Tjena!
I veckans fredagslista tar jag upp ytterligare ett känsligt ämne, nämligen detta med refränger. Refrängmakeriet som sådant sammankopplas ju ofta med popen eller, i värsta fall, med schlagern som i alla fall tidigare gärna dängde till med en tonartshöjning innan sista refrängen. Succé och handklapp i mainstreamland. Men så finns det såklart undantag från denna mycket snäva och rent elaka regel. Låtar som min själ dänger dit refränger som får nackhåren att resa sig, pulsen höjas och lusten att dricka öl infinner sig. Det är såklart dessa som avhandlas i veckans lista.
Vi kör.
Jo, jag kommer dragandes med SOILWORK igen. Jag har svårt att låta bli får jag erkänna då bandet i stort sett alltid har levererat musik av klass. Många instämmer nog med mig då jag säger att "Stabbing The Drama" var skivan som fångade uppmärksamheten till bandets verksamhet. Den skivan har fortfarande en härlig charm. Det var fint att lyssna på den igen märkte jag när jag började leta låtar till listan. En låts refräng sticker ut lite extra. Eller lite - den är ju helt fenomenal så jag kan lika gärna skriva som det är: den knäcker som satan. Jag pratar såklart om
Distance som med lätthet kan sägas ha en magisk refräng. Ni anar inte hur svårt nerknarkad jag var på den låten. Vi pratar alltså fler än 10 lyssningar per dag. Jag var som en sockerberoende när det gällde just den refrängen. Ja, ni fattar att jag inte kunde öppna med en annan låt.
NASUM sysslade inte med refränger kanske ni nu säger. Jag svarar: bara för att de var extremt korta så betyder detta inte att bandet inte sysslade med refränger. Det är en större dygd att ha effektiva refränger än att skriva en som sedan mjölkas alltför hårt om ni frågar mig. Kolla in låten
The Engine Of Death från den i mina öron absolut bästa metalskivan som ett svenskt band presterat - "Shift". Att låten är en genismocka på 1:48 gör inte saken sämre.
Kort låt följs av lång. Jag har tjatat hål i huvudet på folk om att IN MOURNING skall kollas in. Nu gör jag det igen - magiska "The Weight Of Oceans" är en skiva som jag återkommer till med regelbundenhet. Jag tänker då framför allt på låten
Colossus vars synnerligen rytmiska refräng fick mig att njuta från första lyssningen. Låten är i sin helhet verkligen inte dum den heller.
"Come Clarity". Det är ingen dum platta om ni frågar mig, och att säga att den är refrängstinn är ingen överdrift. Det finns dock en låt vars refräng fick mig att haja till lite extra vid första genomlyssningen och då pratar jag inte om titellåten utan om
Crawling Through Knives. Refrängen i den låten är, well, fantastisk. Jag kan inte tänka mig ett lämpligare ord faktiskt. Jag älskar också Daniel Svenssons cymbalarbete i just refrängen - pricka klockan på backbeatet brukar det kallas.
Det var ett tag sedan jag hade med en låt av ARCH ENEMY på någon lista, men jag ville verkligen ha med finfina
Dead Eyes See No Future då den har en alldeles förträfflig refräng. Jag har på senare tid tappat intresset för bandets musik, men deras äldre material tycker jag fortfarande håller hög klass. Att den sedan är lite väl polerad och i vissa fall rent steril må vara fallet. Jag uppskattar dock Angela Gossows enorma sångleverans och ni som har sett bandet live vet ju med er att hon är en frontperson av rang.
Jo, jag tog med
World In Silence från DIABOLICALs senaste alster. Det är en sjuhelvetes refräng i den låten som gör den omöjlig att stå emot. Ödsligheten och ångesten alltså - den sitter ju som en smäck!
Kommer ni ihåg förra året när NEKROMANTHEON släppte "Rise, Vulcan Spectre"? Du glade vad alla skulle krama ihjäl det bandet och den skivan. Det var full credd rakt av. Själv tyckte jag att skivan var ok som helhet. Titellåten däremot: den är klockren. Framför allt refrängen som visar på dygden av att hålla det enkelt som de säger i USA.
Grunge? Japp - jag gör gärna ett undantag för ALICE IN CHAINS då det bandet i sin tidiga karriär stod för en starkt ångestladdad och nervig musik. Jag lyssnade i princip sönder "Dirt" när den kom och har fortfarande kvar mitt fysiska exemplar. Jag tyckte (och tycker) att den skivan är helt överlägsen exempelvis NIRVANAs "Nevermind". "Dirt" är ju fylld till brädden med kvalitetslåtar och starka refränger. Jag har alltid varit svag för
Junkhead som har en skönt driven och lite lätt oroväckande refräng. Låtens ämne och i stort sett oförblomerade advokerande av narkotikamissbruk är i backspegeln inte speciellt vackert - Layne Stayley dog nämligen av en överdos 2002.
Vi fortsätter med dyster musik. PARADISE LOST - ett band jag fått upp ögonen för på senare tid. Jag märker att jag återvänder oftast till "Faith Divides Us - Death Unites Us" och då främst titellåten som har en sjukligt episk refräng. Satan vad bra den är!
Jag avslutar listan med en låt från "Internal Affairs", skivan som jag placerade på plats 2 på 2012 års årsbästalista. Att bandet är bokat för nästa års SRF gör att jag starkt överväger att åka dit.
Transatlantic Blues är en lång låt - över 8 minuter - men inte en enda gång har jag upplevt låten som just lång i den negativa aspekten. Refrängen har en skönt släpig attityd som varje gång får mig att sluta ögonen och bara njuta.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar