måndag, april 27, 2015

Vilken fantastisk cirkus!

Hatten av, Marcus, hatten av. PROGRESSIVE CIRCUS startade i det stora fast lilla formatet i Helsingborg förra året. Det var en trevlig tillställning, tyvärr inte så välbesökt som man kunde önska men Prog och Helsingborg är tyvärr inget som är synonymt. För mig åtminstone. När arrangören Marcus Enochsson så hintade om en fortsättning så var det väl INGEN som vågade hoppas att det skulle bli så här bra. Och så presenterades lineupen. DEMONER, ANNAMY, SONIQ CIRCUS och BEARDFISH är good shit all around, men det var två punkter i det digra schemat som fick mig att tappa andan.

Först - på nåt underligt sätt lyckades han få hit CARAVAN. Sprungen ur Canterburyproggen redan 1968 gjorde bandet en historisk SVERIGEpremiär - törs jag säga det - 47 år efter att de bildats. Med låtskatter som In the land of grey and pink och den fenomenala For Richard var det sannerligen en högtidsstund. Men nu gick jag händelserna i förväg. Ett band spelade innan Caravan.

Änglagård.

Tidigare bloggläsare kanske minns min faiblesse för detta band, dels genom skivrecensionen för "Viljans öga", dels genom min lycka efter att ha fått se dem live på Sweden Rock Festival 2012. Jag nämner i den recensionen att jag önskade att jag skulle få se dem inomhus, vilket blev verklighet i lördags.

The Tivoli är inte känt för att ha särskilt bra ljud. Stengolv, högtalare riktade nedåt mot sagda golv, det är en liten och knepigt designad lokal, m.m. Men om bara bandet ger sig FAN på att ha bra ljud med sig så går det. Ett par gånger har det hänt, och i lördags blev det nästintill fulländat. När dessutom publiken var förvånansvärt respektfull och (mestadels) höll käft i de tysta partierna så var det precis som jag hade drömt om.

Man sluter ögonen och befinner sig på den där stenen. Ingenting annat spelar någon roll. Någon i publiken skriker "we love you" och det förstör faktiskt inte stämningen. Bandet ler åt känsloyttringen. Jag ler också. Det fångas något i luften denna kväll, något som man inte kan beskriva med ord eller höra på upptagningar i efterhand utan som man var tvungen att vara där för att uppleva. Och det är väl det som de allra flesta band eftersträvar. Inte att låta bra på youtube dagen efter, utan att ge den närvarande publiken musiken de skrivit. Ur hjärtat. Utan förbehåll. Och hoppas att publiken tar emot den i sina hjärtan.

Det gjorde jag.

Hatten av Marcus. Vi ses om ett år.

/Alex

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg