Gomorron. Idag ska vi ha en lista med bara MINISTRY. Jag har ju lyssnat troget sedan tidigt 90-tal men har aldrig (såvitt jag kan minnas) haft en renodlad Ministrylista i bloggen utan bara kört enstaka låtar. Jag växte upp med dem och faktum är att det är rätt få band har jag burit med mig på samma sätt genom livets olika skeenden och krumsprång som just MINISTRY. Sedan ska ärligt sägas att jag tappat dem lite de sista säg 15 åren men det må ju vara hänt. Jag tycker att de gjort en fin liten återkomst med "Hopiumforthemasses" som kom 2024. Listan finns här och längst ner i inlägget.
Urvalet var brutalt svårt att göra så jag fick strama ner det till tio favoritskivor (enbart studioalbum) och en låt från varje. Som ni förstår är det oceaner av guld kvar att ösa ur och jag vill då särskilt framhålla plattorna mellan 89-99 som mina personliga favoriter. Vi kör igång.
MINISTRY bildas 1981 i Chicago av Al Jourgensen. Genom åren har bandmedlemmarna kommit och gått (och drogerna likaså) men de som väl hängde med längst var Paul Barker (som bröt med Al 2004) och Mike Scaccia (som dog i en hjärtattack 2012). Bandet började sin bana inom synth-popens värld och vissa framhåller den perioden som den främsta. Jag är dock av annan åsikt och tar därför inte med något från skivan "With Sympathy" som kom 1983.
Efter den skivan ändras bandsättningen och Al Jourgensen drar musiken mot skramligare jaktmarker. Elgitarrer blandas in, tape loopar, monotona trummaskinsslingor och samplingar från filmer likaså. Man hittar fram till disten, man får till en mer industriell ljudbild. Och nu börjar vi snacka röjig musik.
"Twitch" kommer 1986 och har ett kallt och rått ljud, fortfarande med ena benet förankrat i synthen men mer mot EBM än pop. Här har jag valt Isle of Man men man kan med fördel lyssna på hela skivan för att få en känsla för hur MINISTRY lät precis i begynnelsen när det klassiska soundet började sätta sig så smått.
På "The Land of Rape and Honey" (1988) har ljudbilden utkristalliserat sig än mer. Låtarna är tajtare och rakare och har snäppet mindre experimentverkstad över sig. Ett starkt kännetecken vad gäller MINISTRY är det monotona. Man jobbar med upprepningar som görs med millimeterprecision och får fram ett otroligt sväng. I händerna på en klåpare hade detta blivit tråkigt och intetsägande men här karvas det till guld. Jag har valt låten The Missing men allt är lika bra.
Så är vi framme vid "The Mind Is a Terrible Thing to Taste" som ser dagens ljus 1989 och är bland det bästa de släppt i mitt tycke. Ljudbilden är fläskigare här, vi har mer tryck i bas och samplingar men i övrigt känner man igen sig. Det här är ett fint exempel på ett band som hittar ett sound och renodlar det hellre än att testa nytt. Föredömligt. Thieves blev mitt förstahandsval men lyssna för guds skull igenom hela alltet.
Den kanske mest kommersiellt kända skivan "ΚΕΦΑΛΗΞΘ" eller "Psalm 69: The way to succeed and the way to suck eggs" som den också heter kom 1992 och innehåller idel hits. Videon till Just One Fix gick varm på MTV vid den här tiden, den är regisserad av Peter Christopherson (från THROBBING GRISTLE, COIL, mfl.) och gästas av en åldrad William S Burroughs med ett hagelgevär i högsta hugg och skjutfingret redo. Vill man så kan man ju dra en parallell till att Burroughs dessvärre sköt ihjäl sin fru på 50-talet och det råder väl delade meningar kring om det var en olycka eller ej men vi lämnar det därhän. Låten är briljant på alla sätt.
När skivan "Filth Pig" kom 1996 var jag lyrisk och svalde den med hull och hår. Det var det inte alla som gjorde kan man lugnt säga. I efterhand betraktas den här skivan som något av en klassiker men där och då skilde den sig en del från det MINISTRY vi var vana att höra och jag har mer än en gammal kompis som tog sin hand ifrån MINISTRY i och med det. Musiken är långsam, malande, doomig, gränsar mot sludge. Alldeles ljuvlig med andra ord. Här har jag valt titelspåret Filth Pig.
"Dark Side of the Spoon" kom 1999 och är en parafras på Pink Floyds "The dark side of the moon". Vid den här tiden var flera av MINISTRYs bandmedlemmar djupt inne i heroinmissbruk, inte minst Al själv. Så det är en sorts självironisk blinkning i och med att skedar ofta förekommer i sådana sammanhang. Dark Side... är en både röjig, snabb och samtidigt fri och luftig skiva. Det tas ut lite svängar, det testas lite jazzigt sound på sina ställen. Supermanic Soul har ett bra sväng och en klar arenarockskänsla över sig.
Nästa skiva, "Animositisomina", kom 2003 och var på många sätt svår. Al Jourgensen försöker sluta med drogerna och mår väl inte så där jättebra av det, han blir också osams med vapendragaren Paul Barker som slutar i bandet. Det finns en tryckande atmosfär över den här skivan och det är jag svag för. Animosity fick det bli men det finns många bra låtar här, exempelvis: Broken, The light pours out of me och Shove.
MINISTRY har alltid haft en antifascistisk och vänsterpolitisk inriktining men det blev nog som mest tydligt med trilogin av skivor som släpptes mellan 2004-2007 med klart anti-George W Bush tema. Först kom "Houses of the Molé", sedan "Rio Grande Blood" och slutligen "The Last Sucker". Från dem har jag valt ut två låtar, Rio Grande Blood och No Glory.
Med dessa tre skivor går man från ett mer traditionellt industriellt metal-sound till att blicka mer mot thrash. Inte alls oävet.
Här emellan kommer några i mitt tycke mellanår. Det är inte dåligt men det är inte lika bra som det har varit så vi hoppar framåt en bit till 2024 då "Hopiumforthemasses" släpps. Jello Biafra från bland annat DEAD KENNEDYS kör lite gästsång, dock inte på Goddamn White Trash som jag valt till listan. Det trevliga här är att det förutom den klockrena politiska satiren är något av en återgång till tidigare MINISTRY. Inte för att thrash-åren inte är bra, de är snarare mycket bra, men det fina i kråksången är att man kan få både och. Både industri och metal. Både bredbent rock och monoton råsynth. MINISTRY har alltid känts bjussiga på så vis, det är alltid more is more. Både vad gäller den egna musiken och i de otaliga samarbeten som gjorts genom åren med andra artister.
Första gången jag såg dem live var på Hultsfred 1996 och då strök Al runt och jagade substanser på festivalområdet, säkert med framgång. 2003 (också Hultsfred) rökte de öppet på scenen vilket ju inte var så värst snyggt och jag vill minnas det som en ganska stor skandal.
Senast jag såg dem var på Sweden Rock 2008 med en då drog- och alkoholfri frontman på vad som sades vara bandets tack och farväl-turné. Nu blev det inte så och tur är väl det. Jag vågar påstå att deras glansdagar passerat men det är ju onekligen kul att de fortfarande håller på. Med det säger jag tack för idag och glad midsommar.
/Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar