Fredagslistan 2025, vecka 37: Tvek på Rush men vi har kommit för långt för att lägga ner.

 Jag ska vara helt ärlig och säga att mitt intresse för de 5 senaste Rush-skivorna jag lyssnat på ligger mest på de senare 3. Skivorna 2112 (1976), A Farewell To Kings (1977), Hemispheres (1978) och Permanent Waves (1980) är en enda  massa så här i efterhand. Lite långtråkiga, överflödiga där singlarna är allt som egentligen står ut och resten låter som sämre versioner av singlarna. Det är inte ett speciellt bra tecken för ett bands katalog som borde vara fylld med okända pärlor. Jag har en nära vän som ofta säger att ett bands bästa låtar borde vara de som ingen känner till, en inställning jag inte håller med om helt ut men det ligger absolut något i det. Allt detta med en nypa “smaken är som baken” självklart, men det ser dystert ut för min framtid som Rush-fan. Jaja, vi har lite roliga grejer framför oss åtminstone. Listan på youtube hittar ni här!

Moving Pictures (1981), det är ju deras absolut största verk i ren influens och försäljningssiffror. Låtlistan läses som världens jävligaste provspelning. Först ut TOM SAWYER, halleda. Sen rätt in i Red Barchetta…och sen, den jävligaste av alla: YYZ. Troligtvis deras Magnus Opel i ren musikalisk flexning, drygt fyra och en halv minut av sjösjukt coola riff och trummor tightare än en nunnas rektum på Långfredagen. När jag började min fyrsträngade resa för ca 15 år sedan var det en bedrift värdig Olympen att lära sig spela alla Geddy Lees djävulskap i den förbannade låten och än idag är min prestation långt i från värdig. Och som om det inte räckte så går vi rakt in i Limelight. Ridå, lägg ner. Det är absolut en av de starkaste sidorna en skiva haft någonsin. Sida två är bra, men kan ju omöjligtvis följa slakten på sida ett. Överlag en riktigt stark skiva, troligtvis den starkaste i bandets katalog.

På Signals (1982) har bandet gått all in för ett synth-sound som är uppfriskande. Vi hade ju såklart synthar på många av låtarna på förra skivan men nu står de helt i fokus och bandet får ett väldigt gott Toto-sound på Chemistry. Chocken på skivan är den ska-inspirerade Digital Man, som gungar lätt. Här vill jag minnas ett citat från Geddy i en intervju med Les Claypool från Primus (jag kan minnas fel). Oavsett, så vill jag minnas att han pratade om sina talanger på bas och att de sträckte sig som mest till “white guy bass” och att han aldrig riktigt lyckats med att vara riktigt funky som många av de stora basisterna inom funk, soul och ska som Louis Johnson, Larry Graham eller den eviga James Jamerson. Något som blir uppenbart när bandet ger sig på dessa väldigt svängiga stilar, men som inte nödvändigtvis stämmer vilket vi kommer höra på nästa skiva. Alex Lifeson har uppenbarligen lyssnat mycket på The Police under detta tidiga 80-talet med god användning av diverse sounds som är ikoniska för ännu en Alex, i detta fall Alex Summers som lirade gitarr i The Police. Vi stöter åter formeln: ett antal bra låtar med några liknande men mindre intressanta låtar inblandade. Onward!

Grace Under Pressure (1984) öppnar med en oerhört charmig ka låt (igen, á The Police) där Lee levererar en väldigt funky basslinga på Distant Early Warning. Ni får ursäkta basnörderiet, men hans byte till en aktiv Steinberger-bas gör absolut mycket för basens plats. (Se bild, ett oerhört fult instrument men det var ju också tidigt 80-tal). Skivan har mer gitarr men låter överlag väldigt 80-tal på produktionen. Väldigt rik och fin ljudbild, låtarna är inte nödvändigtvis deras bästa men jag lär återvända till den ändå bara för soundet. Red Sector A är personliga favoriten, sällan jag lyssnar på texter men den klickade med mig på rätt vis. Gitarrintrot på Kid Gloves låter förjävla fint, och Red Lenses är bara rent cool och knepig med sina oväntade mellanspel.

Det ser kanske lite ljust ut ändå, givet dessa tre skivor kanske den andra halvan av 80-talet och 90-talet har lite roligt att komma med. Jag vet redan att två av mina favoritlåtar med bandet (av de få jag hört tidigare) kommer under 90-talet och tidigt 00, så hoppet lever än!

Sist men absolut inte minst hade det varit rätt ut sagt oansvarigt av mig att inte lägga in ett klipp av min idol, Brent Hinds. 2025 har verkligen varit ett jävla skitår. Jag blickar tillbaka till en av mina favoritvideos med honom och Mastodon från 2017 när bandet spelar in låten Toes To Toes. En lyckligare tid. Sayonara, Señor Dirty B. Hinds.

/En bedrövad Herr B

Söndagslistan 2024, vecka 41: Den oväntade Mastodonrifflistan.

 Det var faktiskt inte så här det skulle bli. Jag lyssnade på flera olika band och låtar: Lamb of God, System of a Down, 90-tals In Flames, Protest the Hero. Så kom jag till Mastodon och la till en låt…sen två låtar…sen fyra och så vidare. Det var inte lönt, ingen annan kunde leva upp till deras nivå. Bill Kelliher och Brent Hinds är magiska nissar, små trollemän som välsignar oss med sjuka riff när de känner för det. 

När jag tänker på Mastodon och hur jag skulle beskriva dem så tänker jag alltid på termen gubbmetal om gubben var en shaman som levt i tusen år. Trots att bandet är 20 år yngre än Metallica och dylikt så känns de som äldre, visare och mer mogna. De har i 25 år släppt bara fantastisk musik, proggigt men ändå medryckande och sjukt tungt. Det har blivit mer lättlyssnat i senare tid men aldrig utan att tappa sina rötter. Om någon frågade mig vilket band är bäst, som gör mest imponerande musik enligt mina öron, så är svaret lätt Mastodon.

Vi kör kronologisk ordning och börjar med Mother Puncher från Remission (2002). Som med alla deras låtar kan vi hoppa till godtycklig punkt i låten och hitta ett riktigt fett riff, men vi håller oss till första riffet här, så sludgy att man bara måste gunga med. Och kanske ge morsan en snyting.

Leviathan (2004) är näst upp, och vi kör Iron Tusk och riffet som börjar vid 1:58, och som med Motherpuncher är det gammal hederlig sörjig chug som gäller. Underbart.

Från Blood Mountain (2006) har vi 2 låtar, Circle of Cysquatch och Crystal Skull. Från Cysquatch är det outrot som börjar runt 2:15. Dissonant, knepigt takt och råtungt. En undermedveten grimas hänger med varje gång jag anländer till den delen. Från Crystal Skull är det mellanspelet som börjar vid 2:00, där Scott Kelly gästvrålar över en massa chuggande. De har några liknande riff i olika låtar och de är lika kul varje gång.

Från Crack the Skye (2009) kommer vi ta två riff från eposet The Last Baron. Det första är en proggig liten snutt vid 6:45, ren gitarrmässig tungvrickare som de är så bra på. Troligtvis är det Brent i sin redneck drogpsykos som kommer på dem givet hans country och bluegrassbakgrund. Nästa riff kommer vid 8:18, ännu ett knepigt prog-riff som jag vet är lite ökänt för de som försöker lära sig spela Mastodon, definitivt jävligt udda.

Vi hoppar fram till Once More Round The Sun (2014) och börjar med Chimes at Midnight, där det är riffet vid 1:08 som gäller. Tillbaka till grimaserande drop A sörja, funkar perfekt med Troys skrikande. Riff 2 är från Ember City där det är intro-riffet som gäller, väldigt catchy och kul att spela. Speciellt snyggt när stämmorna börjar halvvägs.

Från deras senaste alster, Hushed & Grim (2021) är det första låten Pain with an Anchor och dess outro som börjar vid 3:47. Det är sjukligt tungt, speciellt med Branns trummor och de atmosfäriska överdubbningarna. En av deras absolut bästa sekvenser tillsammans med sista låten på listan, More Than I Could Chew, där det åter är outroriffet som gäller. Här är det inte så mycket om att det låter svintungt eller att det är kul att spela, utan kompositionen är bara så oerhört vacker. Både med Branns sång över eller sen Brents vilda känslofyllda gitarrsolo så har det en speciell stämning som ger mig gåshud varje gång jag hör det. 

