Så var sportlovet över oss ännu en gång och jag har valt att ägna denna fredagslista åt just bandet SPORTLOV. Inte Ukraina, krig, livets allmäna frustration och jämmerdal utan ett sidospår som kan få distrahera för en stund.

Bakom black metal-gruppen SPORTLOV gömmer sig några rätt stora namn inom extremmetallscenen men visst låter det mer poetiskt med medlemmar som Count Wassberg, Dubbdäck Doom Occulta, Hell Y. Hansen, Thermoss, Fjällhammer, Fjällräv Vikernes och Jürgen Mühlegg. Uppsalabandet var aktivt från 1998 till 2016 då man slutligen kastade in handduken (inklusive en paus på ungefär tio år där mot slutet).

Kännetecken för SPORTLOV är, förutom ett iskallt anslag och habil musikalitet, förstås ett stort mått humor. Texterna handlar om vintersport, snöbollskrig och satanism och det är stört omöjligt att inte charmas av strofer i stil med "ingen Jesus Krist i vår svarta pist".

Tre släpp och en samlingsbox hann man med att ge ut och jag tycker att vi kastar oss rakt in i den enda fullängdaren "Offerblod I Vallabod" från 2003. Sedan tar vi en välförtjänt helg.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 8: Offerblod I Vallabod

Fredagslistan 2022, vecka 7: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det har varit ett par episka veckor när det gäller nya skivor. Jag har vadat fram i tonkonst så fruktansvärt bra - det vet ni om ni har hållit koll på mina skriverier på WeRock.nu under de gångna veckorna. Och det verkar inte direkt sakta ner under den kommande tiden - av mina fem val denna vecka så är fyra stycken från skivor som inte kommit ut än, men där teaserlåtarna sannerligen lägger förväntanshorisonten på en mycket hög nivå. 

Vi kör!

Det är inte svårt att gilla AMORPHIS i vanliga fall, men sedan "Halo" släpptes för en vecka sedan så har det inte direkt varit svårare, haha! Jag har haft ytterst svårt att slita mig från skivan som i stort sett är en njutning från början till slut och som fortsätter den fina trend som bandet har haft under, ja om ni frågar mig, hela karriären. Oftast växer skivorna också efter hand, så vi får väl se hur den här skivan tar sig under året. 

"Acts Of God" hör till en av de skivor jag sett fram emot mest under 2022. IMMOLATION gör alltid skivor som är värda vår tid och uppmärksamhet och det verkar vara samma visa den här gången. Fruktansvärt vilket sväng gubbarna från Yonkers får till här, det måste jag säga. Det finns också en påtaglig desperation i den här låten som jag verkligen gillar. 

Det fanns en tid då jag verkligen dyrkade WATAIN, ungefär runt tiden för när bandet släppte "Lawless Darkness". En skiva som fortfarande står sig och imponerar. Efter den så ville jag så förtvivlat gärna tycka om både "The Wild Hunt" och "Trident Wolf Eclipse", men magin fanns där inte. Med The Howling får bandet mig att hoppas igen. Det är storslaget utan att bli pastischartat, här finns ett fantastiskt driv och den där otroliga närvaron som bandet framkallade tidigare i karriären är tillbaka. Jag är, milt sagt, till mig i trasorna över detta. 

THE SPIRIT är ett av WeRock-kollega Roberts favoritband. Nu fattar jag varför. Det är inte svårt att uppskatta hantverket från den här tyska duon - det finns en skön stämning i Of Clarity And Galactic Structures och det är inte svårt att längta efter mer. 

Sebastian Ramstedt har ett nytt band - IN APHELION - vid sidan av NECROPHOBIC. Det råder en nästan sjuklig hype kring det här bandet på WeRock-redaktionen, och ni får ursäkta, men jag tänker inte göra något för att tona ner denna. Snarare tvärtom. Från när jag hörde Draugr i november 2021 så har jag varit till mig - den känslan minskade inte när jag fick promon skickad till mig av Stian på Edged Circle Production. Jag både tror och hoppas på att ni kommer få samma pepp när ni hör World Sepent (Devourer Of Dreams). 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 7: Nytt och notervärt

Fredagslistan 2022, vecka 6: Årsbästa enligt Andreas

Sent ska syndaren vakna och omvärldsbevaka, så nu när vi snart är halvvägs genom februari är det dags för mig att lista några favoritskivor från fjolåret. Jag ligger fortfarande back i lyssnandet - till exempel ligger "nya ABSU"s senaste album i ett brev på väg från Polen till Malmö - men sånt är livet. Konceptet kalenderår har helt upplösts i och med pandemin, jag är inte klar med 2010-talet än.

Det finns ingen inbördes rankning här, och jag har inte nödvändigtvis valt den bästa låten från skivan, utan se det som smakprov. Alla måste lyssna!

Vi börjar med australiensiska STARGAZERs "Psychic Secretions," ett band jag hyllat i den här spalten tidigare. Den här skivan föll lite i glömska för mig under året - den är redan ett år gammal - men den har snarare vuxit i styrka än tappat lockelsekraft. Psykedelisk och teknisk black/death metal med oväntade vändningar och extremt skickligt spel, inte minst på basfronten. De stannar på min lista över de bästa banden det här århundradet.

Finska CONCRETE WINDS (sprungna ur åländska VORUM) var ett chansköp: jag litade helt enkelt på några kamraters omdöme, och det gjorde jag rätt i. Det här är dödsmetall längst ut på det våldsamma spektrumet, med en svavelosande frenesi som får föregångare som ANGELCORPSE att låta som AUTOPSY. Albumtiteln "Nerve Butcherer" beskriver precis hur det låter, precis som låttitlar som dessa: Noise Trepanation, Demonic Truculence Paroxystic Flagellator, Industrial Mutilation... ja ni fattar. 27 minuter storstryk!

Här är ett bra tillfälle att pausa med lite lugnare musik, med Uppsalas CONTAMINAZIONE som äntligen fick ut sitt första släpp, kassetten "Pericole Di Morte". Den här trion är direkta arvtagare till klassisk italiensk skräckfilmsmusik (GOBLIN, Fabio Frizzi), med molokna analogsynthar i fronten som drivs fram av en tillbakadragen men bestämd rytmsektion. Eftersom deras EP inte tycks finnas på youtube får ni hålla till godo med ett kort liveklipp från Truckstop Alaska i Göteborg 2019 - de är ett ruggigt bra liveband! - och en länk till deras bandcamp där ni kan höra och köpa rubbet.

Norsk black metal har många kufar, men ingen är nog kufigare än Woe J Reaper i FURZE. Hans psykedeliska, superanaloga, gammelskoliga black/doom metal brukar skrämma bort de flesta hårdrockare, men om man håller sinnet öppet finns det mängder av besynnerliga och snygga riff att hitta. Det gäller även för fjolårets EP "Black Psych Tormentor", som även gav oss den första FURZE-videon: den kan ni se i dagens lista. (Min favorittrivia om Reapern är att hans dagjobb är att föda upp och sälja maine coon-katter tillsammans med sin fru. Jag skulle inte tveka en sekund att köpa en katt av den här mannen.)

Vi återvänder till Uppsala, och grabbarna i REVEAL!, ett band jag tycker det pratas alldeles för lite om. Deras vibrerande mix av gammaldags black/thrash metal, postpunk, skev rock och gud vet vad låter inte riktigt som något annat. Det är inte jättemånga svenska band som kan skryta med det idag, och ni gör er alla en otjänst om ni missar dem! Denna fjärde fullängdare "Doppelherz" är nog deras mest tillgängliga skiva hittills sett till produktion, men det finns mycket att utforska i de här mörka korridorerna... (och ja, föga förvånande finns det ett antal länkar till CONTAMINAZIONE, via band som GRAVMASKIN och IN SOLITUDE.)

Avslutar med vad vi kan kalla en bubblare: ESCUMERGAMËNT - "...ni degu fazentz escumergamënt e mesorga...". I övrigt ingen kommentar, på grund av jäv.


LYSSNA HÄR!
/Andreas

Så har det blivit dags för årets första fredagslista för min del. Jag inledde 2022 med en ganska oskön fallolycka som resulterade i frakturer på ulna, tibia och fibula - det vill säga bruten underarm samt fotled. Nu har jag börjat kvickna till från morfindimmorna och det är hög tid att se vad för intressant som släppts under de första veckorna av det här året. Vi sparkar igång direkt.

Schweiziska dödsmetallbandet DEATHCULT bjuder på fullt ställ redan från första tonen i utmärkta Swine Of Oblivion. "Of Soil Unearthed" heter fullängdaren låten är sprungen ur och den släpptes den 28 januari på Invictus Productions.

Vänner av mangel och röj kommer gissningsvis att bli lika förtjusta i det här som jag. Fem av fem blodapelsiner i betyg.

Listans nummer två stavas VERBUM och går betydligt långsammare. Det här chilenska doomgänget visar ett blytungt allvar på första fullängdaren "Exhortation To The Impure" släppt på BoneHead Productions. Framför allt finns ett ohyggligt bra tryck i rösten hos sångaren som låter som någon som ligger på golvet och ömsom ålar, ömsom kväker.

VORGA härnäst. Jag börjar med den egentligen enda nackdelen, det låter lite lite för nytt och välproducerat för mina öron. Jag hade önskat mig snäppet råare sound, det ska erkännas. 

Men om man ser bortom det lilla smolket i glädjebägaren finns det mycket gött att hämta på skivan "Striving Toward Oblivion", särskilt om man har en faiblesse till melodisk döds/black som andas 90-tal.

Filippinska bandet NULLIFICATION släppte sin första fullängdare "Kingdoms To Hovel" i mitten av januari och det är en charmig historia för oss som inte riktigt kan släppa det där första dödsmetallsoundet som fanns i tidernas begynnelse. Rått och ruffigt och med en betydande portion garagekänsla.

Vi avslutar med grandiost schwung från Grekland! VICIOUS KNIGHTS låt Swing From The Grave bjuder på idel karameller - trallpunkigt intro, festliga galopptrummor och allmän nej nu djävlar-attityd. Det är omöjligt att inte bli på gott humör av det här, thrashigt och tralligt som det är. "Alteration Through Possession" är en riktig pärla till skiva att plöja igenom ett regnigt februari med. 

På återseende,

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 5: Tidiga nysläpp

Fredagslistan 2022, vecka 4: Flesh galore!

 Gott folk!

Det blir en, ursäkta, köttig lista denna vecka. Undrar ni över anledningen så är veckans lista helt sprunget ur faktumet att Matte Modin befinner sig i Lawrence Mackrorys studio och lägger trummor till DEFLESHEDs kommande album. Det blev jag så satans till mig över att det vore totalt orimligt att inte gå på den känslan och hamra in temat i veckans lista. 

Denna trio har en lång vilopaus bakom sig. I första omgången så verkande bandet mellan 1991 och 2005 och hann med att ge ut 5 fullängdare. Men sedan dess har bandet varit ickeexisterande. Trummisen Matte Modin känner ni förmodligen igen från en miljard band, sångaren/gitarristen Hell Y. Hansen (ja, jag fnissar varje gång jag läser namnet) och basisten/sångaren Gustaf Jorde har också hållit igång i en mängd band. Detta är helt okomplicerad döds, men med medlemmarnas stamträd så blir det ändå bättre än det mesta. 

DECOMPOSED FLESH OF HUMANITY från Lima i Peru lirar, och det kommer säkert inte som en överraskning med den loggan, brutal dödsmetall. Avskyr ni pingande virveltrumma och pigsquealsång då kommer ni hata detta med stort hat. För oss andra är det bara att spänna på oss haklappen och lapa i sig den köttigt grisiga anrättningen som det bjuckas på här. 

Bryter av helt med en av 2020 års bästa låtar - Flesh And Blood från italienarna i DGM. Den här låten innehåller nästan allt jag gillar med power metal - fläskiga melodier, högt svävande sång och ett biffigt patos i leveransen. Svårt att misslyckas då om ni frågar mig. 

Det mesta som Tompa Lindberg är med i är bra. Det är en sentens som jag tror att de flesta av oss kan skriva under på. Jag hade det stora nöjet att se honom med Lock Up i Malmö 2012, och det var såklart svinbra. Anvil Of Flesh återfinns på "Necropolis Transparent" som kom 2011 och är en oerhört bra platta. 

COLDWORKER fick lite för lite credd under sin karriär. Jag tror att de flesta, och jag är sannerligen inget undantag, hade hoppats på att det skulle vara mer som NASUM med tanke på att Anders bildade bandet. Men COLDWORKERs diskografi är riktigt nöjsam att återvända till. Från sista plattan "The Doomsayer's Call" hämtar jag Flesh World och önskar trevlig helg. 

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 4: Flesh galore!

Fredagslistan 2022, vecka 3: Pigga femtioåringar

Eftersom det fortfarande är sjukstuga på den här fronten, så kör jag ett enkelt tema den här veckan. 2022 är över oss, och med mobiliserande ryssar och omikronvarianten exakt överallt kanske det är trevligare att skåda bakåt i tiden, till en enklare och tryggare tid med kallt krig i Europa och varmt krig i Vietnam, oljekriser, Watergate, och annat skoj. Året är alltså 1972, ett halvt sekel sedan, hårdrocken är ung och viril, och en hel drös med häftiga skivor släpps som håller än idag. Här är mitt urval (med varning för repetition från tidigare inlägg - sjukstuga som sagt).

BLUE ÖYSTER CULT - Cities on Flame with Rock and roll, från självbetitlade debuten. Notera rifflånen från både BLACK SABBATH och KING CRIMSON.

THIN LIZZY - Baby Face, från "Shades of a Blue Orphanage". Mig veterligen sista skivan med bara en gitarr, men gud vilka bra solon det är.

BLACK SABBATH - Under the Sun, från "Volume 4". Det blir inte tyngre än såhär! Outrot är något av det bästa Iommi & gänget någonsin skrev.

DEEP PURPLE - Highway Star, från "Machine Head". Kanske lite uttjatad låt men vad fan, den är tuff nog för 2022!

FLOWER TRAVELLING BAND - Hiroshima, från "Made in Japan". En lite dunklare bit från Japan, från generationen som växte upp i bombens skugga.

URIAH HEEP - Traveller in time, från "Demons and Wizards". Uriah Heep fick ut två fullängdare 1972, men det får räcka med den här rökaren.

SCORPIONS - Inheritance, från "Lonesome Crow". Tyskarna hade inte hittat sitt hårdrocksjag på debuten, utan rörde sig fortfarande i lite mer psykedeliska territorier. Inte mig emot!

Ja det var allt. LYSSNA HÄR!

/Andreas

Fredagslistan 2022, vecka 2: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Klart att det är inspirerande att kolla in ny musik så här i början av året, under vad jag betraktar som den jobbigaste månaden. Allt för att få en att inte dö än mer på insidan. Januarisläpp kan vara av två kategorier tänker jag. Antingen är det skivor som släpps för att de är väldigt högprofilerade, eller så är det som decembersläppen: skivor som har kommit för att dö. Jag hoppas att ni kommer att tycka som jag, att detta är musik som är riktigt bra och som sätter standarden för resten av året. 

Vi kör!

Oooooooouuuuf! Satan vad jag har haft svårt att slita mig från denna helt underbara hybrid mellan klassisk hårdrock och growl. Inte det brötigaste growlet, jag kommer mig att tänka på Lemmy fast med mer rasp när jag lyssnar på NITEs sångare Van Labrakis. Detta är musik jag blir glad av och vill dricka öl till, och det är inte alls illa om ni frågar mig. Fantastiskt gitarrarbete, och solot är precis lagom långt för att jag ska vilja ha mer. Jag ser redan fram emot att få lyssna mer när hela skivan släpps den 25/3. 

Min uppskattning av VENOM PRISON har inte minskat om ni undrade. Här är de lite mer lättare att ta till sig än de var på "Samsara". Men gott om riktigt bröt och några förträffliga riff för att driva hem poängen. Som alltid är Larissa Stupar helt magisk i sin vokala leverans. 

WILDERUN har en ny platta ute. Såklart drämde recensenten på Angry Metal Guy i med en 5:a, och plats 1 på årsbästalistan. Är det så bra? Nja, kanske. Fruktansvärt episkt är det i vilket fall, vilket jag är helt övertygad om att ni kommer fatta när ni lyssnat på 14-minutaren Woolgatherer. Och ja, det är löjligt bra till stora delar. Jag har vissa radanmärkningar, men WILDERUN är ett band som har en löjligt hög och jämn nivå i sin musik. 

Nån mer som längtar efter nytt material från SYMPHONY X? Så länge får vi hålla tillgodo med ny musik av Michael Romeo, vilket är nästan samma sak. Är det dåligt? Nä, verkligen inte. Romeo hör till de gitarrister som får mig att tänka tanken att gitarren är ett magiskt instrument när det trakteras av ett proffs. När jag gjorde listan så spelade jag Divide & Conquer så många gånger i följd att jag borde åtalas. Vi pratar verkligen om en låt som är som en snuttefilt av stora mått. Knäckande riff, bra driv, fantastisk produktion och ett solo av högsta kaliber. 

Svärtad thrash metal. En genrebenämning som får upp förväntningarna hos mig. BEHOLDER ser till att leverera storligen till det löftet, det kan jag säga. Produktionen är saftigt episkt skitig. Fruktansvärt kreddigt. Sången är skriande och mycket bra. Plus att det svänger utav bara helvete. Jag blev så till mig att frugan sade till mig att om jag skulle stampa så jävulskt med fötterna så fick jag lyssna i ett annat rum, haha!

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 2: Nytt och notervärt

Fredagslistan 2022, vecka 1: Grimspiration

2022 års första vecka utspelade sig för många av oss i sjukstugan, och för egen del i isolation (dock ej covid) med Sara Bergmark Elfgrens senaste bok Grim som enda sällskap. Det har förvisso redan  avhandlats här på bloggen, men jag har haft feber i fyra dagar så skit samma, vi tar en till Grim-inspirerad lista.

Även om bokens DARK CRUELTY och deras dunkla frontman Grim är litterära gestalter, så är gränsen mellan verklighet och fiktion i det här fallet hårfin, och SBEs gestaltning av den tidiga dödsscenen är så välskriven att den lika gärna kunde varit sann. Så utan att tjata så mycket mer slänger jag åt er en radda råa bitar från band som definitivt hade bytt till sig ex av "Sadistic Abomination"-demon och dyrkat/avundats "Ancient Bloodlust"-tolvan. Ner i underjordens labyrinter med er...

1. MORBID - My Dark Subconscious (1986)

2. OBSCURITY - Mortal Remains (1987)

3. TREBLINKA - Crawling in Vomits (1987)

4. INCUBUS - Engulfed in Unspeakable Horrors (1987)

5. BEHERIT - Werewolf Semen & Blood (1991)

6. MAYHEM - Necrolust (1987)

7. GROTESQUE - Nocturnal Blasphemies (rehearsal 1990)

8. POISON - Satan Calls (rehearsal 1986)

9. MERCILESS - Nuclear Attack (1988)

10. TIAMAT - A Winter Shadow / Ancient Entity (1991)

/Andreas

God Jul på er! Vi är många som sörjer att såväl trillingnöten som körsbär i likör har utgått ur Aladdin-asken (grav förbannelse över hiskeliga fläder och hallonlakrits) men som tur är får vissa traditioner finnas kvar. Därför kommer nu som utlovat andra delen av min årsbästalista för 2021 som påbörjades för några veckor sedan. En lista som ni med fördel kan spränga in som kulturell paus i den första halvan av Die Hard, precis innan ni tar en påfyllning av mosterns berömda ris à la Malta. 

WITCH VOMIT - "Abhorrent Rapture". Klockren och fläskig döds-EP från Portlandbandet som har ett gott öga till häxsamplingar. Jag längtar redan efter nästa fullängdare! Pluspoäng för ljuvligt omslag.

MARE COGNITUM - "Solar Paroxysm". Precis som Martin så charmas även jag av det här enmannabandets uppvisning i atmosfärisk black metal. Fem av fem näsdukar för känslomässig påverkan vid genomlyssning.

NERVOSA - "Perpetual Chaos". Brasiliansk thrash när den är som bäst. Jag har återkommit till det här albumet under större delen av året och hittar fortfarande nya favoritpassager.

DEMISER - "Through The Gate Eternal". Första fullängdaren för DEMISER som på ett förtjänstfullt sätt blandar black och thrash. Det här är kort sagt svängigt något så djävulskt. 

ASPHYX - "Necroceros". Det är omöjligt att inte ha en varm plats i hjärtat för ASPHYX trots att ingen av originalmedlemmarna är kvar längre. Den här plattan bjuder på lite av allt - snabbt och långsamt, fokuserat och mer utsvävande men framför allt ett strålande riffarbete.

THE CROWN - "Royal Destroyer". Värdigt som ett gammalt gott årgångsvin mullrar THE CROWN in och tar en promenadseger i grenen svensk döds.

