fredag, april 08, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 14: Band jag omvärderat till det bättre

Gott folk!

Idag ska jag prata om ett band som jag i förstone inte uppskattade så där värst, men som jag med tiden har kommit att nicka gillande till. Jag är inte sämre än att erkänna att det finns band som vid första lyssningen inte alls faller mig i smaken - eller till och med hela subgenrer. Det är först de gångna två åren egentligen som jag har kommit in i långsammare musik som sludge, doom och stoner. Jag har verkligen mycket högre tröskel för denna typen av musik än rent rensröj om jag säger så.

Men det är inte dylik musik som uppfyller fredagslistan denna veckan, utan ett venskt band som jag har haft aningens svårt för innan. Nu tänker ni säkert att jag kommer dragandes med värsta artydyngan. Och det gör jag i viss mån då bandet för veckans lista är TRIBULATION.

Nu kanske ni tycker att, vänta lite nu, borde inte Martin ha uppskattat TRIBULATIONs första skiva "The Horror" som kom ut på Pulverised Records 2009? Jo, såklart gjorde jag det. Jag gav skivan en betygssjua när jag kollade in den på Werock. På den skivan antog bandet en väldigt mycket mer traditionell inställning som stavas 90-tals death metal. Ingenting utöver det vanliga ljudmässigt, men ett gott hantverk som jag uppskattade då skivan var aktuell.

Att jag sedan övergav bandet vid tiden för "The Formulas Of Death" tillskriver jag mest slumpen och att jag förmodligen hade fullt upp med andra band. Att den trendkänsliga pressen hade börjat tokhypa bandet hjälpte säkert också till. När bandet förra året hamnade överst på väldigt många skribenters årsbästalistor med "Children Of The Night" fick mitt intresse att sjunka under nollstrecket.

Men så fick jag av en total slump höra Strange Gateways Beckon utan att ha en aning om vad låten hette, eller vilket bandet var. När jag upptäckte att det var TRIBULATION så insåg jag att min position var ohållbar. Jag var tvungen att kolla in bandet. Jag kan säga att jag inte har ångrat mig alls, haha!

Men vi inleder den musikaliska delen med en låt från första skivan. Då den plattan inte finns på Spotify så tar vi till Youtube. 



Om jag ska säga något om Wanderer In The Outer Darkness så är det att inledningen låter extremt mycket WATAIN. Det jag tycker är verkligt bra med TRIBULATION är att de tar olika element från en mängd olika subgenrer och ändå får ihop nåt eget av det. Detta är väldigt tydligt på "The Children Of The Night" som på ett ypperligt sätt blandar 70-tals rockflum, black metal, death metal och doom bland annat på ett övertygande sätt. Att jag kommer att tänka på OPETH är ingen slump då jag får intrycket att TRIBULATION är ett minst lika utforskande band som Åkerfeldts band. Något får mig att tro att Åkerfeldt alls inte har något emot TRIBULATIONs musik, haha!

Därefter tar vi fina Strange Gateways Beckon som har en verkligt lysande inledning. Orgel och piano i ljuvlig symbios. Överlag ligger det något väldigt majestätiskt över låtens inledning, och jag älskar hur bandet bygger upp låten.

Suspiria är en likaledes fin låt med ett ganska konstigt styltande komp bitvis. Jag föredrar helt klart produktionen på "The Formulas Of Death" framför den på "The Children Of The Night". I alla fall när det gäller trummorna. Däremot är det svårt att värja sig mot hur bra avslutande låten The Motherhood Of God låter i den minst sagt sparsmakade ljudbilden. Rent magisk. 

Jag skulle vilja säga något om estetiken på bandets albumomslag eftersom jag tror att ytan i det här fallet säger en del om innehållet.

The Horror. Total Death Metal skulle man kunna säga. 



The Formulas Of Death. Mycket mer flum men ändå snyggt. 

The Children Of The Night. Full-blown arty. Jag minns hur jag tyckte att detta var det mest pretentiösa omslaget jag såg förra året. Det tycker jag fortfarande för att vara helt ärlig!


Det var det hele. Trevlig helg, hail satan och allt det där.

/Martin



måndag, april 04, 2016

Ny bok av Carl Linnaeus

Min gamle vapendragare Carl Linnaeus släpper alldeles strax en ny bok som till skillnad från hans tidigare KISSalster berör hårdrocken i stort genom att samla många av de intervjuer han gjort med genrens största profiler genom åren. Carl är ju nämligen inte bara en förträfflig författare utan även en ihärdig och envis journalist för Sweden Rock Magazine som retat upp både Glenn Danzig och Dave Mustaine. Självfallet måste jag således få grilla honom lite inför boksläppet.


Du har tidigare skrivit en bok om Kiss och även översatt Paul Stanleys självbiografi, så detta blir din tredje utgivna bok. Känns det annorlunda denna gång?
– Väldigt annorlunda. Paul Stanley-boken var ju bara en översättning, så den räknar jag inte, men jämfört med ”Kiss – Den osminkade sanningen” var det en extremt stor skillnad att göra den här boken. Kissboken skrev jag helt från scratch och arbetade så här i backspegeln sinnessjukt intensivt eftersom jag skrev den på mindre än sex månader. Denna gång är det redan publicerade artiklar som ligger till grund, men eftersom många av de gamla numren av Sweden Rock Magazine är slutsålda sedan länge kändes det som en bra idé när förlaget föreslog att göra den här boken. Och ett par av artiklarna har bara funnits tillgängliga för tidningens prenumeranter tidigare. Jag ville så klart krydda det hela med något nytt, så varje kapitel inleds med en nyskriven inledning om min relation till bandet, lite reflektioner samt vad som hände bakom kulisserna. Som när jag träffade Joan Jett för en artikel om Runaways historia. På grund av upplägget var det inte läge att beskriva själva mötet i artikeln. Nu kunde jag göra det i inledningen, hur jag hängde med henne en hel eftermiddag i logen och hur hon av någon oförklarlig anledning gav mig en servett med sitt läppstiftsavtryck på mitt under intervjun.

Att blicka tillbaka är inte alltid lätt. Hur var det att gå tillbaka till dina gamla texter, fick du ändra mycket för att de skulle passa din stil idag? 
– Ja, det hela visade sig sedan inte vara så smidigt som jag trodde. Eftersom jag är perfektionist förbättrade jag och pillade med dem i oändlighet. Man får ju en viss distans till sina texter så fort de är publicerade och upptäcker vad som kunnat göras bättre. Jag insåg till exempel att artiklarna om Kiss och Rush hade för krångliga inledningar, så jag skrev om dessa. Det blev alltså i slutändan mycket mer jobb än vad jag räknat med, men det var det såklart värt. Och vissa kapitel är faktiskt helt nyskrivna, baserade på citat jag fått genom åren, som i fallen med Mötley Crüe och Metallica.

Finns det några upphovsrättsliga funderingar eller problem kring att nu ge ut texter du skrivit för och publicerat i Sweden Rock Magazine? Eller äger du alla dina texter själv?
– Att vara frilansare har sina för- och nackdelar. Jag är inte anställd av Sweden Rock Magazine, men jag sitter i en sådan guldsits att de ger mig uppdrag som jag antingen tackar ja eller nej till. Eftersom jag inte är anställd utan får betalt per uppdrag äger jag alla mina texter. Jag snackade så klart med ägaren och chefredaktören för tidningen så fort det här blev klart för att försäkra mig om att det inte skulle bli några sura miner. Men de ser det precis som jag: som en win win-situation för både mig och tidningen. Som en parentes kan jag nämna att när jag pluggade till journalist praktiserade jag på Partilles lokaltidning där jag skrev och plåtade saker som PRO:s mannekänguppvisning och lågstadieskolans satsning på hållbar utveckling. Dessa foton fick jag inte behålla ens för ett framtida CV. De tillhörde tidningen.

