Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Powerballader, ett lika älskat som hatat ämne? Som ni förstår så sällar jag mig idag med eftertryck till camp powerballad, och det kanske kommer som en överraskning, eller inte. Min kärlek till melodier har i alla fall inte blivit mindre med åren och i just powerballader kommer dessa ofta fram med stor styrka. Nu kanske ni tror att det bara blir låtar om kärlek? Jo, någon blir det ju, men powerballader är fyllda med ämnen som sorg, ensamhet, döden, att göra slut och en hel massa andra mer eller mindre mörkare ämnen. Att välja ut fem låtar var lättare sagt än gjort, för satan vad det har balladerats under åren inom metal. Det fanns en del låtar som jag känner har gjort sitt i alla fall i fråga om att ramla in på listan. November Rain, Cemetary Gates, Is This Love?, Fade To Black och Mama, I'm Coming Home är alla rungande låtar som vi har hört till leda, och som med lätthet brukar kvala in på listor över de 100 bästa powerballaderna inom den hårdare musiken.
Vi kör!
Såklart måste jag inleda veckans lista med ytterligare en krossande cover från kanske världens bästa coverband, AT THE MOVIES. Här går bandet loss med den äran på When You Say Nothing At All och lyfter den till den övre stratosfären. Speciellt uppskattar jag att Pontus Norgren smyger in ett stycke av Kee Marcellos solo från Superstitious. Överlag så vet ni ju att jag inte kan få nog av det här bandet. Prick allt de gjort har varit så jävla nöjsamt att lyssna på, och får jag önska en enda grej som ska hända efter pandemihelvetet är över så är det att AT THE MOVIES anlitas till ett gig på The Tivoli i Helsingborg. Det hade blivit en klassisk fest om något.
Ytterligare ett band med rötterna från Helsingborg, och ytterligare en cover. The End Of Heartache görs från början av KILLSWITCH ENGAGE, men deras version har jag inte lyssnat på. För jag tror helt ärligt att SINS IN VAIN gör den så mycket bättre. Jag älskar prick allt med den här versionen. Produktionens fantastiska gitarrljud, Linneas sång, och det fantastiska tempot i låten.
Silent Lucidity från "Empire", skivan som följde upp "Operation: Mindcrime". En fin, ömsint låt från en skiva som jag oftare väljer idag framför den extremt framgångsrika konceptplattan från 1988.
Dags att uppa anten tycker ni kanske? Och vad passar då bättre än att kötta på med det SKID ROW som Sebastian Bach frontade? Jag köpte "Slave To The Grind", och tycker fortfarande att det är en väldigt bra skiva. In A Darkened Room är en fet, svulstig och väldigt traditionell powerballad som det är vansinnigt svårt att inte tycka om.
När WASP var som mest i ropet och sågades/hyllades i massmedia i Sverige, då lyssnade jag på annat. Men jag tyckte att bandet verkligen var värt att kolla in 1992 då de släppte "The Crimson Idol", för jag gillade verkligen låten The Idol så otroligt mycket. Och det har jag fortsatt att göra. Den är ett episkt mästerstycke med så mycket känslomässigt löd att jag baxnar. Att vi i videon dessutom får se Frank Banalis (han dog för övrigt förra året) rent orimligt separerade bastrummor är bara en bonus.
Jaja, jag vet att jag sålde in detta med en rolig rubrik och den kommer inte att motsvaras helt i texten nedan. Så bli inte besviken, eller kom åtminstone inte och säg att jag inte varnade.
1984 kom helvetet till byn när skräckrockgruppen W.A.S.P. besökte Sverige. Vi har skrattat och ironiserat över detta besök sedan dess, mest p.g.a. de närmast absurda proportioner det pyttelilla bandet W.A.S.P. gavs i just vårt lilla Hem Och Skola-land. Dessutom finns det ju ingen direkt uppsjö av filmer från bandets tidiga år så de få minuterna vi fick genom Barnjournalen från Stockholmskonserten får vi fortfarande leva på. Nu finns det förvisso en bootlegfilm från Göteborgskonserten, men den hålls så nedrans hårt i att den aldrig lär se dagens ljus tyvärr. Ah well.
Dagarna efter Sverige åkte W.A.S.P. till Finland. Egentligen finns det inte hur mycket som helst att säga om de tre spelningarna de gjorde, förutom att de spelade i så små byar. Visst, de började turnén i Helsingfors, såklart, men sedan åkte de lite norr- och väster ut till lilla Huittinen och sedan styrde de kosan österut och lite mer norrut till den väldigt lilla byn Kaavi. I Kaavi bor det strax över 3000 personer så man måste beundra modet hos promotorn som kände att "fan, borde vi inte få hit den där gruppen ändå".
