Tit and tat, fiskar och kameler

måndag, mars 25, 2013

Bloggandet har varit lite lågfrekvent as of late. Mycket i huvudet och mycket utanför har förhindrat eller åtminstone inte gjort mig inspirerad nog att skriva något. Nåväl, några säckar har nu knutits ihop och även om några andra har öppnats på vid gavel så börjar jag skönja några olika avslut.

En sak jag jobbat lite väl intensivt med är att datumbestämma en gammal super8film med KISS från Asylumturnén. Den hade inget ljud och för att lyckas med detta var det nödvändigt att lära sig vilka olika kostymer bandet hade i början av turnén. Speciellt i fallet Gene Simmons var detta ingen vidare rolig kunskap att förvärva, mannen såg ju ut som en gammal tant varje kväll... Hu. I vilket fall, allting löste sig och filmen har nu inte bara blivit datumbestämd utan även fått ljud översynkat från exakt rätt konsert. Resultatet ser ni nedan, det är min vän i USA som gjort ett hästjobb.

Förra veckan hade jag en riktig Pippi Långstrump-konversation med mig själv där jag till slut övertalade mig själv om att sticka över några timmar till London i maj och se FISH. Onkel spelar på O2 Academy i stadsdelen Islington och det borde bli en synnerligen trevlig upplevelse. Han har inte bara lovat spela material från den nya hittills osläppta skivan "Feast of consequences" utan ämnar även köra Script for a jesters tear. Denna hans och MARILLIONs första skivsläpp fyllde som bekant 30 år häromdagen och han blev helt överväldigad över alla som skrev till honom när han lade ut en grej på facebook om den. Med tanke på att jag fick höra Marillion köra den för några veckor sedan så ser jag självfallet oerhört mycket fram emot att höra textförfattaren själv ge oss sin egen version, även om rösten han besitter idag inte är mer än en skugga av hans forna jag så är han en estradör, en textleverantör av rang på ett sätt som få andra når upp till. Således borde det bli en mysig afton i den brittiska hufvudstaden.

Och precis när jag övertalat mig själv om att resa och dessutom hunnit köpa biljett så nåddes jag av glädjebeskedet att Andrew Latimer i CAMEL nu mår förhållandevis bra efter många års sjukdom, och att han dessutom vill spela live igen. Camel är ett sånt där band som jag inte ens hade på önskelistan eftersom jag visste att de aldrig skulle spela live fler gånger. Nu har jag plötsligt en biljett på rad 2 på snofsiga Barbican Centre i London där de ska framträda i oktober. Nyp mig och kalla mig för Helmut. Det känns så otroligt overkligt att jag ska få se Camel, dessutom ämnar de köra min favoritskiva "The Snow Goose" rakt av. You could have knocked me over with the weather.

Det är alltså sånt jag pysslat med när ni stillsamt undrat vad jag gjort. Tittat på tysta filmer med en ful farbror, övertalat mig själv att resa till England och ätit en hel del chokladkaniner.

Det sistnämnda fortsätter jag med veckan ut. Lite korsfästning, lite död, lite återuppståndelse - allt blir festligt och skoj när det serveras choklad till.


FY FAN NÄR JAG FÅR HÖRA DETTA LIVE:



/Alex

1 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.