CEREBRAL ROT - "Excretion Of Mortality". Dedikerad dödsmetall med inälvstema blir sällan mer stilsäker än så här. Bröt, doom och riviga solon en masse.

DORMANT ORDEAL - "The Grand Scheme Of Things". Ambitiös polsk döds med förkärlek för driv och meckighet i gitarrarbetet. Känsloregister i bakgrunden i form av melodiska mattor gör att det låter nytt men på ett sätt som inte stör.

STEEL BEARING HAND - "Slay In Hell". Löjligt bra blandning av döds och thrash med tema svärd, mer än så behöver inte sägas utan det är bara shut up and take my money som gäller.

RAPTURE - "Malevolent Demise Incarnation". Av de tretton band med samma namn listade på Encyclopedia Metallum vågar jag nog påstå att det här är det mest habila av RAPTURE-band. Dödsmetall i botten och thrash därtill, pluspoäng för ivrig sånginsats.

Med detta sagt och bordlagt har det nu blivit hög tid att börja lukta på glöggen. På återseende 2022!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 51: Årsbästa del 2

Fredagslistan 2021, vecka 50: Inte just år 2021

Årsslutet nalkas, och med det följer den uråldriga traditionen att lista årets bästa skivor och låtar. När jag själv började fundera på vilka musikaliska fullpottare 2021 gett mig insåg jag snabbt att jag inte hade den blekaste aning. Förutom släpp jag själv spelat på, som såklart är svinbra, kommer jag bara på ett nytt album jag köpt, och det var ganska tråkigt*.

Så istället firar jag ut mitt första år på den här bloggen med att, som vanligt, blicka bakåt: om inte skivor från 2021 lockat, kanske tidigare år 1 har mer att bjuda på? Så varsågod, här är fem riktigt bra låtar och album från föregående årtionden!


1971. THIN LIZZYs storhet är en sentida upptäckt för min del, och utan att ha grävt särskilt djupt i irländarnas diskografi har några favoritlåtar urskiljt sig. Bland dem finns Look what the wind blew in: en småproggig bluesrökare från 1971 års självbetitlade debut som satte sig på hjärnan direkt. En pigg femtioåring! Och även om Thin Lizzy är kända för sina gitarrstämmor klarade de sig uppenbarligen utmärkt som en trio. (Visst, bland 1971 års hårdrock kanske Sabbath och Purple väger tyngre, men tidiga Lizzy är i alla fall nästan en nyhet för min del.)

1981. Svårt år, med många klassiska och epokgörande skivsläpp: Iron Maiden, Discharge och Venom, för att nämna några. Men dem och deras arvtagare har alla såklart hört, och som de bibliotekarier vi på bloggen är är vår främsta mission att främja och sprida det ni kanske inte hört. Som exempelvis brittiska NWOBHM-bandet HOLOCAUST, och deras Death or Glory från debuten "The Nightcomers". De är kanske mest bekanta för den breda allmänheten tack vare Metallicas cover på The Small Hours, där jag själv stötte på dem. Men Death or Glory var mitt första möte med Holocaust i original, från en obskyr mp3-sida för drygt tjugo år sen när sånt fortfarande fanns. Och vilken låt! Med vad som kan vara den tuffaste textraden någonsin: "Don't need no girl to hold me... I only love my knife" - man bara ryser.



1991. En snabb kik på metallarkivet visar vilket vansinnigt år 1991 var. Death metal fullkomligt exploderade, med debuter eller uppföljare från i princip alla band: "Blessed are the sick", "War Master", "Butchered at Birth", "Mental Funeral", "Dawn of Possession", "Considered Dead", "Clandestine", "Effigy of the Forgotten", "Soulside Journey", "The Rack", "Where no Life Dwells", "Like an Everflowing Stream", "Dreaming with the Dead", "Testimony of the Ancients", "Necroticism", "Human"... ni fattar. Därför vill jag lyfta fram VOIVODs lite åsidosatta, alternativrockiga möte med nittiotalet, "Angel Rat". Ett av ytterst få thrashband från åttiotalet som mötte den nya tiden med integritet och smak. Här exemplifierat med The Prow, där thrashens ursinne är som bortblåst men ersatt av poppig melankoli. Voivod-känslan är helt intakt, och Snake är faktiskt bättre på att sjunga rent än att vråla.



2001. Ett ödesår, där både black och death metal tappat sin udd, stagnerat och förlorat sig i matrixvirus och deathnroll-dimmor. Men med lite grävande insåg jag hur många band som rörde sig utanför mittfårorna som släppte skivor det året jag dyrkat sedan dess: Ulvers "Silence teaches you how to sing", Bal-Sagoths "Atlantis Ascendant", Lux Occultas "The Mother and the Enemy", Absus "Tara", KorovaKills "WaterHells"... Det var ärligt talat svårt att välja en favorit, men valet föll rätt slumpartat på norska SOLEFALD, och deras "Pills against the ageless ills". En konceptskiva om två bröder, filosofen Fuck och pornografen Cain, den senare som vi får stifta närmare bekantskap med i låten jag valt, Pornographer Cain.

2011. Alldeles nyss säger ena halvan av hjärnan, en mindre evighet sen säger andra. Om jag lyckades gräva fram en årsbästa från det året är frågan: hur många skivor återvänder jag fortfarande till, och hur många har jag glömt bort? En skiva, och ett band, jag fortfarande återkommer till, och som jag håller högst inom "modern" black metal (post 2001), är NEGATIVE PLANE. Även om jag håller debuten från 2007 något högre, är uppföljaren "Stained Glass Revelations" inget annat än ett mästerverk: gotiskt och spöklikt i ordens sannaste bemärkelse, labyrintiska katedraler i musikalisk form. Låten jag valde är "hitten" Angel of Veiled Bones, men hela skivan är lika bra.

* Däremot har jag en lång lista på album jag inte hunnit få hem eller lyssna på än, av band som exempelvis (om vi avgränsar oss till rockmusik): FURZE, CONTAMINAZIONE, FUNERAL MIST, REVEAL!, CONCRETE WINDS, CULTES DES GHOULES, DEMON HEAD, PROSCRIPTOR MCGOVERN'S APZÛ... och säkert ett dussin till jag kommer upptäcka lagom till 2024.

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 5

 

"The Bleeding Veil" av IN MOURNING

En mycket emotsedd skiva för mig, och den gjorde inte mig besviken. Faktum är att "The Bleeding Veil" kan vara bandets starkaste skiva hittills. Med självklarhet samsas rent röj och djupt vemod i samma låt, och bandet har vid det här laget kommit fram till exakt vad som är dess styrkor. Det gör att varenda ton känns uppriktigt menad och når fram till mig som lyssnare. Riffen och de melodiska slingorna är vad som sticker ut lite extra - de känns så angelägna att det är svårt att värja sig mot dem. Många solon, ja, men de lämnar mig alltid med en känsla av att vilja ha mer - ett bra tecken på att bandet vet att balansera sin musik. En skiva som jag har spelat otroligt mycket redan, och kommer att återkomma till mycket i framtiden också. 

"Solar Paroxysm" av MARE COGNITUM

Jag hade med en låt av det här bandet i WeRocks "Halfway to Hell" som vi körde i somras. Frozen Star Divinization är inte en one-off, utan hela plattan frustar av kvalitet. Detta enmansprojekt imponerar med sin enorma hantverksskicklighet, och rent känslomässiga påverkan. Vid sidan av SPECTRAL WOUND är detta den bästa atmosfäriska black metal jag hört på hela året. Jag har återkommit gång efter annan till "Solar Paroxysm" och aldrig känt för en sekund att jag slösat bort tid, utan mest känt att detta är en skiva som det är så oerhört skönt att vara i. 

"Arete" av NETHERBIRD 

Jag gick igång som bara den på Void Dancer när Amelie hade med den i ett "Hot or Not?" någon gång under året. Att resten av skivan håller samma fina och höga klass är bara att konstatera. Det blir allt svårare att värja sig från känslan att NETHERBIRD gör melodisk döds så fruktansvärt härlig att lyssna på. Denna subgenre, så uttjatad till stora delar, känns i detta bands händer så oerhört väsentlig och angelägen. "Arete" är en mustig, sjudande gryta av mycket hög kvalitet som hela tiden känns härlig att ta del av. 

