografi som jag lyssnat mest på. Här finns en hel del låtmumma - inledande Poundcake, efterföljande Judgement Day och Man On A Mission fick mycket speltid vid sidan av, såklart, Right Now. Så de låtarna är inte med, såklart! Jag har valt, först Pleasure Dome för att det är en låt som har vuxit under åren. Tegner kallade den för ett klavertramp! Okej, jag kan köpa att den kanske inte var lika bra som det övriga materialet. Det tyckte jag då, 1991. Idag ligger landet på annat sätt som ni förstår. Den andra låten är Top Of The World som är med mest för att den gör mig på otroligt gott humör.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 32: Top 5 av VAN HALEN

Fredagslistan 2015, vecka 31: Grindslanten

Då var det dags för lite uppfriskande grindcore så här i slutet av veckan! Vän av ordning har uteslutit paradnummer som NASUM, WORMROT och CARCASS för de har vi ju hört förut även om de är hur gulliga som helst. Dags för avfärd, stäng dörrarna och håll någon vuxen hårt i handen så bär vi oss av.

CLOUD RAT kan skatta sig lyckliga över Madison Marshalls sånginsatser. Den inlevelsen är inte att leka med alltså! Underbart röj på skivan "Moksha" som förutom sedvanlig agression och katharsis även dukar upp en skön påhittighet och ny fräschör. Vissa kanske skulle klassa det på gränsen till shoegazing, jag vill hellre tänka på det som riktigt bra grind med deodorant!

CRETIN följer upp med låten It. Om föregående band är ute och lattjar runt lite kan CRETIN istället sägas gå tillbaka till rötterna. Här pekas det med hela handen! Inga krusiduller, ingen pardon utan rak grind precis som den ska låta. En liten AUTOPSY-vibb på det också. Härligt! Plus i kanten för Marissa Martinez (sedermera Dan Martinez) pipa.

Bandet med det fnissvänliga namnet VOMIT FIST får den äran att fortsätta. De tre gruppmedlemmarna (varav den ena är son till den andra och den tredje har okänt ursprung) har dock inte blivit signade till något bolag än, vilket är synd och skam. De får en guldstjärna i himlen av mig för att de grisar runt med blod och corpse paint och är nummer tre i dagens grindslantslista med Under the Rind. Ytterst habilt! Är inte också farsgubben lite lik Pelle "Dead" Ohlin förresten...?

PHOBIA är något av legender i genren och släppte sin första demo 1990. Då gick jag i sexan och hade föga aning om att det fanns musik som gick så fort men det vet jag lyckligtvis nu. Om ni inte sett videon till Contradiction/Submission Hold, som är en kritik mot djurförsök bland annat, kan jag varmt rekommendera den. Från samma album kommer låt nummer fyra - Assertion to Demean, lyssna och njut!

IMPETIGO är förutom ett grindcoreband också namnet på en jobbig hudsjukdom - svinkoppor. Det tycker jag känns sympatiskt! Fast ni kan låta bli att bildgoogla, bespara er den synen. Sjukdomar åsido, musiken på skivan "Horror of the Zombies" är gemytligt trallig, texterna är skönt monsterknasiga och hela härligheten ter sig allmänt svår att sitta stilla till. Om man som jag också gillar zombies som företeelse kan man gott klappa händerna till detta och dra igång en Romero-rulle på VHS:en. Det är ju trots allt fredag!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 31: Grindslanten

Fredagslistan 2015, vecka 30: Melodisk metal

Godmorgon!

Idag ska vi prata melodisk metal. Jag märker att jag mer och mer uppskattar band som är duktiga på att väva in melodier i sin musik. Jag hoppas sannerligen att det inte betyder att jag uppfyllt någon slags mängdkvot när det gäller mer extrem musik och att bloggen inom en snar framtid endast sysselsätter sig med AOR, haha!

Vi kör!

Kanadensiska BOREALIS kom den 19/6 ut med sitt nya album "Purgatory". Både jag och Susanne uppskattade ju bandets musik på "Fall From Grace" från 2011, en skiva som vi i stort sett lyssnade sönder, märkligt nog! Nya skivan är ett välkommet tillskott till kategorin "kommer att lyssna sönder". BOREALIS är ett band som skriver väldigt sympatisk musik. Är det nydanande? Nej, verkligen inte - men här finns en hantverksskicklighet som jag tilltalas svårt av. Plus att jag älskar sångaren Matt Marinellis röst. Jag hade i princip kunnat ta vilken låt som helst från skivan. Nu blev det My Peace då det är den enda låten som bandet har valt att tillgängliggöra från nya skivan på Spotify. Faktum kvarstår dock - "Purgatory" är så bra att jag villigt slantade upp den dryga hundralappen plattan kostar på iTunes.

Jomenvisst, CLOUDSCAPE är ganska obligatoriska i en sådan här lista. Bandet, bördigt från Helsingborg, har alltid varit skickliga på att snickra ihop snygga melodier. Som jag ser det är bandet, likt sina helsingborgskollegor i COLOSSUS och DARKANE, svårt undervärderade och jag lyfter gärna fram bandet så ofta jag kan. Skivan "New Era" kom 2012 och såg inte mindre än tre nya medlemmar. Endast gitarristen Patrik Svärd och sångaren Michael Andersson var kvar från den sättning som spelade in "Global Drama", en skiva som jag gillade även den. Silver Ending är en trevlig låt som nästan lekfullt dansar fram i refrängen. I övrigt är det business as usual.

Jag recenserade bandets "Momentum" när den kom 2013. Bandet har inte släppt något material sedan dess. Då skrev jag att [d]et som verkligen imponerar på mig med ”Momentum” är tre saker egentligen: låtarna är av sådan kaliber att, faktiskt, varje låt innehåller något jag gillar, sången från Mark Basile är så fruktansvärt kraftfull att jag njuter av varenda grej karln gör. Och sen har vi solona. Jag avskyr personligen när det ska liras solon och resten av bandet går av scen för att låta gitarristen/trummisen/basisten gå loss. Fullständigt vedervärdigt. Musik handlar om kommunikation mer än något annat och vad som verkligen utmärker skickliga musiker till skillnad från skickliga instrumentalister är förmågan att lira häpnadsväckande grejer tillsammans med andra. Det kan Simone Mularoni på gitarr och Emanuele Casali på keyboard för varenda solo som utförs av dessa herrar är rent öronmumma. 

Det var oerhört trevligt att återvända till skivan i samband med skapandet av denna lista. Jag har, likt många recensenter, en tendens att bara rusa vidare till nästa skiva. Nu fick jag en chans att återupptäcka en skiva som är lika sympatisk som välljudande. 

Jag har haft med en låt av PRETTY MAIDS i någon lista. Emellanåt älskar jag att lyssna på musik som har tydlig tidsmarkörer. We Came To Rock finns med på danskarnas "Future World" från 1987, och det märks. Jo, det finns gott om andra skräckexempel på hur virveltrummorna lät under 80-talet. Här är den faktiskt ganska sansad utan att vara mesig. En trevlig trudelutt!

Jag avslutar listan med keyboardstinna DARKWATER från Borås. Detta är så vanvettigt snyggt producerad musik så jag baxnar. Låten heter Breathe och kommer från "Where Stories End" från 2010. Flera av bandets medlemmar är också med i HARMONY som verkar hålla en högre utgivningstakt. Det är lite synd, för DARKWATER skriver riktigt bra och snygg musik. Jag fick definitivt mersmak!

Så, ett styck lista med svårt sympatisk musik. Nästa vecka blir det, säkerligen, andra tongångar!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 30: Melodisk metal

Fredagslistan 2015, vecka 29: Halvårsrapport

Ave!

Till dagens tema har jag valt braiga låtar som släppts under 2015 utan min vetskap. Så fort man vänder ryggen till dyker det upp bra metal i världen. Fint det! Vi kör direkt, ladda youtubespelaren.

