Gott folk!
2024 fortsätter att vara ett fantastiskt skivår, det tror jag fler än undertecknad kan skriva under på. Jag har ju gjort ett antal av dessa listor, och rätt många vet vad jag gillar. Därför tänkte jag försöka överraska er lite. Ni får en lite längre lista än vanligt, med ett antal band som jag inte tror att ni blir förvånade över att jag har med. Men så får ni några band som kanske kan skaka om er, i alla fall vad gäller mina preferenser.
Vi kör!
Progressiva power metalbandet DGM från Italien. Ny platta som kom för en vecka sedan, och ja, det låter som det brukar. Jag smälter i stort sett varje gång det här gänget släpper musik. Det är trevlig, väl producerad men kanske lite väl trygg musik som jag ibland tycker är oerhört lämplig att lyssna på. "Endless" är en skiva som gör vad den ska i det hänseendet. Här finns melodier så det räcker och blir över, solon som får tankarna att sväva och, såklart, symfoniska ansatser. Jag har valt
...Of Endless Echoes som avslutar skivan. Det är en mäktig, oerhört fin avslutning måste jag säga. Icke att förbigå är det episka symfoniska avslutet på låten.
Jag hade ju med LASTKAJ 14 i listan vecka 19. Det här bandet vilar i stort sett aldrig, håller ett högt arbetstempo. För ett tag sedan kom "Djävulskorset", en löjligt bra skiva. Jag bara varnar er - den är rent beroendeframkallande. Det finns inte en enda svag låt på skivan, därför får ni hela klabbet. Jag förundras över bandet förmåga att trots att formeln är tvåtaktarstrallpunk så tröttnar jag aldrig på att lyssna på LASTKAJ 14. Här finns vemod, vrede, kampvilja - oemotståndligt!
BLOOD INCANTATION från Denver. Ett band som det är svårt att runda. Med tanke på den djupa credd bandet har så är det förbryllande att vi inte har haft med bandet i fler listor. Handen upp - hur många gillade "Timewave Zero"? Jag gjorde det inte. Men med tanke på hur mycket jag gillar bandets övriga musik så var jag inte helt avogt inställd till nya "Absolute Elsewhere". Ja, jag gillar att jag börjar tänka på gamla MORBID ANGEL när bandet vräker på. Men jag gillar ännu mer de rent fantastiska progressiva tongångarna på den här skivan. Den drar och skaver åt flera håll, men det är tydligt att bandet lyckas med att sammanfoga sina olika element på ett ypperligt sätt här.
Dansk/Färöiska IOTUNN är tillbaka med sitt andra album "Kinship". Detta är fruktansvärt bra! Redan när bandet för 3 år sedan gjorde "Access All Worlds" anade jag att detta kunde vara ett band att hålla ögonen på i framtiden. Men uppväxlingen som bandet gjort på "Kinship" är djupt imponerande. Bara första låten
Kinship Elegiac är ett mästarprov som satte blodet i svallning i mig redan vid första genomlyssningen. Man kan tycka att det går tretton på dussinet av progressiva melodiska dödsmetallband, men det är omöjligt att förneka att IOTUNN gör något eget av genren. Årsbästalistevarning? Ja, absolut.
DESTRUKTOR från Australien. Black metal som denna brukar jag inte direkt söka mig till, men den här trion gör ganska mycket rätt grejer för att jag ska gå igång.
Writhe In Pain från senaste plattan "Indomitable" har både ett helvetiskt härligt sväng, en rak rå punkig känsla och ett i mina ögon magiskt slut! Jag blev helt till mig vid första lyssningen.
NAZGHOR från Uppsala. Det är inte bara Erik och Tomasz på Metalpodden som gillar det här bandet. Den relativt nya singeln
Esoteric Bloodline är löjligt bra. Jag gillar det episka som bandet har fått till, utan att för en sekund släppa på den brutala aspekten. Solot är kort, men svinbra.
MOTHER OF GRAVES från Indianapolis. Melodisk doomig döds - kan det vara nånting? Ja, i det här fallet visade det sig att det verkligen kunde det. Detta är riktigt bra. Melodierna sitter där de ska, det är fantastiskt gitarrspel hela plattan igenom. Släpet i kompet i de långsamma delarna är helt riktigt i känsla. Skivan dryper av melankoli på ett sätt som gör att jag smälter. En riktigt trevlig överraskning.
Vi tar helg på det!
/Martin
Och på tal om 90-talet lyssnade jag härom dagen igenom DISSECTIONs gamla klassiker "Reinkaos" som ju var något av en vattendelare när den släpptes. Vissa fans hatade den rakt av, vissa älskade den och andra lärde sig uppskatta den med tiden. Jag var obönhörligen fast från första början, kärlek vid första ögonkastet uppstod helt enkelt. Några dagar efter den här genomlyssningen såg jag en kompis (Ja, jag tittar på dig nu Jonatan) nämna skivan ifråga i sociala medier och ytterligare någon dag efter detta hittade jag bandet CLOAK.
