Fredagslistan 2016, vecka 14: Band jag omvärderat till det bättre

fredag, april 08, 2016

Gott folk!

Idag ska jag prata om ett band som jag i förstone inte uppskattade så där värst, men som jag med tiden har kommit att nicka gillande till. Jag är inte sämre än att erkänna att det finns band som vid första lyssningen inte alls faller mig i smaken - eller till och med hela subgenrer. Det är först de gångna två åren egentligen som jag har kommit in i långsammare musik som sludge, doom och stoner. Jag har verkligen mycket högre tröskel för denna typen av musik än rent rensröj om jag säger så.

Men det är inte dylik musik som uppfyller fredagslistan denna veckan, utan ett venskt band som jag har haft aningens svårt för innan. Nu tänker ni säkert att jag kommer dragandes med värsta artydyngan. Och det gör jag i viss mån då bandet för veckans lista är TRIBULATION.

Nu kanske ni tycker att, vänta lite nu, borde inte Martin ha uppskattat TRIBULATIONs första skiva "The Horror" som kom ut på Pulverised Records 2009? Jo, såklart gjorde jag det. Jag gav skivan en betygssjua när jag kollade in den på Werock. På den skivan antog bandet en väldigt mycket mer traditionell inställning som stavas 90-tals death metal. Ingenting utöver det vanliga ljudmässigt, men ett gott hantverk som jag uppskattade då skivan var aktuell.

Att jag sedan övergav bandet vid tiden för "The Formulas Of Death" tillskriver jag mest slumpen och att jag förmodligen hade fullt upp med andra band. Att den trendkänsliga pressen hade börjat tokhypa bandet hjälpte säkert också till. När bandet förra året hamnade överst på väldigt många skribenters årsbästalistor med "Children Of The Night" fick mitt intresse att sjunka under nollstrecket.

Men så fick jag av en total slump höra Strange Gateways Beckon utan att ha en aning om vad låten hette, eller vilket bandet var. När jag upptäckte att det var TRIBULATION så insåg jag att min position var ohållbar. Jag var tvungen att kolla in bandet. Jag kan säga att jag inte har ångrat mig alls, haha!


Men vi inleder den musikaliska delen med en låt från första skivan. Då den plattan inte finns på Spotify så tar vi till Youtube. 



Om jag ska säga något om Wanderer In The Outer Darkness så är det att inledningen låter extremt mycket WATAIN. Det jag tycker är verkligt bra med TRIBULATION är att de tar olika element från en mängd olika subgenrer och ändå får ihop nåt eget av det. Detta är väldigt tydligt på "The Children Of The Night" som på ett ypperligt sätt blandar 70-tals rockflum, black metal, death metal och doom bland annat på ett övertygande sätt. Att jag kommer att tänka på OPETH är ingen slump då jag får intrycket att TRIBULATION är ett minst lika utforskande band som Åkerfeldts band. Något får mig att tro att Åkerfeldt alls inte har något emot TRIBULATIONs musik, haha!

Därefter tar vi fina Strange Gateways Beckon som har en verkligt lysande inledning. Orgel och piano i ljuvlig symbios. Överlag ligger det något väldigt majestätiskt över låtens inledning, och jag älskar hur bandet bygger upp låten.

Suspiria är en likaledes fin låt med ett ganska konstigt styltande komp bitvis. Jag föredrar helt klart produktionen på "The Formulas Of Death" framför den på "The Children Of The Night". I alla fall när det gäller trummorna. Däremot är det svårt att värja sig mot hur bra avslutande låten The Motherhood Of God låter i den minst sagt sparsmakade ljudbilden. Rent magisk. 

Jag skulle vilja säga något om estetiken på bandets albumomslag eftersom jag tror att ytan i det här fallet säger en del om innehållet.

The Horror. Total Death Metal skulle man kunna säga. 



The Formulas Of Death. Mycket mer flum men ändå snyggt. 

The Children Of The Night. Full-blown arty. Jag minns hur jag tyckte att detta var det mest pretentiösa omslaget jag såg förra året. Det tycker jag fortfarande för att vara helt ärlig!


Det var det hele. Trevlig helg, hail satan och allt det där.

/Martin



1 kommentarer:

Christofer sa...

The Formulas of Death är en helt fantastisk platta, kul att du äntligen gett den lite tid. Helt klart min favorit med bandet, de andra skivorna är bra men med Formulas lyckades Tribulation fånga blixten i flaskan så att säga.