onsdag, april 25, 2012

Onsdagsskivan: "Hell Is Empty And All The Devils Are Here"

Att brittiska ANAAL NATHRAKH (som betyder ungefär ormens andedräkt enligt wikipedia, källan till alltings visdom) är ett av mina favoritband torde inte komma som någon större överraskning. I sann onsdagstipsanda á la skivor som betytt mycket för en tänkte jag skriva lite om just en sådan: "Hell Is Empty And All The Devils Are Here" heter den. Jag är mycket för musik som nästan gör något med en rent fysiskt när man lyssnar på den. Den här skivan var för mig en veritabel käftsmäll när jag hörde den första gången. Och en kärlek som gick rakt in i magen på karatesparksmanér. Det var också första gången jag hörde gruppen ifråga kan tilläggas. Året var 2007, på vintern, strax innan jul och nyår. Jag hade noll koll på vad det rörde sig om men var en flitig läsare av brittiska metal-magasinet Zero Tolerance och läste deras recension av skivan. Chris Kee gav betyget 5 av 6 och avslutade med:

"After the skull-hammering 'Sanction Extremis', 'Castigation And Betrayal' fires you through a landscape of mud and blood at a velocity that starts to peel the skin from your face and loosen the teeth in your jaws, straight to the finish. When it's all over, take a deep, shuddering breath and check all your body parts are still where they're supposed to be. Then, when you've wiped up the blood and bile, hit play again..."



Ja, ni kan ju tänka er att jag blev nyfiken. Och det lät ganska exakt som i beskrivningen faktiskt. Som att blanda punk, grindcore, black metal och lite industriellt med en rejäl skopa dödsmetall. Och sedan sätta alla reglage på max och bara köra. Det var rått och kargt, melodiskt men kompromisslöst. Det gick snabbare än ett expresståg till helvetet men var samtidigt tillräckligt varierat för att intresset skulle hållas högt under resans gång. Jag var helt golvad efter första genomlyssningen, hade aldrig hört något liknande. Sedan lyssnade jag på den konstant i ett par veckor och återvänder fortfarande till den då och då, även om AN-samlingen numera utvidgats betydligt och andra favoriter vunnit mark. Men det är något med den där första upptäcktens nostalgi som "HIEAATDAH" har som är svårslagen. Omslagets efter katastrofen-landskap funkar fint till musiken och titeln kommer för övrigt från ett citat ur William Shakespeares 'The Tempest' från 1610.

/Susanne

2 kommentarer:

Unknown sa...

Det är mitt favoritband också, och jag har skrivit så ofta om dem på min blogg Bara Metal att jag tvingar mig själv att hålla igen.

Deras musik är typisk sån där glädjespridare som får mig att vilja skaka med yxor i bar överkropp från hustaket.

Susanne sa...

Ah, kul att höra att det finns likasinnade. :) Bra beskrivning av musiken också även om just hustaket låter lite vanskligt. Yxmetal FTW!

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 29: Current state of affairs

Gott folk! Det blir en ganska spretig lista denna vecka. Jag har mest lyssnat planlöst på nyare musik, och från en hel massa olika subgenr...

Populära inlägg