 

 

Australien har fött fram UR DRAUGR och de har i sin tur klämt fram en Ep med namnet "The Wretched Ascetic", som är en sjukt trivsam liten historia. Vi bjuds på black och death, doom och progressive i en smakfull gott och blandat-påse. Ibland kommer jag att tänka på ULCERATE. Hurra och stående ovationer! Låten jag valt är Unseen Golgotha men hela Ep:n är värd att ta en närmare titt på.

 Nummer två i listan är INQUINAMENTUM. (Testa att säga det snabbt tio gånger på raken.) Depressiv black metal i kombination med melodisk döds. Precis hur bra som helst även om tempoväxlingarna i Banned To The Nether känns en smula förvånande vid första genomlyssningen. Men det är innan man inser storheten i detta. Regnrock och stövlar på, nu kliver vi ut i grådasket och åkallar mörkrets makter. Mumma!

EXGENESIS från Stockholm bjuder upp till dans på bryggan härnäst. En ganska långsam och doomig sådan men med riktigt trallvänliga slingor på sina ställen. Påminner lite om eminenta DAYLIGHT DIES. Kanske också PARADISE LOST. Hur som, denna duo vet hur en slipsten ska dras och var man ställer skåpet. Cloudburst avnjutes bäst när sommarkvällsmörkret lagt sig över nejden. Pluspoäng för uggleomslaget!


Tempohöjning! GOD MOTHER spelar i första klassens grind/hardcore-skola. Dra igång moshpiten i vardagsrummet för nu ska här åkas karusell. Maktbehov heter fullängdaren och jag drämmer till med två låtar till priset av en bara för att de är så korta och även har fenomenala namn. Jag ger er Blodfors och Strypgrepp!

Sista bandet blir CHAPEL OF DISEASE, tyskar som lirar old-schooldöds i ny kostym. Introt till ...of Repetitive Art är aningen långt och pompöst men misströsta icke mina vänner, runt 3.35-snåret in i låten drar det hela igång. Och håll hårt i häxhatten för det går undan! (Åtminstone för en stund.) Det känns ungefär som att trilla ner i en dammig gammal krypta att lyssna på detta. Ödesmättat, svalt och mysobehagligt. Underbart!



Gutår och god helg.

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 29: Halvårsrapport

Fredagslistan 2015, vecka 28: Tvåtakt

Godmorgon!

Denna veckan har fredagslistan ett mer än ljuvligt tema, nämligen tvåtakt. Denna den mest fantastiska av taktarter har ju en fullständigt självklar i den musik som uppskattas av undertecknad, och en del av er andra också misstänker jag. Bara själva ordet nämns så är alla på banan och införstådd med faktumet att nu blir det röj.

Vi kör.

Öppnar med en verklig klassiker - Blinded By Fear. Otroligt vad bra den är. Fortfarande. Det jag tycker är värt att notera lite extra är faktumet att inspelningen skedde långt innan den berömda klipp-och-klistra metoden fick sitt inträde. Det är alltså hela tagningar av varje musiker som vi hör. Erlandsson på trummor var tydligen nära att få ett mentalt sammanbrott just över denna låt.

Jomenvisst - kära gamla ENTOMBED får representeras av öppningslåten på "Wolverine Blues" Eyemaster. Det är en låt som präglas av attityden inga konstigheter. Nicke Andersson, ansvarig för så mycket högkvalitativ musik att det är löjligt, trummar på ett extremt massivt vis. Här finns den ljuvligt exekverade tvåtakten, men också ett, om uttrycket ursäktas, satans sväng.

Let The Stillborn Come To Me har en verkligt massiv tvåtakt i inledningen som sätter tonen direkt på BLOODBATHs "Grand Morbid Funeral". När jag för ett antal veckor sedan såg bandet på Copenhell öppnade bandet med denna synnerligen sympatiska dänga.





 Jag är väldigt glad över att jag hann se VOMITORY innan bandet lade ner. Så fruktansvärt bra de var. Bandets rejält köttiga death metal gladde väldigt många människor. Trummisen Tobias Gustafsson bjuder i The Carnage Rages On från "Carnage Euphoria" upp till en piskdans av episka mått, så det är inte bara tvåtakt som bjuds i denna väldigt trallvänliga låt.

Jag avslutar listan med ett band som inte (än?) har uppnått samma legendariska status som resterande akter i veckans lista - finska SONS OF AEON vars självbetitlade debutalbum från 2013 fick en del att gå i spinn, så även undertecknad. Faceless heter låten, och här får ni ha lite tålamod då bandet tar god tid på sig att bygga upp låten innan trummisen Pasi Pasanen börjar mata tvåtakt vid 3:03. SONS OF AEON är ett extremt trevligt band att lyssna på, och får hemskt gärna producera mer musik än vad de redan gjort. Detta är kvalitet rakt av.

Så, ett styck lista att förenas i yster ringdans till!

Ha det geni!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 28: Tvåtakt

Fredagslistan 2015, vecka 27: Hellfest

God morgon kosmonauter!

Temat för denna fredagslista blir Hellfest. Ni vet, den där fräsiga franska festivalen som går av stapeln i mitten av juni varje år i Clisson. Tongångar av det lite extremare slaget brukar stå på tapeten men även småputtriga heavy metalinslag, skrevrock och allmänt bluesgung får också hänga med på en kant. Årets lineup bjöd på godbitar som MESHUGGAH, MASTODON, GHOST BRIGADE och BLOODBATH (för att bara nämna några som undertecknad hade gått och kikat på i den händelse man befunnit sig på franska jaktmarker när det begav sig).

Men band jag redan har koll på får icke inträde denna fredag, jag har istället botaniserat runt bland det som inte är mig särskilt välbekant. Och se, där fanns allt riktigt glitter bland kattguldet. Då far vi!

VALLENFYRE kommer från England och lirar dödsmetall med doomkänsla. Skitigt och grovhugget med en smak av svensk 90-talsdöds (här tänker jag främst på stockholmsscenen). Inte jätteoriginellt men gediget och svängigt för oss som tycker att det var lite bättre förr. Scabs kommer från plattan ”Splinters” med ett urgulligt omslag till.



Vidare till NECROWRETCH och låten med den elaka titeln The Bells of Evil Schism! Ondskans klockor klingar på bandets andra fullängdare. Snabba trummor och allmänt härj från både den döda och den svarta skalan bjuds vi på av dessa flinka filurer. Mitt tips till er: för dagar som kräva mangel, uppsök NECROWRETCH. Sångaren kallar sig Vlad, enough said.

Belgarna ENTHRONED följer upp med Sine Qua Non. En rejäl skopa black metal av den gamla skolan med tema Lucifer kommer lastat. Ingen pardon, alla ska med. Fruktansvärt snabba blast beats i perioder, jag undrar ibland hur det där går till utan att man sträcker sig. Vissa midtempopartier bjuds också och det ger en sjysst variation låten igenom som gör att jag återvänder till den. Tumme upp!

MORGOTH är nästa band till rakning och nu jäklar blir det svängdöds! Som Martin brukar säga, man blir sugen på ringdans. Fantastisk sånginsats av Karsten Jäger som påminner om Chuck Schuldiner fast med aningen mer basröst. Musiken då? Skön 90-talsfeeling igen, bara att tacka och ta emot. 12 poäng till Tyskland. 






THE GREAT OLD ONES är, föga förvånande, inspirerade av H.P. Lovecraft! Eftersom jag avslutade med SULPHUR AEON härom veckan kändes det passande att dessa fransoser får den äran idag. Från skivan "Tekeli-Li" (ni som inte vet vad det betyder kan med fördel slänga in en fråga på wikipedia och få mer kött på benen om di gamle och shoggotherna) lyssnar vi till skönt släpiga Antarctica. En skräckdröm på 9:39 att dyka ner i med huvudet före. Stort, atmosfäriskt och vemodigt. Nämnde jag röj också? Detta är så bra att nackhåren reser sig!

Ha nu en helgjuten helg!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 27: Hellfest

Fredagslistan 2015, vecka 26: Glada låtar

Godmorgon!

Susanne frågade tidigare om jag hade valt veckans tema som en reaktion på hennes finfina mörka midsommarlista, och nej det har jag inte. Jag kände mig bara på väldigt gott humör när jag började göra listan - jag tror att det är helgens begivenheter som fortfarande får mig att dra på smilbanden lite extra - och valde att helt enkelt bejaka detta.

Vi kör.


Jag hoppas verkligen att ni pallar med att jag lyfter in en låt från THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA även i denna fredagslista. Hela "Skyline Whispers" andas glädje, sommar och att ha det kul. Sail On  är en fin och, ja, trevlig låt som får mig att stampa takten och dra på smilbanden. Låten har ett fint driv, och jag gillar verkligen det ganska retroartade och okonstlade ljud bandet har rattat in på skivan. Björn Strid? Jo, han sjunger brallorna av de flesta även när det gäller rensången numera.





THE DARKNESS får inte högsta betyg när det gäller omslag. Frågan är om de någonsin kommer att få till  ett bra omslag, eller om de gör fula med vilje? Jag såg ju bandet i helgen, och trots att vi kör I Believe In A Thing Called Love i bandet, och trots den är en superhit så väljer jag att ta med den i listan. Varför? Ja, men den är ju så satans bra, rolig och uppskruvad på det där typiska THE DARKNESS-viset. Lyriken är av högsta pekoralklass, men jag köper den ändå då Justin Hawkins gastar hem refrängen med övertygande falsettwailande.





VAN HALEN är det ultimata partybandet. Eller var, kanske jag skulle skriva. Jo, jag vet att det var många som blev glada när David Lee Roth kom med i bandet igen, men karln kan ju för fan inte sjunga! Jag kollade in bandets senaste livesläpp för jag tänkte att det kunde vara kul att bjuda på något nytt. Men jag kunde fan inte, så det fick bli Ain't Talking 'Bout Love från "Right Here, Right Now" en skiva jag i stort sett lyssnat sönder. Hagar har så mycket mer power i pipan än Roth, plus att Michael Anthony på bas lägger betydligt bättre bakgrundssång än vad bandet nu åstadkommer.




Jajemänsan - REFUSED är ju tillbaka. Jag kan inte säga att jag gillar allt på "Freedom", men Elektra har ett fruktansvärt gött ställ och brutalt sväng. Den är verkligen hemsökande på ett sätt som gör att jag har återkommit skrämmande frekvent till låten de gångna dagarna. Allt klaffar - riffen, stöket, produktionen, Lyxzéns sång. Total kapitulation!







Metal med blås. Kommer ni ihåg den fredagslistan? Ingen fara om ni inte gör det - den lades upp i vecka 49, 2013. Då liksom nu hade jag med låten Killer av RIOT. Jag citerar mig själv:

Här har man alltså tagit in en hel blåssektion. Och det är inte vilken blåssektion som helst kan jag tala om, utan snarare blåssektionen med stort B: Tower Of Powers blåssektion. Detta är alltså blåssektionen som i princip alla som behövde ha en top-notch blåssektion och hade en hyfsad budget använde sig av under en väldigt lång period. Och jag förstår varför - detta är ren lyxkräm om ni frågar mig. Låten i fråga, Killer, är en störtskön, assvängig låt redan utan blåssektionen. Jag vill dock verkligen hävda att blåset höjer låten ytterligare. Det är mäktigt, skruvad och fullständigt briljant.

Där har ni det - en fin, glad och på alla sätt trevlig lista, haha!

Ha det geni!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 26: Glada låtar