Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Kamrater! Påsken är strax över oss och vi passar på att vila ögonen på den snyggaste påskhare jag vet, nämligen Frank från den eminenta filmen Donnie Darko. Långfredagen kräver en fredagslista men då metallbibliotekarie Bensch fått ge vika för baciller hoppar jag istället in hastigt och lustigt och ger er en musikalisk fingervisning. Får man tro sägnen var långfredagen varken hastig eller speciellt lustig för de inblandade och med det i baktanke vill jag lyfta ett för mig nyupptäckt sludgeband som får härska helt ensamma i veckans lista. Dessa italienare gör inga forta låtar och har ett lika förvirrande som genialiskt namn: UFOMAMMUT.
UFOMAMMUT, sug på det ordet ett tag. Rulla runt det på tungan likt ett förhistoriskt skäggdjur som sakta tumlar ut ur en oidentifierad flygande farkost och in i rymdens tyngdlösa svärta...
Nej, man blir helt enkelt inte klok på det men musiken sitter lyckligtvis som en smäck! Albumet "Ecate" är tungt, griper tag, bjuder på blippiga rymdljud (!) - men framför allt är det hypnotiskt bäst.Psykadelisk doom/stoner/sludge är nog den bästa beskrivning jag kan ge och skivan sätter sig fast likt Karlssons klister i sinnet efter första genomlyssningen. Att bandet dessutom lägger mycket krut på den grafiska presentationen gör inte det hela sämre.
Mammutar får mig att tänka på kyla och därifrån är steget inte långt till snö. Snön leder i sin tur hjärnan till både naturvurmande tokseriös black metal och till det underbara lattjolajbansbandet SPORTLOV. Och med den habila tankekedjan stjäl jag en textrad i sistnämnda hjältars låtskatt och konstruerar härmed ett nytt livsmotto:
Ingen Jesus Krist i vår svarta pist men gärna en mammut i vårt rymdskepp!
Godmorgon! Tänkte vi skulle vara lite retrospektiva idag. Jag gillar ju att ibland göra listor efter ett årtal, om inte annat för att påminna mig om att jag inte har någon heltäckande koll - på långa vägar - över när skivor gavs ut. Idag grottar vi ner oss i året 1995, ett år i mängden för de allra flesta. 1995 var året jag tog studenten, 5,372 människor dör när en stor jordbävning ödelägger staden Kobe i Japan, Belgien skrotar allmän värnplikt och följande skivor såg dagens ljus.
Vi kör.
Devin Townsend är en skruvad musiker som tycker om att utmana sina lyssnare med stor känsla för det absurda, det grovt brötiga och det rent jobbiga i musik. Det är ingen slump att STRAPPING YOUNG LAD var ett band som dyrkades av väldigt många musiker. 1995 kom "Heavy As A Really Heavy Thing" som egentligen var ett rent soloprojekt med Townsend som enda fasta punkt i bandet. Jag skulle tro att skivan förvirrade många när den kom ut - det gör den förresten fortfarande - och musiken skaver rätt ordentligt mot öronen.
DEATH var ett fantastiskt band. Det är ingen direkt hemlighet att bandet med Chuck Schuldiner omdanade death metal rätt ordentligt. "Symbolic" kom den 21 mars 1995. Låtarna ligger på en groteskt hög nivå. Gene Hoglan lirar trummor som om livet berodde på det. I senare intervjuer har han pratat om hur han överspelade nästan hela tiden, ivrig att visa upp sina färdigheter. Har jag någonting emot hans lir? Verkligen inte.
Jag har haft med FAITH NO MORE på en Fredagslista innan. Visste ni att bandet är på gång med en ny skiva? Likt ganska många andra lyssnade jag på bandet kring släppet för bandets så kallade hitlåt Epic. Skivbolaget blev helt till sig och ville, såklart, att skivan efter skulle gå i samma spår. De fick "Angel Dust". Fy fan vad jag lyssnade på den skivan. Men den kom 1992, och skivan för veckans lista är en lite mer lättillgänglig platta som heter "King For A Day, Fool For A Lifetime". Väldigt fin och sympatisk skiva den också. Låten Ugly In The Morning är ett fint tvärsnitt av hur bandet kunde låta. Luftigt, stressat och med en Mike Patton som ömsom kräkskriker som sjunger fint.
Jag lyssnade inte på "Pierced From Within" när den släpptes den förste maj 1995. Jag var helt omedveten om SUFFOCATIONs existens. Många år senare krossade skivan mina hörselgångar med skrämmande frekvens. En väldigt solid och brutal death metalskiva.
Avslutar listan med en låt från Blaze Bayley-eran, Sign Of The Cross från "X-Factor". Låten klockar in på 11 minuter och 7 sekunder och är en av de bästa låtarna som bandet snickrade ihop under en annars ganska intetsägande del av sin karriär. Framför allt sjunger Bayley fullt ok och låten är synnerligen mäktig.
Jag har funderat en del på detta med uppbrott på senaste tiden. Jag har två nära vänner som inom en snar framtid kommer lämna Helsingborg till förmån för Blekinge (Alex) och Småland (Anders) vilket fick mig att vilja göra en fredagslista med temat uppbrott.
Vi kör.
DARKANE, här med förre sångaren Jens Broman, vilket faktiskt är fullt lämpligt då låten Leaving Existence är tagen från en skiva som Jens gastade på - "Demonic Art". DARKANE är ett band som jag har den djupaste respekt för, framför allt deras fina hantverk och spelskicklighet har alltid imponerat mycket på mig. Jag blev i det närmaste chockad när jag fick reda på att medlemmarna hade vanliga jobb, och inte var rockstjärnor på heltid. Ett brutalt uppvaknande minst sagt, haha! "Demonic Art" är förresten en finfin platta som är väl värd att kolla in som helhet. Leaving Existence är ett fartmonster som på väldigt fint vis uppvisar det grymma liret det här gänget kan åtstadkomma. Fantastiskt trumspel av Peter Wildoer och snyggt strängarbete från Christofer Malmström, Klas Ideberg och Jörgen Löfberg. Produktionen är underbart fet.
THE OATH med Linnéa Olsson och Johanna Sadonis. Väldigt kortlivat band som inte varade ens två år. Men en fin skiva fick de ur sig och den svänger storartat emellanåt.
Jag har plockat Leaving Together som uppvisar en sångprestation av ypperligt snitt från Sadonis. Plus att hela bandet svänger och matar på med grym tyngd. Jag hade inte lyssnat på skivan på ett tag och hade glömt hur bra den är till stora delar.
MORS PRINCIPIUM EST från Finland. Illa sympatisk musik, vilken har gjort att jag - kanske - har överdoserat med bandet i senare listor. Men ni får ta det. Eller inte.
"And Death Said Live" heter skivan, Departure heter låten som är bra. Rikligt med tvåtakt och tyngd. Samt det där svårbestämbara som stavas finskt svårmod. Inte lika uttalat som i BARREN EARTHs musik, men det finns där.
SOILWORK håller just nu på att spela in sitt 10:e album. Gosse, 10 skivor!
"Figure Number Five" hör inte till de mest hyllade i bandets diskografi, men det finns ett antal fina låtar på skivan (Rejection Role, titellåten) och så Departure Plan som är både återhållsam och vräkig. Björn Strid sjunger bra som vanligt, och jag måste säga att jag uppskattar en låt från bandet som är så här pass tillbakalutad utan att bli slätstruken.
THE BLACK DAHLIA MURDER och låten Goat Of Departure från "Everblack" avslutar listan. Fantastisk låttitel! Och skivan är grym, jag tycker verkligen att ni ska kolla in den om ni inte gjort det. Trevor Strnad har alltid imponerat på mig med sin vokala kapacitet och utmärkta frontfigursegenskaper. Extra plus för att han har ett pentagram tatuerat i handflatan.
Var det lite svårt att vakna i morse? Nästa gång som dylikt inträffar - sätt igång denna veckans lista så garanterar jag att du vaknar. Alternativt får en sprängande huvudvärk. Denna veckans lista är en hyllning till musik som exekveras av band som är mästare i rens. Det kan tyckas att det är enkelt att leverera musik som karakteriseras av att ränna rätt in i en vägg av valfritt beständigt material. Det är det inte. Att kunna lira fort och hårt är det många som kan däremot - att skriva minnesvärda låtar fyllda till bredden av memorabilitet är en helt annan sak. Banden som är representerade i veckans lista är samtliga extremt duktiga på detta.
Vi kör.
Vi öppnar lite käftsmällsartat med ORIGIN och ett nummer från deras senaste skiva "Omnipresent". Jag minns med glädje bandets konsert på Stengade 2012. Maken till mosning har jag sällan varit med om. ORIGIN är ett band som det är lätt att avfärda som ett gäng som "bara" blästrar på. Till stora delar är det så, men senaste skivan är ett exempel på hur bandet verkligen har flyttat fram gränserna för sitt musikaliska skapande. Men det tar tid att upptäcka. Ta gärna den tiden på er och jag garanterar att ni kommer fatta bandets genialitet.
PSYCROPTIC är ett fantastiskt band från West Hobart, Tasmanien. Jag ser oerhört mycket fram emot bandets kommande skiva. Den är självbetitlad, vilket ger mig stora självan. När band döper skivor efter sig själva, då kan det bli bra - men det kan bli totalt magplask. Om The World Discarded är en fingervisning om hur det kommer att låta så bör bandet inte ha något att oroa sig för. Pisksväng är en term som jag önskar att jag fick tillfälle att använda oftare. Här kan jag använda det med råge. Underbart.
CRYPTOPSY från Montreal lirade för ganska många år sedan på Malmöfestivalen. Jag var där primärt för att kolla in TESTAMENT och fick på köpet en uppvisning i bastrumsmatter av den grövre kalibern. Då föll det platt för mig. Tack och lov uppskattar jag bandet bättre nu. Boden heter låten. Jo, jag skulle kunna tramsa hur mycket som helst om låttiteln, men nöjer mig med att konstatera att det är gött röj genomgående.
DECREPIT BIRTH tar för lång tid på sig mellan skivor. Jag lyssnade i stort sett sönder "Polarity" från 2010. Riktigt bra skiva. Sedan dess har det varit tyst från bandet på skivfronten. Jag såg bandet i New York för 3 år sedan. Magiskt bra. Solar Impulse blev från lyssning ett en favorit. Framför allt gitarrarbetet imponerar.
Traitors från skivan med samma namn. Den är tung på skiva. Live växer den ytterligare, det tror jag nog de flesta som sett bandet kan skriva under på. Jag minns gärna tillbaka till bandets konsert på Full Of Hate-turnén i Göteborg 2012. Pulvriserande var ordet.
Känner ni er lite utpumpade efter alla dessa tematiska listor? Jag gör det i vilket fall, haha! Så denna vecka blir det en helt otematisk lista. 5 låtar från skivor som jag tycker att det ska hållas lite extra koll på - eller som kanske förtjänar att kollas in ytterligare en gång?
Vi kör.
Alltså - kolla in det omslaget! Om inte detta signalerar metal så vet jag inte vad som gör det.
DISMA heter bandet, från Clifton i delstaten New Jersey. Denna skiva kom ut 2011 och flög likt många skivor under min radar. Det är verkligt mullrande death metal detta - det går inte speciellt snabbt - men det är inte heller bandets forte. Det är när det går riktigt långsamt som jag tycker att jag hajar till lite extra. Partiet som tar sin början runt 2:20 strecket är så bedövande tungt att man baxnar. Sången ber jag er särskilt att notera - Craig Pillard har en lika avgrundsdjup som rutten röst att det inte går annat än att smälla av.
"In Times" heter ENSLAVEDs kommande album. Jag uppskattade verkligen "RIITIIR" när den kom 2011. De tidigare skivorna föll mig inte alls på läppen. ENSLAVED är numera ett household-name i alla fall i hemlandet Norge där de regelbundet vinner priser. Inget fel i det tycker jag. Mest intressant är bandet när de tar i - Thurisaz Dreaming är kanske en indikation på hur resten av skivan låter - i vilket fall är det asbra. Det är både sparsmakat och episkt. När bandet fläskar på som värst är det musik av sådan dignitet att fjordarna rämnar.
Jag har på senare tid snöat in allt mer på så kallad progressiv musik. Oftast menas då musik där musikerna spelar svåra saker och tar i så de, publiken och kritikerna spyr. Nästan. Jag kan tycka att det blir allt svårare att vara progressiv i någon "sann" mening då det som så ofta annars handlar om förväntanshorisonter och vad som gjorts tidigare i bandets karriär. BEARDFISH från Gävle försöker i vilket fall skriva musik som både utmanar och smeker örongångarna. "+4626 - Comfortzone" är bandets åttonde skiva och den är bra. Detta är ett band som vet vad de sysslar med. Låten Comfortzone är en vindlande komposition på över åtta minuter. Ren magi. Verkligt elitbra blir låten runt 5:19. Alltså - kan inte fler band använda piano i sina kompositioner kommer jag på mig själv att tänka när jag hör bandet?
MORS PRINCIPIUM EST har ni ju kunnat läsa om här tidigare på bloggen - om inte annat så när bandets senaste alster "Dawn Of The 5th Era" från förra året var nominerad till årsbästalistan. Föregångsskivan "...And Death Said Live" är även den en ypperlig uppvisning i melodisk dödsmetall.
Det låter helt enkelt rätt om bandet - riffen sitter där de ska - och det är fullständigt lysande emellanåt. Kolla bara in Departure så får ni en fingervisning av hur bra detta band är.
Jag avslutar med ytterligare en melodisk deathmetaldänga från SCAR SYMMETRY. "The singularity" är samlingsnamnet på en albumtrilogi som bandet satte ribban skrattretande högt på i och med denna första skiva "Phase I: Neohumanity". Jag lyssnade löjligt mycket på denna skiva förra året, och det har inte stannat där. Med tanke på hur många band som befolkar den melodiska dödsens subgenre så krävs det extrem kvalitet för att sticka ut. SCAR SYMMETRY tog steget, i alla fall för mig, från att ha varit bra till att verkligen vara ett band som det gäller att hålla koll på med denna skiva.
Jag filmar ytterst sällan när jag är på konsert. Ytterst sällan. Desto roligare är det när jag väl gör det, och resultatet blir som nedanstående. OPETH lirade på KB i november 2012. Inget förband vilket gjorde att spelningen blev härligt lång. Och bra i vanlig ordning.
Idag ska vi prata om trumfill. Jag är, trots mitt trummisskap, en stark motståndare till trumsolon. Det är onödigt att lägga tid under konserter på att ha solon överhuvudtaget tycker jag, men mest onödiga är trumsolon. Trummor är ett kompinstrument, och jag förutsätter att alla band jag går och ser har en duktig trummis som bjuds på rikliga tillfällen att visa detta i låtar. Trumfill däremot är en annan sak. De kan jag inte få nog av.
I veckans fredagslista får ni fyra låtar med korta utbrott av slagmumma som har satt outplånliga spår i hjärnan hos undertecknad.
Skivan är i sig väl värd att kolla in. Jag lyssnade oerhört mycket på den 2009, året den kom ut.
I låten ber jag er spetsa öronen lite extra vid 3:18 och 3:49 då den gode Norén lirar loss med lite extra ackuratess. Satan i gatan vad bra det är!
Skiva: "...And Justice For All", låt The Frayed Ends Of Sanity. Trummis: Lars Ulrich. Jag vet inte om ni visste det sedan innan, men jag gillar verkligen "...And Justice For All" för det makalösa låtmaterialet som METALLICA pressade ur sig. Ulrichs trumspel har aldrig varit bättre än på den här skivan.
Jag ber er spetsa öronen lite extra vid 4:03. Då kommer det bästa fillet i METALLICAs historia. Faktum är att det inte kommer att komma ett bättre fill ur Ulrichs lekamen någonsin.
Skiva: "Hate Crew Deathroll", låt: Bodom Beach Terror. Trummis: Jaska Raatikainen. På tips av Henke Nygren (jag har tappat räkningen på hur många band han har tipsat mig om, haha!) kollade jag in CHILDREN OF BODOMs "Hate Crew Deathroll". Bandets musik stannade inte kvar hos mig, men fillet vid 0:48 gjorde det uppenbarligen. En ljuvlig pukrullning.
Skiva: "Seasons In The Abyss", låt: Spirit In Black. Trummis: Dave Lombardo. Jag har ju haft med denna låt flera gånger i olika listor, så har ni tröttnat är det förståeligt. Jag har det uppenbarligen inte. Hela låten är ett ymninghetshorn av drivet trumlir från Lombardo att jag knappt vet var jag ska börja. Den lilla pukrullningen vid 0:15? 1:25? 1:59? Övergången till tvåtakt vid 2:16? Ja, ni fattar - det är mycket som händer i låten. Vrid upp, och dyrka. Det har jag gjort så många gånger att jag tappat räkningen, haha!
1990. Jag bodde i Karlskrona och var 14 år gammal. MEGADETH hade kommit ut med ett nytt album med titeln "Rust In Peace" som jag, såklart, skaffade. Kort därefter såg jag bandets video på låten Holy Wars...The Punishment Due. Fy satan. Jag var så brädad av den videon. Estetiskt är det inget märkvärdigt över den. Jag brydde mig mycket lite om sådant på den tiden. Desto viktigare var hur trummorna såg ut. Och Nick Menza som lirade i bandet vid den här tiden hade den grymmaste riggen på planeten. Tyckte jag då i alla fall.
Himlen som företeelse är betydligt mindre intressant än föregående veckas tema. Evig lycka liksom. Inte så kul som det kanske låter. Vad vet jag, jag tror ju inte på varken himmel eller helvete.
Vi kör.
Italienarna i DMG fick jag nys om via deras senaste alster "Momentum" en trevlig skiva. Men idag ska vi inte prata om den, utan om "Hidden Place" och låten Heaven. Att anta att DMG hade lyssnat en hel del på DREAM THEATER och SYMPHONY X inför den skivan är inte att dra för stora växlar. Men det funkar - det är svulstigt, men bra. Gitarrsolot är riktigt fint.
From The Heaven Of My Heart från "Skyforger". Det är svårt att inte tycka om AMORPHIS. Musiken har den rätta tonen, produktionen är bra och Tomi Joutsens stämma är som rent guld.
Premiär? Jag tror det faktiskt. Danska PRETTY MAIDS hör inte till det jag lyssnar på alls faktiskt. Jag vet att vi hade "Pandemonium" på biblioteket innan vi gallrade bort i stort sett all pop/rock/metal från våra samlingar, men jag kollade aldrig in den. Little Drops Of Heaven är en svulstig låt i midtempo med ett fint (men kort) gitarrsolo. Det är radiovänligt av bara fan, men det funkar trots detta ganska bra.
Obligatoriska låten från IRON MAIDEN, haha! Gissa vilken? Heaven Can Wait från "Somewhere In Time". Jo, precis.
ABIGOR är ett av Hatpastorns favoritband. Ni vet ju att jag inte är en black metalkonässör av rang, men ibland måste man ju kolla in genren. Gosse, säger jag bara. Jag har endast lyssnat på "Fractal Possession" och kan inte säga om den skivan är representativ för bandets karriär. Men det är jävligt bra. Heaven Unveiled heter låten. Och den är en uppvisning i meckighet och knastertorr proddning. Det blir nog att kolla in bandets diskografi i övrigt, för detta är bra av bara fan.
Tänkte vi skulle dröja oss kvar i 1980-talet även denna vecka. METALLICA hade fram till dess att bandet gav ut "...And Justice For All" 1988 vägrat göra videor. Nu skulle det bli ändring på det. Man gjorde en video på kanske inte bara den starkaste låten på skivan, utan även en av de längsta. På 7 minuter och 44 sekunder var läget inte det bästa för videon, då MTV - den givna kanalen - tycktes föredra betydligt kortare låtar. Men detta var METALLICA, bandet som hade byggt upp en mäktig fanskara helt på egen hand och följdaktligen blev videon en stor succé.
Filmad i svartvitt (extremt pretentiöst) och med inklippt material från filmen "Johnny Got His Gun" som inspirerade låten är videon betydligt kraftfullare och bättre än bandets senare videor.
Kalenderbitare som jag är kan jag naturligtvis inte låta denna dag passera obemärkt.
Fredagen den 13:e februari 1970, alltså för 45 år sedan, gick Gert-Åke in i sin lokala skivbutik och såg en underlig skiva i facket för nyinkomna vax. BLACK SABBATH stod det på konvolutet, som i övrigt var ett synnerligen underligt sådant. En suddig kvinnoliknande karaktär stod i en höstliknande atmosfär framför en gammal byggnad. Inget mer.
När Gert-Åke kom hem startade han skivan som mycket riktigt inleddes med regn och rusk. Och kyrkklockor. Sedan bröt helvetet löst. Gert-Åkes liv skulle aldrig bli detsamma. Inte mitt heller. Eller ditt.
Happy 45th anniversary you monster of an album! Incomparable is the word. Majestic is the music.
Lyssna på skivan på Spotify genom att klicka HÄR. Ännu bättre, släng igång din originalvinyl på Vertigo när du kommer hem. Tänd ett ljus. Njut.
Helvetet. Alldeles oavsett om man tror på dess existens så kan vi inte förneka att helvetet har påverkat och utgjort inspiration till rätt många konstnärliga yttringar under åren. Till vänster har ni en del av Hieronymus Boschs (c. 1450 - 1516) version av den. Hiernonymus Bosch är för övrigt namnet på detektiven i Michael Connellys romaner. Och ja, direkt referens till målaren.
Vi kör.
SLAYER med Hell Awaits från "Decade Of Aggression" från 1991. En riktigt trevlig skiva om ni frågar mig. Jag kunde inte tänka mig en lämpligare öppningslåt. Ni ska veta att det fanns att välja av om jag säger så, haha!
När jag intervjuade Paul Mazurkiewicz 2012 snackade han sig salig om AEONs "Bleeding The False" från 2005. Jag gillar andra plattor i bandets diskografi betydligt bättre, men det går ju inte att stå emot en låttitel som Hell Unleashed . Att det dessutom är en pungspark till låt gör ju saken inte sämre. Den knastertorra produktionen gillar jag, märkligt nog alldeles ypperligt.
Om AEON är rakt på gillar TREPALIUM att krångla till det lite grann. Mest med sväng, vilket blir uppenbart ganska kort in i Inner Hell från "XIII". Gillar ni bandet sedan innan är det bara att gratulera, ni andra har en fin bekantskap framför er.
Jajemänsan - TWISTED SISTER! Det roliga är att jag inte lyssnade speciellt aktivt på bandet då de hade sin heyday på 1980-talet. Sen gick jag och såg bandet på SRF för ett antal år sedan. Gosse vilken spelning! Jag var fullständigt lyrisk och delade ut högsta betyg rakt av. Burn In Hell från klassiska "Stay Hungry" från 1984. Ett rimligt låtval.
Peter Tägtgren tar ton på "Nightmares Made Flesh" från 2006 och får större delen av death metalscenen att kollektivt inta triumfatoriska poser. Satan vad bra det är. Brave New Hell heter låten. Vrid upp volymen och värm upp nacken för nu blir det mosh.
Bootlegs har varit en stor del av mitt liv sedan jag fick veta att de fanns. 1988 kom en svensk bok om KISS kallad "Still On Fire", i slutet av den fanns en fullständig diskografi inklusive massor av skivor jag aldrig hört talas om. Tydligen innehöll dessa rena konsertinspelningar. Där och då förändrades mitt liv totalt, och väldigt snart skulle det även visa sig att det fanns bootlegs på FILM också. Både tv-filmade konserter från 70talet och privatinspelade - PRIVATINSPELADE - filmer från senare år. Jag har aldrig återvänt till den jag var innan utan har sedan dess ägnat mitt liv åt denna musikvärldens allra finaste inriktning - den som bevarar musiken för framtiden.
Vi har ofta blivit jämställda med tjuvar. Fine. Tyck det då. Jag ber då att få hänvisa till två saker. Dels boken "Bootleg" av Clinton Heylin, som går igenom varför konsertupptagningar snarare är att se som ett kulturarv som aldrig hade existerat om det endast låg på multimiljonindustrins bord. Dels hänvisar jag till Lionel Mapleson, anställd på Metropolitan Opera House i New York för ungefär 115 år sedan. Han hade en portabel mojäng som spelade in ljud, och med den blev han världens första bootlegger när han vevade in den tidens stora stjärnor på vaxcylindrar. Ingen annan spelade in dem, det fanns ingen "musikindustri" - det fanns bara musik som han tyckte var vacker och ville bevara för framtiden. Han hyllas idag, de få överlevande av hans inspelningar studeras av musikintressenter världen över och otaliga spaltmeter har skrivits och skrivs fortfarande om denna pionjär.
Nu kommer historien om 80- och 90talets "Bootleg Cowboys", personerna som med risk för stora problem gjorde det DU inte gjorde. Personerna som bevarade konserterna. Personerna som gjorde möjligt att gå tillbaka till Kiss konsert i New Haven 1987, METALLICAs spelning på Roskilde 1986 eller varför inte en händelse som den sista spelningen Ritchie Blackmore gjorde med DEEP PURPLE i Helsingfors 1993? Inspelningar som inte hade blivit möjliga att studera, lyssna på, njuta av om det inte varit för dem. Eller vad fan, för mig. Jag är också en av dem. En av oss. Även om jag kom in sent i matchen.
Intervjuer är gjorda, och den första trailern till "Crowdshot - The Story Of The Bootleg Cowboys" släpptes ut imorse. Och även om jag förstår surhuvudet Dave Mustaine på vissa plan så ser han ingen skillnad på bootlegs (olagligt gjorda konsertinspelningar) och counterfeits (piratkopierade originalskivor)/olaglig nedladdning. Det är en enorm skillnad. Konsertinspelningarna är gjord av samma anledning som Lionel Mapleson stod där med sitt vevande. Utav ren kärlek till musiken.
Jag tror ändå att vi måste prata lite om Moscow Music Peace Festival. 1989 stod hårdrocken i högre kurs än någonsin i det vittrande Sovjetunionen. Inte för att så värst många band spelade live där, eller ens gavs ut officiellt på skiva. Nej, det var snarare i underjorden hårdrocken levde och frodades. Vissa band vågade dessutom inte åka dit, andra fick inte. Märk då det kollektiva "WHAT DA FUCK?" som gick som ett sus genom hårdrocksvärlden när det plötsligt skulle hållas en hårdrocksfestival i Moskva i augusti för att visa världen att Sovjet - det är ett land som kan rocka, det. Det politiska spelet gick denne tolvåringen helt förbi, men det handlade tydligen om att skumraskfiluren Doc McGhee (Kiss nuvarande manager, host host) hade smugglat knark och åkt fast, och som del av det påföljande straffet skulle han utnyttja sina kontakter i musikvärlden (till viss del f.d. kunder får en tro?) för att slänga ihop en antidrog-gala hos den stora björnen i öst. Och herrejävlar vad han slängde ihop.
Var det Super Channel som visade konserten? Jag vill bestämt minnas det men kan ha fel. I vilket fall, under två dagar på gigantiska Luzhniki Stadium i Moskva bjöds den svältfödda publiken på det finaste väst hade att erbjuda. Båda dagarna såg följande band spela: SKID ROW, CINDERELLA, BON JOVI, MOTLEY CRUE, OZZY OSBOURNE, GORKY PARK och SCORPIONS. Man kan idag läsa sig till att en massa egon satte käppar i hjul och vissa fick mer speltid än andra bla bla bla. 1989 fanns det dock få kanaler för dylik information, varför vi bara njöt av spektaklet. Scenen var byggd på en stor skiva som var roterbar så att när band ett spelade byggde man upp scenen för band två samtidigt. Ungefär som på California Jam 1974. Stencoolt.
Härnäst följer mina minnesbilder, den som skiter i dessa kan skippa direkt till filmklippen längre ner:
1. Jag har inget som helst minne av Cinderellas spelning. Brydde mig verkligen inte alls. Synd, för idag hade jag uppskattat att få ha "varit med".
2. Jag lärde mig älska Skid Row i samma sekund som Makin' a mess drog igång.
3. Bon Jovi gjorde en bra spelning, men jag minns fortfarande att jag tyckte de kändes som gamla gubbar jämfört med de andra banden. Lite väl präktiga kanske?
4. Motley Crue var fruktansvärt coola då. Idag känns det som en lite sådär spelning med deras dåvarande mått mätt, men låtvalet är fortfarande fenomenalt för en så kort spelning.
5. Gorky Park fick lite för stort utrymme med tanke på att A. De hade bara en bra låt och B. De lät riktigt röv redan för en tolvåring.
6. Ozzy hade jag ingen superrelation till tidigare men även där minns jag att intresset väcktes. Shot in the dark för bövelen!
7. Scorpions kändes av någon anledning inte alls gubbiga. Skumt med tanke på att jag nog borde tyckt det, men jag tyckte och tycker att de gör en grym spelning. Tänk om Wind of change hade varit skriven redan då. Den låten på den stadion det året, det hade man kunnat skriva en egen spalt om.
Större delen av denna ypperliga begivenhet gick alltså på tv och släpptes även på hemvideo i form av tvenne VHS-kassetter med musik och dokumentärt material blandat. Även om banden inte spelade så värst länge så är de kompletta konserterna från båda dagarna inte tillgängliga. Man kan via de källor som står till buds idag få se hopklippta varianter av framträdandena om man vill, men tänk ett bluraysläpp på rubbet. I en box med en commemorative book, biljettreplicas och en påse vitt pulver. Jag hade tagit semester för det.
Tills dess, jag ber att få bjuda på vad som verkar vara mer eller mindre en sammanställning av allt cirkulerande material. Det finns massor av olika versioner av spektaklet på tuben, de två hemvideokassetterna finns där, likaså olika långa versioner av somliga band samt något enstaka riktigt dunderklipp vad gäller kvalitet. Men det bästa är en fyra delar lång uppladdning av en person kallad Hardmuz01. Tack för det Hårda musen. Plugga i högtalarna, sätt volymen på "stun" och lär bordsgrannen hur hårdrocken skulle låta 1989.
EDIT: Alla banden spelade båda dagarna har några påpekat, jag har uppdaterat texten för att spegla detta bättre. Tack för infon gott folk!
Idag ska vi prata MAGNUM, bandet som enligt Alex alltid levererar live och som har tagit ganska mycket lyssnartid på bekostnad av annat för mig personligen under de gångna veckorna. 1980- och 1990-talen var videons guldålder. På denna tid var MTV fortfarande en högst väsentlig kanal för väldigt många band. När det gällde hårdrocksbanden fick videorna gärna vara storvulna, och man var aldrig rädd för att ta i allt vad man kunde. Stort var bättre. När det gällde MAGNUM vet jag inte om så var fallet, men jag kan ana att det faktiskt var så när jag kollar på nedanstående film.
1985 släppte bandet "On A Storyteller's Night" som blev startpunkten för bandets första storhetstid, 1986 kom Vigilante (som jag inte alls gillar) och 1988 kom skivan från vilken nedanstående låt är hämtad, "Wings Of Heaven". Vid det här laget lirade MAGNUM på de stora arenorna, inte minst klassiska Hammersmith Odeon. Man tog i. Jag tycker att låten Wild Swan är fruktansvärt bra, vilket behövs, för nog skruvar jag lite på mig när jag tittar på videon. Tänk att band såg så här ut - på allvar!
Denna vecka ska vi avhandla luften som tema. Ett inte helt lätt tema får jag erkänna, men en radda finfina låtar fick jag ihop i alla fall.
Vi kör.
Har ni inte lyssnat på ATHEISTs tidiga material så tycker jag verkligen att ni borde göra det. Det är så ljuvligt meckig musik att jag förstår att death metalscenen stod lika förbryllad som inför CYNICs förstlingsverk "Focus". "Elements" var ATHEISTs sista skiva innan det långa uppehåll som bandet hade mellan 1994 och 2006. Låten Air är konstig på precis rätt sätt om ni frågar mig. Den dansar verkligen fram och svänger på ett skruvat sätt. Underbart.
Susanne tipsade mig om DAYLIGHT DIES för ett antal år sedan, och jag föll hårt för bandets "A Frail Becoming" från 2012. Bandets dystra döds är fantastiskt för det mesta. "Dismantling Devotion" från 2006 har en låt, Dead Air som är så vanvettigt mäktig att den är tvungen att ha en plats i veckans lista.
Aces High. Nog sagt, eller hur?
Habil döds utan stora åthävor är vad JUNGLE ROT har stått för sedan dag ett av sin karriär. Det är inte det bästa som har getts ut på några villkors vis, men bandets musik är så gemytligt sympatisk att det är ytterst svårt att inte stampa takten då det bjuds upp till mosh. Från "Fueled By Hate" från 2006 har jag tagit Gasping For Air som har en lika långsam som effektiv refräng.
MECHANICAL GOD CREATION kommer från Milano. Det kan man verkligen inte höra om jag säger som så. Bandets tekniska döds är till stora delar extremt kul att lyssna på. Terror In The Air är en finfin låt med gött sväng och rikligt med techmumma.
DAWN OF DEMISE är ett death metalband från Silkeborg i Danmark. Jag såg dem på Copenhell 2014 och föll likt en fura i farstun för bandet. Nedanstående låt har några år på nacken - 2008 kom den ut för att vara exakt - som en del av EP:n "Lacerated". Trummisen är utbytt sedan dess, men Kim L. Jensens lir skäms verkligen inte för sig, vilket för övrigt gäller övriga medlemmar i bandet.
Välkommen till veckans fredagslista där jag som utlovat kör låtar på temat land i vid mening. Strikt talat består jordens yta till ganska liten del av landmassor - dess betydelse för mänskligheten är dock ganska väsentlig och har gett upphov till minst sagt en radda konflikter.
Vi kör.
En synnerligen kul, och lite apart låt får öppna veckans fredagslista - Promised Land från skivan med samma namn. Jag hade inte lyssnat på plattan på ett bra tag, men nu fick jag chansen. Titellåten är en minst sagt svulstig dänga. Produktionen är storartad och känslan som låten lämnar efter sig är verkligen hemsökande.
Jag vet att det är väldigt många som uppskattar PARADISE LOSTs skiva "Draconian Times" från 1995 (för övrigt året jag tog studenten. Bara en sådan sak). Då fastnade jag inte för bandet. Det hade varit svårt med tanke på att jag inte ens visste att bandet existerade, haha! Ni vet kanske med er att jag föll hårt för bandets "Faith Divides Us - Death Unites Us" och "Tragic Idol" som är bandet senaste alster. "Draconian Times" är dock en fin skiva, även om jag inte kommer att få samma nära förhållande med skivan som rätt många andra. Hallowed Land är låten.
Jomenvisst, DISSECTION slank med även i denna lista - "The Somberlain" heter skivan som var bandets förstlingsverk. Det märks lite grann faktiskt. Det slirar och drar åt lite olika håll, men känslan är helt magisk. Då gör det ingenting att Ole Öhmans blastbeats känns stressade och fillen aningens töffiga. A Land Forlorn är låtvalet.
Nä, inte IRON MAIDEN igen?! Jo, det kan ni slå er på! De allra flesta förknippar "Somewhere In Time" med Heaven Can Wait och Waisted Years, och visst de är ju fina låtar. Men ack så sönderspelade! Då är det betydligt roligare att lyssna på Stranger In A Strange Land som är det självklara låtvalet för denna lista.
MERCILESS och lite döds/thrash från mitten av 1990-talet får avsluta listan. Jag fullkomligt älskar The Land I Used To Walk från "Unbound". Jag blir fan glad i kropp och själ av dylik musik. Det finns till och med ett break med cow-bell i låten för att garantera min fullständiga kapitulation. Lyssna, och inse att detta är musik som är helt briljant.
Tänkte att jag skulle väcka liv i en grej jag körde sporadiskt på bloggen under förra året, nämligen Veckans Youtubeklipp.
Denna veckan så bjuder COGNIZANCE upp till yster ringdans. Om namnet är för er obekant så kan jag berätta att bandet kommer från Leeds, och är - än så länge - osignat. På trummor återfinns, i alla fall som sessionsmusiker Alex Rüdinger som ni kanske kommer ihåg att jag har en liten fäbless för. Han lirade tidigare i THE FACELESS och är rätt vass på vad han gör.
UFOMAMMUT, sug på det ordet ett tag. Rulla runt det på tungan likt ett förhistoriskt skäggdjur som sakta tumlar ut ur en oidentifierad flygande farkost och in i rymdens tyngdlösa svärta...
