Fredagslistan 2018,vecka 14: Våren!

Gott folk!

Påsken överstånden, och äntligen verkar våren vara på gång på riktigt! Idag, onsdag, var den första dagen på väldigt länge som jag inte behövde ha vinterjackan, barnen kunde ha på sig sina skaljackor och var så satans till sig att de sprang omkring som ystra galningar på vägen till förskolan. Ja, ni fattar att det är rent orimligt att inte köra en fredagslista på temat våren den här veckan.

Vi kör!

Denna veckan inleder jag med finska BARREN EARTH och ett fint litet introstycke från deras förra skiva "On Lonely Towers". Förresten så hoppas jag att ni har kollat in deras senaste platta som kom förra veckan. Den är nämligen satans bra. I vilket fall - From The Depths Of Spring är en smäktande vacker liten låt, som sätter tonen på ett alldeles ypperligt värdigt sätt på den här listan. Och då ska ni veta att jag inte är ett fan av just introlåtar till att börja med.

Ja, jag fortsätter med skönt såsiga Spring MCMLXXIV som ligger på OPETHs platta "Sorceress" som kom för två år sedan. Jag gillar den fina släpigheten i den här låten. Den är, såklart, inte den mest komplexa låt som bandet gjort, men till och med när de ligger på denna nästan bagatellartade nivå så sitter jag ändå och nickar med lite förnöjt. Jag får samma känsla som vid en loj eftermiddag i valfri park med en back bira och några goda vänner. Den känslan. Och den är ju en känsla lika god och angenäm som en hel drös andra om ni frågar mig. Det finns ett antal sköna solon i låten dessutom.

Debut på bloggen för finska KORPIKLAANI och nu vet jag att jag gläder åtminstone två av mina vänner som länge tjatat om detta ystra bands förträfflighet. Spring Dance från "Tales Along This Road" är en satans tjo- och tjimartad stänkare till låt. Får ni blodad tand av detta så bjuder skivan dessutom på en myckenhet säckpipa, mandolin, dragspel, och mungiga! Ja, herrejävlar!

Nu blir det gubbrock! Skämt åsido - The Bees Of Spring av THE SWORD är nog en av de snällaste låtar som vi har haft i en fredagslista någonsin. I alla fall första hälften av låten. Sen blir det mer åka av. Det här bandet från Austin i Texas har haft sina tillskyndare i bland andra METALLICA. Detta är skön och tillbakalutad musik, som utan speciellt stora åthävor lyckas få mig att stampa takten.

Jag inledde finskt, och avslutar på samma sätt med finfina AMORPHIS och låten Come The Spring som är en fint episk låt av typiskt snitt från det här gänget. Bölande stämmor, det hemtama finska anslaget som är så underbart att det inte går att motstå, ljuvligt klaviaturspel och gött driv. Ja, ni fattar - världsklass!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 14: Våren!

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Så här i påsktider gör vi som vi brukar i bloggen och tillhandahåller en lista med lika delar lidande som flagellering. Jesus korsfästelse, marsipanäggens tillblivelse, påskharens ursprung och ja ni vet - et cetera påskgrejs. Med andra ord, ta en vuxen hårt i ena handen och tälj ett krucifix med den andra så kör vi!

Inledningsvis säger vi hej till genibandet BLOODLINE och låten Jerusalem Addio från "Hate Procession" som släpptes i nådens år 2009. BLOODLINE härstammar från Sundsvall och har kokat ihop en black metal-brygd som icke på något vis går av för hackor. Hela albumet är en mörk historia av malande mellantempo med seriemördarsamplingar och en underliggande poäng om att världen gått åt skogen.

Det som skiljer detta gäng från liknande akter är att det finns en militärisk seriositet och en kyligt industriell känsla som präglar låtarna. Gott så! Även plus i kanten för snygg logga.

Vi fortsätter på inslagen bana och tar en titt på FLAGELLANTs tjusiga Into the Maws of Death. FLAGELLANT bjuder inte på några direkta överraskningar när det kommer till det musikaliska konceptet men de spelar å andra sidan så solitt bra att vem som helst inom scenen som torde grina ögonen ur sig av avund och börja gissla sina ryggar med påskris vid blotta åsynen av skivomslaget.

Fem av fem törnekronor till denna slingriga och kalla riffverkstad som bevisar att Leviathan lever och att han bor i Umeå.

Nästa akt är NECROS CHRISTOS som utifrån namn och koncept förstås är ett givet inslag i påskplågarlistan. Första gången jag hörde dessa gossar ta ton fick jag fram ett halvkvävt fniss och en liten kindrodnad, så nära den parodiska gränsen ligger nämligen deras rituella och überseriösa black/döds och väger av och an.

Vid närmare genomlyssning begriper man dock storheten med det här bandet - kompetent muciserande, stort ockult kapital och den där omistligt svulstiga och storslagna dramatiska ådran som kommer igen i varje låt. Så även i Nine Graves.
 

En filur som är ytterst lämpad att ha åsikter om påsken är som bekant JUDAS ISCARIOT. ”To Embrace The Corpses Bleeding” släpptes 2002 och skulle visa sig bli bandets sista fullängdare. Synd på så rara ärtor, samtidigt ska man ju som välkänt är sluta när man befinner sig på topp. Hela skivan är fantastiskt kraftfull och jag valde efter mycket om och men låten I Avoke To A Night Of Pain And Carnage (episk titel, jag vet) för att det är den låt som i mitt tycke har flest bottnar att upptäcka.

Missa för all del inte den mäktiga tempoväxlingen vid  fyraminutersstrecket som accompanjeras av åska, regn och ett allmänt missnöje med livet.

Som avslutning tänker jag vara traditionsenlig och drämma till med en gammal klassiker. Den har varit med i påsksammanhang tidigare och den kommer säkerligen vara med igen - ANAAL NATHRAKHs Lama Sabachtani. Enligt utsaga ska Jesus ha sagt ungefärligen "min gud, min gud, varför har du övergivit mig?" när han allmänt trött och hungrig satt fastspikad på korset. Vilket ju är förståeligt med tanke på den något kniviga sitsen han torde befunnit sig i. Den där frasen blir översatt till arameiska "eli, eli, lama sabachtani" vilket vårt kära husband tagit fasta på i låttiteln.

Om han egentligen sa så där eller något helt annat får vi aldrig veta men vi kan med säkerhet slå fast att låten som ANAAL NATHRAKH snickrat ihop på temat är rasande bra och kaotisk.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Fredagslistan 2018, vecka 12: Nytt!

Gott folk!

Jag kände för att köra en lista på temat nytt på det som har kommit den närmaste tiden. Inga krusiduller således - men rackarns bra musik!

För er som har följt bloggen ett tag så vet ni att jag är svårt förtjust i BETWEEN THE BURIED AND ME från Raleigh i North Carolina. De släppte "Automata I" häromdagen som är första delen i en duologi. Jag gillar när det här bandet gör tematiska duologier, senast det hände var 2011 och 2012 då bandet släppte "The Parallax" två delar. Och de var episkt bra, så jag blev lite till mig när bandet gick ut med att vi kunde förvänta oss ett tvådelat verk. "Automata I" är klassisk BTBAM. Mycket vändningar, udda taktarter. Produktionen är något mer jordig och skitig än på tidigare plattor. Det gäller framför allt Blake Richardsons trummor. Jag har valt öppningsspåret, Condemned To The Gallows för två saker egentligen. Inledningen är oerhört fin, och jag älskar gitarrsolot!

Brittiska CONJURER har vi skrivit om på bloggen tidigare. Jag upptäckte bandet för två år sedan på Bandcamp och blev så satans till mig i trasorna över vad de gjorde på EP:n "I" att jag började dregla och intensivlängta efter mer musik från bandet. I förra veckan fick vi "Mire", och den har bara bekräftat mina farhågor att detta band kommer att imponera på väldigt många fler än mig under 2018. Musiken spretar och drar inom de ramar av sludge, doom och post-metal som bandet verkar inom. Graden av underskön desperation som ni kan höra i låtvalet Choke får mig att rysa av välbehag varje gång jag lyssnar på låten. Att hela "Mire" har en magisk produktion gör sannerligen inte saken sämre.

Illavarslande stort genrebyte till power/melodic metal och kanadensiska BOREALIS, som vi har skrivit ännu mer om här på bloggen än många andra band. Jag älskar det här bandet som trots att de verkligen inte bjuder på något mallbrytande med sin musik är så djävulskt bra på sitt hantverk att det är omöjligt att inte stampa takten. Idag släpps bandet första skiva på AFM, "The Offering" som är en tematisk platta. Om en kult. Ja precis - väl värd att kolla in bara för den sakens skull! Har ni hört bandet innan så kommer ni att känna igen er, och sannolikt bli till er i trasorna över vad bandet gör på den skivan. Produktionen är som man förväntar sig - stinn.

AT THE GATES släpper nytt i mitten av maj. "To Drink From The Night Itself" kommer få folk att, högst sannolikt, brista ut i spontana moshpits och kanske till och med bloody brigadoon! Skämt åsido - AT THE GATES överraskade mig med sin "comeback" "At War With Reality" för fyra år sedan. I jämförelse så låter det som om "To Drink..." kommer att ha en mycket mer mörk och murken produktion av släppta titellåten att döma. Inget fel i det, då detta låter som klassisk ATG vilket fall som helst. Mycket tvåtakt, och sedvanligt riffande. Tompa låter som, ja, Tompa.

En hel massa människor i min bekantskapskrets har ylat och gastat om att JUDAS PRIEST låter svintaggade på "Firepower". Och det är ingen hemlighet att de faktiskt gör det. Jag har börjat uppskatta bandets musik mer och mer den senaste tiden. Fan vet varför - är det ett tecken på att jag börjar bli äldre, eller - hemska tanke - mer traditionell i min musiksmak? Ärligt talat - det jag hör på "Firepower" gör att jag blir imponerad. Vi pratar alltså om ett band som varit aktivt i snart 50 år. Och de känns fortfarande inte som ett alibiband, utan som att de har betydligt mer att komma med. "Firepower" är så bra att jag förstår att bokarna på SRF måste ha blivit helt saliga.

Gott folk, hoppas att ni får en yster och välbehagsstinn helg. Vi syns om två veckor igen!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 12: Nytt!

Fredagslistan 2018, vecka 11: An Out Recordings

Kära vänner!

När jag för en tid sedan upptäckte det fullständigt krossande bra bandet RAGANA noterade jag skivbolaget An Out Recordings, där nämnda hjältar finns signade. I veckans fredagslista ska vi dissekera den här mycket briljanta labeln ytterligare, ety i dess stall finns idel guld och gröna skogar. Obligatorisk lyssning för samtliga med andra ord.

An Out Recordings är en queer, anarkistisk, feministisk och tillika antirasistisk label med inriktning mot black metal, doom, drone och noise. Alla släpp tillverkas i gammal hederlig DIY-anda under etiska former och man ger gärna ut alster skapade av kvinnor, queera och POC (people of color). Bra där! Den attityden ser vi gärna mer av.

ABSTRACTER bjuder upp till dans i ett synnerligen långsamt tempo och med ett doomigt anslag som andas av jordens oundvikliga undergång. Open Veins är en låt för oss som inte vill ha kul helt enkelt. Ett synnerligen vemodigt intro bryts i ett av de mer eländiga väsgrowl jag hört i mitt liv. Det här är stor musik som sätter sig stenhårt som en nihilistisk skruvtving runt hjärtat. Fantastiskt bra!

RAGANA härnäst! Jag hyser en närmast osund kärlek till detta black metalband, helt enkelt för att de är så infernaliskt bra, råa och liksom skaviga. Wash Away heter låten jag valt från albumet med samma titel och den börjar med en riktigt skev och mässande stämsång som är lika delar störig som hypnotisk. Efter ungefär halva låten tar musiken sats på riktigt och i slutänden blixtrar det till och utmynnar i härligt desperata skrikvrål. Den här typen av uppbyggnad är en av de komponenter som gör RAGANA till det geniband de är.

Vad är egentligen katalepsi frågar vi oss? En snabb konsultation på interwebz ger vid handen följande: Katalepsi är ett onaturligt stelhetstillstånd i kroppen som förekommer vid katatoni, vissa varianter av schizofreni och vid lite blandade sjukdomar i nervsystemet. Catalepsy är även en låt med eminenta METH DRINKER (ja, smaka på det namnet ni!) och de spelar sludge som går så långsamt att man blir alldeles varm i själen. Hela albumet "Oil" är väl värt att kolla in.

Band nummer fyra i turordningen är HEXIS. De kommer från Danmark och faller in under kategorin hardcore goes black metal och det här är svängigt av bara helvete. Supermangel blandas med mer långsamtgående partier i låten Crux som får breda ut sig över knappa sex och en halv minut. Magiskt!

Sista låten ut är tjusiga Von der Flüchtigkeit des Todes av tyska UNRU. Det här är som att kliva ner i en getingsvärm av mörker! Black metal som man helt enkelt inte skojar bort i ett smakfullt och kyligt kaoslandskap. Det är väldigt mycket som händer samtidigt i den här låten och det ger en hyfsat överväldigande känsla som jag personligen tycker är helt fantastisk.

Med detta rundar vi av och jag säger hurra för An Out Recordings som samlat allt detta göttiga i sitt stall och hurra för den stundande helgen!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 11: An Out Recordings

Fredagslistan 2018, vecka 10: Powermetalshred!

Gott folk!

Jag bryter av totalt från Susannes finfina lista från förra veckan. Idag ska vi gotta ner oss nåt så in i helvete i den underbara mylla som är power metal. Och det blir fokus på den av så många avskydda shreddetaljen. Här kommer det att bändas loss på strängarna i olika grad - men ni kan räkna med att det finns inte ett band som skriver under på temat less is more i veckans lista.

Vi kör!

En så kallad no-brainer att BOREALIS dyker upp på den här listan. Min kärlek till det här bandet är ju väldigt välbefäst sedan jag fick tips om bandet av Susanne. Finest Hour från "Fall From Grace" är en fin, till stora delar tvåtaktsmatande (!) låt som jag inte vågar kolla hur mycket jag lyssnat på, haha!

Det av Gus G. styrda FIREWIND startade som ett "band" för att han skulle kunna visa hur satans flinkt han kan bända på gitarren. "Immortals" är en skiva som jag gillar starkt. Det är både starkt medryckande och episk power metal som det är vansinnigt svårt att inte stampa takten till.

Gravt undervärderade italienska DGM fastnade jag för genom plattan "Momentum" som kom 2013. Det är inte den hippaste musiken, men fan så smittande och DGM visar på varenda platta att de kan sitt hantverk.

Jag har illa koll på KAMELOT, men det jag hör i låten When The Lights Are Down från "The Black Halo" får mig att bli nyfiken på att kolla upp mer musik av bandet. Jag älskar refrängen i låten, men det finns så många rätt i hela stycket att det var svårt att inte trycka på spela igen efter det att låten var slut, haha!

Jag avslutar med Through The Fire And Flames av DRAGONFORCE. Nu kanske en del av er höjer på ögonbrynen, då just DRAGONFORCE inte har stått högt i kurs hos mig tidigare. Men någonting förändrades när jag kollade in en video på YouTube där Tina S. bände strängar till den här låten på ett rent magiskt sätt. Och helt plötsligt började jag gilla låten. Logiskt? Inte ett skit, men livet är ju sällan det. DRAGONFORCE gillar att visa upp vad de kan på sina instrument, och den här låten ger rikligt med bevis på just det.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 10: Powermetalshred!

Fredagslistan 2018, vecka 9: Aosoth - The Inside Scriptures

Kära fredagsvänner!

Ibland snubblar man över album som är så genuint genombra att de går på repeat veckovis i streck. Jag hade turen att hitta just en sådan geniskiva förra helgen och eftersom sharing is caring så blir det den som utgör mitt fredagstips till er. Hela skivan rakt av är således dagen fredagslista. Bereden väg för AOSOTH!

AOSOTH är ett enmansprojekt från Frankrike bestående av multiinstrumentalisten MKM - Magus Kaiser Munkir - som även haft ett finger med i spelet i många konstellationer genom åren, bland annat dessa: ANTAEUS, TEMPLE OF BAAL och TENEBRARE.

MKM har varit aktiv med AOSOTH sedan 2002 och förra året släpptes den sjätte fullängdaren "The Inside Scriptures" och den är så bra att man blir smått tårögd. Vad handlar det här om då? Jo, det är en alldeles makalös studie i Dyrka Satan-black metal som vi bjuds på. Det finns en täthet i musiken som känns som att gå rakt in i en stenvägg, men samtidigt med en melodisk touch. Briljant blandning. Riffarbetet är massivt tremolokaotiskt men samtidigt är ljudet rent nog för att inte bli till en grötig svärm, plus i kanten för det! Bra trummor serveras men framför allt är det gitarrmanglet och det hatiska growl-väset till sång som fångar mig.

Låtarna går in i varandra till stor del på "The Inside Scriptures" och ska man vara petnoga är det väl egentligen det enda att anmärka på, att det kunnat vara något större variation. Själv faller jag som en fura för detta epos till skiva och kommer gissningsvis lyssna på den prick hela helgen iförd den sedvanliga ritualkåpan.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 9: Aosoth - The Inside Scriptures

Fredagslistan 2018, vecka 8: Upptäcktsfärd!

Gott folk!

Som upptäckare av musik, så tycker jag att det är de bästa av tider vi lever i (och de värsta, egentligen), då det finns så oerhört mycket bra musik, ny musik som trots att det mesta har gjorts tidigare fortfarande lyckas beröra. Att det finns en hel massa band att upptäcka lär ni - liksom jag, bli varse genom veckans fredagslista som är baserad på en metod snarare än tema.

Jag gillar ju OCEANS OF SLUMBER en hel del, så detta band fick bli startpunkten för veckans lista. därefter var jag tvungen att gå till deras liknande artister flik och välja ett band därifrån, och så vidare tills dess att jag hade fått ihop 5 låtar. Och jag fuskade inte - jag valde ett band och ändrade mig inte. Mycket spännande då jag kanske hade en aning om vad jag skulle få höra, men oftast inte.

Vi kör!

Ett band från Texas som jag upptäckte, och föll för genom, bandets debut "Winter" som kom för två års sedan. Det här är känslosam och eklektisk musik med en hel racka influenser. Kan man stå ut med det, ja då är OCEANS OF SLUMBER ett band som kommer ge mycket tillbaka.

EARTHSIDE är ett instrumentalt band, men de tar gärna in gästsångare. Musiken är storslagen, vilket kanske inte är så konstigt då bandet benämner sin musik som "cinematic rock". Det ringer lite djentklockor om det här bandet, men detta är vidare bättre än mycket av det som kommer inom denna subgenre. Att Björn Strid dessutom medverkar gör ju inte saken sämre.

DESTINY POTATO, herrejävlar vilket namn! Det här gänget kommer från Belgrad i Serbien, och lirar ganska sympatisk musik. Inget som kommer att gå ner i historieböckerna som det mest nydanande, men klart nöjsam! Jag gillar verkligen den minst sagt tunga och mustiga emfasen på trummor och bas i ljudbilden.

Ett instrumentellt band från Australien som tar i så de baxnar. Jag vet att åtminstone några av er kommer att storkna på det här bandet, så de hemskt gärna vill visa vad de kan göra på sina instrument. Det påminner ju en hel massa om ANIMALS AS LEADERS men helt tokigt är det inte!

Soloprojekt från John Browne som annars lirar i MONUMENTS. Ska jag vara helt uppriktig så gillar jag mest att Ola Englund (THE HAUNTED, FEARED) lirar med i den här låten jag valt.


/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 8: Upptäcktsfärd!

Fredagslistan 2018, vecka 7: Vabruari

Gomorrn fredagsvänner!

Idag ligger både jag och Martin nere för räkning i blandade förkylningar så vi kör helt enkelt en favorit i repris. Smart som jag är gick jag in och kollade i inläggslistan hur det såg ut förra året vid den här tiden och lo and behold, vecka 7 år 2017 såg ut exakt likadant! Min gissning är att vi härmed är en ny tradition på spåren, vecka 7 utnämnes härmed till vabruariveckan, oavsett årtal. Och begreppet är numera vidgat till att inte bara betyda vård av barn utan även vård av bibliotekarie. Håll till godo med inlägg från 2017 respektive 2013 här nedanför medans jag själv återgår till min näsduk.

/Susanne

-----------------

Gott folk!

Det har varit en speciell sorts vecka. Innan mina barn föddes så förundrades, förfärades och fnös jag åt begreppet vabruari, alltså den kombination av vab (vård av barn) och februari, som drabbade mina kollegor med barn. Låt mig säga så här - jag är nåt så in i helvete mer ödmjuk numera. Den här veckan har fått mig att längta djupt efter, ja egentligen vad som helst annat än att lulla runt hemma och byta explosiva bajsblöjor och försöka hålla mina barn på någorlunda jämn köl.

Ovanpå detta så drabbades Susanne av en förkylning så kraftig att hon tog fram det tunga substantivet för detta - mancold. Så ni kanske ursäktar oss att vi denna vecka kör en favorit i repris?

Jag kollade igenom några av de listor vi körde 2013, och hittade en som jag tycker är extremt passande: Feelgoodmetal. Den här listan körde vi den 8:e november 2013 och den kan vara en av de trevligaste, mest lättillgängliga och tjo- och tjimartade fredagslistor vi kört. Någonsin.

Så här skrev vi då:

Godmorgon!

Idag ska vi prata om ett känsligt ämne, nämligen detta med feelgoodmetal. Det finns ju en hel del saker som förknippas med metal i alla fall utanför scenen. Att må bra är inte en av de vanligaste förekommande konnotationerna om jag säger som så. Vanligare är då följande: hat, vrede, mord, satanism, samhällskritik, religionskritik för att nämna några. För oss som är en del av scenen är det ju ingen hemlighet att metalheads tycker om att ha kul, umgås och stampa takten till två-takt: klassiskt stambeteende. Detta sagt så finns det ju metal som är mer sprittande och positiv av naturen än säg VAPENLICENS, GORGOROTH eller varför inte THE POODLES? Sätt på bilbältet för nu ska vi ha det skoj!

Jag tänkte att jag ville öppna med en riktigt positiv låt. Då är det fullt lämpligt att öppna med UNISONIC vars sångare heter Michael Kiske. Jo, han som var med i HELLOWEEN när det bandet var bra, haha! UNISONIC lirar hejig och refrängstark melodisk power metal (den per definition mest tjo och tjimmiga subgenren inom metal). Och de gör det bra. Lyssna bara på Souls Alive och försök att inte stampa takten. Jag har svårt att inte göra det kan jag säga. Observera gärna det tajta och schlagerartade slutet på låten.

BATTLE BEAST kommer från Finland. Jo, melankolins förlovade hemland. Därför kan det verka konstigt att just detta band finns på listan. Men med en sådan klappa händerna i takt refräng som i Out On The Streets från plattan "Battle Beast" så är det omöjligt att inte ta med bandet. Att bandet dessutom har en röststark sångerska i Noora Louhimo som river loss rejält gör ju inte saken sämre. Party!

Nu ska ni få ett erkännande: Superstitious är en av mina absoluta favoritlåtar med EUROPE. Jag blir alltiduppiggad av den låten. Går den fort? Nä. Två-takt? Glöm det. Growl? Driv inte med mig. Vad den däremot har är en refräng med en av de både ostigaste och mest geniala synthfanfarerna som bandet gjorde. Ja, den är bättre än den i den stora hiten. Sen har låten ett av de finaste gitarrsolona jag vet. Jag älskar det faktumet att Kee Marcello tar det lite lugnt i början för att sedan vräka på i slutet.

Närhelst jag träffar Adam och Henke (gitarristerna i forna storslagna thrash metalbandet BLACKSHIFT) och dricker öl så kan man ge sig fan på att det nån gång under kvällen kommer ljuda en speciell låt ur högtalarna. Den låten är Thunder Rising. Adam brukar alltid bli helt till sig och sjunga med med stor emfas. Stort nöje. Och låten är helt genialisk som partylåt. Gary Moore gjorde ju sig aldrig känd som en muntergök, men här kommer han rätt nära.
Och ja, jag vet att trummisen matar på med sextondelar på hi-haten som om hans liv berodde på det. Ni får helt enkelt köpa det, eller inte haha! Slutet är tajt och genialiskt.

Att Y&T är med på listan tänker jag "skylla" på bloggkollega Jarno på A Fair Judgement som skrev ett långt och ruggigt intresseväckande inlägg om bandet för ett tag sedan. Så jag var ju tvungen att dra igång skivan "Mean Streak". Och satan alltså! Detta är ju helt fantastisk musik. Jag blir, likt Jarno, partysugen och vill dricka öl när jag lyssnar på skivan. Låten Mean Streak har ett fläskigt gung, toksnygg sång och helt underbart gitarrspel. Kapitulation helt enkelt.

Få band förkroppsligar partymetal på ett lika överjävligt överdrivet sätt som THE DARKNESS. Jag äger faktiskt bandets första skiva "Permission To Land" i fysiskt format. Rätt mycket är skruvat i bandets musik. Kompet är det inte, men detta bands musik har aldrig och kommer aldrig att handla om att ha intressant kompspel. Den kommer alltid handla om att Justin Hawkins ska spela gitarr utav helvete och sjunga i falsett. Growing On Me var från första lyssningen en favorit.

ALPHA TIGER är ett för ovanlighetens skull relevant och intressant power metalband. Jag gillade verkligen bandets skiva "Beneath The Surface" som släpptes i år. Detta är partymetal när den är som bäst. Riffglädje, tempo och en ruggigt fin sånginsats från Stephan Dietrich gör låten till en ren njutning.

Ni måste ha sett det komma. En feelgoodmetalfredagslista utan MUNICIPAL WASTE hade varit ofullständig eller hur? Precis. Detta gäng är sjukligt underhållande på scen. Där har bandet sin naturliga plats. Skivorna kan slira lite hit och dit i kvalitet om jag säger som så. Men det gör inte alldeles utmärkta partydängan Headbanger Face Rip från ack så lämpligt döpta "The Art Of Partying".

Listan avslutas med klassiska VAN HALEN. Detta är fullt i sin ordning då bandets musik i stort sett under hela karriären har handlat om att ha kul. Panama från "1984" är, well, inte en direkt negativ låt om jag säger som så då den handlar om att pippa. I en bil. Ack ja, varför krångla till det tänkte nog bandet. Jag sekunderar gärna detta och önskar er med denna skönt hejiga pojkdrömslåt från David Lee Roth med manskap en synnerligen trevlig helg. Nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringar till årsbästalistan 2013 samt en ny fredagslista med ett helt annat tema, haha!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 45: Feelgoodmetal

Fredagslistan 2018, vecka 6: 1988

Gott folk!

I veckans fredagslista tar jag mig en titt på ett verkligt ikoniskt år inom metal: 1988. Jag vet att det är många med mig som har lyssnat sönder en hel del plattor som kom ut just detta år, ett år som även inrymde Vinter OS i Calgary i vilket Sverige tog 4 guld. Vilka då undrar ni kanske? Jo, Tomas Gustafson skrinnade hem guldet på två distanser - 5.000 och 10.000 meter - Gunde Svan tog hem 5-milen och Sverige vann även stafetten på skidor. Sverige tog även brons i hockey.

Och dessa magiska skivor kom ut - vi kör!

"South Of Heaven" av SLAYER

Det var rejält skoj att lyssna på den här skivan igen! Två år efter att SLAYER skakade hela metalvärlden med "Reign In Blood" så levererar de en skiva som sannerligen inte ska skämmas för sig. Att lira långsamt - vilket är en ganska vanlig åsikt om den här skivan - ja, det gör SLAYER inte speciellt mycket på den här skivan heller. Jag tror att många har den uppfattningen för att just på "Reign In Blood" gick allt så oerhört snabbt så att ens en liten avvikelse från detta fick folk att säga att SLAYER lirade långsamt och tyngre. Men jag menar Silent Scream är en typisk låt för "South Of Heaven" och den är inte långsam. När jag pratar SLAYER med folk som gillar bandet, så är det nästan ingen som säger att den här skivan är deras favorit. Vilket är lite synd då den är svinbra och väl värd att kolla in.

"Keeper Of The Seven Keys Part II" av HELLOWEEN

En av de mest episka power metalskivorna som gjorts. Jag minns hur totalt jävla golvad jag blev när jag hörde Eagle Fly Free hos en skolkompis och gick fullständigt bananas över det minst sagt mäktiga trumliret av Ingo Schwichtenberg. För att sätta detta i sitt perspektiv så kan det vara bra att veta att det på denna rent stenåldersmässiga tid vad gäller bilder på trummisars set så fick man ju gå på antalet cymbalslag i följd för att gissa sig till hur stort trumsetet var. Och Ingos trumset lät minst sagt som det största i hela världen. Trumlir åsido - den här skivan är sprängfylld med musik som fortfarande håller - jag har återkommit till den här skivan regelbundet av en anledning.

"So Far, So Good...So What!" av MEGADETH

Här börjar MEGADETH få upp farten på allvar. Bandets två första skivor gillar jag också, men de är drivna av en sådan helvetisk vrede från Mustaines sida att låtskriveriet hamnade i kläm. Här händer det däremot saker som gör att den här skivan blir en sådan pärla. Dels kommer andra känslor in i bilden - mest hörbart i en av bandets bästa låtar genom tiderna In My Darkest Hour - där sorgen kommer in och sätter en annan prägel. Men här finns också riffmumma som heter duga och, faktiskt, en Mustaine som till och med sjunger bra! Enda klavertrampet är den fullständigt onödiga covern av SEX PISTOLS Anarchy In The U.K. 

"Seventh Son Of A Seventh Son" av IRON MAIDEN

Det här kan vara det bästa album som IRON MAIDEN har gjort. Inte bara låtarna ligger på en rent knäckande nivå, produktionen och omslaget är svinbra även de. Efter det att jag köpt skivan som startade hela den här bloggen - "Number Of The Beast" - och insett att detta var ett band för mig, ja då gick jag ju tillbaka till Domus i Karlskrona och köpte på mig den här skivan då den var ny. Och blev ju helt golvad. Och när en tolvåring blir golvad - ja då tenderar ju den golvningen att bli mer permanent än andra.

"Operation: Mindcrime" av QUEENSRŸCHE

Kan vara det bästa konceptalbumet genom tiderna. Första lyssningen av den här magiska plattan gjorde jag på Karlskrona Stadsbibliotek, ett ställe som öppnade så många portar för mig att det är rent löjligt. Vem det var som hade ansvar för skivinköpen till biblioteket det hade jag ingen aning om (har jag fortfarande inte!) men antalet band jag upptäckt via den samlingen är faktiskt inte helt liten. QUEENSRŸCHE kände jag bara till namnet, men det tog bara några låtar in på skivan för mig att inse att detta var tokbra. Och det är en skiva som jag fortfarande uppskattar extremt mycket.

Förresten, har ni en aning om hur många hårdrocksskivor det kom ut 1988? Exakt är det ju svårt att veta, men en sökning på Metal Archives ger vid handen att det kom ut 176 stycken. 1998 var antalet 607 och 2008 hade scenen löpt amok med 3816 stycken skivor. Perspektiv? Jo tack!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 6: 1988

Fredagslistan 2018, vecka 5: Hjärta smärta

Kära fredagsvänner!

Idag ska vi gräva oss in i de djupaste valv som ryms i den muskel vi kallar det mänskliga hjärtat. Hjärta/smärta är temat som ligger högst på undertecknads tapet då februari sveper sig runt världen som en grå filt av snålblåst och horisontellt piskande regn. Vi stannar inne, brygger en kopp valfri varm dryck, laddar pacemakern och riktigt går ner oss i myspysmisären!

Först ut är fenomenala GHOST BRIGADE, allas vår gamla favorit. Martin upplyste mig nyss om att de har lagt ner och jag visste först inte om detta var nyheter för mig eller om jag helt enkelt förträngt faktum eftersom det är så satans deppigt att de slutat. Lägg ner med att lägga ner säger jag. Låten My Heart Is A Tomb från den rent magnifika "Isolation Songs" är hjärteknipande så det förslår. Ta bara en titt på den här textraden så förstår ni varför: "In this place, in this place I feel like dying. You have to try harder, otherwise you'll fall. They can smell your weaknesses." Fem av fem välförtjänta EKG-kurvor får den i betyg.

Som god tvåa i listan finner vi HARAKIRI FOR THE SKY och Lungs Filled With Water, ett veritabelt skolexempel i elände. Hurra för det!

Metallbloggen var närvarande på Babel i Malmö härom helgen då nämnda band samt ROME och DRACONIAN spelade live och låt mig säga som så här, det var ingen tjolahoppsanpicknick. Alla band representerar dysterhet i olika former men priset för mest desperata desperation går helt klart till HARAKIRI FOR THE SKY som bjöd på en helt underbar inlevelse. Får ni chansen att se dem live så för allt i världen, ta den. Och ta med luktsaltet.

Dags att dra ner på tempot och sänka stämningen ytterligare några pinnhål! THY LIGHT har en logga man inte skojar bort som innehåller inte bara en utan två hängsnaror samt en kandelaber i mitten. Stilpoäng för det!

Låten I Am The Bitter Taste Of Gall kommer från fullängdaren "No Morrow Shall Dawn"och är en mässande och tjusig DSBM-historia (depressive suicidal black metal för den oinvigde) som klockar in på hela 10:43. Kylig sång, bister ljudbild, the works. Är ni muntra och uppåt efter den här episka resan genom ledsenhetens karga black metallandskap så ska jag äta upp min gamla häxhatt.

Vi fortsätter på inslagen bana med AUSTERE och den ändlöst långa låten Coma, modiga 18 minuter och 29 sekunder lång. Vid första genomlyssningen av den här var jag tvungen att pausa och ta lite luft efter ungefär halvtid vilket ger vid handen att låttiteln är särdeles målande och det säger jag på det mest positiva av sätt.

AUSTERE spelar i genren depressive black metal, dvs på pappret något mer livsbejakande än alstret tidigare i listan som ju klämde till med hela DSBM-förkortningen, men av bandfotot att döma har medlemmar Desolate och Sorrow inte bara sålt smöret utan även tappat pengarna. Och sedan gått hem och skapat alldeles bedövande vacker musik. Kärlkrampen är nära!

Som avslutning får vi ha ett anslag som har snäppet mer av ett upptempobeat så vi inte tacklar av alldeles. LANTLÔS får således knyta ihop säcken med strålande These Nights Were Ours. Briljant titel på denna i sällskapet ganska ystra bit från albumet vid namn ".neon" som släpptes anno 2010. Det finns en furiositet här, särskilt i den vokala insatsen som närmast kan betecknas skrikväsig och ångestdriven. Lite vänliga melodislingor till det som kontrast och fyra av fem förmaksflimmer i betyg från den här metallbibliotekarien.

Nej, nu tar vi helg innan vi dukar under. Skicka hjärtstartaren!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 5: Hjärta smärta