Recension: Stagman - Är ni kvar där ute?

Det kunde ha blivit hur pajigt som helst. Istället sitter jag här, golvad.

Sent 2016 släpptes nyheten att Zinny Zan skulle släppa en soloplatta i januari 2017 under sitt riktiga namn (Bo) STAGMAN, plattan skulle dessutom vara helt på svenska. Jag gillade SHOTGUN MESSIAH back in the day och kanske ännu mer nu för tiden. Jag såg ZAN CLAN flera gånger under 2004-05 vilket jag dessutom uppskattar mer idag än vad jag gjorde då, men jag blev ändå nervös. En platta på svenska. Varför måste alla ”gamla gubbar” plötsligt bli ”seriösa” och tolka Bob Dylan? Men så släpptes en första singel i och med låten ”Fasader” och jag lyssnade och lyssnade. Den slog undan benen på mig, både texten och musiken. Jag hade inte förväntat mig detta. Alls.

Ljudet är eget. Lika delar blinkningar till 80talet och nutida sound blandat med något som bara kan kallas för Zinnyskt. Eller Stagmanskt. Texterna är också helt egna. Inåtblickande. Redan från första låten ”Vykort från Hollywood” är jag fast. Återigen, det kunde blivit oerhört pajigt när Zinny med lite je ne sais pas blickar tillbaka i verserna, men det funkar för mig. Herregud så det funkar. Och refrängen sitter som en smäck. Efterföljande ”Fasader” är tveklöst en av de bästa låtarna på svenska sedan TRETTIOÅRIGA KRIGETs underbara ”Ljuset” som kom 2003. Och så fortsätter det. En platta full av självinsikt, självironi och humor, men jag anar också en liten saknad. Det kan vara tungt och kanske lite väl personligt att se tillbaka på en tid man ser som sin egen höjdpunkt i livet och erkänna att den tiden är borta, att det enda som finns kvar är minnen. Därför blir det också terapeutiskt att lyfta på just det locket och kunna glädjas åt att ha dessa minnen samtidigt som man skapar nya. Och någonstans mitt i detta befinner sig Stagman med enastående låtar som ”Alltid på väg” och inte minst titelspåret ”Är ni kvar där ute?”.

Det känns fantastiskt att kunna börja det nya året med årets bästa platta. För vad i helvete skulle kunna toppa detta? Tack Zinny. Eller Bo. Eller båda.

Lyssna på plattan på Spotify HÄR, och köp den sen för bövelen.

/Alex

Shotgun: Live Down Decadencia Drive

Fan så gött.

Sommarens partyplatta är här, courtesy of halva SHOTGUN MESSIAH. Under namnet SHOTGUN körde sångaren Zinny Zan och trummisen Stixx under 2014 en slags återförening, eller snarare hyllning till sitt gamla band eftersom debutskivan firade 25 år. Tillsammans med gitarristen Rob Marcello och Zinnys gamle vapendragare Chris Laney på bas blev det några festivalspelningar där de dammade av låtar som inte sett dagens ljus på många år. Spelningen på Sticky Fingers i Göteborg förevigades och är nu släppt på skiva, utan omsvep och krusiduller, bärandes titeln ”Live: Down Decadencia Drive”. Jag fick aldrig tillfälle att se bandet 2014 så jag blev himla glad över att det faktiskt blev en skiva av den där sommarrundan. Och jag blev inte besviken.

Jag hade kanske önskat mig lite mera OOMPH i ljudbilden, lite mera slå-mig-i-huvudet-med-en-kronärtskocka, men det är också mitt enda klagoljud. I övrigt njuter jag storligen och riktigt känner hur denna platta kommer att gå varm i bilen under sommarens alla mil som ska avverkas. Vi får det mesta från debuten på denna skiva och komplett med lite mellansnack är det en rätt svettig historia. Nervous, inledande Squeezin’ teazin’ och såklart hitsen Shout it out och Don’t care ’bout nothin’ svänger gott, och Rob Marcello är en sann tillgång med sitt underbara lirande.

Ytterligare ett faktum som gör mig glad är längden på plattan. Inga DREAM THEATER eller IRON MAIDEN-manér här, musiken klockar in på 45 minuter och lämnar dig utmattad och svettig. Precis som det ska vara. Skivan ska dessutom enligt uppgift komma på vinyl, det är såklart det enda rätta i dessa tider eftersom cd’n för en tynande tillvaro (jag köper inga längre – antingen digitala HD-filer eller vinyl, that’s the shit!), och jag längtar sannerligen tills jag håller plattan i min hand.

Sommarens platta, alla kategorier.

Fan så gött.

SHOTGUN PÅ SPOTIFY!

/Alex