Konsertnyheter

WASP-turnén har börjat och för den som inte vill veta mer - sluta läs här.

Det är ju själva fan att man känner Blackie Lawless bättre än han känner sig själv. Alla hans fina löften om en tvåtimmarsshow med pyro och rubbet är bortblåsta. Det började ok i London, ett par riktiga tunga godingar dammades av i Heretic (The lost child) och The torture never stops. Dessutom spelades de sentida Crazy och Take me up. Redan dagen efter var Heretic ersatt av den förvisso trevliga men väldigt sönderspelade On your knees, och de två nya låtarna var borta. Ett par gig senare ser vi nu att detta är permanent. Konserten varar väl, precis som vanligt, runt åttio minuter och någon scenshow utöver skärmarna verkar det över huvud taget inte vara tal om.

Jag hade för höga förhoppningar, tyvärr. Jag har biljett till Varberg så det blir ändå en resa dit, och med guds försyn är åtminstone Heretic tillbaka. Tyvärr tror jag inte det blir så, men man kan ju hoppas.

IRON MAIDEN kommer till Stockholm i juli. Detta torde överraska precis ingen, denna gång står jag dock över de svenska hemska utomhusspelningarna och hoppas på att länder i andra delar av Europa slänger in bandet inomhus. Tre spelningar ska jag se, och jag hade gärna åkt till exempelvis Paris igen. Vi får väl se vart jag hamnar.

Denna vecka bjuder på WALTER TROUT i Köpenhamn på fredag kväll. En fantomgitarrist om det någonsin funnits en, och det blir med all säkerhet en fin spelning.

/Alex

Alice Cooper på Liseberg

Det var en fin kväll i onsdags. Jag har sett bättre låtlistor och jag har sett bättre bandkonstellationer men det spelade ingen roll när ALICE COOPER intog scenen inför...hugaligen....22000 åskådare på Lisebergs stora scen. Tydligen slog han Håkan Hellströms publikrekord. Skoj såklart, men jag undrar ändå - när Alice vanligtvis spelar i Lisebergshallen (som tar knappa 2000 personer) - var är de andra då? (Jag veeeeet, men frågan är retoriskt ställd från en ironisk elitist).

Alice är alltid rolig att se. Hittills har det bara varit en enda spelning jag sett som jag hade svårt att njuta av eftersom regnet dödade tillställningen, på Sonisphere 2010 såklart. I onsdags var det betydligt angenämare i den varma sommarkvällen och jag njöt av ett taggat band, en hygglig låtlista och det faktum att Is it my body numera verkar vara standard i showen är så formidabelt bra att jag tror att han varit inne och rotat lite i min hjärna. Ingen hit för de flesta, men rena himmelriket för mig. Den dagen han dessutom vågar lägga till avslutet på låten som de körde live under den tidigaste delen av 70-talet (kallat My very own) då ska jag dansa Vättern runt i dagarna sju endast iförd tigertanga och sandaletter.

Nu får vi se vad Alice hittar på härnäst. Min dröm är att få se en turné där han kör hela "Welcome to my nightmare" och sedan hela "Welcome 2 my nightmare" rakt av. Jag åker var som helst i världen för det. Men allra helst till New York.

Nu är det alldeles tomt i min kalender till september tjugoåtta då jag äntligen ska få se WALTER TROUT igen. Och sen jävlar tar det fart, det blir en hård höst.

Tills dess,

/Al