Fredagslistan 2022, vecka 30: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Det är på tiden att vi kör en lista över vad som är både nytt och notervärt, eller hur? Precis!

Vi kör!

Ni som har följt mig och mitt skrivande har kanske koll på att mitt förhållande till BEHEMOTH har svängt både hit och dit under åren - från total dyrkan till total apati och ljummet intresse. Jag tillhör absolut inte skaran lyssnare som tänker "de var bäst på demon", utan är helt bekväm med att pendla fram och åter i vad jag tycker om ett bands musik. Och den nya låten The Deathless Sun är till stora delar oerhört bra. Att BEHEMOTH ser till att prettomätaren slår i taket med att göra en performance-video och en narrativ-video tycker jag bara är underhållande, att Nergal nu äntligen har medlen att växla upp och ut och göra vad han vill med BEHEMOTH är honom väl unt och då kan jag leva med att bandet tar till knepet med koral sång, även ifall det ligger på denna sidan ooriginell. Låten svänger som satan, och gitarrspelet, framför allt solot, är helvetiskt bra. 

Äntligen har KATAKOMBA släppt sin fullängdsdebut - idag finns "Katakomba" att lyssa på i sin helhet, och det tycker jag att ni ska göra. I fall ni gillar old school stockholmsdöds (och vem gör inte det?!) så kommer ni att spontanmosha utav helvete till skivan. Videon till Sacrifice skiljer sig så otroligt mycket från det BEHEMOTH gör att det nästan är komiskt, men det är totalt charmigt också, och snarare förstärker låtens rent fantastiska sväng. För egen del kan jag inte få nog av sådan här döds. 

Vi drar ner tempot väsentligt, men viktar uppåt vad gäller tyngden och BEHOLD! THE MONOLITH

"From The Fathomless Depths" har visserligen några veckor i tillvaron, men den är för bra för att jag inte ska nämna den. Jag har lyssnat på det här bandet till och från genom åren, och nu har de fått till en skiva som jag har ytterst svårt att slita mig ifrån. Det är tyngd, det är sväng och det är framför allt ett gitarrspel som får mig att salivera svårligen. Lägg till detta att Chase Manhattans virveltrumma låter så magiskt bra och ni får en metallbibliotekarie som går igång rejält. 

WORMROT från Singapore. Ett band som jag verkligen gillar - grindcore från Singapore måste vara bland det fräckaste som finns. På skiva efter skiva har trion (numera duon, då sångaren Arif lämnade bandet tidigare i år på grund av mental ohälsa) visat att deras musik är både framåtsträvande och historisk. "Hiss" är en magiskt bra grindcoreskiva som kommer att snurra försvarligt här hemma framöver. 

Ny skiva av OCEANS OF SLUMBER - "Starlight And Ash" som kom för en vecka sedan. Den är sagolikt bra, och har bara fortsatt att växa. Jag gillar att bandet tar nya steg på ganska okända marker - det som mest märks är att progressiviteten har fått stå tillbaka till förmån för det mer känslosamma. Det tror jag märks i låten The Hanging Tree. 

Vi tar helg på det, gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 30: Nytt och notervärt!

Nu är vi en bit in i juli och jag har sedan länge kopplat ur hjärnan och gått på fem veckors semester under vilka jag ämnar göra mycket lite av produktionsvärde, den här listan är dock ett undantag från den regeln. Vi ska ägna oss åt ett konceptband som sedan starten 2005 legat mig mycket varmt om hjärtat och som i dagarna (15/7 för att vara exakt) släppte en ny EP: "The Old Hag". Männen som står bakom skapelsen lystrar till namn som Nicke Andersson,  Robert Pehrsson, Scott Carlson och Erik Wallin (tidigare även Mange Hedquist). Jag talar naturligtvis om DEATH BREATH, denna oefterhärmliga koloss av monsterdöds som jag tycker fått på tok för lite uppmärksamhet genom åren.

Enda egentliga nackdelen att tala om är att det släppts lite väl sparsmakat med skivor av den här konstellationen, endast en fullängdare "Stinking Up the Night", tre EPs "Death Breath", "Let It Stink", "The Old Hag" och så medverkar man på Black Lodge-boxen tillsammans med MÖRK GRYNING, FACE DOWN och CONSTRUCDEAD. Att det finns ett sug från publiken efter släpp från det här bandet är väldigt tydligt om man läser på bandets facebooksida i tråden där den nya EPn annonserades ut. Den tog nämligen slut nästan exakt omedelbart och eftersom jag är lös och ledig var jag sex dygn sen på den bollen och står således utan skiva. Sånt som händer, man får istället glädjas åt den frenesi och spelglädje som finns på både titelspåret The Old Hag och låt två - Forest Of Disgust. 

Det är svårt att ha en favorit bland DEATH BREATHs släpp eftersom allt är precis sådant jag gillar men måste jag välja så håller jag av nostalgiska skäl "Let It Stink" högst. Det var den jag hörde först och den har snäppet råare produktion och låter lite mer brutal än "Stinking Up The Night", vars ljudbild är mer svängig än manglande. I övrigt är det lätt att känna igen det här bandets låtar, man håller fast vid en fond av old school-döds där punkiga riff möter röjig metal och satsar mer på upptempo än mellanregister. Lägg till det ett genomgående tema för låttexterna: mord och blod, zombies, monster och Lovecraft.  Även briljanta låttitlar som Giving Head To The Dead, His Protoplasmic Worship och Flabby Little Things from Beyond. Ja, sedan har man allt man kan önska sig! DEATH BREATH har hittat ett klockrent koncept som inte kräver varken krusiduller eller experimentella utsvävningar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta vara så för det här är ett av mina absoluta favoritband. 

Jag har inte gjort något urval till listan idag utan tycker att ni ska tugga i er den fullständiga diskografin genom att klicka på nedanstående länk. När samtliga låtar avnjutits tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 29: Giving Head To The Dead, en hyllning till DEATH BREATH!

Fredagslistan 2022, vecka 28: Promoroulette

För er läsare som följer den svenska metalblogosfären bortom oss bibliotekarier, bör Medelpads finest Hatpastorns Likpredikningar inte vara ett nytt namn. Denna outtröttliga blåslampa i den norröna himlen har dissekerat bandfotokatastrofer och dyrkat Ancient sedan Watain var ett undergroundband, och en av höjdpunkterna och tillika lågvattenmärkena i bloggen/vloggen/podden/instagramflödet, åtminstone för undertecknad, är genomgångarna av gamla promoskivor. Den ena skivan mer hopplös än den andra: man häpnar inför mängden konstnärliga tvivelaktigheter hårdrocksgenren hostat upp, i synnerhet de gudsförgätna åren mellan 1998-2008 när de flesta bolag verkade släppa exakt alla med en Ibanez runt halsen.

För oss som har "turen" att vara lite tjenis med Pastorsexpeditionen resulterar det ibland i paket med sadistiskt eller slumpmässigt utvalda promos. Ett sånt tillfälle var den här blåsiga semesterveckan, då jag intet ont anade tog emot vad som närmast kan beskrivas som en kudde skivor i brevlådan. Eftersom delad olycka är dubbel olycka tänkte jag sålunda bjuda på en skånsk promoroulette idag, där magasinet är laddat med sex lika dödliga metallkulor. 

Som någon slags CD-Joe Labero drog jag sex skivor på måfå ur högen, och detta är vad jag fick fram. I listan ligger en på måfå utvald låt från varje skiva. Mycket nöje!

HÄR ÄR LISTAN!

1. LOST SOUL: "Chaostream" (2005). Polen var under tidigt 2000-tal en pålitlig källa till mastig och hurtig dödsmetall: VADER, HATE, DECAPITATED, BEHEMOTH, alla kompetenta gäng. LOST SOUL lirade i samma skola men satt i baksätet: maken till MORBID ANGEL-derivat var det längesedan jag hörde. Alltså, visst kan grabbarna lira, och en del kul idéer har de odlat fram, men grabbar... Trey Azagthoth har redan skrivit hälften av era riff, och gjort det tiofalt bättre. 

2. SCALPLOCK - "Spread the germs... Over the human worms" (2002). Det där var också ett omslag. Gråtande flyktingbarn från diverse konfliktområden, och ovanför det: George Bush inför en blodbefläckad israelisk flagga. Jag tror det här gänget vill göra en politisk poäng? Med lite efterforskning: de är britter, och någon i bandet lirade i bland annat UNSEEN FORCE, som gav Shane Embury till NAPALM DEATH någon gång i tidernas gryning. Förutom omslaget är det mest uppseendeväckande att den här skivan släppts på Cacophonous, bolaget som gjorde sig en hacka på att släppa CRADLE OF FILTH och ett dussin mindre nogräknade vampyrgäng på nittiotalet. Hur låter det då? Som soppig crust/HC-influerad dödsgrind. Om du inte har hört talas om SCALPLOCK innan är du förlåten, det här var inte mycket att hänga i granen.

 

Men, är det fransk prog? Ja tyvärr!

3. SYRINX - "Crystal Cliffs" (2000). Promotexten säljer in det här franska gängets enda album som det nya svarta inom heavy metal: "technically advanced and yet melodic, progressive and yet catchy". Vad hade Season of Mist sniffat egentligen? Obstinat nasal falsettsång, riffsallad som i bästa fall låter som en mix av Andy LaRoqcues ratade riff från sent nittiotal och DREAM THEATREs tröttaste grooves, med en produktion plattare och torrare än en obehandlad Hornbachbräda. Mot slutet av skivans andra spår (av tio...) är vi nog uppe i riff nummer 30. Om man släpper lös ett franskt progmetallband med obefintlig konstnärlig förmåga i en evighet kommer de till slut skriva ett par tre bra riff, men vem kan ha tålamod till det...?

4. CRIMSON GLORY - "Astronomica" (1999). Äntligen ett band jag åtminstone kände till namnet på! Amerikansk prog-heavy metal som gjorde några plattor på åttiotalet. De måste ju vara bra. Frågan är hur de levererar med sitt återföreningsalbum, som dessutom är deras sista album till dags dato? Layouten skriker "bortglömt rymdstrategispel till PC 1996". Plattan verkar ha någon slags Y2K-undergångstema, med texterna flankerade av medeltida undergångsprofetior, Nostradamus och sånt. Något av det värsta som hände med hårdrock på nittiotalet var funkiga rytmer. Ni får dra era egna slutsatser. Med detta sagt ska jag lyssna in mig på de gamla skivorna, för att förstå vilken besvikelse Astronomica var.

The time to be forgotten...

5. DEATHLESS - "The time to be immortal" (2000). Spansk melodisk death metal - odödligt? Nja! Grabbarna fick nog inte PMet om att det var Göteborg och Fredman som gällde för den här musiken, och inte Sunlight och Skogsberg, där de förevigade det här ... ehm, storverket, i oriffets år 1997. Halvdana Maiden-riff med thrashtrummor och ansträngd gruffsång. Bandnamnet är dock passande för det är inte mycket jag förknippar med death metal här. Kom tillbaka LOST SOUL, allt är förlåtet!

6. ANGRA - "Fireworks" (1998). Efter föregående pentavirat av skräp ser jag faktiskt fram emot en solid dos brasiliansk kristen power/prog metal. (Jag förstår inte hur Hatpastorn hanterar promogenomgångarna, jag börjar tappa det redan nu, men det är väl så livet är i Sundsvall.) Denna tredje fullängdare är den sista med Angras originalsångare. Det låter... precis som förväntat. De är inte lika mastiga och tunga som sina tyska motsvarigheter, eller lika flinka som italienarna, men för den som gillar svulstig men fjäderlätt och hoppfull hårdrock finns det helt klart något att hämta. (Inser att låten Lisbon som jag valt ut här är det enda jag hört med Angra innan, från någon mp3-sida runt millenieskiftet. Ett minimalt glimmer av nostalgi fick jag åtminstone ur denna musikaliska skärseld!)

Jaha, om någon fortfarande läser får vi lov att önska god helg. Nu måste den här skribenten ha en öl och musik som faktiskt är kul att lyssna på.

/Andreas

Listan igen, om du missade innan!

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!

 Gott folk!

Öar fascinerar - vem minns inte legendariska äventyr som Tintin "Den Svarta Ön", "Jurassic Park" (såklart den första, alla andra går bort, mest de med Chris Pratt) eller varför inte faktumet att undertecknad tillbringade större delen av uppväxten på Långö i Karlskrona? När precis. Därför blir det en fredagslista med fokus på just öar. 

Vi kör!

Såklart inleder vi med "Island" av MASTODON, här i en härligt frustande liveversion från en klubb i Austin, Texas. Frågar ni mig så är det exakt så här man ska uppleva bandet - tajt, svettigt, oerhört påtagligt nära. 

Vi drar ner på tempot med ULVER. Jag har, fram till dess, att jag skulle göra listan inte haft något som helst förhållande till ULVER. Men jag har haft oerhört svårt att slita mig från stämningen i den här låten. Tungt, men vackert vemod skulle man kunna karaktärisera låtens bärande idé som. 