Jag har länge drömt om att kunna spela och komma på grejer lika coola som gossarna i Mastodon, och hoppet är ju det sista som överger en. //Herr B

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Vartenda ord i denna skrift är verifierade och pålitliga.

Vi kommer tackla ämnet covers inom den tyngre musikskalan, eller varför vad många tror är covers egentligen är originalen.

Börjar gör vi med I’m Your Boogieman, skriven och inspelad av bandet White Zombie under det tidiga 70-talet. Det 9-åriga geniet Robert Zombieson (som går under pseudonymet Rob Zombie) komponerade stycket tillsammans med sina lågstadiekompisar och spelade in en demoversion på en enkel kassettbandspelare. Vad som hände sedan är lite luddigt, men på något vis blev kassetten i fråga stulen av discogruppen KC and the Sunshine Band som sedan spelade in den till sin platta Part 3 (1977) och den blev snabbt en hit. Zombieson & Co försökte förgäves hävda sitt ägandeskap till låten, men ingen tog de stackars ungdomarna på allvar. 1996 släppte White Zombie, nu ett etablerat band, en rerecorded version. Enligt källor är stämningen fortfarande spänd mellan alla inblandade aktörer.

Vi går vidare till en mer lättsam historia. Under det sena 2000-talet genomgick Korn lite av en svacka. De förlorade sin ursprungliga trumslagare, David Silveria, och fick inte riktigt till det som de tidigare sköna melodierna. De bestämde sig då för att lägga om helt och testa sig på musikalmakandets konst. Projektet gick käpprätt åt helvete. Det enda som blev lite bra var deras proof of concept-inspelning av Kidnap the Sandy Claws, ursprungligen från musikalfilmen The Nightmare Before Christmas (1993).

1963 släppte gruppen “Gert Stjärt och Kavalleristerna" på sin skiva, Älskog, Gagnef & Fogdens blod, en liten låt vid namn Hej Petter. Låten är makaber och utanför gruppens dedikerade, pensionerade fanbase är den föga känd. Låten är skriven av Gert Gyldenlindt (född, uppvuxen och avliden i Höör kommun) som grundade bandet i början av 60-talet. Deras musik var då lite råare och mer i linje med extremmusikens utsvävning som senare skulle dominera topplistorna i Laos, Djibouti såväl som Färöarna. När den evige Jimi Hendrix hörde låten sägs han ha sagt "det var ju inte dumt". Men Petter var ju inte ett passande namn för en engelskspråkig marknad och ändrades hastigt till Joe. På detta vis blev låten en internationell storhit och en rockklassiker. När Type O Negative sen skulle släppa sin andra platta The Origin of the Feces (1992), lyckades frontman tillika basist Peter Steele hitta en sällsynt kopia av det svenska originalet och bestämde sig för att gör en mer trogen cover. “Den var förjävla tung, äcklig och grotesk", kommenterade Steele i en intervju med Höör-t & Sett.

Mastodon var ett band som existerade någon gång innan den senaste istiden, drygt 11000 år sedan. De spelade förjävla tung musik, och forskare hittar nya spår av råa riff och geniala musikstycken varje år. 1884 grävde arkeologen Roger Dodger Bogsman fram en nästan helt bevarad vinyl, märkt i urblekta bokstäver Stairway To Heaven (årtal okänt). Då vinyspelaren in skulle uppfinnas på mer än 60 år glömdes upptäckten bort i ett arkiv i centrala London tills sin återupptäckt 1970 av musikerna Robert Plant och Jimmy Page från Led Zeppelin. Nu utrustade med rätt teknologiska förutsättningar lyssnade duon igenom inspelningen och blev så oerhört tagna av dess briljans att de omedelbart gav sig på att spela in en egen version av den förhistoriska melodin. Resultatet är vida erkänt som en av rockmusikens största klassiker. 2019 lyckades forskare med moderna redskap återställa Mastodons original till sin forna glansdagar. Jämförelsen är intressant, men man får ge Page & Plant pluspoäng för hur nära de kom givet tekniska begränsningar.

Sist men inte minst har vi en språklig utmaning. Här orkar undertecknat inte ens hitta på något… eller jag menar utföra verifierade kvalitativa efterforskningar. Rammsteins keyboardist Flake låter som Uli Kunkel (även känd som Karl Hungus) och de andra nihilisterna från The Big Lebowski (1998) när han sjunger och det tycker jag är rätt fint.

Tack och/eller bock, valfritt,

Herr B, Vice-Odugling Andra graden

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Som kommunalt anställd, framförallt inom serviceflygeln, behöver man ofta rensa sinnet från allehanda pester och koleror. Filosofiska, mentala och fysiska krämpor som tär på våra arma hjärnknölar och karparteltunnelsbesatta handleder. Sådana krämpor som inga havremjölksfyllda koppar kaffe, ergonomiska datormöss eller ståbord rår på. För dessa stunder har undertecknat kompilerat en lista med (mestadels) tunga låtar döpt “10 Låtar För Att Överleva Kommunalt Ämbete”, med glimten i ögat som ungdomarna säger.

“We Care A Lot”, av Faith No More från kassetten “Introduce Yourself” (1987)

Vi bryr ju faktiskt oss…oftast, det beror på vad klockan är och hur nära man är till lunchen/fikan. Faith No More är ett knepigt band att beskriva för folk, funk metal känns otillräckligt när attityden mer känns punkig. (O)lyckligtvis återkommer de på den här listan.

“Quiet”, av Smashing Pumpkins från plattan “Siamese Dream” (1993)

Det ska ju vara TYST på biblioteket, och finns det ett bättre sätt att få utlopp för detta faktum än att lyssna på fuzzriff och Jimmy Chamberlin hypnotiska trummande? Debatterbart. (Påpekar också att trots textraden “Quiet, I am sleeping in here” så sover vi inte på arbetstid…inte hela tiden åtminstone.)

“The Crux”, av Mastodon från dubbelvinylen “Hushed and Grim” (2021)

“I! FEEL! PRESSUUUURE! I! FEEL! THE PRESSURE!”

För jovisst är det väl stressigt ibland av diverse anledningar. Gossarna från Atlanta vet verkligen var skåpet ska stå. Fantastiska riff, otroligt solo från Brent Hinds och Brann Dailor smackar trumskinn med energin hos 3 frisläppta förskoleklasser.

“People = Shit”, av Slipknot från skivan “Iowa” (2001)

För ibland är det bara så. Rasistiska kommentarer, otrevligt och otäckt beteende eller rent av fysisk aggression. Tvi vale, och vi går vidare!

“Motherfucker”, av Faith No More från albumet “Sol Invictus” (2015)

“Varför svarar ni inte när man ringer, tycker jag är för jävla dåligt.”

“Skills in Pills”, av Lindemann från CDn “Skills in Pills” (2015)

Tvetydigt, syftas det på medicinerna som kollegiatet behöver ibland för att klara vardagen? Eller måhända de arma själar som fastnat i beroendemyren? Tolkningsfråga.

“Caffeine”, Faith No More från mästerliga “Angel Dust” (1992)

Behöver den förklaras? Mike Patton måste varit kommunalt anställd i ett tidigare liv med tanke på hur många av deras alster som kunde varit med på listan. Oavsett, vi är färdiga med Faith No More nu, lovar. För den här gången åtminstone…

“Keine Lust”, von Rammstein från den nostalgiska “Reise, Reise” (2004)

Vi översätter snabbt Keine Lust till Ingen Lust. Dagen är nästan över, all lust har lämnat oss. Vi väntar nu enbart på en sak.

“Goin Home”, av Toto från samlingen “Toto XX” (1998)

Toto? I EN FREDAGSLISTA? Fy vad räligt, tvi. Klipp dig och stick från stan!

(jovars, men även den mest inbitne hårdrocksentusiast, som andas nedstämt och dubbelkaggar, upplever katarsis efter en lång, dryg dag på den kommunala arbetsdagen med den här låten i örat. Den övertygelsen lämnar mig aldrig.)

“I’m Alive”, av The Hives från singeln “I’m Alive” (2019)

Vi lämnar med lite nygammalt skrän och tjut från Howlin Pelle och Fagerstagossarna. VI ÖVERLEVDE ARBETSDAGEN! Solbrillorna på, vi kommer tillbaka imorgon. Skoningslöst obesegrade av den kommunala apparaten. 

Odugling, första klass, Hjalmar B. Signing off.

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!

 Gott folk!

Öar fascinerar - vem minns inte legendariska äventyr som Tintin "Den Svarta Ön", "Jurassic Park" (såklart den första, alla andra går bort, mest de med Chris Pratt) eller varför inte faktumet att undertecknad tillbringade större delen av uppväxten på Långö i Karlskrona? När precis. Därför blir det en fredagslista med fokus på just öar. 

Vi kör!

Såklart inleder vi med "Island" av MASTODON, här i en härligt frustande liveversion från en klubb i Austin, Texas. Frågar ni mig så är det exakt så här man ska uppleva bandet - tajt, svettigt, oerhört påtagligt nära. 

Vi drar ner på tempot med ULVER. Jag har, fram till dess, att jag skulle göra listan inte haft något som helst förhållande till ULVER. Men jag har haft oerhört svårt att slita mig från stämningen i den här låten. Tungt, men vackert vemod skulle man kunna karaktärisera låtens bärande idé som. 

Bandet som är för djentigt för att få vara med på Metal Archives - själv tycker jag att SCALE THE SUMMIT har sina förtjänster. Fantastiskt bra gitarrarbete, och en känsla av att glida fram på ett, stundtals, milt vågskvalpande sätt. 

Från den urgamla staden Worms kom power metalbandet VIRON. Tänkte att det måste få komma in lite tysk power metal i veckans lista. Det får ni med råge med det här bandet och låten Isle Of Man. Det är hela kitet - hockeykörerna, fartfylld tvåtakt, och ett satans tjo och tjim. 

Vi avslutar med TRAGEDY från New York som, tja, gör sin egen tolkning av Islands In The Stream, en låt odödliggjord av Dolly Parton och Kenny Rogers men skriven av bröderna Gibb från THE BEEGEES. Något säger mig att TRAGEDYs version inte bräcker originalets antal veckor på Billboardlistan, men helt utan charm är inte denna cover. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!

Fredagslistan 2021, vecka 37: Nytt och notervärt omgång, det vete fan!

 Gott folk!

Nu har det gått en månad utan att jag gjort en fredagslista med nyare musik, så då kanske det kan vara okej? Gött!

Vi kör!

Äntligen nytt material från MASTODON, Atlantabandet framför alla andra. Pushing The Tides är ju inte det mest komplicerade de gjort, men refrängen är ju så magiskt bra att jag ler bara jag tänker på den. Att trummisen Brann Dailor har vuxit ut till en riktigt bra sångare är ju en bidragande orsak till låtens förträfflighet. Jag längtar än mer till kommande plattan, haha!

Ju mer jag lyssnar på INSOMNIUM desto svårare blir det att slita sig från det här bandets bedövande vackra melodiska döds. Den nya EP:n "Argent Moon" som släpps idag är så helvetiskt bra att jag baxnar. Majestätiskt, melankoliskt - INSOMNIUM!

Symfonisk metal med kvinnlig sång finns det en del av, men SEVEN SPIRES från Boston gör det bättre än de flesta. Bra låtar med skickliga musiker som verkligen tror på vad de gör brukar ofta vinna över mig, så även här. 

Blev det för mesigt? Lugn, BLACK MASS styr upp skutan med sin thrash som får mig att tänka på hur METALLICA lät på "Kill 'em All". Släng in en slev MOTÖRHEAD, och en trummis som matar 16-delar på bastrummorna like a possessed och ni borde gå igång på detta om ni gillar thrash sedan innan. Och vem gör inte det liksom! Videon är lika charmigt lågbudget som en kokt med bröd, men slinker ner gött ändå. 

