Jag ser att "The Shadow Theory" inte får speciellt högt betyg på Metal Archives, men det struntar jag blankt i som ni förstår. Jag har återvänt, oroväckande(?) ofta till den här väldigt episka, progressiva och på alla möjliga sätt fullmatade powerplattan under året. Jag uppskattar framför allt just det episka anslaget som är genomgående i så mycket av KAMELOTs musik. Plus att bandet strösslar givmilt med oerhört fina melodier. En i det närmaste perfekt höstplatta.
Om jag hade haft körkort och bil så hade den här plattan varit mer än självskriven som bilkörarmusik. Nu går den att uppskatta även om du väljer att ta dig fram på annat sätt, eller helt enkelt sitter still. "Sometimes The World Ain't Enough" är den mesta feelgoodplattan bland de skivor som jag har valt att nominera till årsbästalistan. Det spritter och skuttar om bandet som sannerligen verkar att ha haft minst lika kul under inspelningen av denna skiva som under föregångarna. Och ja, Björn Strid sjunger bättre än någonsin.
Finländarna i OMNIUM GATHERUM hör till det antal band som alltid får mig att lyssna lite extra uppmärksamt, och som oftast får mig att stampa takten med minst en fot under lyssningarna. På "The Burning Cold" lyckas de med mer än så, då inspirationen sannerligen verkar ha flödat till mer än vanligt. Patenterade finska bölande slingor, episkhet och ett satans driv gör att "The Burning Cold" är en i stort sett oavbruten lyssnarfröjd.
Mer finskt bjuckar HOODED MENACE på i sin oerhört murket sympatiska dödsiga doom. "Ossuarium Silhouettes Unhallowed" släpptes i början av året och har varit en trygg och stadig följeslagare under hela året för mig. Jag älskar verkligen hur det här bandet med finess och engagemang håller intresset uppe för sin musik genom hela skivan.
Brittiska CONJURER som vi har skrivit en del om på bloggen lyckades svara upp mot alla mina förväntningar med sin debutskiva. Och jag hade nästan sjukligt uppskruvade förväntningar på "Mire" efter att jag lyssnat på "I" som kom 2016. Den rent ljuvliga spretigheten som CONJURERs musik präglas av kan kanske förvirra en del, men de har sina pålar djupt nerkörda i sludgemyllan vilket gör att de känns trygga ändå. Tro nu inte att de är genrekonformistiska för det - det här bandet går helt sina egna vägar.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar