Vilken fantastisk cirkus!

Hatten av, Marcus, hatten av. PROGRESSIVE CIRCUS startade i det stora fast lilla formatet i Helsingborg förra året. Det var en trevlig tillställning, tyvärr inte så välbesökt som man kunde önska men Prog och Helsingborg är tyvärr inget som är synonymt. För mig åtminstone. När arrangören Marcus Enochsson så hintade om en fortsättning så var det väl INGEN som vågade hoppas att det skulle bli så här bra. Och så presenterades lineupen. DEMONER, ANNAMY, SONIQ CIRCUS och BEARDFISH är good shit all around, men det var två punkter i det digra schemat som fick mig att tappa andan.

Först - på nåt underligt sätt lyckades han få hit CARAVAN. Sprungen ur Canterburyproggen redan 1968 gjorde bandet en historisk SVERIGEpremiär - törs jag säga det - 47 år efter att de bildats. Med låtskatter som In the land of grey and pink och den fenomenala For Richard var det sannerligen en högtidsstund. Men nu gick jag händelserna i förväg. Ett band spelade innan Caravan.

Änglagård.

Tidigare bloggläsare kanske minns min faiblesse för detta band, dels genom skivrecensionen för "Viljans öga", dels genom min lycka efter att ha fått se dem live på Sweden Rock Festival 2012. Jag nämner i den recensionen att jag önskade att jag skulle få se dem inomhus, vilket blev verklighet i lördags.

The Tivoli är inte känt för att ha särskilt bra ljud. Stengolv, högtalare riktade nedåt mot sagda golv, det är en liten och knepigt designad lokal, m.m. Men om bara bandet ger sig FAN på att ha bra ljud med sig så går det. Ett par gånger har det hänt, och i lördags blev det nästintill fulländat. När dessutom publiken var förvånansvärt respektfull och (mestadels) höll käft i de tysta partierna så var det precis som jag hade drömt om.

Man sluter ögonen och befinner sig på den där stenen. Ingenting annat spelar någon roll. Någon i publiken skriker "we love you" och det förstör faktiskt inte stämningen. Bandet ler åt känsloyttringen. Jag ler också. Det fångas något i luften denna kväll, något som man inte kan beskriva med ord eller höra på upptagningar i efterhand utan som man var tvungen att vara där för att uppleva. Och det är väl det som de allra flesta band eftersträvar. Inte att låta bra på youtube dagen efter, utan att ge den närvarande publiken musiken de skrivit. Ur hjärtat. Utan förbehåll. Och hoppas att publiken tar emot den i sina hjärtan.

Det gjorde jag.

Hatten av Marcus. Vi ses om ett år.

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 17: Neurotic Deathfest

Godmorgon!

Idag ska vi prata Neurotic Deathfest, en festival som i år firade sitt 10-årsjubileum med en line-up som hette duga. Festivalen är den största inomhusfestivalen i Europa och avhålls i Tilburg i Holland. Jag får säga att jag har varit svårt frestad att besöka festivalen i många år - återstår att se om det blir av nångång.

I vilket fall - några regler. Ser vi på de stora namnen som lirade på festivalen så återser vi band som BLOODBATH, ENTOMBED A. D., IMMOLATION, OBITUARY och ORIGIN. Bra band, men de har med jämna mellanrum dykt upp i en hel del listor. Därför tyckte jag att det skulle vara mycket roligare att kolla in de mindre akterna, band som i alla fall jag inte har lyssnat alltför mycket på.

Vi kör.

HIDEOUS DIVINITY är en avknoppning från HOUR OF PENANCE från Rom som jag tycker är ett rikigt bra band. Medlemmar har hoppat fram och tillbaka från HOUR OF PENANCE på ett sätt som är väldigt talande för death metalscenen och jag orkar fan inte skriva ut alla turer, haha!
HIDEOUS DIVINITY lirar med aggressiv ackuratess och det är rejält stämningsfyllt om ni frågar mig. Betoning på rens och smatter. Bandet strävar efter att göra straight-in-your-face unholy death metal: in other words, the only music in the world that deserves to be played. Se det som en programförklaring och beskrivning av bandets musik så vet ni att detta dräper.