Jag tänkte i denna stund emellertid uppehålla mig en stund vid konsert #2 - Huittinen (eller Vittis, som staden heter på Svenska). Huittinen är en stad på drygt 10000 invånare och centralorten heter Lauttakylä med strax över 6000 invånare. Vad är det då som gör att mitt fokus hamnar på just denna spelning av dessa tre, jo - någon gång på eftermiddagen så laddade någon i byn videokameran för att på aftonen bege sig in till sporthallen Huhkolinna. Därför har vi faktiskt lite film från just denna annars så anonyma ort, 22 minuter närmare bestämt. I många år har filmens ursprung famlat i blindo, i listor kallats för bara Finland, eller Helsinki Kulttuuritaalo (de spelade som sagt i Helsinki men inte på Kulttuuritaalo) eller, på senare år, Lauttakylä. Och det var just Lauttakylä som knäckte hästens gris som det heter, när jag nu bestämde mig för att forska lite i det hela eftersom Lauttakylä alltså är en del av Huittinen,.
Jag kikade dessutom runt lite på de olika arenorna och en snabb bildgoodling på Helsinkis Leppako (som var stället de spelade på) vittnar om att filmen inte är inspelad där. Scenen är betydligt högre än publiken och det finns ingen avsats på högersidan som skulle ha kunnat orsaka att filmen ser ut som den gör. Se bild på Discharge live at Leppako 1983 HÄR.
Men Kaavi då? Nu blir det kanske lite mer troligt. Det står faktiskt 13/10 i själva filmen i början vilket förvisso är Kaavi-spelningens datum men vilket också absolut inte behöver betyda någonting. Bootleggers är välkända för sina felaktiga datum och just detta är dessutom tillagt i efterhand, ungefär som Kiss Stockholm 1980 som är filmad i Göteborg...suck. Men själva idrottshallen Iloharju har till viss del rätt förutsättningar (klicka HÄR), men saknar även denna någon form av avsats på sidorna.
Och, om jag får ha fördomar, exakt hur många personer fanns det egentligen i Kaavi 1984 som faktiskt hade intresse av att se W.A.S.P. och utöver detta inte bara intresse utan även möjlighet att filma dem. Ja vem vill veta. Så kommer vi till Huittinen och deras lilla sporthall Huhkolinna (INGÅNG). Nu faller det på plats. Dels är det en söt liten idrottshall som uppenbarligen ar dansande tanter i sig emellanåt (KLICKA PÅ EGEN RISK), dels ser vi klart på den HÄR suddiga bilden att det finns en tydlig avsats till vänster i bild. Om vi föreställer oss att filmaren stått där och att scenen varit längst till vänster (alltså utanför bilden) så säger vi Simsalabim och filmens utseende stämmer bra överens med arenans layout.
Nu säger jag inte att detta är en exakt vetenskap, men av allt jag hittat att döma så är filmen inspelad i Huittinen, Finland den 12/10 1984. Kom gärna med mothugg i form av solida bevis, speciellt om du har en masterkopia på filmen som just nu inte verkar finnas i bättre kvalitet än nedan. Synd, eftersom det finns så lite film från detta fina år, men vi får som sagt glädjas åt det som finns.
En bonus när man är konsertsamlare är att det ibland singlar ner en liten liten yttepyttemumsbit från ingenstans. I ungefär hundra år (eller åtminstone 16) har vi levt i misär med ett liveklipp som borde sett bättre ut. När skräckrockgruppen WASP gjorde sin hårdaste platta någonsin, "Kill Fuck Die", så gav de sig även ut på sin hårdaste turné någonsin. Denna förevigades ytterst knapphändigt av en ointelligent samtid, och värst behandlad blev japansvängen. De körde fyra (?) spelningar i Japan i september 1997 och från dessa tämligen unika konserter finns det endast två låtar bevarade, troligtvis eftersom de sändes på television.
Unika konserter? Ja, i ett för honom ovanligt drag fick gamle svarten för sig att lägga in det japanska extraspåret från cd´n i setlistan varför den japanska publiken blev den hittills enda som fått höra Tokyo´s on fire live. Orättvist, sa Bull. Be that as it may and I doubt that it was, på tv sändes två låtar och dessa har sedan dess cirkulerat i en kvalitet som bara kort kan beskrivas som "förfärlig". Med tanke på att det finns hemvideofilmer från moster Junos permanentkaffe i Gislaved 1966 som ser bättre ut undrar man hur det egentligen stod till där borta hos teknologins framkantsland vad gäller videobandspelare, kopieringsmöjligheter och dylikt.
Nåväl. Nu skriver vi 2013 och i förrgår singlade det så ned en liten länk i ett facebookmeddelande. Följde man länken så hittade man guld i form av en fullt sebar version av dessa två tvsända låtar. Ljudet var osynkat dock, så the bootleg wizard fick göra lite Abra Kadabra Whiplashskada under några timmar för att fräsa till det hela lite. Resultatet blev så bra det kan bli, ett 8 minuter och 31 sekunder långt headbanginferno courtesy of WASP. Med Chris Holmes. När de var riktigt bra. ´Nuff said.
WASP-turnén har börjat och för den som inte vill veta mer - sluta läs här.
Det är ju själva fan att man känner Blackie Lawless bättre än han känner sig själv. Alla hans fina löften om en tvåtimmarsshow med pyro och rubbet är bortblåsta. Det började ok i London, ett par riktiga tunga godingar dammades av i Heretic (The lost child) och The torture never stops. Dessutom spelades de sentida Crazy och Take me up. Redan dagen efter var Heretic ersatt av den förvisso trevliga men väldigt sönderspelade On your knees, och de två nya låtarna var borta. Ett par gig senare ser vi nu att detta är permanent. Konserten varar väl, precis som vanligt, runt åttio minuter och någon scenshow utöver skärmarna verkar det över huvud taget inte vara tal om.
Jag hade för höga förhoppningar, tyvärr. Jag har biljett till Varberg så det blir ändå en resa dit, och med guds försyn är åtminstone Heretic tillbaka. Tyvärr tror jag inte det blir så, men man kan ju hoppas.
IRON MAIDEN kommer till Stockholm i juli. Detta torde överraska precis ingen, denna gång står jag dock över de svenska hemska utomhusspelningarna och hoppas på att länder i andra delar av Europa slänger in bandet inomhus. Tre spelningar ska jag se, och jag hade gärna åkt till exempelvis Paris igen. Vi får väl se vart jag hamnar.
Denna vecka bjuder på WALTER TROUT i Köpenhamn på fredag kväll. En fantomgitarrist om det någonsin funnits en, och det blir med all säkerhet en fin spelning.
Nu är det bara en dryg månad kvar tills WASP har Sverigepremiär på sin 30th Anniversary Tour i Varberg. Jag hoppas verkligen Blackie håller vad han lovar denna gång ang. setlist och show, enligt hemsidan WASPNATION skall det bli ett tämligen extravagant litet spektakel. Tre olika set, videoskärmar och en spektakulär show. Jag vill gärna tro på Blackie, vis av erfarenhet är jag dock bara försiktigt optimistisk. Han har lovat mycket förr och sedan endast hållit delar av det. Nåväl, om ett par veckor vet vi eftersom turnén börjar den 21/9 i London.
Skulle jag ge mig på en någorlunda realistisk förhoppning så skulle setet se ut ungefär såhär:
Set 1 (enligt Blackie endast låtar från de fyra första skivorna, en timme)
1. Hellion
2. On your knees
3. Tormentor
4. The torture never stops
5. Wild child
6. The last command
7. Inside the electric circus
8. 95 Nasty
9. The heretic (The lost child)
10. The headless children
Set 2 - Crimson idol-medley (25 minuter)
1. The invisible boy
2. Chainsaw Charlie
3. The idol
4. The great misconceptions of me
Set 3 (nyare stuff och avslutning, en timme)
1. Black forever
2. Killahead
3. Charisma
4. Wishing well
5. Never say die
6. Heaven´s hung in black
7. Crazy
8. I wanna be somebody
9. Blind in Texas
Det är för mig helt obegripligt att Blackie aldrig kört Black Forever live. En av de absolut bästa sentida (läs: post-Crimson Idol) låtarna som definitivt borde vara en standard i setet.
Eftersom han garanterat vägrar köra titelspåret från "Kill Fuck Die" så nöjer jag mig med Killahead, men jag hade ntaurligtvis sett vilken låt som helst från den skivan eftersom världen är helt svältfödd på just sådana. En STOR dröm skulle vara Kill Your Pretty Face / The Horror komplett med nunna och gris. Det lär ju definitivt inte hända.
I vilket fall - setlisten ovan skulle verkligen göra mig glad. En salig blanding, högt och lågt, gammalt och nytt och en jävla massa bra låtar.
Så är en metallbibliotekarie tillbaka från semestern. Fyra veckor går fort, speciellt när man reser runt och letar skivor och annat. Och går på konsert. Jag ser att Martin inte är helt tillfreds med TESTAMENTs nya LP, jag tycker synd om honom och spelar min lite extra högt med honom i åtanke ikväll. En stark skiva enligt mig och True american hate kan mycket väl vara en av de bästa låtarna bandet någonsin presterat.
En annan skiva som äntligen kommit är ÄNGLAGÅRDs tredje skiva "Viljans öga". Jag fick cd´n för någon vecka sedan men har avstått från att lyssna eftersom jag väntar på den limiterade LPn som innehåller lite bilder och annat krafs som förhoppningsvis förhöjer initiallyssningen. Dessutom har det varit alldeles för bra väder för att lyssna på sådan känslosam, nästan tungsint musik. Jag längtar efter att höra skivan, titta på bilderna och njuta en stilla kopp kaffe alltmedan regnet rinner längs fönsterkarmen. Allt har sin tid.
På Repeat Records i Lund hittade jag två förnämliga nypressade dundersvåra skivor, MESSAGEs lilla mästerverk "From books and dreams" och JOSEFUS hårda "Dead man". Message har gått varm där hemma under de senaste veckorna, en intrikat liten rackare att sätta tänderna i. Det gillar jag.
Häromdagen läckte den kommande ommixade "Destroyer" av KISS ut på iTunes, och vips fanns den såklart även hos oss som inte har möjlighet att köpa därifrån. Varför man släpper den i endast detta format innan de fysiska skivorna kommer ut är för mig en gåta, man dödar ju sin egen marknad lite. Jag har både vinylen och cdn bokade sedan länge så jag lyssnade med gott samvete bums igenom den utläckta iTunesversionen. Jag ska inte döma grisen efter båren eftersom det trots allt är en mp3:a jag lyssnat på, men sådär vaaaaaaansinnigt stor skillnad är det inte. Lite punchigare, säkert en massa loudness som vanligt, Aces hemska originalsolo i "Sweet Pain" och lite annat ska locka människor att köpa skivan en gång till. Det som glädjer mig mest är att Peters trummor hörs lite mer i denna mix och hans spelande blir därmed faktiskt höjdpunkten på en skiva som de flesta Kissfans kan helt utantill. En passus, som i princip alla ommixar är, men en rolig sådan.
Nu går vi en hård jävla höst till mötes gott folk. Taget ur huvudet har vi inom kort ALICE COOPER på Liseberg (på onsdag!), WASP i Varberg, ACCEPT i Köpenhamn, SNOWY SHAW i Varberg, KREATOR & MORBID ANGEL i Köpenhamn, och med guds försyn MARILLION i Tyskland någonstans. Och lite annat. En bra höst helt enkelt.
Från en av de fina kvällarna jag såg för knappa två veckor sedan bjuder jag på en hit.
/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om en gammal Kissadress igen. Det tar aldrig slut.)
Morgen, alles. Först lite samhällsinformation. Jag har under en längre tid känt mig lite kvävd av att bara skriva om metal eftersom hårdrock idag endast utgör ungefär en fjärdedel av allt jag lyssnar på, samlar på och intressererar mig för. Därför har jag bestämt mig för att sparka igång bloggfunktionen på min setlistesida också, så att jag som idag när jag alldeles fullkomligt snöat in på ARBETE & FRITID (bandet, inte sysselsättningarna) även har en outlet för att skriva om sånt. Kanske vill någon läsa. Kanske inte. Vem är jag att döma?
I vilket fall - ni som frekventerar denna blogg och gillar mitt flamsande kan även piska in http://www.livinginthepast.se bland bokmärkena. Det kommer att bli massor av fina historier där också, ni kommer att lära er jättemycket. Dessutom (och det här är nog det ALLRA bästa ändå) så får jag tillfälle att i sann DDR-Sverige-anda säga meningar som "i den ANDRA kanalen sänder vi nu ett inlägg om BO KASPERS ORKESTER och deras inverkan på finniga ungdomar på glid. Här i ettan blir det som vanligt lite WASP och DEEP PURPLE". Jag längtar redan.
Nåväl, onto dagens agenda. Beskrivningen blir kort men innehållet desto roligare. Det finns en sida som heter ioffer som säljer en oändlig mängd skit, men även lite bra grejer. Dessutom säljer folk där bootlegs. I MASSOR. Det bästa med sidan är att den översätter till Dig, så att Du förstår vad det är Du ska köpa. Därför, om Du vill se en konsertfilm med Alice Cooper från Stockholm 1988 så blir Du väl OERHÖRT sugen av att köpa efter att ha läst nedanstående text?
"Den Alice cooperen bor i köttlönelyften
Ditt näve och skrän turnerar 1988
... Detta som listar, innehåller Dvd ett videopn objekt, som du ser det på pic-brölet. Detta speciala materiellt innehåller Kvalitets- kan du känselförnimmelsen det, är ett utmärkt avtal av retro materiell tappningvideo. inhandla detta för att se den Alice cooperen att utföra direkt på Lönelyften ditt näve och skrän Tour arrangerar. - Stort dvdfall och märkt disk också här, Och den en gång älskade Alice Coopermusiken. Vi har faktiskt några av de sällsynta video lämnade så oss avgjorde att göra det a SPECIALT AVTAL för de som intresseras för att få baksida till förflutna till och med de bearbetar med maskin kommer med tid video och tillbaka 80-tal! - Och naturligtvis FRI SÄNDNINGS för alla över hela världen! KÖP 4 OCH FÅR det 5TH FRITT!
Setlisten: Tonårs- Frankenstein Ingen mer Herr Nice grabb Miljarddollaren behandla som ett barn Är den som är min, förkroppsligar En arton Gå till helvetet Prince av mörker Kotlettkotlettkotlett Gail Ro på vit snör åt Endast kvinnor blöder Jäkel mat Den svart änkan Dead behandla som ett barn Mördare Skola ut Frihet Under mitt rullar
Information: Sammanlagda rinnande Time: APROX.93 noterar Granska Hoat på hälen av Alices återkomst går han igen en mer heavy metalbana med ”lönelyft ditt näve och skrän” men med a stort avtal mer framgång som ses därefter på ”Constrictor”. Fördriva något liknande av ”frihet” och ”låsa mig upp” är nätt oväsentligt, från 'Prince Av mörker onwards finns det en markerad förbättring som Alice och Kane Roberts skapar en musikalisk splatterfilm till storen verkställer ställa ut precis vad kombinationen var kapabel av på dess bäst. Täcka detta är all nätt goda, när du får förgånget det fasliga album stoppa men lite kunde ha förberett någon för skulle vad händ därefter…,"
Bara för den som inte är helt bevandrar i Alicefloran: Turnén hetter "Raise your fist and yell (ditt näve och skrän) och låten Kotlettkotlettkotlett heter egentligen Chop Chop Chop och syftar till något helt annat.
Jag lovade att förevisa resultatet, och nedan finner ni ett klipp från den ny-synkade WASP live i Madrid 1997- Deras bästa turné och tveklöst den bästa bootlegvideon med bandet. Njut!
Det är roligt att lära sig nya saker. För ett tag sedan lärde jag mig exempelvis att alldeles oavsett vad jag köper på IKEA så ska någon annan sätta ihop skiten, jag misslyckas bara och svär som en borstbindare och får ont i handen. Bättre då att låta vettigt folk göra det. Under tiden tittar jag på bootlegs och äter kinderägg.
Och alldeles apropå bootlegs, det är väl ingen läsare här som under de senaste 17 månaderna har missat att jag har en liten faiblesse för inspelningar av det mer ekovi...ikevåki....ewokiga slaget? När andra sitter och spelar Pictionary med sin AC/DC-bluray från River Plate 2010 i bakgrunden så sitter jag betydligt hellre med en super8-rulle med RAINBOW från Stockholm 1977, tålmodigt undrande huruvida Ritchie spelar Still I´m sad eller Stargazer. De senaste åren har jag dessutom deltagit i ett projekt som försöker samla alla kända och okända sådana filmer med KISS. Ett kärleksarbete som nu nått en bra bit fram. Alldeles oavsett detta så har jag under arbetets gång varit tvungen att genom trial and error lära mig synka ljud över bild. Ibland har resultatet blivit dåligt, ibland bättre, men framförallt så är det roligt att känna hur man sakta blir bättre, hittar nya vägar och sätt och så vidare.
Det senaste projektet jag rott i hamn var att ge den bästa versionen av ALICE COOPER från London 1982 nytt och bättre ljud. Efter strax över sju timmars arbete var jag färdig, resultatet blev att videon nu åtminstone är sebar. Bilden är fortfarande inte hundragunnar men med det nya ljudet så kan man lättare tvinga sig igenom denna enda kända publikfilm från Special Forcesturnén.
Igår kväll satt jag med några korta snuttar WASP från Malmö respektive Karlskrona 2004. En kompis filmade med sin kamera (fotokamera!) och både bilden och ljudet blev bedrövligt. Nu, åtta år senare, har jag synkat över ljudet från de fina ljudupptagningarna och vips har vi, återigen, filmer som går att se trots att bilden kanske lämnar lite (eller mycket) att önska. Det var riktigt kul att åter se Kill your pretty face från Karlskrona, Stet Howland tappar takten på hi-haten jämfört med det förinspelade så det låter MYCKET speciellt.
Nästa projekt, and this is a KILLER, är att WASP ifrån Madrid 1997 ska få nytt ljud. "Spelar det nån roll?", tänker kanske gemene obildad pöbel. "Nåt så in i helvete" skulle jag vilja säga. Madrid-filmen från april 1997 är den enda kända kompletta Kill Fuck Die-spelningen, komplett med korset, nunnan och fostret. Bilden är hygglig men ljudet överstyrt som fan. Ljudupptagningen är inte perfekt men hundra gånger bättre än ljudet på videon, så när jag kommer hem ikväll börjar jag så smått räkna lite på hur det ska genomföras. Resultatet kommer jag att lägga upp här vad det lider. Jag lovar att den som gillar WASP och deras underbara 1997-turné INTE kommer att bli besviken.
Tills dess, lite Alice!
Om du eller någon du känner sitter med 8mm-filmer eller med andra filminspelningar som du inte trodde man kunde ha till något - kontakta mig så kanske jag kan hjälpa, åtminstone vill jag gärna försöka. Alla filmer är värda ett liv. Nästan. (Minns hastigt en film på EUROPE i Linköping 2004 - har ALDRIG sett något sämre).
Ja jisses. Dagen börjar ystert med att jag får veta att SKINTRADE är tillbaka, jag gillade bandet som fan på den tiden det begav sig (1993-95) men missade att se dem live. Nu kommer de till Malmö och KB den 30/3 och undertecknad kommer inte bara att finnas på plats utan även att ha hjälm eftersom det gör mindre ont när man i eufori stångar huvudet i en cementpelare då.
Nästa grej som händer är en sån där grej man är kluven till. WASP kommer till Sverige i oktober, och Hässleholm besöks den 10/10. Å ena sidan så älskar jag WASP, å andra sidan så avskyr jag deras faiblesse för att sätta igång LP-skivan i högtalarsystemet och sedan gå ut på scen och mima till denna istället för att spela live. Detta togs till sin spets 2007när de "spelade" hela The Crimson Idol rakt av, jag såg dem då på Trädgår´n i Göteborg. Jag höftade redan under spelningens gång, och detta bekräftades senare av en liveinspelning från samma konsert, att över 50% av utljudet kom från något annat än personerna på scenen. Då svor jag att det skulle vara sista gången Blackie & Co. nafsade kronorna ur min ficka. Det skall dock sägas att jag fått trovärdiga rapporter från senare konserter att de tonat ner förinspelningarna igen. Jag hoppas verkligen det, för om Blackie håller vad han lovar och kör en 30 Years Of Thunder extravaganza med lite ovanliga fräckheter från första skivan och i synnerhet bandets piece de résistance "Kill Fuck Die" i setlisten, ja då åker hjälmen fram igen.
Utan rim och reson formligen väller det in godsaker på biblioteket, denna ystra måndag kan vi njuta av både proggiga, powermetalliga och stenhårda toner. Vad kan man mer begära så här i mörkrets januari? Skivorna finns tillgängliga från kl. 13 idag måndag den 9/1.
NEAL MORSE - "Testimony". Få som läser denna blogg har väl missat att jag dyrkar den mannen och allt han företar sig. Denna underbara skiva inbegriper historien om hans liv. Den vackraste musik jag vet framförd av musiker som är så bra att man får nageltrång.
NEAL MORSE - "Testimony 2". Och här fortsätter han. Vi köpte dessutom in dubbelcd:n på denna varför vi får det kanske vackraste stycke han skrivit i hela sitt liv: bonuslåten "Seeds of gold", 28 minuter lång. Behöver jag säga att jag nästan grät av glädje när han körde den i London i juni förra året?
WASP - "The crimson idol". Hell yeah! Skivan hyllades för sin produktion när den kom, idag tycker jag personligen den låter lite daterad men vad spelar det för roll när låtar som The idol och The great misconceptions of me ljuder ur högtalarna? Blackies kanske finaste stund.
HELLOWEEN - "Master of the rings". Vattendelaren i bandets historia. Somliga föredrar Kiske-Helloween och "Keeper of the seven keys", somliga tycker Deris-Helloween är det bästa som finns. Jag personligen gillar egentligen bara en enda skiva i bandets katalog, och det är just denna. Vi minns en fin konsert på KB i Malmö på den turnén dessutom, när Andi fortfarande kunde sjunga.
VENOM - "Fallen angels". De är tillbaka. De senaste två skivorna sedan återkomsten 2006 har varit hyggliga, men denna slår undan benen på allt och alla. Faktum: det bibliotek som inte har Venomskivor är inget bibliotek värt namnet.
Få band hyser jag så till ytterligheten dragna åsikter om som WASP. När de är bra är de fenomenala, när de är dåliga blir jag röd om öronen och skäms. Jag lämnar härmed de dåliga skivorna åt sidan (Helldorado...urk...) och sjunker ner i de tre finaste stunderna bandet har åstadkommit.
Debuten 1984 inte bara skrämde slag på rockvärlden, den formligen massakrerade hjärnorna på folk runtom i Sverige. Hem Och Skola stod utanför spelningarna på de tre Sverigegigen och försökte få folk att avstå från att gå in ("Ska du verkligen gå in där? De är sjuka i huvudet!", citat från en bekant som såg dem i Göteborg den 6/10). Och fina tidningen Okej gjorde ALLT för att spä på rädslan och chockverkan genom att publicera bild efter bild på Blackie & co. i samklang med kedjor, rått kött och strippan de hade på scenen. Idag ter sig allt detta väldigt oskyldigt, musiken är ju rätt enkel hårdrock, det lilla de pillade med på scenen är vardagsmat på TV4-Nyheterna varje dag och ingen är rädd för gamle Svarten längre. Det var roligare 1984.
1997 hade WASP harvat på länge i samma hjulspår. Chockeriet med kött och strippor försvann redan 1985 och efter det släpptes mer eller mindre habila skivor med The Crimson Idol (1992) som den kanske bästa, men mitt engagemang var sedan länge bortblåst. 1997 förändrades allt. Igen. Med den tillnärmelsevis ohyggligt stygga skivan Kill Fuck Die hade en revitaliserad (läs: PISSFÖRJÄVLABANNAD) Blackie återförenats med Chris Holmes för att återigen skrämma skiten ur världen. Chris lämnade bandet efter Headless Children-turnén (1989) och passade på att lära sig mer om allehanda injektioner under tiden som icke-aktiv. Vad detta gjorde med hans kropp låter jag vara osagt men han spelade åtminstone ok. Skivan är i mina ögon helt underbar, dess uppenbara brister till trots (produktionen...eller bristen därpå....). Låtmaterialet är starkt, både enskilda låtar och plattan som helhet. När Blackie sedan dessutom korsfäste en nunna och våldtog henne på scenen så var skräckverkan ett faktum.
Tyvärr blev det inte så mycket mer, skriverierna och rädslan uteblev och bara året efter hade chockeriet lagt sig igen och WASP förvandlades åter till ett "vanligt rockband". Jag fick aldrig sett dem 1997 då de inte var närmare oss än Hamburg, detta grämer mig än idag med tanke på den fantastiska setlisten de körde och den döfräcka scenshowen de hade. Men Blackie skulle ha ett sista ess att spela ut.
2004 var året. Skivan som släpptes heter The Neon God p. I. Jag hade aldrig trott att WASP skulle engagera mig igen, men när jag fick plattan så satte jag både kaffet och kanelbullen i mjälten - en fullkomligen formidabel skiva och efterföljande turné bjöds vi på. Dessutom släpptes även del 2 senare på året och då återvände bandet för en spelning till med en nästan totalt annorlunda setlist. Dessa två spelningar (Malmö 2004, Karlskrona 2004) står för allt jag älskar med WASP - många låtar från första skivan, två låtar från Kill Fuck Die (den ena live för första gången sedan 1997, den andra kördes några gånger 2001 annars var det 1997 på den också) och massor av låtar från nya skivan/skivorna. Jag var i himlen, och ber att få återge låtlistorna i sin helhet här eftersom det inte finns vettiga liveklipp alls på youtube. Jag får ta tag i detta och ladda upp dem själv endera dagen. Tills dess, så HÄR ska låtlistor se ut (speciellt när man ser samma band två gånger på ett halvår):
Malmö 040514
Intro : Overture
On your knees
Inside the electric circus
Hellion
Chainsaw Charlie (Murders in the new morgue)
L.O.V.E. machine
Animal (Fuck like a beast)
Wild child
What I´ll never find
Sister Sadie (and the black habits)
My tortured eyes
The real me
I wanna be somebody
Blackie solo: Titanic overture / The idol / The gypsy meets the boy
Blind in Texas
Karlskrona 041109
Intro : Drive-by
Helldorado
Inside the electric circus
Hate to love me
L.O.V.E. machine
Wild child
Animal (fuck like a beast)
Come back to black
The headless children
The idol
Kill your pretty face
The real me
I wanna be somebody
The raging storm
Blind in Texas
Det finns kanske fler som har det lite lugnare än vanligt varför det aldrig är fel att avnjuta några hits. Den första är en av de för mig mest definierande filmerna, länge försökte jag glatt härma Blackies kobenta stil. Undrar idag varför.