Vilken intervju tycker du själv är den bästa? Och, såklart, vilken är den sämsta du gjort?
– Intervjun med basisten Dennis Dunaway från bandet Alice Cooper var en fullträff. Jag minns att jag hade varit ute och druckit ett par bärs med några polare innan intervjun. Dennis hade så mycket att berätta att det var otroligt. Jag hade fast telefon med sladd på den tiden, så jag fick helt enkelt hämta en plastbytta för att urinera i när ölen gjorde sig påmind under intervjun. Men grejen är att han berättade saker, riktigt tunga saker, som han inte vågade ta upp i sin självbiografi som kom förra året. Jag är även sjukt nöjd med hur jag fick Jay Buchanan, sångaren i Rival Sons, att gå från att sky mig likt pesten till att ty sig till mig som en nära vän. Allt detta tack vare att vi av en slump började prata om HBO-serien ”Six feet under” och det visade sig att Jay jobbat som begravningförrättare. Helt plötsligt tog intervjun, eller rättare sagt turnéreportaget, en skarp vändning. Hans syn på livet och döden var tusen gånger mer intressant än att han råkar låta som Robert Plant. De sämsta intervjuerna tog jag såklart inte med i boken, men snacket med Glenn Danzig för sex år sedan var långt ifrån det bästa jag varit med om. Eftersom han var så besvärlig blev det dock i slutändan rolig läsning i och med att han gång på gång gjorde det väldigt klart hur mycket han hatade tidningar som Sweden Rock Magazine. Därför kändes det kul att ta med artikeln. Jag älskar hans musik, men karln är inte klok.

Hade du gjort någon intervju annorlunda om du hade vetat då vad du vet idag?
– Jag hade inte tagit upp vad Dave Ellefson i Megadeth sa om Dave Mustaine i intervjun med den sistnämnde. I slutändan blev det en rolig anekdot av det hela, hur Mustaine kallade mig för uppviglare i fransk radio, men jag har aldrig medvetet gått in för att provocera artister. Jag vill däremot ha svar på ibland obekväma frågor. Men i det fallet tror jag att jag hade fått mer ut av Mustaine om han varit på bra humör hela intervjun igenom. Och jag hade fått ett längre snack, eftersom skivbolagsgubbarna som övervakade intervjun kände sig manade att avbryta i förtid. Med det sagt blev det i slutändan en helt unik och udda intervju.

Du har ju träffat och pratat med hela eliten, vem har du kvar på din bucket list?
– Jimmy Page för att jag älskar Led Zeppelin och har så många frågor som ingen vågat ställa. David Lee Roth för att jag älskar Van Halen och den mannen är en gåta. James Hetfield för att hans texter skrivna ur ett jag-perspektiv lika väl kunnat handla om mig. Samtliga de här tre har varit på tapeten vid olika tillfällen bara för att blåsas av i sista sekund. Men en vacker dag …

Finns det någon du INTE skulle vilja intervjua även om tillfälle gavs?
– Ginger Baker, trummisen mest känd från fantastiska Cream. Jag läste en intervju han gav för några år sedan och han är inte bara läskigt otrevlig, utan riktigt elak och framstod som lätt sinnessjuk. Den intervjun, jag minns inte om det var för Classic Rock eller Rolling Stone, var så hätsk att det var komiskt. Jag minns att Geezer Butler från Black Sabbath berättade att Baker med sin käpp misshandlat killen som arbetade med Gingers dokumentär, för att han inte tyckte att han gjorde som trummisen ville. Sjuk snubbe.
– Sedan finns det ett par artister som jag har intervjuat en eller ett par gånger, men inte har någon större lust att prata med igen. I min bok är det lätt att läsa mellan raderna i ett av dessa fall. Och nyligen blev jag erbjuden att intervjua Wolfmothers primus motor Andrew Stockdale. Jag fullkomligen älskade deras självbetitlade debutplatta, men när jag i samband med ”Cosmic egg” (2009) intervjuade honom var det som att tala till en vaxdocka. Intervjun blev så värdelös att den inte ens trycktes. Det är den enda gången det har hänt. Därför har jag inget behov av att prata med honom igen.

Omslaget målades av Ken Kelly, en legend i Kisskretsar eftersom han bl.a. målade det ikoniska "Destroyer"-omslaget . Berätta om tillkomsten och hur det kändes när du fick det i din hand.
– Mitt första förslag var att sno idén till Accepts ”Restless and wild”-omslag med ett par brinnande Flying V-gitarrer. Det viktigaste är ju att gemene man ska förstå vad det är för sorts bok när man ser omslaget. Sedan kom det ett förslag att jag skulle posera med barockkläder och pudrad peruk och peka på de olika förgreningarna inom hårdrock, likt Carl von Linné, eller Carl Linnaeus, som han hette innan han blev adlad. Aldrig i livet. Då nämnde förläggaren att de i samband med en annan bok varit i kontakt med Boris Vallejo, som målat omslaget till Ozzy Osbournes ”The ultimate sin”, men att han varit för dyr. Då slog det mig: Ken Kelly! Han hade jag intervjuat vid flera tillfällen och jag trodde att han skulle vara billigare. Min första idé med mig poserande vid en klippkant med en brinnande laptop i handen och blixtar i bakgrunden hade dock blivit lika dyrt som Vallejo. Det var nog lika bra att det inte blev det omslaget … Kelly undrade vad vi hade för budget, vi gav honom en sådan och jag undrade om han bara kunde göra en enkel heavy metal-skalle för de pengarna. Det kunde han. Jag gav honom instruktioner och vad han först skickade var fenomenalt. Jag trodde att det var den faktiska grunden till målningen. Sedan bollade vi lite fram och tillbaka. Jag ville ha med hyllningar till två av artisterna i boken – kollar man noga ser man vilka, och plötsligt sa han att det var dags att spänna upp kanvasduken och plocka fram oljefärgerna. Skissen som jag trodde skulle vara omslaget blev alltså i slutändan så mycket mer. När jag fick den slutliga målningen satt jag säkert en timme och bara glodde på den. Helt ofattbart. Det här är alltså samma snubbe som målade omslaget till Kiss ”Destroyer” som jag stirrat mig blind på under min barndom och nu kunde jag känna igen exakt samma penseldrag. Fantastiskt!

Gene-illustrationen i boken är fantastisk. Vem gjorde teckningarna i boken? Och varför blev det teckningar och inte foton?
– Att ha 16 sidor med bilder i mitten av boken, som är kutym, verkade inte vettigt. Och att ha en svartvit bild i samband med kapitlen kändes bara tråkigt. För att göra boken mer unik tyckte jag att illustrationer verkade så oerhört mycket roligare. Jag visste att killen som gjorde min Black Sabbath-gaddning – Svante Törner på Ink Station i Göteborg – älskar classic rock lika mycket som jag. Han har gått konstskola och tog sig glatt an jobbet. Jag försåg honom med bilder att utgå ifrån så fick han göra vad han ville med dem. Vissa gjorde han i mer seriefigurstuk medan andra blev mer realistiska. Jag håller med dig, illustrationen på Gene Simmons är den coolaste jag sett.

Vad har du mer för dig nu för tiden?
– Just nu är det fullt ställ. Vi ska precis till att mixa fjärde albumet med mitt street punk-band CITY SAINTS där jag spelar bas. Sedan ska vi åka ut och göra några festivaler i Europa. Jag har tidigare föreläst om Kiss och kommer så även att göra i Trollhättan i september. Det lär definitivt komma fler böcker. Faktum är att jag så sent som i dag träffade på en musiker i ett av Sveriges största band som undrade om jag ville skriva hans story i bokform. Vi får se vad som händer. Idéer finns det alltid gott om. Det gäller bara att sjösätta dem. (Damn tease, Alex not.)

Den som förbokar boken får inte bara lite extragodis utan är också automatiskt med i utlottningen av 2 st biljetter till årets Sweden Rock Festival. Klicka HÄR för mer info!
Blir det någon releasetjohej denna gång? Och finns du på Sweden Rock Festival som vanligt för snack och signering?
– Det blir en storslagen releasefest på Bengans Fik i Göteborg lördag 9 april. Vi har abonnerat stället från och med klockan 16. Jag måste bara se till att de har tillräckligt med öl. Hårdrockare är ett törstigt släkte. Och självklart kommer jag att befinna mig på Sweden Rock Festival och signera boken i tidningens tält inne på festivalområdet. Håll utkik på deras facebook-sida om exakta tider.

Tackar för detta Carl, lycka till med boken och boksläppet. Jag önskar att jag kunde varit på releasefesten även denna gång men det blir inte så tyvärr. Next time Gadget, next time.




 /Alex

fredag, april 01, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 13: Gästlistare - Johanna Strömqvist

Gott folk!
Det har blivit dags för en ny gästlistare, denna vecka i form av Johanna Strömqvist som bland annat har skrivit boken vars omslag ni ser till vänster - "Smittad". Jag kan verkligen anbefalla boken om ni vill ha en tät, driven och gravt underhållande bok som pulserar med hetta och åtrå i ett Stockholm som huvudpersonerna befolkar med olika grader av desperation. Gillar man boken så finns det en fortsättningdsel som heter "På Gränsen" som fortsätter berättelsen om Maria och Emmy som är huvudpersonerna i "Smittad".  

I år gav Johanna ut en bok riktad mot mellanåldern som jag inte läst, men nog blir jag svårt frestad när jag kollar in omslaget! 

Men nog från mig - nu lämnar jag ordet till Johanna!

/Martin
Helt ärligt så är verkligheten ganska påfrestande. En del människor gillar att hålla på med mindfulness, gympa eller lugn och snäll musik. De känner sig upplyfta och glada då. Själv mår jag bäst av brutal metal. Det finns ingenting som rensar skallen och helar själen så totalt som dubbla baskaggar och nerstämda, tuggande gitarrer.
Den här spellistan innehåller några av mina favoriter vad gäller riktigt glädjande och läkande musik. Från Tom Arayas klassiska, råa skrik i "Angel of death" till nyare favoriter som dödsmanglarna Zonaria och The Resistance - jag hoppas att du som har liknande smak ska må riktigt bra efter att ha lyssnat igenom den här listan. Metal är den bästa medicinen!

måndag, mars 28, 2016

Metallbibliotekarierna fyller 10 år!

Gott folk!

Igår var det det 10 år sedan denna bloggen skapades, med ett skivtipsinlägg om IRON MAIDENs "The Number Of The Beast". Ett decennium är i det stora hela inte en speciellt lång tidsrymd, men tittar jag på vad som har hänt under dessa tio år så är det ändå ganska mycket som har hänt - inte minst i mitt personliga liv.

Ska vi ta det från början? Ja, det kanske vi ska - en dag som denna kan till och med jag tillåta mig att vara en smula nostalgisk och tillbakablickande. Jag hade påbörjat ett vikariat på Helsingborgs Stadsbibliotek - ett vikariat som sträckte sig över nästan ett år - på bibliotekets Barn & Ungaavdelning, eller Team B&U som vi hette då som ungdomsbibliotekarie. Det kom ganska fort fram att jag uppskattade mer extrema tongångar än de flesta på biblioteket,
och detta ville man ta fasta på. 2006 lånade biblioteket fortfarande ut skivor - det gör vi fortfarande men i mycket, mycket mindre omfattning (och ingen metal/hårdrock) - och det var ett sorgligt standardsortiment som fanns att tillgå vad gäller hårdrock/metal. I stort sett ingen dödsmetall, black metal, thrash metal, grindcore eller progressiv metal fanns i samlingarna. Detta ville vi råda bot på och jag minns med glädje de inköpsmöten vi hade där i stort sett alla förslag jag gav accepterades. Såklart ville vi tipsa om samlingen när den började ta sig - tanken var att detta skulle ske på vår sidosida på UNG - korta skivtips på några få stycken skulle locka användarna till skivorna. Ganska snart så bestämde jag mig för att skriva om en portalskiva för mig: "The Number Of The Beast" av IRON MAIDEN. Vill ni läsa inlägget så hittar ni det här.

Skivan - i den mån ni har missat den - hittar ni nedan.



Och det blev ett långt inlägg - för långt för att läggas upp på UNG-sidan i vilket fall. Så vad göra? Jag minns inte vem det var som föreslog att jag skulle starta en blogg, men en blogg blev det i vilket fall av detta enstaka infall, haha! Så här långt efteråt känns det mest som en bizarr slump att det blev detta av det.

Nu kanske ni drar er till minnes att jag började här på ett vikariat? Hur kan det då komma sig att bloggen finns kvar? Så här var det: personen jag vikarierade för beslutade sig för att söka chefstjänsten när vår gamla chef gick i pension - och hon fick den. Därmed inte sagt att jag skulle få bli kvar. Fasta heltidstjänster växer inte på träd inom skrået, så jag fick vackert söka jobbet jag redan satt på när det utannonserades. Det var ett antal veckor som kändes rätt jobbiga för att vara helt ärlig innan jag fick besked om att jag fick jobbet. Hade bloggen fortsatt annars? Nej, det hade den inte, men det känns bra att konstatera att just den frågan inte behöver besvaras, haha!

En faktor till som jag tycker att jag vill nämna. Jag och mina kollegor Alex och Susanne har alltid haft bra chefer som ofta aktivt har stöttat bloggen med glada tillrop och till er säger vi såklart tack som fan! 

Grundförutsättningarna för bloggen är desamma som vid starten - den är en blogg som vi jobbar med på arbetstid, vi uppdaterar när vi vill och hur ofta vi vill och - viktigt -  den handlar inte om våra privatliv. Jag var redan när bloggen startades rejält trött på alla bloggar som handlade om folks liv. Nä, bloggen skulle användas dels som en marknadsföringskanal för biblioteket och för att tipsa om bra musik. Det finns många bibliotek som har bloggar - jag kan ganska nöjt konstatera att Helsingborgs Bibliotek är det enda biblioteket i landet som har en metalblogg och att bloggen fortfarande väcker någon uppmärksamhet utanför Helsingborg.

Sommaren 2010 träffade jag Alexander Bergdahl för första gången. Han hade en tröja med Family Guy motiv, ni vet det där med Star Wars-temat. Jag kände inte till Alex alls - jag lyssnar väldigt lite på KISS - och begrep inte (egentligen tror jag fortfarande inte jag förstår helt och fullt, haha!) hur stor han är i den världen. Vad jag dock kommer ihåg är att vi pratade musik och att Alex visade mig sina KING DIAMOND, MERCYFUL FATE och KISS-tatueringar och jag kände att detta kommer att bli ett förhållande som kommer bli bra. Jag är, så här 6 år senare, oerhört glad och stolt över att kalla Alex min vän.  Jag tror inte att jag frågade då om han ville börja blogga, men om en kille har de gaddningarna så vet vi ju att det är en hängiven kille, inte sant? Precis. Fredagen den 3/9 2010 begick Alex debut på bloggen. Att vi blev två skribenter på bloggen märktes inte minst med att vi dubblerade antalet inlägg från 2009 till 2010 - och att det blev mer av annan musik än death metal som jag då (och fortfarande) tyckte var den hetaste musiken sedan, ja, någonsin. Jag och Alex har alltid hyllat våra olikheter när det gäller band. Kärvänligt trätande om förtjänsterna med nyare musik och hårdare musik (även om Alex kan förvåna med att uttrycka kärlek till både MORBID ANGEL och EMPEROR) har vi hyllat inställningen både och snarare än antingen eller. Jag vet inte om Alex någonsin har tagit till sig något bandtips jag gett honom, men jag är i alla fall tacksam för att Alex såg till att jag fick upp öronen för den verkligt klassiska gruppen MAGNUM som jag blev svårt förälskad i.



