Fredagslistan 2025, vecka 20: The Faceless re-visited

 Gott folk!

I veckans lista så ska vi vandra längs med minnenas stigar, och då i synnerhet de stigar som jag trampade på tillsammans med THE FACELESS. 

Bandet har en historia som startar 2004, och då hade jag definitivt ingen koll alls på detta Los Angeles-bördiga band. Nä, mitt intresse startade, och det med besked, ungefär när deras andra platta "Planetary Duality" släpps 2008. Första låten som jag hörde av bandet var Xenochrist och det var bara att inse att det var kört. Jag tror att efter det att jag hade börjat intressera mig för den typen av teknisk döds som inte bara THE FACELESS verkar inom så hade hjärnan marinerats i stigande grad så när "Planetary Duality" släpptes så var det öppet mål. Jag tokdyrkade skivan så till den milda grad att folk tröttnade på att jag tjattipsade om den i tid och otid. 

Det jag gillar med skivan är att den är så otroligt varierad. Här finns det rena renset som man ju förväntar sig, avgrundsdjupa growls och en trummis som blästrar på som om livet berodde på det. Men bandet var inte, och har inte blivit än, rädda för att vårda sina melodier, mest i gitarrerna och att använda sig av andra instrument än de traditionella. 

Avgör själva, för egen del var det helt underbart att gotta ner sig i skivan på nytt. 

Planetary Duality - Tidal

Fyra år senare, och en konsert med bandet senare för min del, kom "Autotheism" en skiva som jag inte har samma varma förhållande till som föregångaren. Eller, det är en sanning med modifikation. När den släpptes tyckte jag att den var för snäll. Jag hade, såklart, grottat ner mig i mycket teknisk döds och ville egentligen att THE FACELESS skulle göra en "Planetary Duality II". Nu gjorde de inte det, och det är jag glad över idag, för "Autotheism" är en väldigt trevlig skiva som jag gärna spenderar lyssnartid på. Produktionen är så jävla fin, och även om inledande låten är, stundtals, lite väl vän så skopar THE FACELESS här upp en delikat anrättning som håller för flera lyssningar. 

2017, och den senaste i bandets diskografi, blev jag överraskad över att den alls kom ut. I likhet med så många andra band inom genren har THE FACELESS dragits med mängder av personalbyten. Den ende som är kvar sedan starten är Michael Keene som också dragits med missbruksproblematik som satt bandet i svårigheter. "In Becoming A Ghost" var, förutom att den alls kom ut, förvånande bra med tanke på allt bandet dragits med. Mycket mer progressivitet, ystra krumsprång och galet bra instrumentellt spel parat med otroligt bra låtskriveri gjorde att jag verkligen gick igång på skivan. Något som jag fortsatt att göra, då det var denna skiva som jag uppskattade mest när jag lyssnade på den igen. 

Gott folk, vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 51: Sista nomineringsomgången!

Gott folk!

Visst är det märkligt hur tiden bara springer iväg? Jag tänkte att det kommer ju hinnas med hur mycket listskapande som helst innan julen infaller, men när jag sitter och skriver detta så är det tre dagar kvar till julafton, och jag har två dagar kvar att arbeta innan jag tar lite ledigt. För Susanne som skulle ha gjort denna veckans lista går tiden lite mer långsamt. Den har en tendens att göra det när man åker på ett helvetesvirus, så därför får ni hålla tillgodo med en lista från mig även denna vecka. Jag tänker ta i med en dräpande lång lista med baserad på de skivor som jag har kvar att nominera till årsbästalistan för 2017. Är ni beredda?

Vi kör!

"Curse Of Conception" - SPIRIT ADRIFT

En no-brainer att ta med den här skivan, då den håller samma standard som debutskivan "Chained To Oblivion" från 2016. SPIRIT ADRIFT är det enda bandet som har släppt skivor som har blivit nominerade två år i rad. Min kärlek till det här moderna doom-bandet har i alla fall befästs så till den milda grad att jag innerligen hoppas att bandbokare på vår sida Atlanten inser hur bra detta är och ser till att vi får chansen att se Nate Garrett med kompanjoner på en scen något närmre än bandets hemmaland USA.

"Malina" - LEPROUS

Snyggt, progressivt, episkt. Tre adverb som fångar hur LEPROUS låter på "Malina". Jag inser fullt ut att detta är musik som inte är för alla - den är polerad ganska mycket, men här finns en innerlig kärna till bredden fylld av känslor - men för oss som inte räds väl producerad musik så är detta ren öronmumma. Jag lyssnade oerhört intensivt på den här skivan när den släpptes i augusti, och har återvänt till den med stigande frekvens under hösten. Varje gång upptäcker jag nåt nytt som jag gillar med skivan!

"Nightbringers" - THE BLACK DAHLIA MURDER

Ett av planetens mest sympatiska band. "Nightbringers" är en skiva som är klassisk TBDM - med en nytändning som fick mig att sätta en betygsåtta när jag recenserade skivan på WeRock. Ystert gitarrspel, fina melodier, och en vokal insats av Trevor Strnad är tre ingredienser som gör "Nightbringers" till en fint sjudande stuvning. Det jag tycker är det bästa med TBDM är att de alltid är väldigt underhållande att lyssna på - det finns en lekfullhet i öset som är svår att få till när det gäller dödsmetall.

"The Rabbit Hole" - THE GREAT DISCORD

Den här skivan har något så pass unikt som ett relevant intro! Dimman är en hemsökande och vacker låt som på ett lysande sätt inleder en lika pretentiös som levererande skiva. THE GREAT DISCORD visar att "Duende" som kom för två år sedan inte var en engångsgrej i fråga om förträfflighet - det här är ett av de mest intressanta banden i landet om ni frågar mig. Fia Kempes röst är en stor del i det - mångsidig och i det närmaste oavbrutet intressant levererar hon en dräpande insats genomgående på "The Rabbit Hole". Kolla in den.

"Urn" - NE OBLIVISCARIS

Från första lyssningen av "Urn" kände jag direkt att NE OBLIVISCARIS var tillbaka med kraft. Jag tappade intresset något med föregångsskivan "Citadel" som kom 2014 efter det att jag helt förbehållslöst fallit för debuten "Portal of I" från 2012. Gillar du progressiv metal så har du förmodligen koll på det här gänget - gillar du inte den här typen av musik så kommer du inte att gilla den formliga explosion av finlir som kännetecknar hela NE OBLIVISCARIS identitet. Du kommer sannolikt att hata "Urn". För oss andra är detta magiskt.

"Strength In Numbers"  - THE HAUNTED

Vi älgar över till THE HAUNTEDs sida av verkligheten. Så långt ifrån finlir som det går att komma? Nja - jag tror säkert att THE HAUNTED vill spela bra, men graden av meckighet är jämfört med föregående band är ju inte densamma. "Strength In Numbers" är en skiva som är djupt sympatisk, den känns lika bra som att återse en gammal vän. Jag är innerligt tacksam för att THE HAUNTED motbevisar mig med att fortfarande göra skivor som känns kul att lyssna på. Att det sen inte är så värst nydanande stör jag mig inte speciellt på, haha!

"Out Of The Voiceless Grave" - THE LURKING FEAR

Tomas Lindberg fortsätter sin strävan efter att vara den mest inspelade death metalsångaren i hela världen. Och Adrian Erlandsson fortsätter att trumma på kvalitetsskivor från 2017. Det här hade kunnat bli hur fattigt som helst, men alla projekt som Lindberg är med i har en innerlig känsla av hängivenhet som är omöjlig att stå emot. Ytterligare en dödsmetallskiva? Inte en chans - detta är så fruktansvärt bra att det sannerligen inte går att avfärda som en alibiskiva från namnkunnigt folk inom den svenska scenen. Jag längtar redan efter mer!

"In Becoming A Ghost" - THE FACELESS

Att THE FACELESS en kommer ut med en skiva kan inte ses som något annat än en triumf. Det hade nästan blivit ett skämt att det snart skulle komma nytt material från ett band som byter medlemmar oftare än andra byter strumpor. Men ryktena visade sig stämma - "In Becoming A Ghost" är dessutom en riktigt bra och udda skruvad skiva. Det finns rikligt med progressiva inslag, symfoniska inslag (kolla bara in Digging The Grave som har klassiska instrument som valthorn och flöjtsolo!) men ändå bibehållen hemmavist i den tekniska dödsmetallen. Intressant så det förslår!

Där har ni det gott folk. En lista på närmre 6 timmar riktigt bra musik! Jag vill passa på att tacka för i år - 2017 har varit ett intressant musikår på många sätt - och för att ni har följt bloggen även detta år. Vi kommer tillbaka 2018 - såklart - och ser fram emot att få tipsa er om mer musik. God jul och gott nytt år!

/Martin

Fredagslistan 2017: Sista nomineringsomgången till årsbästalistan 2017!

Veckans youtubeklipp: Alex Rüdinger får oss att tappa hakan återigen

Tjena. Ni vet ju att jag har kört ett klipp med trummisen i THE FACELESS, Alex Rüdinger innan. Nu har han lagt upp ytterligare ett klipp där han lirar en låt av bandet. Han lägger upp väldigt mycket den killen, men jag tycker att det alltid blir extra intressant när han lirar THE FACELESS-material. Då verkar han få anstränga sig lite extra faktiskt. Och jag förstår honom - The Eidolon Reality är inte en lätt låt. Titta, lyssna och njut - så här ska trummor liras.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

Denna veckan ska vi ta upp den oerhört intressanta andra plattan i ett bands historia. Det är ju lite av en grej med andra plattan som i många fall ställer till det i ett bands karriär - i alla fall om första skivan har varit en hit. Prestationsångesten sätter in med kraft och i många bands fall blir  andra skivan lite av en besvikelse, om nu inte bandet visar sig besitta kapacitet att verkligen skriva musik av kaliber. Och det är såklart några av dessa grupper som vi kommer att prata om denna vecka.

Jag inleder lite nätt, och till mångas förtjusning hoppas jag, med finfina Murders In The Rue Morgue av IRON MAIDEN. Bandet debuterade ju med "Iron Maiden" som även den har stora förtjänster. "Killers" som låten är tagen ifrån är även den en stark platta. Det blev också den platta som blev Paul DiAnnos sista med bandet - på skivan efter "The Number Of The Beast" hade Bruce Dickinson kommit med i bandet och IRON MAIDEN hade i samma veva lyckats skapa ett mästerverk till skiva. Men det är ju en annan historia.

Tror det är många med mig som gillar METALLICA, och då i synnerhet de fyra första skivorna? Precis vad jag trodde. Efter den pubertalt aggressiva "Kill 'Em All" kom "Ride The Lightning" som visar ett band som tagit ett gigantiskt kliv framåt låtskrivarmässigt. Låtarnas mogenhetsgrad är så mycket större om man jämför med debuten att det är svindlande egentligen. Jag har alltid gillat bandets instrumentala låtar, och mest då The Call Of Ktulu som är så härligt episk och, ja, bra helt enkelt.

Sen jädrar höjer vi ambitionsgraden och dänger till med OPETH och deras minst sagt långa ypperliga The Night And The Silent Water från "Morningrise". Jag ska avhålla mig från dåliga skämt om titeln denna gång. Skivan visar på ett band som är så originellt och huserar musiker av sådan kaliber att i alla fall jag baxnar. Mikael Åkerfeldt har ju gång efter annan visat att hans låtskrivartalang är av rang och har egentligen alltid varit det.

BLACK BREATH hade ett rätt bra 2012. De var med på hela avslutningsturnén som NASUM gjorde och nådde då en publik som verkligen fick upp ögonen för just hur bra detta gäng är i livesammanhang. Första skivan "Heavy Breathing" var helt ok, men skivan nummer 2 "Sentenced To Life" är späckad med rejält bra musik. Att denna dessutom liras med en frenesi och uppenbar spelglädje gör ju bara saken bättre. Låtval: Endless Corpse. 

Vi växlar över till tekniska dödsmästarna NILE och deras "Black Seeds Of Vengeance". Fy fan, det är en stänkplatta det! Framför allt är titellåten en djupt imponerande låt så därför har jag valt den.

Lite black metal kanske? DISSECTION hade gjort "The Somberlain", en mycket imponerande skiva 1993. 1995 fortsatte de sin skoningslösa utveckling med "Storm Of The Light's Bane" en skiva som imponerade storligen på mig när jag hörde den första gången. Den har inte slutat imponera om jag säger som så! Låtvalet är Night's Blood bara för att den är så satans bra.

Raskt hopp i genre över till BLACK SABBATH och magiska skivan "Paranoid". Alla låtar på den skivan är bra, så jag hade i princip kunnat välja vilken som. Men då jag alltid har hyst en stor kärlek för War Pigs blir det den. Det blasfemiska svänget är totalt och hänryckande och BLACK SABBATH visade på den skivan att det var ingen lyckträff med debutverket som kom faktiskt samma år som "Paranoid" - 1970. Det säger en del om bandets kapacitet minst sagt!

"Rising" av RAINBOW är en skiva som många gillar, så även jag. Efter det att Ritchie Blackmore hade lämnat DEEP PURPLE kom en första skiva ut under namnet "Ritchie Blackmore's Rainbow" 1975. 1976 dängde bandet till med en klassiker i "Rising". Fy satan vad bra det är.  Det är ju inte bara det att låtarna är magiska, utan insatserna från de inblandade musikerna är synnerligen imponerande. Ronnie James Dio sjunger med ett självförtroende som överbryggar decennierna, Cozy Powells trumspel är svängigt till tusen och gitarrspelet från Blackmore är förträffligt. Låtval: Stargazer. 

Skiva nummer två från THE HAUNTED "Made Me Do It" då Marco Aro hade kommit med i bandet är en av mina favoriter med bandet. Att dessutom Per Möller Jensen hade tagit plats bakom trummorna gör bara skivan än bättre. Silencer har alltid varit en favorit när det gäller bandets låtar, mycket för att Jensen piskar upp en pugilistisk storm på kaggarna som suger musten ur mig. Fortfarande efter ett försvarligt antal lyssningar håller plattan toppklass.

NASUM och "Human 2.0". En knäckande skiva på vilken The Black Swarm återfinns. Kommentar överflödig, eller hur?

THE FACELESS avslutar veckans fredagslista med en låt från "Planetary Duality" - Legion Of The Serpent. Jag gillar verkligen den skivan.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

 

Veckans youtubeklipp: Alex Rüdinger och Iron Maiden i annorlunda skrud

Jag inser att jag slarvat med att lägga upp veckans youtubeklipp ett antal veckor. Det tar vi igen idag med ett antal klipp som i alla fall fick mig att dra på smilbanden.

Alex Rüdinger heter THE FACELESS nya batterist. Det första jag tänkte på när jag såg det första klippet (Xenocrist från "Planetary Duality". Geni.) var att han dels har ett trevligt, och mycket symmetriskt uppbyggt trumset.

Ja, så ska det gå till.

När jag kollade på det andra tänkte jag att här har vi en kille som har lite distans, och som har vett att inse att man kan göra om en ganska glöttig låt som VAN HALENs Ain't Talkin' 'Bout Love till något intressant och kul. Låt mig nu lägga in för min käre vän Anders skull att jag inte vänder mig mot VAN HALEN som band. Jag gillar bandet. Men just Ain't Talkin' 'Bout Love är inte det bästa gruppen gjort. Så.

IRON MAIDEN. Jag lovar att ni inte hört bandet låta som nedanstående klipp. Killen som gjort denna episkt kärleksfulla och djupt berörande version av klassiska The Trooper heter Andy Rehfeldt. Jag tycker killen är geni.

/Martin

Längta!

Förutom TESTAMENTs "Dark Roots Of Earth" är "Autotheism" från THE FACELESS en skiva som jag verkligen ser fram emot att få sätta tänderna i.

Gosigt!

Nu har dessutom skivan fått ett släppedatum - 14 augusti kan man räkna med att jag frossar i teknisk döds så det står härliga till.

/Martin

Nytt från THE FACELESS

Proggressiva death metalbandet THE FACELESS har sedan jag upptäckte bandet via "Planetary Duality" varit ett gäng jag mer än gärna håller koll på. Nu är bandet på gång med en ny skiva som släpps till hösten. En stor förändring kan märkas - sångaren Derek Rydquist är inte med längre - men bandet har tagit in en lirare som verkligen inte behöver skämmas för sig i form av Geoffrey Ficco som klarar av både den rena sången och growlar på ett rent imponerande sätt. I vanlig ordning är det supermeckig musik med vissa melodiska inslag, men ska man gå på låten The Eidolon Reality så tycker jag att THE FACELESS klarar av balansgången att vara svåra utan att bli alltför svårtillgängliga. Det kommer bli intressant att se om resten av plattan håller lika hög klass som nedanstående låt.

/Martin

Årets bästa konserter

Har ni undrat när ni får ta del av årsbästalistan? Jag kommer lägga upp den på WeRock imorgonkväll - exakt tidpunkt kan jag dessvärre inte ge, men så snart jag hunnit hem från jobbet och fått något att äta kommer arbetet att påbörjas. Kan säga nu att det är några ögonbrynshöjare till förstaplatser faktiskt.

I väntan på albumlistan får ni här i likhet med kollega Kim en minilista över årets bästa konserter.

5. TRIGGER THE BLOODSHED, KB Malmö, 22/11

Förväntningarna jag hade på bandet infriades, och trots ett halvbra ljud så trängde bandets kvaliteter verkligen fram - finstämdhet är inte dessa rensekvilibristers starka sida men i larmet framträder låtar så starka att jag golvas.

4. SLAYER, Sonisphere Prag, 19/7

Att få se The Big Four var en stor dröm som blev sann på ett gammalt flygfält utanför Prag. Att Tom Araya i det närmaste stod still och att Hannemann inte helt var med drog ner betyget, men SLAYER skåpade hem segern ändå - Lombardo på ett sinnessjukt spelhumör och en låtlista som höll stilen nästan hela vägen - där har ni nycklarna till en fantastisk konsert.

3. BETWEEN THE BURIED AND ME, Mejeriet Lund, 12/3

Att som öppnande band gå ut och köra ett set på två låtar med en total speltid på runt 25 minuter är modigt - BTBAM fick mig att imponeras av musik så sinnrik, innovativ och omvälvande att jag kände mig som täffad av en rivningskula.

2. THE FACELESS, KB Malmö, 11/1

En av årets bästa konserter skrev jag i recensionen av THE FACELESS imponerande uppvisning på KB i början av året. Teknik, ös, låtmaterial, och ett ljud att döda för drog in som en musikalisk svallvåg över mig. Det var längesedan jag blev så till mig av ett band - men den frenesi och dedikation bandet utstrålade från scen fick inverkan att jag hoppade omkring som en dopad fjortis av glädje.

1. WATAIN, KB Malmö, 29/10

Utan tvekan årets bästa konsert. Konsert känns förresten inte som rätt begrepp att använda om den i det närmaste perfekta leverans världens just nu bästa black metalband bjöd på. WATAINs uppenbarelse visade på att en konsert kan vara något makalöst när det görs på rätt sätt. En klar genomtänkt idé och en hängivenhet på elitnivå gör att WATAIN inte har några konkurrenter inom BM-scenen. De visade det med eftertryck denna kväll.

/Martin

Nytt på Werock

Ny månad - och nya recensioner uppe på Werock.

Det märks att bolagen har ökat upp utgivningstakten, så nästa månad kommer det bli fler plattor som ni kan läsa om än de 7 som ligger uppe för tillfället.

För egen del recenseras VALKYRJA "Contamination" för er som gillar stämningsfull black metal med WATAIN-minnande produktion, debuterande SINS IN VAIN "Enemy Within" som, tro det eller ej, gör att jag stundvis får en liten klump i halsen, samt nya favoriterna THE FACELESS andra album från 2008 "Planetary Duality".

Kollegorna sätter tangenterna i spinn om CONSTRUCDEADs "Endless Echo" med Darkane-bekantingen Jens Broman på sång. EAGLESTRIKE, CREMATORY och WINTER'S VERGE får också slängar av sleven.

In Flames och The Faceless youtube

IN FLAMES blev igår klara för Metaltown, vilket ju får anses vara en stor bokning på en stor festival. Bara för det får ni här "F(r)iend" från live-dvd:n "Used and Abused" - en sådan fruktansvärt bra tolkning av låten att jag får gåshus, framför allt av Fridéns sång.



Och så dagens THE FACELESS. Ljudet är ju inte det bästa om jag säger så, men jag kan inte låta bli att låta er ta del av detta makalösa gäng, haha.

Sakta maler

januaris kvarnar. Fy fan för vintern - och i synnerhet månaden januari som tröskar sig fram långsammare än en döende jättebälta. Inte mycket nytt händer det på skivfronten heller, men några plattor kommer skaffas in till biblioteket trots detta faktum.

SINS IN VAIN "Enemy Within" är det senaste tillskottet till metal som kommer från Helsingborg. Bitvis riktigt bra - recension på Werock i början av februari.



THE FACELESS "Planetary Duality" Fullkomligt makalöst bra progressiv teknisk dödsmetall. Gillar du DECAPITATED och NILE mixat med en nypa CYNIC kommer du, liksom jag, gå igång på denna uppvisning i metal.

Bonecrusher Fest

Yours truly bevistade det knäckande hårda turnépaketet Bonecrusher Fest i måndags på Malmös KB. Bland andra FACELESS, THE BLACK DAHLIA MURDER och CARNIFEX gjorde mos av öronen under en till stora delar mycket bra kväll. Hela recensionen kan läsas här.

Mer listor

WeRocks skribenter har, under ljuva vedermödor, vaskat fram sina 10 personliga favoriter under 2009. Nu, något i efterhand, framstår 2009 som ett riktigt bra år vad gäller metal. Det kan nog ha att göra med att band som BEHEMOTH, och MASTODON har kommit ut med rent utsökta album, ett faktum som märks på skribenternas listor.

Listorna återfinns här.

Veckans tips vad gäller progressiv dödsmetall: The Faceless