Death Metal handlar ju mycket om lidande. Det gör ont och det lids på insidan av lekamen i tid och otid. Bevis? Tja, på festivalen lirade både INTERNAL BLEEDING och nästa band på listan


INTERNAL SUFFERING är ett band som flyttat omkring en del. Startade i Pereira, flyttade till New York och huserar sedan 2011 i Madrid. Brutal teknisk dödsmetall är inte allas kopp te, det vet jag, men nu råkar jag uppskatta dylika härdsmältor så då slinker såklart en låt som Legion från "Choronzonic Force Domination" med. Förvänta er inte finlir - detta är en ren ljungeldslåt.

Guldstjärna för typsnittet i ABHORRENT DECIMATIONs logga. Det lämnas liksom inget tvivel om att detta är inte snäll musik. Betydligt mer förfinad än föregående band lirar gänget från London skjortan av lyssnaren. Jag valde mest låten End Of Days för jag fick så härliga minnen från den där ganska usla rullen med Arnold Schwarzenegger med synopsisen At the end of the century, Satan visits New York in search of a bride. It's up to an ex-cop who now runs an elite security outfit to stop him. Ja, ni fattar - stor underhållning! Låten visade sig dessutom vara en finfin liten dänga som fick mig att spontant ringdansa lite på insidan.

Svårt att tyda ut att det står ACRANIUS eller hur? Brukar vara ett säkert tecken att band lirar svårt otillgänglig och brutal musik - så även här. ACRANIUS kommer från Rostock  och smattrar på rejält. Den mer än lovligt dova sången skruvar obarmhärtigt in sig i hjärnan och lamslår till höger och vänster. Underbart.

LIQUID GRAVEYARD lirar Avant-Garde/Progressiv dödsmetall. Betydligt mer lättillänglig än det låter. Sången hanteras härligt väsande av Raquel Walker. Med i bandet sedan 2014 är väldigt bekanta Shane Embury och Nick Barker. En trevlig och lite småmysig avslutning på listan.


/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 17: Neurotic Deathfest

WeRock flyttat

Kära läsare!

Några av er vet kanske att jag också skriver för webzinet WeRock, och har gjort så sedan 2007. Häromdagen bytte vi hemvist från en .se-domän till en .nu-domän och gick över att göra sidan i WordPress.

Sidan är betydligt mer lättnavigerad, snyggare mycket beroende på att Fredrik Sandberg har lagt ner ett stort och gediget arbete på kort tid, och att bloggkollega och bibliotekskollega Susanne har designat den fruktansvärt snygga bannern som ni ser ovan, och mer lättskött för oss som skriver för zinet. Jag måste säga att det spritter i lekamen när jag jobbar med sidan, och det finns redan en hel del nytt material att läsa i form av nya skivrecensioner av TIBULATIONs, AGES, IRREVERSIBLE MECHANISMs SHADOWQUESTs och CHAOS DIVINEs senaste alster samtliga skrivna med samma driv och känsla som på den gamla sidan. Och ja, vi kommer att tanka över allt det gamla materialet till vår nya adress. Fy satan vad vi har producerat text, det säger jag bara - haha!

I vilket fall - hoppas att ni kollar in sidan och trevlig läsning!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart

Willkommen! Bienvenue! Welcome!

Nu när våren sakta men säkert smyger sig in i våra liv och vår utomhusmiljö är det på sin plats att påminna om svärtan så att vi inte förhäver oss. Ljuset som återvänder behöver balanseras upp så att vi inte glömmer våra rötter. Nu förstår ni säkerligen att jag pratar om de mörka krafter som ligger till grund för i princip all bra musik någonsin. Temat för veckans lista är således black metallåtar som har ordet black i titeln. Ni fattar: Hail to darkness, more is more, svart är det nya svart. Då far vi.



Här krävs ingen större presentation för den luttrade bloggläsaren gissar jag. Uppsalas mörka prinsar inleder med en kär gammal dänga från "Casus Luciferi", nämligen Black Salvation. Snygga riff, bra atmosfär och rivig sång. Nog snackat, WATAIN är ungefär allt vi behöver för att sparka igång fredagen.

ARVAS. Från Bergen i Norge kommer dessa svårmodiga pyren. Först (mellan -93 och -99) hette de ÖRTH men kom på den briljanta idén att byta bandnamn då den nya konstellationen kom igång strax efter millennieskiftet. Tur det tycker jag, inget ont om örter men alltså... Ja. Hur låter musiken då? Jo tack bara bra, punkigt och snabbt. Fullt ös - fartvind i håret.

Dags för fler fina vapendragare från förr i form av MARDUK. Man måste inte alltid uppfinna elden (fastän det hade suttit fint i CV:t), ibland räcker det gott och väl med att dra igång Christraping Black Metal för att komma upp på morgonen. En kopp kaffe på det, sedan är moshpiten igång. Den observanta läsaren (ja, jag tittar på DIG) börjar nu skönja ett starkt mönster av Sverige/Norge i listan. Det är helt korrekt och gjort med flit, ska det vara mörkt gör man bäst i att leta i sin egen lusekofta först och främst.

POSTHUM är en för mig ny bekantskap som inte alls är oäven utan rent av riktigt även. Det här är ett band jag tänker kolla in närmare vid tillfälle och jag råder er att göra detsamma. Gör det. Råbarkad black med nymodiga vibbar och ett thrashigt driv kan man säga som sammanfattning. Sa jag att det var svängigt också? Det är det nämligen. Det finns slutligen en kyla här som gör att jag vill tänka på DARKTHRONE för en stund.

Pluspoäng för att vi klämmer in ett black även i albumnamnet - "The Black Northern Ritual" och låten Demon Black Skies. Heja black!




För jobbig stämning - lyssna på XASTHUR (gammalt djungelordspråk). Jag vill påstå att ingen lista med temat svart är komplett utan detta gastkramande band. Maken till svärta får man leta efter (med ljus och lykta? Hehö). Jag sparar denna pärla till sist för att vi ska få tid till eftertanke och riktigt gosa in oss i mörkret.

Bara låttiteln lovar fredagsmys å det grövsta: Dreams Blacker than Death. Ja, svartare drömmar än de som handlar om liemannen finns det väl knappt? Kommer ni på något mörkare får ni maila oss på bloggen - bäst förslag vinner en påse hallonbåtar. Där sätter vi punkt för listan innan ni försvinner in i de existentiella grubbleriernas dimma och går vilse. Med den sånginsatsen är det lätt hänt, tro mig.

Avslutningsvis en så kallad moodsetter. Lättsamhet och renlevnad hör ju ändå våren till så ladda termosen och dra på kängor och nitarmband för en trevlig skogsutflykt med IMMORTAL. Medtages: oömma kläder och ett glatt humör, dubbelyxan är valfri. Tjolahopp.

/Susanne

 Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart

Fredagslistan 2015, vecka 15: Värt att kolla in mer - mark II

Godmorgon!

Tänkte att vi skulle ta och kolla in min spellista "Värt att kolla in mer" som aldrig är tom utan snarare överfull av musik som jag av en eller annan anledning inte har fått promos till, utan ser till att gotta ner mig i vid sidan av denna tidvattenvåg.

Vi kör.

Jag har lätt för att bli till mig i trasorna. Det är lite av ett tveeggat svärd kan jag säga. Men när jag tar med IRREVERSIBLE MECHANISM (ja, inte det mest lysande bandnamnet) så tror jag att jag har på fötterna när jag skriver att detta är fantastisk musik.  Bandet är i huvudsak en duo bestående av Yaroslav Korotkin på bas och sång och Vladislav Nekrash på gitarr. Om ni gissar att medlemmarna hör hemma i Vitryssland så gissar ni rätt. Jag kommer inte ihåg var jag läste om bandet först - men det som fångade min uppmärksamhet var i vilket fall att Lyle Cooper lirar trummor på "Infinite Fields". Ja, vaddå då tänker ni kanske? Jo, det ska jag tala om för er. Lyle Cooper lirade trummor på "Planetary Duality" och "Autotheism" när han var med i THE FACELESS. Framför allt den förstnämnda plattan var oerhört imponerande. IRREVERSIBLE MECHANISM lirar, såklart, oerhört teknisk death metal. Med symfoniska inslag. Det är faktiskt förvånande lättlyssnat (för att vara denna subgenre) och oerhört mäktigt.

Ni känner kanske till att jag uppskattar BARREN EARTH och försöker få alla andra att gilla bandet också? Precis. Desto mer tacksamt att bandet då kommit ut med sitt bästa album till dags dato. Det är väl värt att kolla in föregångsplattorna "Curse Of The Red River" och "The Devil's Resolve" också. Men "On Lonely Towers" är en magisk uppvisning av bandet som sätter känslosträngarna i svaj. De gör allt - svänger, blastar, rensjunger och growlar och smeker fram frenetiska riff vid sidan om melankoliska stämmor. Det räcker att kolla in Howl  för att få ett fint tvärsnitt av bandets tonkonst.