Vi spolar framåt till den 21/10 2011 då vi fick ytterligare tillskott i form av Susanne Johansson. Susanne hade först gjort praktik hos oss (tror jag) och sedan börjat ett vikariat på Ödåkra bibliotek. Det tog ett tag innan vi träffades faktiskt, men många kollegor berättade att Susanne gillade hård musik. Hård musik kan ju i princip vara rätt mycket, så när jag ställde frågan "Vad gillar du ANAAL NATHRAKH då?" trodde jag inte att jag skulle få ett skinande leende till svar, haha! Susannes intåg på bloggen genererade i minst två saker: jag grottade ner mig ännu mer i dödsmetallen då Susanne var och är en aldrig sinande källa till verklig mangelmusik, och att vi skrev 363 inlägg det året. Helt galet! Tre band som jag har Susanne att tacka för att jag ens upptäckte är MOLOKEN, NE OBLIVISCARIS och BOREALIS vilket jag - och nu överdriver jag faktiskt inte - är henne evigt tacksam. Det går inte en vecka utan att jag lyssnar på något av dessa band.







Förra jubileumet vi hade - inlägg 1000 - känner jag får avsluta detta väldigt speciella inlägg. Det är jag och Susanne som tramsar oss i bibliotekets magasin, med benäget tekniskt bistånd från Alex.

Tack för att ni varit med oss det gångna decenniet - vi kör ett tag till eller hur? Precis.

/Martin



fredag, mars 25, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 12: Favorit i repris

Gott folk!

Idag är det ju långfredag, och av diverse anledningar kör vi idag en favoritlista i repris: Jesus, Död och Korsfästelse.

Vi har kört tre sådana listor innan. Ni får ta del av listan från 2012. Så här skrev vi då:

Om ni har följt bloggen under en längre tid kommer ni kanske ihåg att jag och Alex körde en lista med namnet Död, Korsfästelse och Jesus på långfredagen 2011? Vill ni fräscha upp minnet så hittar ni den listan här. 

Men nu är det ju nytt år - och därmed får ni en ny, synnerligen blasfemisk lista signerad mig och Susanne. 

Det faller ju sig naturligt att det blir en hel massa death metal när vi pratar veckans tema. Därför är det inte så dumt att börja med ett band vars musik (och kanske även blotta uppenbarelse) retar gallfeber på många, nämligen BRING ME THE HORIZON. Jag har plockat i mina öron finfina Crucify Me från skivan med det där ohemult långa namnet. Jag pallar faktiskt inte skriva ut det. 

Men sen blir det åka av i mer traditionell mening. Från skivan "Crucify The Priest" av BLUDGEON hämtar vi Last Rites. Det är en hel del dubbeltramp kan jag säga, och en liten fin uppvarvning inför klassiskt sarkastiska Jesus Saves från favoriterna SLAYER. Sen kände jag för lite punk. Steget är ju inte alltför långt från SLAYER, även om thrashtitanerna ledigt spelar brallorna av efterföljande RÖVSVETT och Jesus Var En Tomte från "Boll-Mats Bjuder På Bullkalas Och Kaffe". 

Något punkiga är TOXIC HOLOCAUST. I vilket fall trakteras öronen i härlig anda både tvåtakt och matiga chugga-chugga gitarrer under de 2:48 Nuke The Cross från "An Overdose Of Death" varar. Mumma säger jag bara. DEICIDE är, well, inte mina favoriter live. På skiva däremot lyssnar jag gärna. Har man en komposition betitlad Death To Jesusså vet man vad man får. Det är rens och ett galet tempo. 

Något lugnare, men inte mindre blasfemiskt blir det med ENTOMBEDs Out Of Hand från "Wolverine Blues". Den är minsann fin den låten. 

En sådan här lista hade ju inte varit komplett utan WATAIN. Med tanke på att bandets katalog håller en imponerande mängd högkvalitativ musik var problemet snarare att välja låt än något annat. Death's Cold Dark från magiska "Lawless Darkness" är dock ett bra val enligt mig. 

THE CROWN. Jävla bra band, vilket man hör med tydlighet på Forever Heaven Gone. Inga krusiduller - bara rakt på - exakt som avslutande låt på min del av listan Mock The Crossav BLOODBATH. 

Susanne fortsätter, som om det var uttänkt, på korstemat.Once Upon The Cross.Återigen galningarna i DEICIDE som larmar på. Sen blir det elitkvalitet i låtarna två: TRIBULATION och ANAAL NATHRAKH. Ja, jävlar vad bra - Curse Of Resurrection och Oil Upon The Sores Of Lepers lyste upp dagen avsevärt kan jag säga. 

DARK FUNERAL, IMPALED NAZARENE och ROTTING CHRIST är tre band som inte fallit mig på läppen lika totalt som vissa andra band. Att de är självskrivna i sig själva på en sådan här lista torde dock vara uppenbart. Stigmata, One Dead Nation Under Dead God samt Santa Muerte slinker dock ner lätt och ledigt. 

LAMB OF GOD dundrar in med en virveltrumma tajtare än det mästa i låten Fake Messiah. Att bandet i forntiden hette BURN THE PRIEST gör ju deras medverkan än solidare. Lite gosigt satanistiskt sväng följer, KULT OV AZAZEL har jag faktiskt aldrig hört innan. Det lär bli mer lyssnande eftersom Trampling The Cross är en bra låt. PESTILENCE med Resurrection Macabre står för en tyngd som listan inte innehåller mycket av denna gång. Ett sanslöst riffande som får mig att studsa upp och ner i stolen, haha!

Vi avslutar listan med en låt som nog har hörts i många stereos därute. Christgrinding Avenue av och med BEHEMOTH. Ack så lämpligt. 

Ha en blasfemisk helg!

/Martin

måndag, mars 21, 2016

W.A.S.P. och de finska folkdansarna

Jaja, jag vet att jag sålde in detta med en rolig rubrik och den kommer inte att motsvaras helt i texten nedan. Så bli inte besviken, eller kom åtminstone inte och säg att jag inte varnade.

1984 kom helvetet till byn när skräckrockgruppen W.A.S.P. besökte Sverige. Vi har skrattat och ironiserat över detta besök sedan dess, mest p.g.a. de närmast absurda proportioner det pyttelilla bandet W.A.S.P. gavs i just vårt lilla Hem Och Skola-land. Dessutom finns det ju ingen direkt uppsjö av filmer från bandets tidiga år så de få minuterna vi fick genom Barnjournalen från Stockholmskonserten får vi fortfarande leva på. Nu finns det förvisso en bootlegfilm från Göteborgskonserten, men den hålls så nedrans hårt i att den aldrig lär se dagens ljus tyvärr. Ah well.

Dagarna efter Sverige åkte W.A.S.P. till Finland. Egentligen finns det inte hur mycket som helst att säga om de tre spelningarna de gjorde, förutom att de spelade i så små byar. Visst, de började turnén i Helsingfors, såklart, men sedan åkte de lite norr- och väster ut till lilla Huittinen och sedan styrde de kosan österut och lite mer norrut till den väldigt lilla byn Kaavi. I Kaavi bor det strax över 3000 personer så man måste beundra modet hos promotorn som kände att "fan, borde vi inte få hit den där gruppen ändå".

Jag tänkte i denna stund emellertid uppehålla mig en stund vid konsert #2 - Huittinen (eller Vittis, som staden heter på Svenska). Huittinen är en stad på drygt 10000 invånare och centralorten heter Lauttakylä med strax över 6000 invånare. Vad är det då som gör att mitt fokus hamnar på just denna spelning av dessa tre, jo - någon gång på eftermiddagen så laddade någon i byn videokameran för att på aftonen bege sig in till sporthallen Huhkolinna. Därför har vi faktiskt lite film från just denna annars så anonyma ort, 22 minuter närmare bestämt. I många år har filmens ursprung famlat i blindo, i listor kallats för bara Finland, eller Helsinki Kulttuuritaalo (de spelade som sagt i Helsinki men inte på Kulttuuritaalo) eller, på senare år, Lauttakylä. Och det var just Lauttakylä som knäckte hästens gris som det heter, när jag nu bestämde mig för att forska lite i det hela eftersom Lauttakylä alltså är en del av Huittinen,.

Jag kikade dessutom runt lite på de olika arenorna och en snabb bildgoodling på Helsinkis Leppako (som var stället de spelade på) vittnar om att filmen inte är inspelad där. Scenen är betydligt högre än publiken och det finns ingen avsats på högersidan som skulle ha kunnat orsaka att filmen ser ut som den gör. Se bild på Discharge live at Leppako 1983 HÄR.

Men Kaavi då? Nu blir det kanske lite mer troligt. Det står faktiskt 13/10 i själva filmen i början vilket förvisso är Kaavi-spelningens datum men vilket också absolut inte behöver betyda någonting. Bootleggers är välkända för sina felaktiga datum och just detta är dessutom tillagt i efterhand, ungefär som Kiss Stockholm 1980 som är filmad i Göteborg...suck. Men själva idrottshallen Iloharju har till viss del rätt förutsättningar (klicka HÄR), men saknar även denna någon form av avsats på sidorna.

Och, om jag får ha fördomar, exakt hur många personer fanns det egentligen i Kaavi 1984 som faktiskt hade intresse av att se W.A.S.P. och utöver detta inte bara intresse utan även möjlighet att filma dem. Ja vem vill veta. Så kommer vi till Huittinen och deras lilla sporthall Huhkolinna (INGÅNG). Nu faller det på plats. Dels är det en söt liten idrottshall som uppenbarligen ar dansande tanter i sig emellanåt (KLICKA PÅ EGEN RISK), dels ser vi klart på den HÄR suddiga bilden att det finns en tydlig avsats till vänster i bild. Om vi föreställer oss att filmaren stått där och att scenen varit längst till vänster (alltså utanför bilden) så säger vi Simsalabim och filmens utseende stämmer bra överens med arenans layout.


Nu säger jag inte att detta är en exakt vetenskap, men av allt jag hittat att döma så är filmen inspelad i Huittinen, Finland den 12/10 1984. Kom gärna med mothugg i form av solida bevis, speciellt om du har en masterkopia på filmen som just nu inte verkar finnas i bättre kvalitet än nedan. Synd, eftersom det finns så lite film från detta fina år, men vi får som sagt glädjas åt det som finns.

Enjoy!



/Alex



fredag, mars 18, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 11: Gästlistare - Siri Pettersen

Gott folk!

För ett antal år sedan så bjöd vi in medlemmar från ett antal band att göra gästlistor på bloggen. Vill ni spana in dessa? Då hittar ni dem via länken. 

Idag inleder vi en serie nya gästlistor, men istället för att det är band som står i centrum är det författare. Vi är ju ändå en biblioteksrelaterad blogg, och jag kan helt ärligt inte begripa varför vi inte kommit på denna idén tidigare.

Jag vill påstå att vi börjar med en riktig slägga till både lista och författare. Siri Pettersen är författare till serien Ravneringene - eller Korpringarna som den heter på svenska - och det är inte vilken serie som helst. Jag hade kunnat fylla inlägget med alla priser som de tre böckerna har vunnit, alla synnerligen hyllande recensioner som de fått, för att inte tala om alla omdömen som böckerna har fått av alla de hundratusentals läsare som har följt Hirka och Rimes öden. För ett tag sedan blev det klart att alla tre böckerna ska filmatiseras. Ja, ni fattar - detta är en big deal. Och ändå skulle jag skjuta över målet om jag inte berättade att Siri, trots allt detta, verkligen är en författare som bryr sig om sina läsare. Annars hade inte detta inlägg kommit till, det kan jag garantera er.

Men nog från mig, nu lämnar jag över ordet till Siri.

Vi kör!

Siri her, jeg skriver fantasy, så selvfølgelig hører jeg på metal. Jo, jeg er altetende på sjangre, og musikkbiblioteket bærer preg av heftig schizofreni, men det ER noe med metal og fantasy. En dragning som ikke lar seg overse. Noe tungt og episk. Villskap og blodsmak. Metal er musikk for de tunge dagene, de store slagene, og dragene. Bare se på covrene! Er det en LP, eller en fantasyroman? Faen ikke lett å si, hadde ikke formatene vært ulike.
Og når vi snakker om covre (Smooth, hva?) så var det der alt begynte for min del. Heldige meg hadde foreldre som var opptatt av musikk. Jeg vokste opp med klassisk rock og progrock: Queen, Bowie, Genesis, Marillion ... Det tyngste i platehylla var Iron Maiden, og det coveret skremte vettet av meg. Hver gang jeg bladde i platene hoppet jeg over det. Den glisende, skjelettaktige skapningen jaget meg når jeg lukket øynene. Men jeg ble eldre, og før jeg visste ordet av det ble mørket tiltrekkende. Det fanget meg. Først og fremst med det visuelle og fantastiske: Illustrasjon, tegneserier, film, bøker, rollespill ... Da metal først traff meg (via min bedre halvdel) var grunnen forlengst lagt. Røde tråder gikk gjennom livet, fra kjærligheten til illustrasjon som sendte meg til tegneserien Sandman som hadde covre av Dave McKean som også lagde covre til Paradise Lost osv ...
Musikk ble visuelt for meg. Umulig å skille fra bildene den skapte og historiene den fortalte. Jeg hører alltid på musikk mens jeg skriver. Den former både meg og bøkene, så da jeg ble spurt om å skrive dette innlegget var det umulig å si nei. Jeg begynte å tenke tilbake på alle låtene jeg har elsket, fant fram ting jeg ikke har hørt på altfor lenge og ble litt på gråten, sant?
Så her er de, et knippe veldig gamle og helt nye favoritter. Jeg vvurderte kronologisk rekkefølge, men endte med å sortere etter humør. Fra happy, energisk, tysk speedmetal til det mer mer alvorstunge. Og ja, jeg vet at NIN ikke faller inn i metalsjangeren, men det driter jeg i, jeg elsker det. Enjoy!

onsdag, mars 16, 2016

Recension: Ace Frehley Origins Vol. 1

Coverlåtar och, ännu värre, hela coverskivor är inte min tekopp. Ytterst sällan bryr jag mig om slika och det får erbjudas något alldeles särskilt för att jag ska lyssna mer än en gång. När det därför avslöjades att ACE FREHLEY skulle släppa en sådan så fick jag tråkslag och hamnade i tristesskoma i ungefär en kvart. Jag gillar både "Anomaly" och "Space invader" och hade fan så mycket hellre hört en skiva med ny musik av gamle rymd-Åke.

Sedan hände två saker som förändrade mycket. Låtlistan släpptes och där i slutet kunde vi läsa att han spelat in en cover på Rock and roll hell, alltså samma låt som KISS gjorde en cover på på skivan "Creatures of the night" 1982 där Ace förvisso är med på omslaget men inte på skivan. Lite nyfiken blev jag allt. Varför den låten? Vet han själv att Kiss spelade in den då, under den otroligt turbulenta tiden? Vad kan han rimligen göra med den ödesmättade låten?

Nästa bomb var ännu större: Paul Stanley medverkar på skivan. På leadsång. Ingen bortglömd gitarrslinga från någon gammal demo utan helt nyinspelad sång på en cover av en FREE-låt. Vafalls? Hatar inte Paul och Ace varandra? Vill de inte skicka bajs i jiffypåsar till varandras postboxar till jul? Så står det ju i Hänt Extra varje vecka?

Självklart är verkligheten en annan. Man behöver inte vara bästisar eller värsta ovänner alltid, i alla väder. Världen är inte så svart och vit. Frågar du mig så gissar jag att de hyser en innerlig respekt för vad de åstadkommit tillsammans, det stora, det unika. Det som få andra lyckats med. Att de sedan kan ha åsikter om varandra rent personligt är bara mänskligt. Men bara grejen att Ace ringer Paul som säger "visst, skicka tapen, kul!" vittnar om att Hänt Extra inte alltid har rätt.

Så fick jag en promoskiva från bolaget igår natt och efter omedelbar lyssning hände följande i tämligen rask takt:

1. Jag konstaterade att jag förvisso fortfarande tycker det är meningslöst med covers, och speciellt coverskivor.

2. Jag konstaterade att Paul borde konsultera Ace vad gäller sång. Sist jag njöt av Pauls sång på något sätt var 2006 när "Live to win" kom, efter det har det bara gått åt fanders för min del. Men imorse njöt jag. En gång. En gång till. Det lilla som är kvar av Pauls fornstora röst presenteras på ett för honom otroligt fördelaktigt sätt. Det enda som kunde lyft denna låt ytterligare voro att det varit en helt egen Paul/Ace-komposition, istället för någon annans låt. Men det lämnar jag därhän. Jag kommer nog aldrig att lyssna igenom skivan igen eftersom jag aldrig, på något sätt, vill höra hans nyinspelningar av Kisslåtarna fler gånger. De lät precis lika uselt som när Kiss spelade in den fruktansvärda "Jigoku Retsuden" för några år sedan. Men jag kommer att lyssna på denna låt igen. Speciellt eftersom Ace lyckas få ur sig ett förhållandevis bra solo också. FAN vad glad jag blev av denna låt.

3. Rock and roll hell var förvånansvärt bra. Den hade passat perfekt på "Trouble walkin'" ljudmässigt och stämningsmässigt, och jag måste säga att jag älskar Ace sång. Den passar honom skitbra. Nu älskar jag såklart Genes mörka version, komplett med yxbas och blod (som jag såg framför mig som liten påg) men denna version gör mig också glad. Solot är lite sådär, det blir mest meningslöst Ace:ande till skillnad från hur han spelar på Freelåten, men jag står ut med det.

Två riktigt roliga överraskningar på en skiva som jag dömt ut på förhand, det hade jag inte trott. Idag är jag en happy hippo som gläds åt att jag trots min cyniska och ibland lite bittra "det var bättre förr"-svada faktiskt kan övertygas tillstå att nuet också kan vara rätt kul.

/Alex

P.S. Omslaget kan vara det fulaste jag sett i mitt liv. D.S.
P.S. 2 näste man som gör en cover på Spanish castle magic eller Wild thing borde få brännässlor uppstoppade i näsan. Pis og papir, som de säger i Rödovre. D.S.2







fredag, mars 11, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 10: Stämning!

Gott folk!

Efter förra veckans djupdykning i "The Dead Eye" (det kommer att bli flera återblickar på jubilerande skivor i fredagslistan, var så säkra!) så ska vi idag gotta ner oss i stämningsfulla låtar - och då pratar vi sannerligen inte om trubadurtjafs vid tänd lägereld på strand - utan verkligt kvalitativa låtar.
Stämning kan ju vara så mycket, men jag tror att när ni kollar in listan så är det låtar som verkligen är episka som samsas om utrymmet.

Vi kör!

Watain - LogoÄr WATAIN världens bästa black metalband? Jo, skulle nog en hel del svara. Jag uppskattar bandet storligen, och kring släppet av "Lawless Darkness" 2010 tokhyllade jag bandet. Sist på den skivan ligger en låt som kan vara den mäktigaste bandet gjort -  Waters Of Ain - som är så monumental i sitt majestät att jag baxnar varje gång jag lyssnar på låten. Gitarrerna verkligen bölar fram slingor så oerhört vackra att det är svårt att hålla tårarna borta.



Deafheaven - LogoSusanne drog nu ner mig i ett svårartat beroende av DEAFHEAVENs musik - det kan jag inte säga att jag är ledsen över - och jag har lyssnat oerhört mycket på bandets senaste album "New Bermuda" där jag i synnerhet uppskattar låten Luna som på ett fint sätt kombinerar furiöst trummande med extremt vackra stämmor.

Säfflebandet DRACONIAN är ett band att kolla in när det gäller verkligt vemodig musik, och de har en väldigt trevlig nivå på sin utgivning. Att bandet inte ändrar sin vinnande formel och ändå lyckas fängsla för varje ny skiva ska ni se som en kvalitetsstämpel av stora mått. Det är sorgset och och extremt vackert.

Jag tar fram storsläggan och väljer, såklart, Faith Divides Us - Death Unites Us från skivan med samma namn. För satan vad fin den låten är, och det var den som gjorde att jag på allvar började kolla in bandet från Halifax. Trots väldigt många lyssningar på låten tycker jag att den fortfarande är väldigt vacker.


Metallica - LogoMETALLICA kanske inte är mest kända för stämningsfull musik, men vissa låtar är ju extremt episka. Koppla på en symfoniorkester som bandet gjorde på skivan "S&M" (en skiva som bara sådär har sålt 8 miljoner exemplar) och låtar som inte var så bra i originalversion växer ut till riktigt fina stunder. Nu har jag inte valt en av dessa utan väljer, kanske en smula traditionellt, The Call Of Ktulu från "Ride The Lightning". Det är ju en låt som är mäktig i originalutförandet - här växer den ut till ett monstrum av gigantiska mått.

/Martin

fredag, mars 04, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 9: The Dead Eye

Gott folk!

Jag tänkte att jag skulle prata lite grand om skivan vars omslag ni ser till vänster - "The Dead Eye" av och med THE HAUNTED. Den kom ut 2006, bland 2,584 andra CD-fullängdare om vi ska tro Metal Archives, och medan den kanske inte är den mest originella titeln på en skiva så kan jag garantera (i det närmaste) att den drog till sig betydligt större uppmärksamhet än GNAW THEIR TONGUES skiva "Spit On Me And Wreak Havoc On My Flesh".

När "The Dead Eye" såg dagens ljus den siste oktober 2006 markerade den bandets femte skiva. I intervjuer har främst Anders Björler - inför släppet och långt senare - lyft fram "The Dead Eye" som den skiva han är mest stolt över i bandets diskografi.

Lite bakgrundshistoria vad gäller min relation till THE HAUNTEDs musik. Jag upptäckte bandet vid utgivningen för "Made Me Do It", men första gången jag alls hörde bandet var på TV då THE HAUNTED låg ute på turné och bandets konsert på KB filmades. För övrigt första gången jag hörde NASUM också, men det är en annan historia.

THE HAUNTED hade då växlat sångare till Marco Aro (jo, samme Aro som nu är tillbaka i bandet) och detta påverkade väldigt mycket hur jag drogs till bandet. Aros synnerligt brötiga sång passade fruktansvärt bra på både "Made Me Do It" och efterföljande - extremt mörka - "One Kill Wonder" och jag lyssnar fortfarande på de skivorna med stor behållning.

Peter Dolving kom tillbaka inför "rEVOLVEr", en skiva som jag tror att rätt många håller som en av topp 3 i bandets diskografi. Produktionen var väsentligt mycket bättre - Per Möller Jensens trummor lät ursinnigt bra - och jag älskar fortfarande skivan som byggde upp stora förväntningar inför "The Dead Eye".

Jag hade inte lyssnat på skivan - hela skivan det vill säga - på bra många år innan jag bestämde mig för att göra ett inlägg om den. Jag var ambivalent kring skivan när den släpptes. Den skavde och smekte ömsom trumhinnorna på sätt som verkligen utmanade. Hur skulle det bli denna gång?

Och, jo - den skaver fortfarande. Kanske inte lika mycket som för 10 år sedan, men nog frestar den på rätt friskt. Är det för att Dolving kanske hade tröttnat på den musik som bandet hade skrivit tidigare som gör det? Det finns betydligt mycket mer dynamik - och jag har verkligen inget emot detta - men då får denna vara betydligt mycket bättre än exempelvis bongopartiet i The Flood som jag verkligen har avskytt från första genomlyssningen. Eller är det bandets experimenterande med ljudbild? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att "The Dead Eye" fortfarande intresserar mig mer än någon annan skiva i bandets diskografi just för att den utmanar betydligt mer än råraka "The Haunted", "Made Me Do It" och "One Kill Wonder" och för att den är flera resor bättre än "Unseen" och "Versus".

Om jag kommer att lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera.

/Martin

fredag, februari 26, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 8: De sju dödssynderna - Högmod

Gott folk!

Vi har kommit till den sista av dödssynderna - högmod. Det är säkert fler som drar sig till minnes det fina ordspråket högmod går före fall. Och ibland gör det ju det.

På Wikipedia kan vi lära oss följande om högmod

Pride (Latin, superbia), or hubris (Greek), is considered, on almost every list, the original and most serious of the seven deadly sins: the source of the others. It is identified as believing that one is essentially better than others, failing to acknowledge the accomplishments of others, and excessive admiration of the personal self (especially holding self out of proper position toward God); it also includes vainglory (Latin, vanagloria) which is unjustified boasting. Dante's definition of pride was "love of self perverted to hatred and contempt for one's neighbour". In Jacob Bidermann's medieval miracle playCenodoxus, pride is the deadliest of all the sins and leads directly to the damnation of the titulary famed Parisian doctor. In perhaps the best-known example, the story of Lucifer, pride (his desire to compete with God) was what caused his fall from Heaven, and his resultant transformation intoSatan. In Dante's Divine Comedy, the penitents are burdened with stone slabs on their necks which force them to keep their heads bowed.

Vi kör!

Bolt Thrower - LogoJag tror att det finns en hel massa som har någon sorts relation till det magiskt klassiska och högeligen gigrestriktiva death metal bandet från Coventry som enbart skriver om krig - BOLT THROWER. Nyligen gick bandets mest långvariga trummis Martin Kearns bort och frågan är om bandet trots detta väljer att fortsätta. I vilket fall har BOLT THROWER producerat en fantastisk mängd väldigt fin och stämningsfylld death metal. Jag har plockat en låt från bandets mer sentida produktion - Pride från "Honour Valour Pride" som kom 2001. Jag älskar verkligen gunget i låten.

Overkill - LogoVi tar lite OVERKILL på det och den mer än lovligt fina Hellish Pride från "Immortalis". Av någon anledning får jag ACCEPT-vibbar av den här låten, mest tror jag, för hur Bobby Ellsworth sjunger just orden "hellish pride", haha!

Strapping Young Lad - LogoNi kanske känner till att jag tycker att STRAPPING YOUNG LAD var ett genialiskt band? Jag brukar begagna mig av varje tillfälle att ha med låtar av bandet i fredagslistor, och när jag kom på att bandet ju har en fin tvåtaktsmatarkäftsmäll till låt i form av Dirt Pride från sin självbetitlade skiva så blev det ju lite av en no-brainer att ha med den. Kort, intensiv och fullständigt vanvettigt ljuvlig.

Ayreon - Logo
Jag kan verkligen inte säga att jag har lyssnat mycket på AYREON, ett band som drivs av Arjen Anthony Lucassen med ett helt koppel gästmusiker. Tar vi en titt på "The Human Equation" så fladdrar en sån oerhörd mängd gästsångare förbi att jag tappar andan - Mikael Åkerfeldt, Devin Townsend och James LaBrie för att nämna några. Detta är verkligen pretentiös musik som funkar alldeles utmärkt. Låten Day Fourteen: Pride gav definitivt mersmak!

Decapitated - LogoEn låt från ett verkligt favoritband - DECAPITATED och en av bandets bästa skivor "Nihility" i form av Babylon's Pride som handlar om staden som satte sig upp mot gud och blev fullständigt tillintetgjord. Uppenbarligen gillade gud att fullständigt förinta då han gjorde det med stor regelmässighet och furious anger. Sämre ämnen för en teknisk dödsmetallåt finns det verkligen.

/Martin



tisdag, februari 23, 2016

Supporta scenen: Udo's farväl till Accept

På torsdag spelar Udo Dirkschneider i Malmö, denna gången inte som bandet UDO utan som bandet DIRKSCHNEIDER eftersom han under detta år tar farväl av sitt gamla band ACCEPT. Han är trött på att behöva köra  en massa gamla hits från ett annat band när han har hundra skivor med sitt soloband, och jag förstår honom.

Även om jag missade 80talet så hade jag ynnesten att få vara med under hela Accept's återförening 1993-96, jag såg dem tre gånger och älskade att de var tillbaka. Så försvann de igen, men Udo bestod och på Sweden Rock fick jag se honom 1999 och 2004. Framförallt fick jag dock se en väldigt intim konsert för kanske 40 personer på Folkets Hus i Växjö 2006. Han körde hela setet och vi som var där fick vara med om något väldigt speciellt.

Det känns såklart lite sorgligt att veta att detta är sista gången han kör Acceptlåtar, men vilken avslutning! Jag spoilar inte, den intresserade kan gå in på setlist.fm och kolla. 23-25 låtar (han ändrar), alla klassiker och en del deep cuts. Det blir sannerligen en värdig avslutning, och eftersom Accept fortsätter med sitt och Udo med sitt så tar det ändå inte riktigt slut.

Tur är ju det.

Biljetter till Malmö finns HÄR (bara ett fåtal kvar).

/Alex



måndag, februari 22, 2016

Neon Rose, återkomsten

Så har dammet lagt sig och jag tittar lite nyktert på NEON ROSE CHAPTER III's spelning i Stockholm. Vi tar de två tråkiga grejerna först: trumsolo är inte min grej, ensamsolo funkar aldrig för min del. Sedan, ljudet - tyvärr ett av de sämsta utljud jag någonsin hört. Vilket dessutom är oerhört konstigt eftersom 220 VOLT en timme innan hade hur bra ljud som helst. Neon Rose slet med ljudet och det blev en smula bättre under kvällens gång, men en smula är också allt.

I övrigt - gud vilken kväll. Lite nervöst/orepat på något ställe, men inte så att det störde mig det minsta. Ett låtval som var bra, absolut, men som kanske lade lite för mycket tyngd på tredje skivan "Reload" medan bara en stackars låt från "Two" avverkades. Vi fick tre låtar från debutskivan inklusive det fina titelspåret, hiten Love rock och den fullständigt enastående Julia's dream. Dessutom bjöds det på två sprillans nya låtar där We work all day inte föll mig i smaken medan Don't mess with me var en riktig rökare som jag ser fram emot att höra igen.

Igen, ja. Jag släpper inte taget om detta. Att Piero bestämt sig för att spela denna fantastiska musik på en scen igen låter jag inte trilla under eller mellan någon stol. Jag har sett till att kunna finnas på plats både på Muskelrock i Blädinge i början av juni och, såklart, på Sweden Rock Festival veckan därpå. Jag ser med stor glädje fram emot detta, och liverapporterar från båda ställena. Både på min facebooksida och Twitter (@tolvis).

Så vad hoppas jag på till sommaren nu är helt enkelt bara en underbar fortsättning av en bra början. Piero, Peter, Fille och Micke - ni förgyller 2016 så det står härliga till. Tack ska ni ha, vi ses i vimlet!


För övrigt var även 220 Volt så bra att näshåren stod rakt ut, men det tar vi nästa gång.

/Alex

fredag, februari 19, 2016

Fredagslistan vecka 7: A Matter Of Life And Death

Gott folk!

Jag tänkte att vi skulle unna oss att vara lite retrospektiva. I år är det 10 år sedan den här ringa bloggen startade och detta faktum sätter lite perspektiv på tillvaron. Likaledes är det 10 år sedan en hel räcka album gavs ut. 

Ett av dessa album är "A Matter Of Life And Death" av IRON MAIDEN. Skivans utgivande sammanfaller med faktumet att detta var året som jag fick jobb på Helsingborgs Stadsbibliotek. En slump gjorde att en av mina kollegor hade en kompis som lönearbetade på EMA Telstar och riggade press inför i stort sett alla större grejer i Stockholm och andra städer för den delen. När denna kompis kom för att prata om sitt dokumentärfilmande på biblioteket började vi prata musik och gled in på just MAIDEN. Hon frågade om jag skulle se bandet när de kom till Sverige. Nä, svarade jag - jag hann inte köpa biljett. Dagen efter får jag ett mejl där jag får frågan om jag kan tänka mig att köpa en biljett till bandets spelning i Globen - och som i en bisats nämns att platsen är på pressläktaren, haha! Ja, ni förstår - jag höll på att smälla av!

Mina intryck från själva spelningen kan ni läsa här om ni känner för det. 

Till saken hör att bandet under denna turné körde hela "A Matter Of Life And Death". Jag har faktiskt inte lyssnat på skivan så jättemycket sedan dess - men nu tog jag chansen. Och den är fin. Framför allt de sista tre låtarna For The Greater Good Of God (som är riktigt knäckande!), Lord Of Light och The Legacy är svinbra och har fått rejält med speltid denna veckan.

Det roliga är att jag tycker att skivan har blivit bättre med åren, och helt andra låtar har kommit att växa fram som bättre än vilka jag tyckte var bäst för 10 år sedan. Då tyckte jag att Brighter Than A Thousand Suns var ojämförligt bäst.

Ser jag till IRON MAIDENs diskografin efter det att Dickinson och Smith kom tillbaka 1999 så är det faktiskt "A Matter Of Life And Death" som jag vid sidan om "Brave New World" tycker är bäst.

/Martin





fredag, februari 12, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 6: De sju dödssynderna - Avund

Gott folk!

Vi börjar närma oss slutet på vår syndavandring, och idag tar vi oss an avund.

På Wikipedia kan vi lära oss följande

Envy (Latin, invidia), like greed and lust, is characterized by an insatiable desire. Envy is similar to jealousy in that they both feel discontent towards someone's traits, status, abilities, or rewards. The difference is the envious also desire the entity and covet it.
Envy can be directly related to the Ten Commandments, specifically, "Neither shall you desire... anything that belongs to your neighbour." Dante defined this as "a desire to deprive other men of theirs". In Dante's Purgatory, the punishment for the envious is to have their eyes sewn shut with wire because they have gained sinful pleasure from seeing others brought low. Aquinas described envy as "sorrow for another's good".[22]

Vi kör!

Armored Saint - LogoDet är verkligen inte ofta som ARMORED SAINT omnämns här på bloggen - detta är faktiskt andra gången. John Bush - bandets sångare i perioder stiftade jag först bekantskap med när han var med i ANTHRAX (gosse som han lyfte det bandet rent vokalt!) Detta är verkligen inte det tuffaste ni kommer höra i veckans lista, men ge låten Envy från bandets debutskiva "March Of The Saint" en chans - den växer faktiskt till sig ganska så rejält. Och snälla, bortse från det mer än lovligt lökiga omslaget.


Broken Hope - LogoBROKEN HOPE från Chicago. Jag har faktiskt sett bandet en gång. De spelade som ett av väldigt många förband till OBITUARY på Gramercy Theater i New York den 10 september 2012. Jag var mest där för att se DECREPIT BIRTH, och BROKEN HOPE gav inga större intryck, men övrig publik samt alla de andra banden var sjukt till sig i trasorna. Bandets blodindränkta death metal appellerar till många, och sedan bandet återaktiverades just 2012 har de turnerat skoningslöst. Varför finns de då med på listan om de inte är helgjutna? De har en låt på "Repulsive Conception" som heter Penis Envy. Nog sagt.
On Broken Wings - LogoMetalcore av den ilskna sorten från Hull, Massachusetts och ON BROKEN WINGS. Känner ni till bandet sedan innan? Jag gjorde inte det, men så har också syndatemat bjudit på en hel räcka band som jag inte kände till sedan innan, haha!
Det är argt utav bara helvete i låten A Lazarus Envy från bandets debutskiva "Some Of Us May Never See The World". Ett råd: avbryt lyssningen vid 2:48. Där tar bandet ett beslut om att ha ett långt stycke tystnad innan de rundar av låten på ett icke övertygande sätt. Jävla fånigt grepp för övrigt.

Throne of Decay - LogoEnmansprojekt! THRONE OF DECAY har släppt en enda skiva, "The Blessing Of Disease" som kom 2011. Travis Letcavis sköter alla instrument och sång. Det är inte helt tokigt detta - det får jag erkänna - trots att den melodiska death/black metalblandning "bandet" bjuder på inte är speciellt originell. Men utförandet är det verkligen inget fel på. Jag tror att jag lyssnat mest på låten Of Woe And Envy av låtarna i listan. Det säger en del i alla fall.



Woods of Ypres - LogoJag lyssnade inte alls på WOODS OF YPRES när bandet var aktivt, men vet att det var ett band som många hade ett väldigt hängivet förhållande till. Bandets fullängdsdebut "Pursuit Of The Sun & Allure Of The Earth" kom 2004 och bjuder på fint svärtad musik med en hel del rensång. Summer's Envy är en väldigt vacker låt som drar åt rätt många håll. Jag har återkommit med stigande frekvens till låten som fascinerar mig en hel del.

/Martin

torsdag, februari 11, 2016

Black Sabbaths sista suck 1992

Ja vad fan var det som hände där i november 1992? BLACK SABBATH hade precis återförenats med Ronnie James Dio och Vinny Appice, och med denna sättning släppt skivan "Dehumanizer". En världsturné genomfördes vilken skulle avslutas i Kalifornien i november, samtidigt som Ozzy spelade i samma region.

Jag kan inte alla turerna kring detta, det kan nog ingen, men vad som hände var att Ozzy var ute på sin avskedsturné (faktiskt, men det gick ju som det gick) och ville spela med Black Sabbath en sista gång varför han bjöd in det nyåterförenade Dio-Sabbath att öppna för honom på de två sista spelningarna i Costa Mesa. Därmed kunde han bjuda in Tony och Geezer för en återförening på det andra och sista giget, och även Bill Ward flögs in för att göra originalsättningen komplett. Dio får tokspel och vill absolut inte vara förband till Ozzy, och vill inte att de återförenas i sin originalsättning eftersom de precis återförenats med Dio. Dio meddelar att hans sista spelning blir Oakland den 13:e november, dagen innan den första av de två Costa Mesa-spelningarna skulle äga rum. Vad fan gör Black Sabbath då? Utan sångare?

Enter: Rob Halford.

Som både god vän till bandet OCH Sabbathfan ut i fingerspetsarna bjuds The Metal God in att köra dessa två sista spelningar på turnén som förband till Ozzy. Halford tackar ja, och vi får två helt unika spelningar där det blandas hej vilt bland låtarna och ett par riktigt bortglömda pärlor såsom Symptom of the universe och Supernaut luftas. Bara sådär.

Och dessutom sker såklart återföreningen med Ozzy. Idag kan det kännas "vadådå?" men 1992 var det helt enkelt ofattbart. Jag minns MTV-rapporten med liveklippet, jag minns nyheterna kring detta och alltsammans verkade så...overkligt. Idag är det fortfarande kul att de gjorde återföreningsgiget med Ozzy (fyra låtar) men det som står ut är de två unika spelningarna med Halford. Han skulle dessutom få göra ett gästspel till 2004, när Ozzy var sjuk, men det tar vi en annan gång. Idag klickar vi nedan och tittar på den kompletta privatfilmningen av den andra konserten och även på den fräsiga photopitfilmen från samma kväll, det är en oklippt MTV-kamera som sett dagens ljus och som av en slump hamnade på youtube just idag.

Håll till godo!

/Alex



Jaja, vi tar bootlegfilmen från Ozzyåterföreningsgiget också då:


Featured Post

Fredagslistan 2025, vecka 37: Tvek på Rush men vi har kommit för långt för att lägga ner.

  Jag ska vara helt ärlig och säga att mitt intresse för de 5 senaste Rush-skivorna jag lyssnat på ligger mest på de senare 3. Skivorna 2112...

Populära inlägg