Årsbästalistan 2022 - de nominerade, omgång 5

Nominerad: "The Great Below" av KVAEN

En fullständigt idiotsäker nominering. "The Great Below" är en sagolikt bra skiva som med kraft befäster Jakob Björnfot som en av de bästa låtskrivarna i landet. Jag var helt till mig, och drämde i med en betygsnia i min recension av skivan på WeRock. Jag har återkommit till skivan med regelbundna intervall lika mycket i förväntan som oro, för är det något år då jag har tvingats omvärdera skivors förträfflighet så är det i år. "The Great Below" sjuder fortfarande av skaparkraft, och som det verkar nu, håller den fortfarande för upprepade lyssningar. 

Nominerad: "From The Fathomless Deep" av BEHOLD! THE MONOLITH

Ett band som jag först uppmärksammade för deras namn. Ytterst märkligt tyckte jag. Jag lyssnade en del på bandets första skiva, den bet inte, men bandnamnet gjorde att jag mindes den ändå. Med senaste skivan bevisar bandet - i alla fall för mig - att de är mer än ett fräckt namn. "From The Fathomless Deep" är en bedövande intressant skiva med otroligt bra gitarrspel, stämning och ett satans driv. Kanske lite konstigt att bli så yster av en stoner/sludge-skiva, men försök att sitta still under Spirit Taker om ni kan!

Nominerad: "Portal Tombs" av MASS WORSHIP

En skiva som det skaver och gör ont att lyssna på. Och ändå är den så svår att få nog av. Tro mig, jag är inte ett vitten masochistiskt lagd, ändå dras jag till den här skivan. Den krossar på ett oerhört intensivt sätt, och lyckas också bidra med vansinnigt fina melodiska inslag. 

Nominerad: "Complete Control" av MISERY INDEX

Som vanligt är det svårt att stå emot när MISERY INDEX släpper nytt. Så blir det även denna gång. "Complete Control" har allt som jag älskar med bandet. Ett helvetiskt driv, sväng, tyngd och framför allt genomgående starka låtar. Bandet har i min bok inte släppt en dålig platta. Skönt att kunna konstatera att det är så även denna gång. 

Nominerad: "Hiss" av WORMROT

Ett av världens bästa grindcoreband släpper nytt, då kan ni räkna med att skivan dyker upp i nomineringarna. WORMROT har gått från klarhet till klarhet under hela sin karriär. "Hiss" lär bara befästa bandet som ett go-to-gäng som alltid levererar kvalitetsgrind. De gör det inte enbart med att vara genrekonformistiska. "Hiss" är till brädden fylld med ystra krumsprång som bryter mallen på oerhört bra sätt. 

Nominerad: "Erebos" av VENOM PRISON

En känslomässigt drabbande skiva med en otrolig sånginsats av Larissa Stupar. Variationen är slående, ändå känns den så hemtam med tanke på vilken musikalisk inriktning VENOM PRISON har haft innan. En skiva som jag lyssnade på i stort sett oavbrutet inför släppet. 

Nominerad: "Woe" av AN ABSTRACT ILLUSION

En skiva det är oerhört svårt att sluta lyssna på. Jag har bara befästs i min uppfattning att detta är en svinbra skiva då Sweden Rock Magazine dissade den, haha! Nä, i all seriositet - AN ABSTRACT ILLUSION har här gjort sin, hittills, bästa skiva i karriären. Den är vindlande, förförande, ful, vacker och helt fascinerande. Att det drar och bänder åt alla möjliga håll och kanter är en av plattans styrkor, för här finns den berömda röda tråden rakt igenom. Jag är helt övertygad om att "Woe" kommer att dyka upp i många årsbästalistor. 

Nominerad: "Moribund" av IN APHELION

I mars var jag helt till mig när den här skivan kom. Variationen, närvaron, känslan av att varenda ton var livsnödvändig - allt sammanföll till en magisk lyssnarupplevelse. "Moribund" är en fruktansvärt bra skiva som vibrerar av känsla. Precis som med "Woe" har den en röd tråd som gör skivan till en helhetsupplevelse. 

Detta var det sista av nomineringsinläggen - min årsbästalista kommer ni att kunna ta del av på WeRock.nu den 3/1 2023. 