"Sweden has so much good music it's almost unfair to the other countries" Pokemon man dude. Om man ska lita på en kille som har detta internetnamn får ni avgöra själva, men det är ett talande exempel på hur satans till sig folk är över att det kommer ny musik från detta band. 2012 kom senaste skivan "Aeons Black", och det jag hör på God Ends Here gör att jag ser fram emot nya skivan. Detta är death metal som det ska låta, i alla fall om ni frågar Paul, trummisen i CANNIBAL CORPSE som har varit ett fan av AEON sedan bandets debut.

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 37: Nytt och notervärt omgång, det vete fan!

Fredagslistan 2017, vecka 26: Fem skivor som är med i racet om platser på årsbästalistan 2017

Gott folk!

Vi har nu hunnit halva 2017, och jag kan garantera er att det inte finns någon musikskribent som inte har börjat fundera på den där fina årsbästalistan som närmar sig med ökande fart. Jag började fundera på den här listan för ett bra tag sedan, och tanken med just den här fredagslistan är lika mycket för mitt eget anbelangande som för er lyssnarnjutning. Jag skapar alltid en spellista över innevarande år. I takt med att tiden går, och fler skivor släpps desto mer omfattande blir den. I skrivande stund har listan en speltid på 28 timmar, och den kommer såklart bli längre.

Jag har valt ut fem skivor som jag anser har en mer än rimlig chans att få placeringar på min personliga årsbästalista - i skrivande stund - det vill jag verkligen påpeka, haha!

"Lykaia" av SOEN.

Jösses vilken magisk skiva det här är.
Jag var hårt övertygad om att SOEN redan på förra skivan, "Tellurian", hade hamnat på årsbästalistan för 2014 om det året inte hade varit så vanvettigt starkt. Med "Lykaia" har bandet åstadkommit ytterligare en skiva som kanske är lika stark som "Tellurian", om inte starkare. Bandets mörka och eklektiska musik försätter mig i känslolägen så magiskt njutbara att det är svårt att inte tycka att det här bandet har något alldeles speciellt. Trots att bandet tar och lånar element från många olika håll, så blir det något verkligt eget av alla dessa intryck. Att bandet dessutom har en sångare i Joel Ekelöf vars stämma fullständigt glöder hjälper också till.


"Emperor Of Sand" av MASTODON

Det tog inte speciellt många lyssningar på "Emperor Of Sand" för att fatta att det här är den bästa skivan MASTODON har gjort sedan "Crack The Skye" från 2005. Och det är en insikt som är helt ljuvlig att komma fram till. I stort sett allt klaffar på den här skivan. Här finns ett underbart driv, rent episka refränger, nyfikenhet, plus att samtliga sångares insatser ligger på riktigt bra nivåer. Detta plus att gitarrarbetet formligen briserar i låt på låt på låt gör att jag blir helt lyrisk när jag ens tänker på skivan.



"Reflections Of A Floating World" av ELDER

Det var Susanne som tipsade om ELDER i en fredagslista. Sedan dess är jag mer eller mindre fullständigt begeistrad av den här psykedeliska doomorkestern från Brooklyn. Ringer det varningsklockor om att detta är hipstermetal? Sådana reservationer kan ni kasta överbord, för detta är musik skriven och framförd med så mycket känsla och övertygelse att det inte går att tänka tanken "detta är inte trve". Mycket fokus på gitarrspel, och galna tempoväxlingar gör att "Reflections Of A Floating World" kräver ganska mycket lyssnartid, men är inte svårlyssnad för den sakens skull.


"Soothsayer"  av DIRT FORGE

Det här köpenhamska bandet har styrt upp den fetaste gitarrtonen detta året. Mest av allt visar DIRT FORGE på möjligheterna med triospel, och hur bra det kan bli när kommunikation mellan bas, trummor, gitarr och sång ligger på den här våglängden. Alexander Kolbys majestätiska stämma knyter ihop den här oheligt förträffliga sludgegrytan på ett sätt som borde få andra bands sångare att avundsjukt undra hur fan människan gör. Att DIRT FORGE låter så här bra redan på debuten gör att jag sannerligen undrar hur i hela helvetet de ska kunna toppa "Soothsayer".


"Black Drapes For Tomorrow" - SHORES OF NULL

Italienska sidoprojektet SHORES OF NULL imponerar sannerligen med sin fina hybrid av melodisk black och doom. Det är dystert så det räcker och blir över, men här finns en kärna av innerlighet och kärvhet som jag finner så rackans tröstande. Ibland behövs det sådana skivor också, och jag har återvänt ganska ofta till "Black Drapes For Tomorrow" sedan den släpptes i mitten av april. Det här är en skiva som gjord att lyssna på i hörlurar, gärna när barnen har somnat och du behöver en skiva att själv varva ner till.


/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 26: Fem skivor som är med i racet om platser på årsbästalistan 2017

Fredagslistan 2017, vecka 14: Nytt!

Gott folk!

Efter förra veckans rent magiska fredagslista från Susanne så har jag slitit mitt hår med att komma på ett lika bra tema - to no avail - får jag väl ändå säga, då ni ser med tydlighet att jag valde att gå på ett tema som vi har kört mycket med innan: nyhetstemat. Det har kommit en försvarlig mängd nya skivor de senaste veckorna, så förvänta er ingen fullständig lista, utan snarare tips på skivor som jag tycker är väl värda er tid och uppmärksamhet.

Vi kör!

WORMWOOD är ett tokhypat band som med sin första skiva "Ghostland - Wounds From A Bleeding Earth" nog kommer finnas med på en hel massa årsbästalistor när 2017 ska summeras. Och det är verkligen helt enastående melodisk black metal det här gänget lirar. Det finns så många element i bandets musik som jag går igång på. Vemodet är en sak, men den överliggande stämningen på hela skivan är riktigt tilltalande.

Jovisst, jag klämmer in lite ny musik av MASTODON. Jag hade verkligen inga förväntningar alls på "Emperor Of Sand", och just därför är det kul att kunna konstatera att skivan är riktigt bra! Det känns som om bandet både har släppt loss desperationen på allvar, men samtidigt lyckats skapa en känsla av optimism. Inte minst känns detta i de flera ursinnigt starka refrängerna som jag fortfarande hajar till över.

Världens mest kända tribute-band? Ni får ursäkta min blasfemi, men enligt MEMORIAMs sångare, Karl Willetts (ex-BOLT THROWER) så startade MEMORIAM som ett hyllningsband till avlidne trummisen Martin Kearns. MEMORIAM är ett band som väldigt tydligt visar att allt behöver inte vara perfekt rent tekniskt för att vara bra. Jag vet många som störde sig på Willetts sångstil när BOLT THROWER fanns, men det är väldigt svårt, ja omöjligt, att inte säga att hans sångstil är unik. Och detta är så hemtam och trygg (honörsord, banne mig!) dödsmetall att ni bara måste gilla det.

När ett av amerikansk black metals flaggbärare, AGALLOCH, lade ner förra året så sörjde en hel del. Därför är det också många som har sett fram emot "Obsidian Arc" från PILLORIAN där John Haughm tidigare sångare och gitarrist i AGALLOCH numera har sin hemvist. Och detta är riktigt bra! Stämningen är överlag ödesmättad och maffig, vilket är en av de saker jag verkligen gillar med den här skivan.

OCEANWAKE lirar en malande, tung och gedigen blandning av progressiv döds, doom och post-metal. Försök se bortom alla dessa genrebenämningar, släck lyset och bara sjunk in i den väldigt maffiga musiken detta band från Finland skapar. Visst tålamod behövs, då låtarna sannerligen inte är av det kortare slaget. Att kalla en skiva som bara har tre låtar för fullängdare kan verka magstarkt, men "Earthen" klockar in på en speltid på 45 minuter. Jag älskar verkligen de kontraster som finns i OCEANWAKES musik. Här finns rymd och täthet, tordön och skira partier - allt med samma självklarhet.




/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 14: Nytt!

Fredagslistan 2015, vecka 4: Hav

Hav, en lika fascinerande som skrämmande företeelse. Jag är uppvuxen mitt i havet - visserligen en rätt liten och till stora delar lugn del av det - i Karlskrona. Hela livet fram tills dess att jag flyttade till Skåne 1998 antingen såg jag havet, eller var endast en kort promenad ifrån det.

Att flera band har intresserat sig för havet blev ganska uppenbart då jag börjande göra denna första av 3 listor som kommer att ta upp hav, land och luft som teman. Så nu vet ni vad ni har att vänta er i vecka 5 och 6 också. Listorna är gjorda så långt i förväg av en enkel anledning - vi väntar tillökning i familjen vilken dag som helst och när det händer så kommer jag försvinna in i den proverbiella bebisbubblan för ett tag. Men först ut - havet.

Vi kör.

Jag vet inte om ni tänkt på det, men jag vill ju gärna ha en svulstig inledning på varje lista. Havet är ju mäktigt i sig så jag ville ha en riktig mother of a blowout till låt som öppnare. Och A Vow To Conquer The Ocean är som titeln antyder en sjukt episkt fläskig låt från ett favoritgäng från Falun. Jag har tjatat hål i huvudet på folk att kolla in IN MOURNING både via flera fredagslistor och i samtal, så har ni fattat galoppen är det bara att gratulera. Ni andra har en fin bekantskap framför er.

THE AGONIST är Alissa White-Gluz "gamla" band. De är förresten på gång med nytt material som kommer i  slutet på februari om man är intresserad. Jag är det kan jag säga. "Prisoners" blev den sista skivan som White-Gluz gjorde med bandet. Det är habilt hantverk om man gillar melodiös death metal. Dead Ocean är en skönt gungande dänga där vi får rikliga bevis på vilket röstmonster White-Gluz är.

Habilt hantverk. Det är ett begrepp jag är illa förtjust i att använda mig av, både här på bloggen och i mina recensionstexter på Werock.se. Använder jag detta uttryck så är det att betrakta som en rekommendation till  att kolla in bandet i fråga. GRAND MAGUS från Stockholm har kämpat på under ganska många år och levererat just detta - habilt hantverk. Jag lyssnade en hel del på "Hammer Of The North" som kom 2010. En svårt ostig titel förvisso, men ack så förädiskt indragande musiken var. "The Hunt" som jag tagit Sword Of The Ocean ifrån är också en ytterst habil skiva. Bandet har suverän känsla för sväng och muskulösa riff. Lägg till detta en stämma av renaste guld från Janne Christoffersson och det är bara att kapitulera.

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Det går ju inte att göra en lista om hav och inte ha med Rime Of The Ancient Mariner från "Powerslave". I nära 14 minuter trollbinder IRON MAIDEN mig fullständigt. Stunden då jag såg bandet framföra låten på Wacken 2008 räknar jag fortfarande som en mycket stor stund i livet.

Vi tar en klassiker till tycker jag - Children Of The Sea från den så kallade Dio-eran. Jag vet ju att det finns en diskussion om Ozzy kontra Dio som bästa sångare för bandet. Jag nöjer mig med att konstatera att bandet BLACK SABBATH är bra och värt att lyssna på till stora delar. "Heaven & Hell" är ju en suverän skiva där bandet svänger på utav bara fan och Dio sjunger trasorna av de flesta. Jag gissar att flertalet av er har hört låten innan och matar vidare med nästa band.

Finnarna i INSOMNIUM sätter segel och tar en melankolisk och fin seglats ut på sjön i Out To The Sea från bandets senaste skiva "Shadows Of The Dying Sun" som är väl värd att kolla in, mycket för det fantastiska trumspel som Markus Hirvonen bjuder på.

Nu tänker ni att jag har valt en låt från "Leviathan" eller hur? Jag hade kunnat göra det, men det blev Battle At Sea från "Remission". Jag lyssnade oerhört mycket på MASTODON när de kom ut med "Leviathan" och fängslades svårt av "Remission", "Blood Mountain" och "Crack The Skye". Då var bandet magiskt meckigt. Battle At Sea är en svårt hetsig och förbryllande låt med fina rent majestätiska inslag. Lite tuggmotstånd men väl värt det!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 4: Hav