"The Grand Scheme Of Things" av DORMANT ORDEAL

Skivan som fått mig att inse hur mycket jag längtat efter polsk döds som inte är BEHEMOTH, VADER eller DECAPITATED. Detta är oerhört djupt berörande musik som drar in som en känslomässig tsunami. Trots att det är härjigt nästan genomgående så tycker jag "The Grand Scheme Of Things" är så fruktansvärt tröstande. Här finns en djup klangbotten i vad det innebär att vara människa. Sorgen, oron, påfrestningarna kommer fram på ett underbart sätt på den här skivan, som trots att det är sent in på året jag upptäckte den i allra högsta grad är med i tävlan om en plats på årsbästalistan. 

Gott folk, detta är det sista av mina nomineringsinlägg - min årsbästalista kan ni ta del av på WeRock.nu den 3/1 2022, efter klockan 16.26!

/Martin

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 5

Fredagslistan 2021, vecka 49: It's the 80s motherfuckers!

 Gott folk!

1980-talet, ett årtionde som vi har besökt på bloggen under åren, och ett årtionde som jag tror att de flesta av oss har ett förhållande till. I veckans fredagslista tar jag mig en titt på band som är aktuella idag, men som låter som om de lika gärna hade kunnat ha sin heyday under detta mytiska årtionde. Blir det bara pudelrock nu? Fel, fel, fel, fel, fel! Det är fascinerande hur olika musiken kunde låta under 1980-talet, och det har jag tagit fasta på. 

Vi kör!

Det kan knappast ha undgått många att NESTOR har en grej på gång med sitt nya album "Kids In A Ghost Town". Den är ruggigt bra och otroligt kärleksfull med tanke på att det här bandet har en lång förhistoria. De videor som har släppts är så fantastiskt fint gjorda - mycket med glimten i ögat - men också med ett allvar som jag gillar. Det är inte "bara" att snyta ur sig videor av det här slaget, det kräver en viss tankemöda och också självdistans för detta. Och gosse, gissa om NESTOR lyckas med detta i "1989". Fantastiskt roligt att kolla på, förutom att låten i sig är magiskt bra. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den här låten faktiskt, haha!

HAUNT, ett fantastiskt band från Fresno i Kalifornien. Mannen bakom det här bandet är Trevor Church som startade bandet som ett enmansprojekt, och bara skulle göra en skiva då han var med i ett annat band, BEASTMAKER. Men det tyckte bland andra Fenriz var en usel idé - han ville ha mer efter att ha hört hur bra "Burst Into Flame" var. Skivan kom 2018, men låter så mycket 1983 att man baxnar. Riffen är ju svinbra, drivet fint och sången magisk. 

LYZZÄRD från Portugal! Dessa grabbar har lyssnat på MAIDEN så det stänker om det. Är det ooriginellt? Nä, det tycker jag inte. Här finns gott om riktigt fina solon och catchiga hooks för att jag ska gå igång riktigt ordentligt. Det här bandet älskar sitt 1980-tal. Bara kolla in omslaget till "Savage" - det är ju en fucking DeLorean på omslaget, haha!

POUNDER, en trio bestående av Alejandro Corredor från NAUSEA, Tom Draper som lirar live med CARCASS och Matt Harvey från EXHUMED. Gillade ni hur METALLICA lät på "Kill 'em All" fast med bättre sång då kommer ni gå ingång på detta, det kan jag lova! Bandet startades för att medlemmarna skulle ha ett utlopp för sina influenser utanför dödsmetallen. Gitarrspelet här gott folk! Fantastiskt! Jag vill headbanga och dricka öl när jag lyssnar på POUNDER. 

Nu blir det doomig känsla med SANHEDRIN. Detta är så otroligt bra! Det låter som en blandning mellan BLACK SABBATH och Geddy Lee på en vredesdiet på sång. Erica Stoltz har en grym pipa med större bredd än Geddy och ett satans bett. Riffen är tjocka och magiskt tunga. Basen skulle kunna skära genom betong. Varning, för detta är svårt beroendeframkallande, haha!

Vi avslutar listan med ANTIOCH från Kanada. Nu blir det galopp till max. Släng in en sångare i Nicholas Allaire som älskar sin Rob Halford, alternativt King Diamond och ni har musiken ganska klar för er tror jag. Detta är ju så totalt charmigt att det är svårt att inte stampa med. Bonus för det distinkta slutet på låten Wings Of Pterodactyl Fire. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 49: It's the 80s motherfuckers!