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 18: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Dags för en ny omgång av ny musik som jag tycker är värda er tid, uppmärksamhet och i vissa fall pengar till och med! 

Vi kör!

När DARKANE släpper nytt, då gör man klokt i att lyssna. Och det säger jag inte bara av lokalpatriotiska skäl - när bandet släppte första låten från kommande "Inhuman Spirits", bandets första skiva på hela 9 år, ja, då gick en hel massa band och enskilda bandmedlemmar fullständigt bananer i kommentarsfält av pur glädje. Och vi har goda anledningar till att se fram emot skivan. Titellåten är en ren så kallad scorcher. Videon är ju modell 1 A, men låten - herrejävlar! DARKANE skämmer bort oss med en ljuvlig tvåtaktare där jag inte bara gillar det rent tekniska liret, utan också hur fantastiskt det låter om bandet. Att få tillbaka Lawrence Mackrory har gett inte bara en grym sångare åt bandet, uppenbarligen. 

WATAIN - ett band som jag har hissat, aldrig dissat, men ibland tappat sugen på. Jag gissar att det är fler än jag som dyrkar "Sworn To The Dark" och "Lawless Darkness", men inte känner lika starkt kring "The Wild Hunt" och "Trident Wolf Eclipse"? Det var med den känslan jag gick in i storvulet betitlade "The Agony & Ecstasy of Watain". Som ni förstår så går jag igång på skivan. Rejält till och med. Här finns en angelägenhet som känns i det närmaste brinnande. 

Jag hade ju med WHITE WARD i "Ukraina Represent!"-listan, då med skivan "Love Exchange Failure", en skiva som är svinbra. Med tanke på den rådande situationen i Ukraina så trodde jag verkligen inte att bandet skulle släppa nytt inom en snar framtid. Jag är extremt glad att detta devianta black metal-band rättade mig med kraft i detta mitt tänkande. Leviathan är från kommande plattan "False Light" som släpps den 17 juni, är av kalibern att jag börjar salivera med tanke på att om hela plattan ligger på denna nivå, ja, då kan det bli fråga om årsbästalisteplacering. Desperation, skönhet, pisk och sväng - WHITE WARD går loss med hela verktygslådan. 

Progressiv death metal. Ni vet att jag är svag för det, och när jag noterade att Linus Klausenitzer och Sebastian Lanser lirar bas respektive trummor i OBSIDIOUS, ja, då blir ju resultatet därefter. Jag flyter fram med den här låten i lurarna, så bra är den. 

MISERY INDEX släpper nytt. Min reaktion: ta mina pengar! Det här bandet som tycks ha kapaciteten att bara göra bra skivor har förgyllt örongångarna i så riklig mängd att man baxnar. För mig med lite insyn så kan jag bara säga att om man gillar det här bandet sedan innan, så är det bara att bereda sig på ytterligare en rensfest av stora mått när skivan "Complete Control" släpps nästa fredag. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 18: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2019, vecka 7: Nytt och noterbart - igen!

Gott folk!

Det blir ytterligare en fredagslista på temat nytt och noterbart - mest som ett uppenbart försök från min sida att ta mig upp i sadeln och lyssna på metal på allvar, och då av nyare snitt. Jag tror uppenbarligen fortfarande att det är 2018, och håller fortfarande på att gotta mig åt all bra musik som kom förra året.

Vi kör!

Jag börjar lite lätt med mäktighet från holländska WITHIN TEMPTATION. Ni kan ju själva gissa vad som hände när jag hade lyssnat på Supernova. Nä, jag kräktes inte. Snarare bejakade jag min dåliga självdisciplin och betade i rask takt av bandet liveföreställning "Black Symphony" på grund av att den är så satans snyggt gjord. Och mellansnacket är på holländska. I alla fall - Supernova är en, såklart, svinsnyggt proddad låt som stryker mycket medhårs. Inga överraskningar med andra ord, men ack så trevlig!

Finland! Tänk så mycket det landet har som vi kan vara avundsjuka på. Sjukt imponerande bibliotek med atmosfäriska utlåningssiffror, ett imponerande skolsystem med proffsiga lärare som tjänar bra, bastu på riktigt, och knäckande musik. Tekniska dödsarna i DE LIRIUM'S ORDER har vi haft i fredagslistan innan - och jag kan bara säga att de levererar godset (för att prata JUDAS PRIESTISKA) även denna gång. Hela Orion's Cry är ett smörgåsbord av delish för oss som älskar teknisk döds. Med den stora skillnaden att här står stämningen i centrum. Visst finns här finurligt och snirkligt gitarrspel, men också inslag av CYNIC och sakral sång. Plus ett gitarrsolo så bedövande snyggt och mångfacetterat att ni kommer att smälla av. Smälla av säger jag!

SOEN har ju växlat ut något massivt med åren - det är ytterst svårt att inte falla för det här bandets känslosvallande musik, för de gör det bättre än de flesta. Jag håller på att gotta mig något oerhört åt "Lotus" som känns som ytterligare ett album med verkligt stark musik från bandet. Joel Ekelöf på sång har hänfört på platta efter platta, och här släpps hans röst fram i all sin prakt. Det är oerhört vacker och stämningsfull musik som gjord för att ta sig igenom februari med.

10-års jubilerande DOWNFALL OF GAIA har inte bara lyckats sätta den grekiska modern till titanerna på metalkartan, de har också visat att tyskar faktiskt kan leverera black metal av verkligt hög kvalitet. Det är, såklart, alltid visst tuggmotstånd som i alla fall jag förväntar mig, men helt otillgänglig är denna musik inte. För oss som gillar atmosfärisk black metal med viss puls så är DOWNFALL OF GAIA helt ypperliga.

Ja, det blir mer MISERY INDEX, på grund av, tja, behövs det nåt skäl egentligen?

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 7: Nytt och noterbart - igen!

Fredagslistan 2019, vecka 3: Nytt och noterbart

Gott folk!

Nytt år - ny musik! Känns riktigt gött att få inleda mitt fredagslistande med en packe ny och rejält förtjänstfull musik som -likt så många listor vi gjort - spretar åt alla möjliga håll och kanter.

Vi kör!

EVERGREY släpper nytt album nästa fredag, och det är inget dumt album alls kan jag berätta. Redan nu har bandet bjudit på en del smakprov som bör få er att se fram emot skivan. Det senaste i smakväg är låten Weightless som verkligen är en helt lysande låt, helt späckad med det som EVERGREY är riktigt bra på: känsla! Tro nu inte att detta är en såsig historia - långt ifrån det - för Weightless är med EVERGREY-mått en fartfylld låt med fint driv, och med en refräng som är helt ljuvlig. Att bandet dessutom har den goda smaken att ha ett mellanparti som drar åt det proggigt taggiga hållet gör att jag utan tvekan kan utnämna Weightless till en av de starkaste låtarna på "The Atlantic".

Här kommer den kanske mest aparta låten i denna lista. BRASS AGAINST är ett politiskt artistkollektiv som oftast uppträder i form av ett brassband. Jag vet med mig om att detta verkligen inte är för alla, men jag tycker att detta är så satans bra! Jag har valt en cover som bandet har gjort på RAGE AGAINST THE MACHINEs Wake Up, och det svänger som fan. Jag har alltid varit svag för blås, och här får jag verkligen mitt lystmäte fyllt till brädden.

Jag vet inte hur det är med er, men själv går jag alltid runt med en längtan efter mer musik från MISERY INDEX. I början av mars, faktiskt på internationella kvinnodagen, kommer bandet släppa "Rituals Of Power", och när jag lyssnar på titellåten så ökar bara min längtan än mer. Lite andra element än det sinnessjuka röj som är bandets signum - en hel del riktigt snygga harmonier och en lite annan känsla - än vad bandet har bjudit på innan. Det är fortfarande fokus på förkrossande tyngd och ilskeprojektion så att bandet skulle ha vikt ner sig, den tanken får en överge.