Bandet som är för djentigt för att få vara med på Metal Archives - själv tycker jag att SCALE THE SUMMIT har sina förtjänster. Fantastiskt bra gitarrarbete, och en känsla av att glida fram på ett, stundtals, milt vågskvalpande sätt. 

Från den urgamla staden Worms kom power metalbandet VIRON. Tänkte att det måste få komma in lite tysk power metal i veckans lista. Det får ni med råge med det här bandet och låten Isle Of Man. Det är hela kitet - hockeykörerna, fartfylld tvåtakt, och ett satans tjo och tjim. 

Vi avslutar med TRAGEDY från New York som, tja, gör sin egen tolkning av Islands In The Stream, en låt odödliggjord av Dolly Parton och Kenny Rogers men skriven av bröderna Gibb från THE BEEGEES. Något säger mig att TRAGEDYs version inte bräcker originalets antal veckor på Billboardlistan, men helt utan charm är inte denna cover. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!

Gomorron. Idag ska vi ta en titt på nysläpp inom dödsspektrat och utan further ado kommer första bandet!

NIGHTBEARER! Ja, herregud vad bra. Uppe på någon kammare i Nordrhein-Westfalen i Tyskland har herrar Dominik, Florian, Manuel, Christian och Michael suttit och snickrat på en skiva som är gjord precis för mig och andra vänner av den gamla skolans dödsmetall med rötter i Skandinavien. "Ghosts Of A Darkness To Come" heter albumet i fråga och inspiration till texterna kommer från Robert Jordans Wheel Of Time-böcker. Fem av fem solstolar för denna gitarrdrivna dödssmocka och en magkänsla som säger mig att jag borde kolla upp även tidigare alster från det här tajta germanska gänget.

Vi går raskt vidare till låt nummer två i listan. Före detta medlemmar ur bland annat ANGELCORPSE och MALEVOLENT CREATION slog år 2009 sina påsar ihop och bildade PERDITION TEMPLE, ett snabbspelande black/döds-band med båda fötterna djupt förankrade i Floridas träskmarker. Låten jag valt heter Redemption Abattoir från fullängdaren "Merciless Upheaval" och den bjuder på furiöst riffarbete, bitande gitarrsolon och allmänt snabb stämning. Till detta ett omslag med minst sagt mycket detaljer. Möjligen kunde man ha tagit bort ett eller annat solo men förutom det sitter detta som en smäck.

Dags att kliva ned i ritual-grottan med nästa bidrag i listan. VERBERIS kommer från Nya Zeeland och spelar en hybrid av dödsmetall och black med ockult tematik, där tyngdpunkten ligger på gnostisk magi. På deras fullängdare "Adumbration of the Veiled Logos" bjuds vi på musik som är seriös och dedikerad och framför allt väldigt välgjord. Ljudbilden är tryckande och att lyssna känns som att tappa fotfästet och sedan falla och virvla längre och längre ned i en svart spiral. Kort sagt lysande, tack Nya Zeeland för detta!

Kanadensiska TOMB MOLD är ett dödsband att hålla ögonen på, det stod klart redan runt 2017-snåret då de släppte "Primordial Malignity". I början av juni kom demon "Aperture Of Body" och eftersom demon ligger upplagd i sin helhet och inte låt för låt får vi totalt tre spår till livs. 13:17 klockar den här superba demon in på och den inleds med ett parti som för tankarna till filmmusik. Efter det så är det sedvanligt muller och bröt som gäller för hela slanten. 

Sista bandet ut är ATARAXY som för mig är en ny bekantskap och som med sitt tredje album "The Last Mirror" pekar med hela handen då det gäller att skapa krispig stämning och olycksbådande atmosfär. Fantastiskt bra vokala insatser också av sångaren Javi som uttrycker likväl melankoli som desperation på ett tjusigt sätt. Faktum är att det nog är där nyckeln till framgång ligger i mina öron, en maffig ljudproduktion som vägs upp av en rå och kall känsla i sången.

Med detta tar vi helg, dricker en resorb som skydd mot hettan och säger på återseende.

/Susanne 

Fredagslistan 2022, vecka 26: Nytt dödsmangel!

Fredagslistan 2022, vecka 25: Midsommar!

Idag är det midsommar, så vi hinner inte med någon text. Här får ni istället den matigaste listan på mannaminne! Sommarmangel för hela slanten!

Glad midsommar från metallbibliotekarierna!

Fredagslistan 2022, vecka 24: Bangladesh represent!

 Gott folk!

Det är dags att kolla in Bangladeshs metalscen. Att den globala metalcommunityn är stor, det vet vi sedan innan. Vissa länder är överrepresenterade i statistiken när det kommer till metalband per capita. Hur många band tror ni att Metal Archives listar som kommande från landet mellan Indien och Myanmar (Burma) och hemvist till den mäktiga mangroveskogen? 83 stycken. Många av dem kommer från huvudstaden Dhaka, såklart, men jag har bemödat mig att leta fram band som är klart lyssningsvärda från andra städer också.

Vi kör!

Vi inleder med NECROLEPSY från Sylhet, en stad med en halv miljon invånare, ungefär. Om ni tänker att "nu blir det rens, för loggan ser kvistig ut", ja kamrater, då tänker ni fruktansvärt rätt. Här vankas det pugilistisk brutal death metal så blodet sprutar. NECROLEPSYs musik trycker på så många rätta knappar att jag blir lite till mig. Mycket fin teknik, men ändå med så fruktansvärt härlig känsla för sväng! Lägg till lite hamrande på träblock, svinfint trum- bas- och gitarrspel samt helt moderiktig brutalguttural sång och ni kan bonga in ett merchköp för min del när löningen kommer. 

IONIC BOND från Chittagong, landets andra stad i storleksordning med nästan 8.5 miljoner invånare. Här bryter vi av med melodisk döds. Det är mycket inspo från AMORPHIS utan att vara helt efterhärmande. Riktigt nöjsamt att lyssna på den här sextetten - det är musik packad med känsla och en tydlig kunskap om vad melodisk döds går ut på. Icarus Falls Again kom förra året, och den får mig att hoppas på mer musik inom kort från bandet. 

Bandet som fick mig att fatta att Bangladesh har en scen att kolla in. NAWABS OF DESTRUCTION kommer från huvudstaden Dhaka. Deras "Rising Vengeance" fick mig att ändra om i årsbästalistan 2020, den var så satans bra. Progressiv death metal med ett episkt anslag, ja ni fattar att jag hade svårt att stå emot. Låten jag valt är, förhoppningsvis, tecken på att det snart kommer en fullängdare till. Divinity's Curse svänger och bänder åt alla möjliga håll och får mig att inse att det här bandet kommer inte "bara" vara ett band med en bra skiva under bältet. 

Vi håller oss kvar i Dhaka och säger hej till SERPENT SPELLS. Vi gör det med besked - jag har lagt till hela EP:n "Mantras Within Ascending Fire". Jag gillar det här bandets svärtade death metal en hel del. Är det lite ostigt att ta till lite reverb på sången? Ja, det är det ju, men det funkar ju så förbannat bra. Pukljudet som dånar fram är inte heller att förakta. Helt originellt är detta ju inte, men jag har spelat den här EP:n en försvarlig mängd gånger, och den träffar rätt varje gång. 

Vi återvänder till Chittagong och avslutar med bandet med listans märkligaste namn - POWER OF GROUND. Vad betyder det ens? Brutal teknisk thrash metal är det i alla fall. Detta är så gött flippat att jag kan nog utan tvekan säga att antingen gillar man detta, eller så gör man det inte, haha! Introt med de så typiska tablatrummorna får mig att tänka på Trilok Gurtu (vilket alltid är bra) . Resten av låten Shaman Of The Inner Soul går inte av för hackor, och jag vill gärna ha mer. Det är meckighet, driv, lite ockult stämning. Ja, och så tvåtakt då. 

Gott folk vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 24: Bangladesh represent!

Dagens lista blev en ganska säregen blandning så här med facit i hand och anledningen till det är att jag varit inne på dystopi-spåret under ett par månader nu. I och med den stora stadsfestivalen i Helsingborg i sommar (H22) har vi från bibblans håll beslutat att ge den innovativa glättigheten som ofta kännetecknar en stads- och bomässa en motvikt i form av dystopi som tema. Därav har vi köpt in böcker inom genren, roddat ihop en utställning, gjort ett gäng författarsamtal, bjudit in P3 Dystopia för paneldebatt, anordnat en novelltävling och en hel massa annat. Så det kändes dags att även färga in fredagslistan i dystopins färgspektra men för att balansera upp det hela får även utopin en plats. Temat för idag är således Utopi vs Dystopi. Vi kör igång! 

Jag går ut med ett säkert kort redan i starten, NAPALM DEATHs klassiska "Utopia Banished" är ju given i den här listan och från den fick det bli The World Keeps Turning. Jag upptäckte NAPALM DEATH någon gång runt -92-93 då jag köpte "SCUM" av en ren slump på den lokala skivaffären i Örebro. Eller ja, slump var det väl inte egentligen utan det faktum att omslaget såg fränt ut. Det var ju mycket så på den tiden att man köpte skivor på måfå om omslaget var rått och det visade sig vara en ganska rimlig strategi så här i efterhand. 

Vi fortsätter på grindspåret med PIG DESTROYER. Synthetic Utopia släpptes första gången på en demo 1997 och jag fick nys om bandets existens ganska exakt tio år senare då det lysande albumet "Phantom Limb" kom ut. Den skivan gick sannerligen varm hos mig. Grindcore ska vara snabbt och ösigt som vi alla vet och Synthetic Utopia klockar således in på ganska exakt 40 sekunder. Underbart är kort!

Lite långsammare tongångar härnäst med THE COMMITTEE. Jag har i princip lärt mig stava deras namn rätt nu, det handlar om att lägga till dubbla bokstäver nästan överallt så är man i hamn. Albumet heter "Utopian Deception", släpptes 2020 i slutet av maj månad och från det har jag valt spår ett - Awakening - Unimaginable. THE COMMITTEE är ett riktigt höjdarband som spelar kvalitativ black metal med atmosfärisk bas och texter som drar åt dels det politiska och dels det ockulta. Jag kan varmt rekommendera hela deras diskografi när jag tänker efter.

Nästa låt - Dystopia med MEGADETH - känns också självskriven i listan även om jag ärligt får säga att jag inte alls är särdeles inlyssnad på MEGADETH. Eller så här då, jag blev oerhört förtjust i "Countdown To Extinction"-plattan när den kom och då i synnerhet låten Symphony Of Destruction. Så jag köpte skivan, lyssnade ett tag, tröttnade, sålde den, ångrade mig och köpte den igen. Och tröttnade och sålde den. Och fan vet om det inte snart är dags att köpa tillbaka den igen! (Och fan vet om jag inte har berättat den här historien både en och två gånger förut.) Jag tror att MEGADETH är ett band som kommer passa mig ypperligt i takt med stigande ålder (och stigande tolerans för gitarrsolon i parti och minut). På omslaget till albumet "Dystopia" har man klämt i för kung och fosterland med Terminatorkänsla och det är klädsamt. 

Och håll i hatten nu för även bandet ICED EARTH har gjort en låt med titeln Dystopia. Med handen på hjärtat kan jag säga att ICED EARTH har jag verkligen inte lyssnat på många sekunder av mitt liv men nu när vi ändå är inne på spåret som stavas heavy metal med thrash-vibbar så varför inte! Här finns allt man kan önska från en hårdrocksvideo - skinnjackor, armband och grabbig attityd och framför allt en väldig massa svetsloppor som yr från alla håll och kanter! Det var nog främst det som charmade mig om jag ska vara ärlig för musiken är inte riktigt gjord för mig även om den på sitt sätt är lite... ja, jag vet inte, nostalgiskt rar? Fantastiskt omslag med någon flygdemon som härskar över en stad.

Sista bandet ut heter 1984, kommer från Indonesien och lirar crust. Precis som man kan tänka sig har de lånat bandnamnet från George Orwells pangroman med samma namn. En av mina favoritdystopier får jag säga och musiken gör mig heller inte besviken. Eftersom allt inte är upphackat i portionsbitar på youtube så får ni hela EPn "Dystopia" från 2018 men den är strax under tolv minuter så det mäktar vi med.

Med detta tar vi helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 23: Utopi vs Dystopi

Fredagslistan 2022, vecka 22: Europa Endlos - Benelux

Vår Europaturné fortsätter, och nu har vi hamnat i nordvästra landsänden, och Benelux! Men handen på hjärtat - vet ni några band från Luxemburg? Ett getögekast i Arkivet gav en lista på 94 band, samtliga för mig helt okända. Så idag håller vi oss till Nederländerna och Belgien.

Vi börjar lite mjukt uppe i Holland med THE GATHERING. Leaves från genombrottsskivan "Mandylion" (1995) är nog deras mest kända låt, åtminstone för egen del, och det är inte så märkligt. Mixen av pampig doom metal och känslosam alternativrock med den superkarismatiska Anneke van Giersbergen som frontkvinna är svår att värja sig emot. 

 

Mer klassiskt holländskt nittiotal med PESTILENCE. De hade trots allt en livskraftig dödsmetallscen och vid sidan om ASPHYX var Pestilence både störst och först - båda banden drog igång 1986-87. Patrick Mameli och de andra pestgrabbarna gjorde en ordentlig resa under sina första åtta år, från brutal dödsthrash på debuten 1988 till "Spheres" från 1994, som var en utflippad rymdjazzhistoria med gitarrsyntar och sexsträngad bas. En vattendelare bland långhåren är den diplomatiska beskrivningen. Själv föredrar jag 1991 års "Testimony of the Ancients" (gjordes det någon dålig death metal-skiva det året?). Här har ni videon till Land of Tears.

Vid sidan om dödsmetall och "female fronted metal" är Nederländerna inte direkt kända för sin black metal. Men visst har de haft ett gäng genom åren! Och först tycks BESTIAL SUMMONING ha varit. Deras enda fullängdare, släppt på svenska No Fashion 1992, är en rak och ogästvänlig historia: hör själva i titelspåret The Dark War Has Begun.

Så fort vi når söder om gränsen in i Flandern blir det märkligt. Det är möjligt att jag redan haft med LUGUBRUM i en av mina listor, men i så fall får vi lov att återvända till åkrarna i Ghent och denna besynnerliga trio. Bondsk blek metl som har en morot i sin logotyp, med textteman som "Food, Alcohol, Peasantry, Totems, Decay, History, Midgets, Scatology, Humour" - och de har släppt skivor i snart trettio år.  De kräver sitt tålamod och är verkligen inte något för alla, men sen när handlade black metal om att göra sig populär och lättsmält...? Låten är Tussen Honden från "Wakar Cartel" (2018), släppt under "nya namnet" LUGUBRUM TRIO. 

På tal om att kötta på i årtionden - vi kan inte prata om hård musik i Benelux utan att nämna AGATHOCLES. Djurrättsaktivisterna, ledda av Jan Frederickx sedan 1985, som skapade sin egen genre mincecore ("the same as old school grindcore, the way it was in the 80's: raw, minimalistic and socially and politically involved"), och har släppt fler splitskivor än någon orkar räkna. Jag skojar inte: bara ifjol släppte de minst 26 splittar, och en näve samlingsskivor. 1998 släppte de 15 splittar. Och så vidare. Eftersom deras diskografi är helt oöverskådlig gör vi det enkelt: titelspåret från debutalbumet "Theatrical Symbolisation of Life", 1992. Bra och enkelt rens.

 

Vi började med kvinnlig sångerska, och avslutar på samma sätt, fast ett årtionde innan med belgiska ACID! Låten Black Car från andra albumet "Maniac", 1983. Den som har minsta intresse för klassisk heavy och speed metal måste lyssna och dyrka, annars får ni skämmas. Passande nog är just ACID Sverigeaktuella, då en variant av bandet - lång historia - spelar på Muskelrock nu i helgen, under namnet KATE'S ACID, ledda av originalvokalisten Kate de Lombaert. Grattis till er som får bevittna detta!

 

Nog nu, in och lyssna så tar vi helg!

/Andreas

Fredagslistan 2022, vecka 21: Tvåmannaband!

 Gott folk!

Enmansband har ju sin givna plats här i fredagslisteland, men jag tycker att det är minst lika intressant med band som består av två personer. Det finns gott om dessa, och ofta otroligt bra dessutom så jag tyckte att det kunde vara dags att göra en lista på detta tema. 

Vi kör!

Denna finska duos återuppståndelse tror jag det är fler än jag som gläds åt. Jösses vilka smäktande melodiska dängor detta band är kapabla till, och det vill inte säga lite då det ju är Finland som är mästarland på detta flera gånger om. Event Horizon gör i alla fall inte mig besviken!

HOTH - nu tänker ni säkert Star Wars och "The Empire Strikes Back", eller hur? Jag gjorde det i alla fall, och helt fel ute är vi inte. Detta band från Seattle hade en tematik som handlade om Star Wars, men växlade snart över till tragiska hjältar och svart magi. Jag hoppas ni gillar långa intron, för A Blighted Hope har ett sådant, för att sedan braka loss i en inte helt föraktfull blandning av melodisk döds och black metal. Nydanande? Nä, men klart njutbart!

Ni såg det komma eller hur? Klart att jag inte kan undanhålla mig från en slev av ANAAL NATHRAKH, men det blir inte en låt från senaste given, med tanke på att jag har tagit alla chanser att lovprisa den, haha! Nä, det blir Hold Your Children Close And Hope For Oblivion från "The Whole Of The Law". Dave Hunt på sång - helvete vilken insats han gör inte bara på skivan i stort, men framför allt i den här låten. 

Från oroväckande sång, till ingen sång alls. FERMENTOR består av en trummis, Dylan Marks, och på gitarr Adam Wollach. Jag stötte på bandet vid tiden för "Continuance" som kom 2020 och föll stenhårt. Man kan tycka att det skulle bli alldeles fruktansvärt långtråkigt att lyssna på endast trummor och gitarr. Gosse vad jag fick äta upp den tanken! Variationen är helt fantastisk! Thunderboss har ös, tvåktakt, ett satans sväng och detta görs med glimten i ögat vilket jag alltid uppskattar. 

MANTAR! Denna tyska duo som jag stiftade bekantskap med via Robert på WeRock. Jag delar inte hans totaldyrkan, men jävligt bra är det oftast. Cross The Cross är en härligt pulserande låt som gör jobbet alldeles utmärkt. Det är tungt, skitigt och effektfullt. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 21: Tvåmannaband!

Här i södra delen av landet har syrenen slagit ut, shortsfrekvensen på stan har ökat avsevärt och min lägenhet snittar en dygnstemperatur på 25+. Det betyder bara en sak, det är hög tid för en fredagslista på temat nytt och svängigt. Vi kör igång direkt!

Vänner av DISSECTION kan spetsa öronen och fröjdas på en gång för ypperliga PREDATORY LIGHT från staterna bjuder upp till melodisk dödsdans med låten To Plead Like Angels från skivan "Death And The Twilight Hours" som släpps idag. Slingor som biter sig fast, trallvänligt komp, medlemmar som endast lystrar till initialer - ja ni förstår ju själva varför detta går hem i stugorna. Pluspoäng för fryntligt skelett i folkloristisk stil som vinkar glatt från sin bleka häst på skivomslaget. 

Från en förtjusning till en annan; JUNGLE ROT är ett stabilt band som levererat bra dödsmetall sedan 90-talet och som fortsätter att göra så även på nya skivan "A Call To Arms" som såg dagens ljus härom veckan på Unique Leader Records. Jag har valt titelspåret och maken till hockeyrefräng får man leta efter när Dave Matrise i vanlig ordning klämmer i för kung och fosterland. Fem av fem patronbälten.

Tredje bidraget i listan kommer från OBSCENE och deras andra fullängdare "...From Dead Horizon To Dead Horizon" som har en murkig och skön känsla. Låten Deathless Demigod är en svängig men seriös historia med en smått bekant sampling i början som jag inte för mitt liv kan komma ihåg varifrån den kommer. Kanske är det värmen, kanske är det en begynnande demens, det ska jag låta vara osagt. Något jag däremot vet med säkerhet är att jag ska lyssna mer på OBSCENE.

COSMIC PUTREFACTION är faktiskt det enda bandet i dagens lista som inte kommer från USA utan istället har rötterna i Italien. Goa, brötiga dödsmetall-Italien känner man direkt när Amniotic Bewilderment sparkar igång. G.G. heter mannen bakom det här projektet och albumet "Crepuscular Dirge for the Blessed Ones" är den tredje fullängdaren sedan 2018 vilket ju är ganska raskt marcherat. Hur låter det då? Jo, slingrigt, slamrigt, lite knepigt och väldigt bra. 

Avslutningsvis NECHOCHWEN. Sju långa år har gått sedan den här duon släppte en fullängdare senast. Då var det "Heart Of Akamon" som var på tapeten och den kan väl närmast beskrivas som en uppvisning i folkmetall med rötterna i svartmetall. Nya albumet heter "Kanawha Black" men känns namnet till trots mindre black metal, mer folkig än tidigare och med en betydande portion 70-talsprogg inblandad. Precis som man kan föreställa sig av den beskrivningen så är det svängigt, puttrigt och trivsamt. 

Med detta sagt är det hög tid att ta helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 20: Nytt och svängigt