Om ni läser Close-Up så kommer ni kanske ihåg att de för några nummer sedan hade en artikel om scenen i Portland. Där var LORD DYING med. Jag brukar inte uppskatta långsam musik, men har lärt mig att det finns undantag som är värda att kolla in. LORD DYING hör till denna skara (THE WOUNDED KINGS är ett annat). För ett tag sedan gav bandet ut "Poisoned Altars" som förutom den grymma titeln bjuder på abnormt tung och svängig musik.

Två skivor har THE ORDER OF APOLLYON hunnit med att släppa. Detta är svårt svärtad och produktionsmässigt knastertorr black/death-metal. Inte helt utan episka övertoner faktiskt, även om blästrandet står i centrum. Medlemmarna har ett längre CV än ett ösregn.

Skyller helt på Alex som spanade in italienska, svårt engelskfunktionsnedsatta, RANESTRANE under sin återkommande helg med MARILLION. Här snackar vi storsläggan i pretentioner. Jag skojar inte. Bandet har gjort det till en grej att skriva egna sountracks till filmer. Bandet började med att ta sig an "Nosferatu" för att sedan ta sig an "2001 - A Space Odyssey". Precis - det är illa ambitiöst. Musiken får mig att tänka på GENESIS i början av det bandets karriär med en metaltwist ovanpå.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 15: Värt att kolla in - Mark II

Supporta scenen: 220 Volt, Wolf och Cloudscape - The Tivoli på fredag

För min del började det med Metalljournalen tror jag. 220 VOLTs video till It's nice to be a king visades och en livslång kärlek tog vid. Jag köpte singeln bara någon dag efteråt, och har sedan dess närt ett lite ruinerande intresse för detta fantastiska band. När Robban dessutom förärade mig deras debutsingel, inköpt på Skivcity i Helsingborg på den tiden skivaffärer fanns, så var cirkeln sluten. Jag har bara aldrig fått möjlighet att se dem live.

Detta råder jag äntligen bot på på fredag. Bandet gästar Helsingborg för första gången vad jag erfar - rätta mig om jag har fel - och jag är naturligtvis på plats på The Tivoli. Med den nya plattan "Walking in starlight" i bagaget bjuds vi äntligen på lite Östersundsk rock'n'roll. Det var fanimej på tiden!

Dessutom står CLOUDSCAPE för kvällens öppning, med en ny platta även där mer eller mindre färdig känns det som att de borde premiärköra åtminstone en ny låt. Eller hur Micke, Svärra & Stefan?

Biljetter: HÄR
Facebookeventet: HÄR

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 14: Långfredag

Kamrater! Påsken är strax över oss och vi passar på att vila ögonen på den snyggaste påskhare jag vet, nämligen Frank från den eminenta filmen Donnie Darko. Långfredagen kräver en fredagslista men då metallbibliotekarie Bensch fått ge vika för baciller hoppar jag istället in hastigt och lustigt och ger er en musikalisk fingervisning. Får man tro sägnen var långfredagen varken hastig eller speciellt lustig för de inblandade och med det i baktanke vill jag lyfta ett för mig nyupptäckt sludgeband som får härska helt ensamma i veckans lista. Dessa italienare gör inga forta låtar och har ett lika förvirrande som genialiskt namn: UFOMAMMUT.

 
UFOMAMMUT, sug på det ordet ett tag. Rulla runt det på tungan likt ett förhistoriskt skäggdjur som sakta tumlar ut ur en oidentifierad flygande farkost och in i rymdens tyngdlösa svärta...

Nej, man blir helt enkelt inte klok på det men musiken sitter lyckligtvis som en smäck! Albumet "Ecate" är tungt, griper tag, bjuder på blippiga rymdljud (!) - men framför allt är det hypnotiskt bäst.Psykadelisk doom/stoner/sludge är nog den bästa beskrivning jag kan ge och skivan sätter sig fast likt Karlssons klister i sinnet efter första genomlyssningen. Att bandet dessutom lägger mycket krut på den grafiska presentationen gör inte det hela sämre.


Mammutar får mig att tänka på kyla och därifrån är steget inte långt till snö. Snön leder i sin tur hjärnan till både naturvurmande tokseriös black metal och till det underbara lattjolajbansbandet SPORTLOV. Och med den habila tankekedjan stjäl jag en textrad i sistnämnda hjältars låtskatt och konstruerar härmed ett nytt livsmotto:

Ingen Jesus Krist i vår svarta pist men gärna en mammut i vårt rymdskepp!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 14: Långfredag

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Godmorgon!

Tänkte vi skulle vara lite retrospektiva idag. Jag gillar ju att ibland göra listor efter ett årtal, om inte annat för att påminna mig om att jag inte har någon heltäckande koll - på långa vägar - över när skivor gavs ut. Idag grottar vi ner oss i året 1995, ett år i mängden för de allra flesta. 1995 var året jag tog studenten, 5,372 människor dör när en stor jordbävning ödelägger staden Kobe i Japan, Belgien skrotar allmän värnplikt och följande skivor såg dagens ljus.

Vi kör.

Devin Townsend är en skruvad musiker som tycker om att utmana sina lyssnare med stor känsla för det absurda, det grovt brötiga och det rent jobbiga i musik. Det är ingen slump att STRAPPING YOUNG LAD var ett band som dyrkades av väldigt många musiker. 1995 kom "Heavy As A Really Heavy Thing" som egentligen var ett rent soloprojekt med Townsend som enda fasta punkt i bandet. Jag skulle tro att skivan förvirrade många när den kom ut - det gör den förresten fortfarande - och musiken skaver rätt ordentligt mot öronen.

DEATH var ett fantastiskt band. Det är ingen direkt hemlighet att bandet med Chuck Schuldiner omdanade death metal rätt ordentligt. "Symbolic" kom den 21 mars 1995. Låtarna ligger på en groteskt hög nivå. Gene Hoglan lirar trummor som om livet berodde på det. I senare intervjuer har han pratat om hur han överspelade nästan hela tiden, ivrig att visa upp sina färdigheter. Har jag någonting emot hans lir? Verkligen inte. 

Jag har haft med FAITH NO MORE på en Fredagslista innan. Visste ni att bandet är på gång med en ny skiva? Likt ganska många andra lyssnade jag på bandet kring släppet för bandets så kallade hitlåt Epic. Skivbolaget blev helt till sig och ville, såklart, att skivan efter skulle gå i samma spår. De fick "Angel Dust". Fy fan vad jag lyssnade på den skivan. Men den kom 1992, och skivan för veckans lista är en lite mer lättillgänglig platta som heter "King For A Day, Fool For A Lifetime". Väldigt fin och sympatisk skiva den också. Låten Ugly In The Morning är ett fint tvärsnitt av hur bandet kunde låta. Luftigt, stressat och med en Mike Patton som ömsom kräkskriker som sjunger fint. 

Jag lyssnade inte på "Pierced From Within" när den släpptes den förste maj 1995. Jag var helt omedveten om SUFFOCATIONs existens. Många år senare krossade skivan mina hörselgångar med skrämmande frekvens. En väldigt solid och brutal death metalskiva.

Avslutar listan med en låt från Blaze Bayley-eran, Sign Of The Cross från "X-Factor". Låten klockar in på 11 minuter och 7 sekunder och är en av de bästa låtarna som bandet snickrade ihop under en annars ganska intetsägande del av sin karriär. Framför allt sjunger Bayley fullt ok och låten är synnerligen mäktig. 

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 13: 1995

Fredagslistan 2015, vecka 12: Uppbrott

Godmorgon!

Jag har funderat en del på detta med uppbrott på senaste tiden. Jag har två nära vänner som inom en snar framtid kommer lämna Helsingborg till förmån för Blekinge (Alex) och Småland (Anders) vilket fick mig att vilja göra en fredagslista med temat uppbrott.

Vi kör.

DARKANE, här med förre sångaren Jens Broman, vilket faktiskt är fullt lämpligt då låten Leaving Existence är tagen från en skiva som Jens gastade på - "Demonic Art". DARKANE är ett band som jag har den djupaste respekt för, framför allt deras fina hantverk och spelskicklighet har alltid imponerat mycket på mig. Jag blev i det närmaste chockad när jag fick reda på att medlemmarna hade vanliga jobb, och inte var rockstjärnor på heltid. Ett brutalt uppvaknande minst sagt, haha!  "Demonic Art" är förresten en finfin platta som är väl värd att kolla in som helhet. Leaving Existence är ett fartmonster som på väldigt fint vis uppvisar det grymma liret det här gänget kan åtstadkomma. Fantastiskt trumspel av Peter Wildoer och snyggt strängarbete från Christofer Malmström, Klas Ideberg och Jörgen Löfberg. Produktionen är underbart fet.

THE OATH med Linnéa Olsson och Johanna Sadonis. Väldigt kortlivat band som inte varade ens två år. Men en fin skiva fick de ur sig och den svänger storartat emellanåt.

Jag har plockat Leaving Together som uppvisar en sångprestation av ypperligt snitt från Sadonis. Plus att hela bandet svänger och matar på med grym tyngd. Jag hade inte lyssnat på skivan på ett tag och hade glömt hur bra den är till stora delar.

MORS PRINCIPIUM EST från Finland. Illa sympatisk musik, vilken har gjort att jag - kanske - har överdoserat med bandet i senare listor. Men ni får ta det. Eller inte.

"And Death Said Live" heter skivan, Departure heter låten som är bra. Rikligt med tvåtakt och tyngd. Samt det där svårbestämbara som stavas finskt svårmod. Inte lika uttalat som i BARREN EARTHs musik, men det finns där.

SOILWORK håller just nu på att spela in sitt 10:e album. Gosse, 10 skivor!

"Figure Number Five" hör inte till de mest hyllade i bandets diskografi, men det finns ett antal fina låtar på skivan (Rejection Role, titellåten) och så Departure Plan som är både återhållsam och vräkig. Björn Strid sjunger bra som vanligt, och jag måste säga att jag uppskattar en låt från bandet som är så här pass tillbakalutad utan att bli slätstruken.

THE BLACK DAHLIA MURDER och låten Goat Of Departure från "Everblack" avslutar listan. Fantastisk låttitel! Och skivan är grym, jag tycker verkligen att ni ska kolla in den om ni inte gjort det. Trevor Strnad har alltid imponerat på mig med sin vokala kapacitet och utmärkta frontfigursegenskaper. Extra plus för att han har ett pentagram tatuerat i handflatan.




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 12: Uppbrott

Fredagslistan 2015, vecka 11: Rens

Godmorgon!

Var det lite svårt att vakna i morse? Nästa gång som dylikt inträffar - sätt igång denna veckans lista så garanterar jag att du vaknar. Alternativt får en sprängande huvudvärk. Denna veckans lista är en hyllning till musik som exekveras av band som är mästare i rens. Det kan tyckas att det är enkelt att leverera musik som karakteriseras av att ränna rätt in i en vägg av valfritt beständigt material. Det är det inte. Att kunna lira fort och hårt är det många som kan däremot - att skriva minnesvärda låtar fyllda till bredden av memorabilitet är en helt annan sak. Banden som är representerade i veckans lista är samtliga extremt duktiga på detta.

Vi kör.

Vi öppnar lite käftsmällsartat med ORIGIN och ett nummer från deras senaste skiva "Omnipresent". Jag minns med glädje bandets konsert på Stengade 2012. Maken till mosning har jag sällan varit med om. ORIGIN är ett band som det är lätt att avfärda som ett gäng som "bara" blästrar på. Till stora delar är det så, men senaste skivan är ett exempel på hur bandet verkligen har flyttat fram gränserna för sitt musikaliska skapande. Men det tar tid att upptäcka. Ta gärna den tiden på er och jag garanterar att ni kommer fatta bandets genialitet.

PSYCROPTIC är ett fantastiskt band från West Hobart, Tasmanien. Jag ser oerhört mycket fram emot bandets kommande skiva. Den är självbetitlad, vilket ger mig stora självan. När band döper skivor efter sig själva, då kan det bli bra - men det kan bli totalt magplask. Om The World Discarded är en fingervisning om hur det kommer att låta så bör bandet inte ha något att oroa sig för. Pisksväng är en term som jag önskar att jag fick tillfälle att använda oftare. Här kan jag använda det med råge. Underbart.

CRYPTOPSY från Montreal lirade för ganska många år sedan på Malmöfestivalen. Jag var där primärt för att kolla in TESTAMENT och fick på köpet en uppvisning i bastrumsmatter av den grövre kalibern. Då föll det platt för mig. Tack och lov uppskattar jag bandet bättre nu. Boden heter låten. Jo, jag skulle kunna tramsa hur mycket som helst om låttiteln, men nöjer mig med att konstatera att det är gött röj genomgående.

DECREPIT BIRTH tar för lång tid på sig mellan skivor. Jag lyssnade i stort sett sönder "Polarity" från 2010. Riktigt bra skiva. Sedan dess har det varit tyst från bandet på skivfronten. Jag såg bandet i New York för 3 år sedan. Magiskt bra. Solar Impulse blev från lyssning ett en favorit. Framför allt gitarrarbetet imponerar.

Traitors från skivan med samma namn. Den är tung på skiva. Live växer den ytterligare, det tror jag nog de flesta som sett bandet kan skriva under på. Jag minns gärna tillbaka till bandets konsert på Full Of Hate-turnén i Göteborg 2012. Pulvriserande var ordet.








/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 11: Rens

Fredagslistan 2015, vecka 10: En helt otematisk lista

Godmorgon!

Känner ni er lite utpumpade efter alla dessa tematiska listor? Jag gör det i vilket fall, haha! Så denna vecka blir det en helt otematisk lista. 5 låtar från skivor som jag tycker att det ska hållas lite extra koll på - eller som kanske förtjänar att kollas in ytterligare en gång?

Vi kör.

Alltså - kolla in det omslaget! Om inte detta signalerar metal så vet jag inte vad som gör det.
DISMA heter bandet, från Clifton i delstaten New Jersey. Denna skiva kom ut 2011 och flög likt många skivor under min radar. Det är verkligt mullrande death metal detta - det går inte speciellt snabbt - men det är inte heller bandets forte. Det är när det går riktigt långsamt som jag tycker att jag hajar till lite extra. Partiet som tar sin början runt 2:20 strecket är så bedövande tungt att man baxnar. Sången ber jag er särskilt att notera - Craig Pillard har en lika avgrundsdjup som rutten röst att det inte går annat än att smälla av.

"In Times" heter ENSLAVEDs kommande album. Jag uppskattade verkligen "RIITIIR" när den kom 2011. De tidigare skivorna föll mig inte alls på läppen. ENSLAVED är numera ett household-name i alla fall i hemlandet Norge där de regelbundet vinner priser. Inget fel i det tycker jag. Mest intressant är bandet när de tar i - Thurisaz Dreaming är kanske en indikation på hur resten av skivan låter - i vilket fall är det asbra. Det är både sparsmakat och episkt. När bandet fläskar på som värst  är det musik av sådan dignitet att fjordarna rämnar.

Jag har på senare tid snöat in allt mer på så kallad progressiv musik. Oftast menas då musik där musikerna spelar svåra saker och tar i så de, publiken och kritikerna spyr. Nästan. Jag kan tycka att det blir allt svårare att vara progressiv i någon "sann" mening då det som så ofta annars handlar om förväntanshorisonter och vad som gjorts tidigare i bandets karriär. BEARDFISH från Gävle försöker i vilket fall skriva musik som både utmanar och smeker örongångarna. "+4626 - Comfortzone" är bandets åttonde skiva och den är bra. Detta är ett band som vet vad de sysslar med. Låten Comfortzone är en vindlande komposition på över åtta minuter. Ren magi. Verkligt elitbra blir låten runt 5:19. Alltså - kan inte fler band använda piano i sina kompositioner kommer jag på mig själv att tänka när jag hör bandet?

MORS PRINCIPIUM EST har ni ju kunnat läsa om här tidigare på bloggen - om inte annat så när bandets senaste alster "Dawn Of The 5th Era" från förra året var nominerad till årsbästalistan. Föregångsskivan "...And Death Said Live" är även den en ypperlig uppvisning i melodisk dödsmetall.

Det låter helt enkelt rätt om bandet - riffen sitter där de ska - och det är fullständigt lysande emellanåt. Kolla bara in Departure så får ni en fingervisning av hur bra detta band är.

Jag avslutar med ytterligare en melodisk deathmetaldänga från SCAR SYMMETRY. "The singularity" är samlingsnamnet på en albumtrilogi som bandet satte ribban skrattretande högt på i och med denna första skiva "Phase I: Neohumanity". Jag lyssnade löjligt mycket på denna skiva förra året, och det har inte stannat där. Med tanke på hur många band som befolkar den melodiska dödsens subgenre så krävs det extrem kvalitet för att sticka ut. SCAR SYMMETRY tog steget, i alla fall för mig, från att ha varit bra till att verkligen vara ett band som det gäller att hålla koll på med denna skiva.

Fredagslistan 2015, vecka 10: En helt otematisk lista