Nästa video är en av de allra bästa. Rolig låt och bra humoristisk story. Inte ett uns allvar så långt ögat når. Det gillar jag.
Ooooh. Nu samlar vi god 80talsmetal och fantastisk 80talsskräckfilm i en och samma video. Kan fortfarande erinra mig de behagligt obehagliga rysningarna som gick över ryggraden när jag som tioåring fullständigt fastnat i skräckfilmsträsket. Lyckligtvis har jag aldrig tagit mig ur det.
Ok - en till, sen räcker det. Denna fanns på någon form av samlingskassett med kanske fem-sex andra musikvideos (inte hårdrock tror jag) som man kunde hyra i en videobutik i Helsingborg under mitten av 80-talet, och antalet gånger jag hyrde den i sträck tillsammans med antalet gånger jag tittade på videon står i bjär kontrast till hur mycket tid jag lade på läxor, städning eller annat onödigt. Tänk att man var så intllig...entelli...egentli....smart redan som sjuåring.
Såhär i nobelpristider så finns det ett gäng människor som gjort mer för bootleggandet och i förlängningen musikvärlden genom att många bootleggade inspelningar blivit de enda dokumenten av vissa speciella tillfällen. Var hade vi varit utan Lionel Mapleson på Metropolitan-operan, gänget bakom TMOQ (Trade Mark Of Quality, ett av de största bootlegvinyltryckargängen på 70-talet), killen bakom McCartney/Lennon-inspelningen från 1974 osv.
Vad gäller videobootlegs och hårdrocksvärlden så är det dock tveklöst en människa (eller var de två?) som förtjänar nobelpriset. En sann kulturgärning ägde rum i Montreal i Kanada i början och mitten av 1980-talet. Uppe på läktaren mitt emot scenen stod det en person som fångade många, kanske de flesta, av våra favoritband, ofta i sina respektive karriärers höjdpunkter. Från Forum i Montreal bjuder jag er på följande klipp, klipp av episka mått (för att sno Martins fras) och vars relevans för vår förståelse av 80-talet´s metalturnéer inte kan underskattas.
Till vem det än är som filmat - Tack Så Ända Inåt Helvete.
Man kan nästan tro att det är 1980-talet mot 2000-talet i veckans fredagslista: Alex har med undantag för Paul Stanleys "Live To Win" från 2006 uteslutande album utgivna under 80-talet på sin lista idag - jag har endast album utgivna efter 2003 på min del.
Jag gillar verkligen på vilket sätt man kan se vilken spännvidd det finns inom den hårda, extrema musiken genom veckans lista. Att det finns album som WASPs självbetitlade moralpanikspridande album från 1984 och NECROPHAGISTs "Onset Of Putrefaction" som kom ut 20 år senare är ju faktiskt makalöst när man betraktar musikstilen utifrån ett utvecklingsperspektiv. WASP som ju faktiskt ansågs vara rejält stenhårda och skrämmande då anses väl inte tillhöra de mest upprörande banden idag eller hur?
Och Paul Stanley som jag i det närmaste inte har någon relation till, hur kul är det inte att ställa hans platta "Live To Win" som är väldigt polerad mot THE WAY OF PURITYs "Crosscore" som blästrar trumhinnorna rätt så rejält stundtals?
Tro nu inte att det bara är blästrande med på min del av listan: GRAND MAGUS "Hammer Of The North" avslutar listan med sig störtsköna sväng och tyngd. Den plattan växer verkligen för varje lyssning.
Så, nu har jag nämnt alla plattor utom två, men lite överraskningar får det väl bli ändå?
