Fredagslistan 2025, vecka 6: Goat metal? Getmetal? Getmetall?

Efter de senaste veckornas diskussion kring det etiska att ha sociala medier och även i anslutning till det diskussionen kring tjänster för streaming av musik bestämde jag mig för att ta en liten paus. Istället gick jag ner i min källare och lyssnade på lite vinylskivor. Det är kanske inte heller ett etiskt sätt att konsumera men det spelar mindre roll. När jag var nere i källaren påmindes jag om historien om en pizzeria i Tidaholm som hade får i källaren. Detta fick mig att tänka på getter och även getens roll inom metal. Eftersom geten i kristendomen finns i form av syndabocken och att Jesus har sagt att han ska skilja på människorna precis som herden skiljer på lammen och getterna går det att förstå varför många metallartister väljer geten som symbol. Inte sällan är det figuren Baphomet, en sammanslagen figur av både manligt och kvinnligt kön med ett gethuvud som används. Baphomet eller Mendesgeten som den också ibland refereras till har en lång tradition inom ockulta kretsar men det är inget vi ska gå djupare in på. Istället tänkte jag ta fram några låtar som har något med getter att göra. Jag hoppar över Darkthrones skiva "Goatlord" från 1996 då jag tänker att den är en sådan klassiker att de flesta redan har hört den. Här kommer ett axplock av getrelaterat material från skivor i min källare. Idag hoppar vi också över finska Archgoat som kanske annars är det mest getiga av alla getband.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Obliteration - "Goat Skull Crown" (Black Death Horizon, 2013, Indie Recordings). 

Vi börjar starkt med ett norskt band som har hållit på sen 2004 och som fortfarande är aktiva. De kommer från Kolbotn och ingår så klart i Kolbotn Thrashers Union. Bandet är också till stora delar också ett annat band, Nekromantheon som jag tagit upp här tidigare. Obliteration spelar dödsmetal på det där sättet som gör att även lyssnare som inte är inbitna kan uppskatta det. Det är lite slappt och rått på helt rätt sätt. Tänk er Autopsy, tidiga Morbid Angel och lite punk på det hela. Till och med en tvivlare som jag kapitulerar helt under tyngden från getskallens krona. Låten släpptes också som en singel där det också var en VON och Necrophagia cover men den singeln har inte jag i källaren.  

Svartsyn - "Goat Throne" (Tormentor, 1998, Black Militia Productions) 

Nu är vi i Sverige igen med Svartsyn. Svartsyn som jag minns vi drog igenom här på sidan någon annan gång då medlemmarna bland annat varit med i tongivande band som Dark Funeral. Anyway. Detta är en av de två 7" som bandet hittills släppt och den släpptes två år efter deras debutskiva. Den som inte har hört Svartsyn kan bli lite chockerad då detta inte påminner om Dark Funeral. Även om Svartsyn senare har utvecklats och är Ornias soloprojekt där han hanterar sin dödliga sjukdom håller Svartsyns släpp hög nivå rakt igenom. Akronymen GOAT för Greatest Of All Time går sannerligen att applicera på Svartsyn då dom är någonstans där i toppen av bästa svenska black metal band genom historien. 

Impiety - "Magick-Consecration Goatsodomy" (Salve The Goat: Iblis Exelsi, 1994, Shivadarshana)

Ah. Nu snackar vi. Impiety från Singapore har manglat på med sin version av döds/thrash/black sen 1990 och även om de aldrig är bäst eller snabbast eller tuffast är de heller aldrig sämst. Här snackar vi äkta getmetall i samma stil som Blasphemy och Beherit men också med lite influenser från sydamerikanska band. Den som gillar denna typ av stil av tidig nittiotals ondskefulla metal har en fest framför sig. Det smattrar på och är lite otight på sina ställen men ändå väldigt charmigt. Produktionen är av typen garderob men det går ändå att ganska bra urskilja de olika instrumenten. Impiety väljer också att skriva ut följande diss på baksidan av denna 7" singel :" To all Norwegian "Black-Metal" Clowns, We desecrate your so-called Northern Kingdom & Sky of White Falseness... Afterwhich, We Baptise All of thee in Piss!!!". Kolla själva in den läckra baksidan nedan.

Gravewürm - "Rise of the Goatlord" (Gravewürm / Devil Lee Rot – Infernal Gates, 2004, Miriquidi Productions & City Of The Dead Records)

Då är vi framme vid ännu något lite stökigt och jobbigt. Låten är med på en splitsingel med svenska Devil Lee Rot och Gravewürm från Ohio men det är något oklart om det är exakt samma version som finns tillgänglig på youtube. Vi kan låtsas det i alla fall. Gravewürm kallar sin musik "Old goat black metal in Lakewood, Ohio". Det om någon är ju en programförklaring. Det räcker också att kolla på bandets diskografi med det första demosläppet 1992 för att se ett band som släppt väldigt mycket material i form av demos, splitskivor eller medverkande på olika samlingar. Hur låter då bandet? Här är nog det band som faktiskt mest låter som en get som bräker när sångaren öppnar munnen. Musiken är en hybrid av döds och doom metal som påminner lite om Autopsy fast mindre ondskefullt. Jag är inte helt frälst på bandet ännu men det kanske blir skillnad om jag riktigt lyssnar in mig på bandets 27 stycken fullängdare som de har släppt sen år 2000. Det är riktigt galet. 

Bestial Holocaust - "Demonios Devoradores" (Into The Goat Vulva, 2012, Metalhit)

Dagens sista band kommer från Bolivia och låten är tagen från deras sista fullängdare innan de splittrades. 

Bandet spelar en extremt snärtig och arg version av black/thrash metal av 80-talssnitt. Allting framfört på spanska av den kvinnliga sångaren Sonia Sepulcral. Hon har en extremt bra och väsande röst som passar perfekt till musiken. Sydamerikansk vansinnesmetal är jag ganska svag för. Därför blir jag glad när det dyker upp band på denna sida millenieskiftet som fortsätter denna stolta tradition. Pluspoäng för ett mycket smakfullt omslag som verkligen förstärker namnet på skivan.

Detta var dagens lista med getter. Goat metal eller getmetal kan väl på något sätt sägas vara en mikrogenre som är nära besläktad med War metal men idag blev det en lite mer blandad kompott. Kommer återkomma till genren och framförallt till den mäktiga serien med släpp av split 7" som går under namnet "Satans Goats Tribute" volym 1 och 2. Utgiven på bolaget Goatwatchers United. Där snackar vi äkta getmetal. Så äkta att Nocturnal Graves temporärt bytte namn till Noctural Goat för att få vara med på ett släpp. Då snackar vi dedikation till geten. 

På återseende /Oscar K.  

Listan finns här.

Fredagslistan 2024, vecka 21: Halvårskoll

Dags att ta temperaturen på metalåret lagom till sommaren. Jag vet att det kanske är lite fusk och kan räknas som doping när man gör listor men samtidigt kan det vara viktigt som en ögonblicksbild. Vi kör igång direkt. Låtarna hittar ni här och i slutet av posten. 

Darkthrone - "Black Dawn affiliation" (It beckons us all, Peaceville Records, 2024)

Vad ska man säga om Darkthrone som inte redan har sagts? Ska man fokusera på att det är äkta true att ogilla allting förutom tre skivor med bandet ? (Ibland kan Soulside Journey smita med där då det ändå är döds)

Hela historien kan de flesta. Dessutom alla memes och gulliga katter, Fenriz med cowboyhatt och karriär som techno-dj. Nocturno Culto som någon arg gubbe och lärare så vi kan lämna det. 

Musiken var det ja. Jag sa lite på skämt att jag visste att årets bästa skiva skulle vara den här för så är det alltid för mig när Darkthrone släpper nytt. Jag klarar knappt att vara objektiv. Men jag måste ändå säga att skivan är bra om man tar den för vad den är. Två gamla gubbar som spelar metal som dom gillar. Denna gången tycker jag också att det är mer hård musik igen jämfört med skivan innan. Om Darkthrone i början och mitten av nittiotalet spelade snodda Celtic Frost riff fast snabbare så spelar Darkthrone nu sina egna riff fast långsammare. Produktionen och låtarna hör samman på ett bra sätt. Lite ambient ljud smyger sig in men det passar bara fint. Jag gillar detta mycket. 

Furze - "Foresee His Internal Rites" (Caw Entrance, Devoted Art Propaganda, 2024)

Furze är ett soloprojekt från norske  Woe J. Reaper som har harvat på sen kring 1999. 

Om man tycker att Darkthrone numera är lite weird och spaceigt och känns för konstigt är Furze verkligen inget att rekommendera. Jag däremot som uppskattar konstiga personer som håller på med märkliga projekt kan bara luta mig tillbaka och njuta. 

Det är skevt och knasigt, trummorna har också gradvis blivit mer och mer ljudmässigt fattiga de senaste skivorna. Allt för att herr Reaper (Jesus Christ vad det kändes forcerat att skriva) har fått någon idé om att allting ska spelas in analogt. Det är inte som i fallet med Satanic Wamasters Nachzehrer från 2010 som är inspelad på analoga ljudband med knäppar och störningar som ökar mystiken och ljudbilden till något mer aggressiv. Istället låter Furze mer naket. Tänk istället Onkel Kånkel på gitarr och en bonde från Mississippi som kompar så börjar vi närma oss ljudet Furze jobbar med. I denna låt som jag har valt kommer det också in något som jag misstänker är en Hammondorgel för att stödja upp lite. Som sagt, gillar ni nya Darkthrone men vill fortsätta mer ned på den vägen kan jag rekommendera Furze. Måste också tillägga att jag läst någonstans att "folk" tror att anledningen till att Furze inte slog igenom mer internationellt är för att namnet kan översättas till att fisa. Men nu vidare till mer könsrockiga gitarrer.

Sotherion -"La Mort pour Compagnon" (Vermine, W.T.C Productions, 2024)

Då är vi i det mindre muntra Frankrike igen. Nu är det galenpannan BST känd från band som Aosoth, Antaeus, VI och tusentals andra projekt som är i farten igen. Nu med en fantastiskt oläsllig logga och glada låttitlar som i aktuellt fall kan översättas till " Med döden som sällskap". 

Den som hört tidigare band där BST varit involverad vet att denna person har en ganska hög lägstanivå och detta band är inget undantag. Detta är den första fullängdaren som bandet släppt. Jag vill påstå att det samma grundinställning till musik och ljud som finns i exempelvis Aosoth men där skapas det ofta en mer klaustrofobisk känsla. Fortfarande kan jag knappt lyssna på skivan Aosoth släppte 2011 III: Violence & variations utan att drabbas av andnöd. På ett bra sätt. 

Nåväl. I fallet med Sotherion känns det som om ett tekniskt dödsmetallband skulle fått för sig att spela black metal fast släppa lös sin inre fantasi om att slänga på tunna skeva slingor som både Onkel Kånkel och KPN sysslade med i början av sin karriär. Det kanske är en fransk grej när jag tänker efter då det kom en hel del band på 1960-1970talet med just detta sound. 

BST gör sitt bästa med ljudeffekter, trummaskin, growlande och allmänt kaos. Samtidigt är allting superslickt och proffsigt. Jag behöver nog nöta skivan lite mer för att säga om jag tycker att den kommer upp i samma nivå som hans andra projekt men det är ändå gött med ganska smart, dum musik. Där kan vi raskt gå vidare med den skivan jag har lyssnat mest på senaste tid.

Antichrist Siege Machine - "Piled Swine" (Vengeance of Eternal Fire, Profound Lore records, 2024) 

Ah. Nu snackar vi. Rens och åter rens. 10 låtar, 25 minuters speltid. War metal eller döds/black eller grind? Spelar inte så stor roll för min del när det är så här bra. Jag påminns om när jag först hörde Human 2.0 (2000) av Nasum. Det håller sig inom ramarna för genren banden jobbar i men det finns en jävla dynamik och förståelse för hur man skapar minnesvärda låtar. Det är chugga chugga gitarrer, breakdowns, gris-growlande och för att citera en vän "det låter som de schlår på kastrullera". Allting gött man kan tänka sig av ett sånt här gäng. Att de inte inte heller verkar vara överintresserade av Tyskland från 1939-1945 som så många andra band inom genren kan bara ses som en bonus. Så lagom till sommaren kan jag rekommendera alla att sätta igång lite Antichrist Siege Machine (vilket fantastiskt namn) och fundera på om det kan vara så att USA håller på att gå om Kanada när det kommer till denna subgenre av musik. Sista bandet på är nämligen också från USA och rör sig också i black/death genren.

Primitive Warfare -"Nuclear Regression" (Extinction Protocol, Stygian Black Hand, 2024)

Okej. Då kör vi vidare med ett rensband. Här är Primitive Warfare med en helt fantastiskt oläslig logga. Också pluspoäng för någon soldat i taggtråd på omslaget. Det är mycket klichéer med detta band. De lyckas spotta ur sig 8 låtar på drygt 31 minuter på denna, deras första fullängdare. På något sätt känns det här ännu mer grind och lite mer crustigt än Antichrist Siege Machine. Sången alternerar mellan grisvrål och desperat käng. Detta är inte heller på något sätt lika smart som tidigare nämnda band. Här är det mer som medlemmarna gått in i studion för att mangla på så gott det går. För min del tröttnar jag lite snabbare på detta. Samtidigt förstår jag att detta inte är något band som kan fungera som en introduktion till genren utan det är kanske mer för de som är inbitna och behöver lite komplement till Conqueror, Revenge och dylikt. 

Detta var vad jag hade att bjuda på. Från norsk långsam doomig metal till amerikanskt tokrens. Återstår att se om någon av skivorna kommer vara kvar på listan i slutet av året för min del. Jag har en stark misstanke om att Darkthrone kommer vara det men det visste ju ni redan. 

Låtarna hittar ni här. 

/Oscar K.