fredag, april 20, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 16: Nu och då

Gott folk!

Idag tänkte jag att vi skulle sätta vissa bands utveckling under lupp. Jag fick idén när jag helt slumpmässigt fick reda på att ett band som jag lyssnat på mycket under årens lopp i dagarna hade släppt nytt. Och denna skiva lät dessutom riktigt nöjsam. Men så tänkte jag, att bara köra en nyhetslista - igen - det ville jag inte göra. Jag hade förvisso kunnat göra det, eftersom 2018 är ett gastkramande bra musikår, men ändå.

Vrid upp volymen, tag någon hårt i handen, så ger vi oss iväg!

Det är illa roligt att höra att THE ABSENCE, det kanske svenskaste melodiska dödsmetallbandet som inte kommer från Sverige, bjuda på musik som den på senaste skivan som kom för snart en månad sedan. Det här bandet från Tampa i Florida gör igen hemlighet av att de älskar Sverige. I en intervju för många herrans år sedan i Close-Up så gjordes det inga illusioner om att bandets musik var direkt influerad av tidiga IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och AT THE GATES. Men entusiasmen var det sannerligen inget fel på, även ifall debuten "From Your Grave" lät minst sagt
ooriginell. Jag struntade blankt i detta, tokdyrkade den under ohälsosamt lång tid, och köpte in den till bibliotekets samlingar. Idag kan jag konstatera att produktionen är ganska ocharmig och plastig. Trots detta så värmer musiken lite grand i hjärtat då den är så satans kul att lyssna på. Dagens THE ABSENCE är mer på bettet än på bra länge, och med en rent ljuv proddning så är "A Gift For The Obsessed" riktigt kul att lyssna på.

Kommer jag nu dragande med AMORPHIS igen? Ja, jag gör ju för helvete det. Det här finska bandet har jag gillat sedan jag snöade in på bandet med "Skyforger" som kom 2009. När de nu är på gång med nytt material i mitten av maj, ja då kan ni gå till banken med att det kommer skrivas mer om bandet på fler ställen än den här bloggen. Singeln The Bee är en svårt mäktig historia som låter typiskt AMORPHIS sedan Tomi Joutsen kom med i bandet 2004. Och det är sannerligen bra! AMORPHIS lät betydligt mer folkinfluerat när jag går tillbaka till en av bandets första skivor - "Tales From A Thousand Lakes", men här finns såklart referenspunkter till hur bandet låter idag.

Ytterligare ett band som jag ständigt återkommer till är BETWEEN THE BURIED AND ME, från Raleigh i North Carolina. Sedan jag hörde "Colors" för över 10 år sedan har jag till största delarna älskat vad det här snårigt meckiga bandet gör med sin musik. För ett tag sedan så kom "Automata I" som är första delen i ett tvillingverk, eller duologi för att prata litteratursnack. Här får vi en annan sida av bandet, mer rakt på sak, kortare låtar - men utan att ta bort bandets särart. För det är fortfarande extremt mycket som händer. Som jämförelse så har jag tagit en låt, Ants Of The Sky från "The Great Misdirect" som är mer matig. Med en speltid på 13 minuter så hinner bandet dra igenom nästan hela sin signumkatalog av tricks. Och det är helt fantastiskt - precis som hela skivan.

OPETH var tydliga redan från början med att de var ett speciellt band. "Orchid" som är bandets debut talar inte bara om med sin titel och omslag om att detta är inte den gängse musiken som levereras. 1995 skulle man inte ge ut skivor som tog sin titel från blommor, och de skulle inte låta som den musik som spelas här. Men OPETH har ju gång efter annan visat att uthållighet och originalitet är vinnande faktorer i att skapa verkligt magisk musik. Idag låter ju OPETH helt annorlunda. Med Åkerfeldt som enveten låtskrivare gör bandet idag musik som låter ganska så annorlunda mot hur den lät i början av karriären. Ingen dålig sak om ni frågar mig. På "Sorceress" fick bandet upp ångan rejält och jag gillar fortfarande att lyssna på skivan.

Jag avslutar listan med ALICE IN CHAINS. Det här är ett band som ju har återuppstått med stor framgång. Efter det att Layne Staley dog av sitt narkotikamissbruk 2002 så hade bandet ett uppehåll tills dess att Jerry Cantrell återuppväckte bandet 2005. 2009 kom "Black Gives Way To Blue" och den fick faktiskt bra kritik. Likadant var det med "The Devil Put Dinosaurs Here" som kom 2013. En av de stora anledningarna till detta kan vara att det låter ganska så snarlikt som bandets tidiga musik. Ångesten är inte lika påtaglig, men William DuVall låter väldigt likt hädangångne Staley. Är detta en dålig sak? Nej, inte om du frågar mig.

/Martin

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2018, vecka 26: Vinnie Paul

Gott folk! Jag gissar att ni, likt väldigt många andra, har uppmärksammat att PANTERAs legendariske trummis Vinnie Paul är död. Jag blev...

Populära inlägg