När jag lyssnar på NAILED TO OBSCURITY så dyker alltid orden "tysk melankolisk stadga" upp i skallen. Det här gänget vet, oftast, hur en slipsten som maler ut melodisk doom med dödsinslag, skall dras. Tears Of The Eyeless från nya "Black Frost" är verkligen ett fint exempel på det. Gosse, vilka slingor som bölas fram av Volker Dieken och Jan-Ole Lamberti! Hela låten invaggar mig i en känsla av ömt omhändertagande - lite som en kompis som alltid finns där på ett oerhört självklart och kravlöst sätt. På det hela taget så upplever jag NAILED TO OBSCURITY som ett band som jag allt oftare återvänder till, vilket ju får sägas är ett gott betyg.

Ni får ursäkta mig att jag tar med en slamkrypare i form av SULPHUR AEONs "The Scythe Of Cosmic Chaos" då den kom ut den 21:e december förra året, men den här skivan tar lite tid att sätta sig in i. Faktum är att vi hade en intern diskussion inom WeRocks redaktion om skivan skulle hinna få tillräckligt med speltid för att ta sig in på årsbästalistorna. Hur som helst är det här tyska gänget föremål för en hel massa hejarop och glada tillmälen on the interwebs. Och jag kan förstå det, för trots att det finns flera inslag som känns igen från andra band, så mejslar SULPHUR AEON ut musik som ändå känns speciell och som har en helvetisk närvaro. Jag vet att jag kommer att återvända till den här skivan ofta under 2019, och förmodligen förbanna att jag inte tog med den på min årsbästalista, haha!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 3: Nytt & Noterbart 

Fredagslistan 2015, vecka 11: Rens

Godmorgon!

Var det lite svårt att vakna i morse? Nästa gång som dylikt inträffar - sätt igång denna veckans lista så garanterar jag att du vaknar. Alternativt får en sprängande huvudvärk. Denna veckans lista är en hyllning till musik som exekveras av band som är mästare i rens. Det kan tyckas att det är enkelt att leverera musik som karakteriseras av att ränna rätt in i en vägg av valfritt beständigt material. Det är det inte. Att kunna lira fort och hårt är det många som kan däremot - att skriva minnesvärda låtar fyllda till bredden av memorabilitet är en helt annan sak. Banden som är representerade i veckans lista är samtliga extremt duktiga på detta.

Vi kör.

Vi öppnar lite käftsmällsartat med ORIGIN och ett nummer från deras senaste skiva "Omnipresent". Jag minns med glädje bandets konsert på Stengade 2012. Maken till mosning har jag sällan varit med om. ORIGIN är ett band som det är lätt att avfärda som ett gäng som "bara" blästrar på. Till stora delar är det så, men senaste skivan är ett exempel på hur bandet verkligen har flyttat fram gränserna för sitt musikaliska skapande. Men det tar tid att upptäcka. Ta gärna den tiden på er och jag garanterar att ni kommer fatta bandets genialitet.

PSYCROPTIC är ett fantastiskt band från West Hobart, Tasmanien. Jag ser oerhört mycket fram emot bandets kommande skiva. Den är självbetitlad, vilket ger mig stora självan. När band döper skivor efter sig själva, då kan det bli bra - men det kan bli totalt magplask. Om The World Discarded är en fingervisning om hur det kommer att låta så bör bandet inte ha något att oroa sig för. Pisksväng är en term som jag önskar att jag fick tillfälle att använda oftare. Här kan jag använda det med råge. Underbart.

CRYPTOPSY från Montreal lirade för ganska många år sedan på Malmöfestivalen. Jag var där primärt för att kolla in TESTAMENT och fick på köpet en uppvisning i bastrumsmatter av den grövre kalibern. Då föll det platt för mig. Tack och lov uppskattar jag bandet bättre nu. Boden heter låten. Jo, jag skulle kunna tramsa hur mycket som helst om låttiteln, men nöjer mig med att konstatera att det är gött röj genomgående.

DECREPIT BIRTH tar för lång tid på sig mellan skivor. Jag lyssnade i stort sett sönder "Polarity" från 2010. Riktigt bra skiva. Sedan dess har det varit tyst från bandet på skivfronten. Jag såg bandet i New York för 3 år sedan. Magiskt bra. Solar Impulse blev från lyssning ett en favorit. Framför allt gitarrarbetet imponerar.

Traitors från skivan med samma namn. Den är tung på skiva. Live växer den ytterligare, det tror jag nog de flesta som sett bandet kan skriva under på. Jag minns gärna tillbaka till bandets konsert på Full Of Hate-turnén i Göteborg 2012. Pulvriserande var ordet.








/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 11: Rens

Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 20, nr. 21, nr 22

Nominerad: "The Killing Gods" - MISERY INDEX

Jag var till mig i trasorna när jag fick tillgång till Baltimoresönernas senaste skiva. Jag brukar bli det när det gäller MISERY INDEX. Denna gången fick jag dock ta fram de stora orden och jag skrev att

”The Killing Gods” är skivan som bör, om det finns någon rättvisa, skicka bandet upp på nästa hierarkiska nivå när det gäller scentid. MISERY INDEX övertygar nämligen så till den milda grad att det bara är att konstatera att väntan var väl investerad tid då ”The Killing Gods” är bandets starkaste material till dags dato. Hatten av!

 Nominerad: "Eyehategod" - EYEHATEGOD

Efter sju sorger och åtta bedrövelser pressade EYEHATEGOD ur sig ett album. Och vilket album sen! Jag gick bananas över skivan efter de första genomlyssningarna - och då ska ni veta att jag inte brukar uppskatta denna typ av musik - och var fullt beredd att placera skivan på plats 1 på min årsbästalista. Jag har sansat mig lite - men skivan är i skrivande stund fortfarande med i racet om placering på listan. Precis - jag har fortfarande inte spikat den om ni nu trodde det, haha!

Nominerad: "Citadel" - NE OBLIVISCARIS

Högt emotsedd skiva för egen del. Föregångsskivan "Portal of I" fick plats 8 på årsbästalistan 2012, även det ett svinartat starkt år. Australiensarnas framfart retar gallfeber på en hel del - det vet jag - och jag blev inte alls förvånad över att ingen av skribenterna på Close-Up hade med varken "Portal of I" eller "Citadel" på sina listor. För oss som uppskattar låtar med extra allt och stora pretentioner är detta bandet att gå till.

NE OBLIVISCARIS visar på ”Citadel” att de är ett band med ohygglig potential och även i fall de inte riktigt når upp till de extrema kvalitetshöjder som ”Portal Of I” gjorde så är ändå ett betyg på den övre delen av skalan väldigt befogat. 



Gott folk - detta var de sista nomineringarna till årsbästalistan 2014 och jag passar på att ytterligare en gång önska er god jul!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 36 - Starka skivor 2014

Godmorgon!

Fredagslistedags igen, och jag tänkte att vi skulle börja starkt bara för att. Denna vecka tar jag mig an ett gäng skivor jag redan nu tycker bör betraktas som omistliga att dryfta när det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli aktuellt att prata årsbästalistor. Jag vet att det alltid verkar som det innevarande året framstår som det bästa när det gäller skivor, men 2014 framstår redan nu som ett vanvettigt starkt år, och då ska vi tänka på att det ligger en hel del skivor i pipelinen som jag vet håller groteskt hög nivå. Exempel? CANNIBAL CORPSEs "A Skeletal Domain" - fy satan säger jag bara!

Vi kör.

Ni vet att jag är svag för teknisk döds. SOREPTION har med både föregångsskivan "Deterioration Of Minds" samt årets "Engineering The Void" skrivit in sig som ett band i den absoluta världseliten i denna subgenre. De har gjort det med en kompromisslös strävan att skriva brutalt teknisk musik som även fastnar för andra saker än tekniken. Här finns det ett sväng, ett driv och en mer än lovlig låtskrivartalang som inte många band gör bättre. Jag skulle tro att "Engineering The Void" kommer finnas med på fler årsbästalistor när det lackar mot jul.

 Släpig doom? Jo, faktiskt. Under min föräldraledighet upptäckte jag att jag faktiskt kan lära mig att uppskatta subgenrer som jag tidigare inte har fastnat för. Brittiska THE WOUNDED KINGS skiva "Consolamentum" har fått försvarlig speltid hemmavid då bandet lyckas hålla mitt intresse uppe med "rätt" typ av släpighet och en gastkramande närvaro av, ledsamt nog, avhoppade sångerskan Sharie Neyland. Det är mäktigt, murket och ack så melankoliskt magiskt att jag verkligen tycker att ni måste kolla upp denna skiva!

HOUR OF PENANCE är ett band som med årets "Regicide" kavlar ut en rensfest så magiskt bra att det bara är att lyfta på hatten. James Payne är framför allt mannen att hålla koll på. Trummisens lir är lika tajt som det proverbiella frimärket jag så ofta brukar ta upp när det gäller dylik musik. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva att jag under en period drömde om musiken nästan varje natt.

Southern Discomfort i form av EYEHATEGOD svårligen framarbetade och från andra sidan graven frammanande trumspel på självbetitlade skivan från mitten av året. Hade ni frågat mig för bara ett halvår sedan om jag såg fram mot denna skiva skulle svaret ha blivit nä, verkligen inte. Men musiken talar för sig själv - bandet visar med all önskvärd tydlighet vad ordet sväng innefattar i sin bästa bemärkelse. För de som sedan tidigare gillade bandet har jag svårt att tänka mig att man inte tyckte att 14 års väntan var värt varenda minut. För oss andra är "Eyehategod" en mer än lovligt stark startpunkt.

MISERY INDEX fortsätter att leverera skivor av rang. Detta kan vara det mest stringent genomarbetade albumet från baltimorerensarna. Att man tagit god tid på sig (3 år, en evighet i subgenren) att jobba fram skivan märks. Varenda låt passar in i en helhet, men klarar av att stå på egna ben också. Gillar man bandets musik sedan innan är det bara att dyrka loss - för er andra är det bara att gratulera till att ha en mer än lovligt god startpunkt att börja med.



/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 36 - Starka skivor 2014

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Så här i slutet av året är det ju mycket fokus på listplaceringar i samband med årsbästalistor. Jag lämnade in min tidigare i vecka så nu kan jag i alla fall släppa denna kärvänliga kvarnsten. Men i alla fall - jag började fundera på vilket tema som veckans fredagslista skulle ha. Och för att göra det enkelt för mig så bestämde jag mig för att göra en lista med siffor i låttitlarna. Bara för att liksom.

Vi kör.

Jo. Jag öppnar listan med 22 Acacia Avenue. Jag kunde inte låta bli faktiskt. Jag har valt versionen från finfina "Live After Death" (originallåten ligger som ni säkert redan vet på "The Number Of The Beast"). Jag gillar, föga förvånande, fortfarande "Live After Death". Det var den första liveskivan bandet gav ut, den första liveskiva (tror jag) som jag faktiskt köpte. Och ja, jag har kvar den. På vinyl.

Ett av världens bästa band. Ni vet att det är så. Den räcka av skivor som bandet gav ut från 1990 års "Cowboys From Hell" tills det att bandet lade ner står sig fortfarande som ett mäktigt vittnesmål över prick hur hård, bra och framför allt svängig musik kan vara. 25 years från "Far Beyond Driven" tog jag för att den är just svängig, hård och bra. Och innehåller rätt så sjukt gött kaggelir från Vinnie Paul.

Hangar 18. Tagen från den tiden då MEGADETH skrev bra musik. De har enligt min mycket ringa mening aldrig varit så bra som på "Rust In Peace". Hangar 18 har i huvudsak en grej som gör att den är tokbra: den fullständiga gitarronanin i slutet på låten. Gudars skymning säger jag bara - Mustaine och Marty Friedman går loss som bara attans. Underbart.

6:00 från "Awake". Enda skivan Mike Portnoy använde sig av ett trumset från Mapex istället för Tama. Så nu vet ni det. Efter den pyramidala succé som "Images And Words" utgjorde för bandet var det dags för uppföljare. Jag var mycket skeptisk. Jag dyrkade föregångsplattan och tyckte att "Awake" var ok. Först på senare år har jag märkt att detta faktiskt är skivan jag återvänder mest till i bandets numera rätt digra diskografi.

99. Dolving tillbaka, låtskriveriet brutalt bra. Ett jävla härj. När "rEVOLVEr" kom då var THE HAUNTED kungar i rätt mångas tillvaro. Jag kommer tydligt ihåg att jag först lyssnade på skivan på numera nedlagda Folk å Rock i Lund där jag vid denna tid pluggade. Jag höll på att smälla av.

 PYRAMIDO är i stort sett det enda riktigt konsekvent långsamt lirande band jag verkligen gillar. Så då fattar ni att det är värt rätt mycket när jag säger att finfina, malande och frustande 2 Years 8 Months 21 Days från "Salt" är värda er uppmärksamhet.

MISERY INDEX är ett fantastiskt band. Live är de inte att leka med, det tror jag att alla som var på Full Of Hate-turnén kan skriva under på. Gosse vilken brutalslägga den konserten var. Från "Heirs To Thievery" (mycket bra skiva f.ö.) har jag tagit The Seventh Cavalry. 

 CANNIBAL CORPSE. Skiva: "Kill" (den är vad den heter). Låt: Five Nails Through The Neck. Räcker så eller hur?

DARKANE. Ett svårt underskattat band som befolkas av inte bara trevliga snubbar - de kan lira linnet av ganska många. Bara introt till Execution 44 får mig att börja salivera. Jag tycker fortfarande att "Demonic Art" som låten är tagen ifrån tillhör de tre bästa skivorna bandet gjort. Har ni inte kollat in denna än så tycker jag verkligen att ni ska göra det.

Listan avslutas av IN FLAMES. Och denna gång är old-schoolloggan befogad då låten i fråga, Episode 666 är tagen från "Whoracle" som kom 1997. På denna tid skötte Gelotte faktiskt trummorna och gitarristerna hette Jesper Strömblad och Glenn Ljungström. Anders Fridén sjöng helt annorlunda. Allt var egentligen annorlunda - utom bandets sinne för att skriva bra låtar.





/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Nytt på WeRock - a. k. a. Pappaledighet my ass!

Kollega Robert "Chief Rebel Angel" Gustafsson lade en kommentar om det var detta jag menade med pappaledighet från redaktörsarbetet på WeRock när jag hade lagt upp recension nummer fyra (av Hypocrisys kommande "End Of Disclosure") på vår Wiki inom loppet av lika många dagar och dessutom meddelade att jag hade en intervju på gång med Peter Tägtgren. Nu är det en e-postintervju, så Peter gör det mesta av jobbet själv (för vilket jag är honom evigt tacksam f. ö) och ni får vänta med att läsa recensionen ett tag till.

Vad ni däremot kan läsa redan nu om ni känner för det är recensioner av undertecknad av CLUTCHs "Earth Rocker" ojämförligt den svängigaste skivan denna recensionsomgång. Gillar man bandet sedan innan kommer man inte gilla det mindre när man hör plattan. Svinbra!


Dessutom:  MISERY INDEXs "Live In Munich", som inte når hela vägen fram som liveplatta betraktad och OMNIUM GATHERUMs "Beyond" (ta fram näsdukarna, det är lika vemodigt som vanligt) samt BULLET FOR MY VALENTINEs "Temper Temper" som just Robert satt tänderna i.



/Martin

Full Of Hate-tour Bildspecial, recension och nya recensioner

Vi kör ett blandat inlägg idag. Gör en Chief Rebel Angel och bjuder på en bildspecial från tisdagens Full Of Hate-turné med CANNIBAL CORPSE, BEHEMOTH, LEGION OF THE DAMNED, MISERY INDEX, SUICIDAL ANGELS och NEXUS INFERI på Trädgår'n. Recension av spektaklet hittar ni här.

Nya recensioner av släppen från  ASPHYX, WORDS OF FAREWELL, MAMMUT, ANACHRONAEON, NAPALM DEATH, TERRORIZER, och  DYING HUMANITY.

Nu kör vi!

SUICIDAL ANGELS

MISERY INDEX

LEGION OF THE DAMNED

BEHEMOTH

CANNIBAL CORPSE

Vi kör ett litet videoklipp på det också tycker jag. Ljudet är inte det bästa, men ni får i alla fall en sjyst återgivning av den sinnesjuka kraften i den trallvänliga dängan Fucked With A Knife.

/Martin