Fredagslistan 2018, vecka 34: Grymma trummisar!

Gott folk!

I förra veckan lade jag ut en omröstning på min sida på Facebook. Vilket ämne skulle veckans fredagslista ha? Alternativen var grymma trummisar eller 1986, och som ni förstår så fick alternativet grymma trummisar flest röster.

Vi kör!

Marc Mas var fram till år 2014 trummis i andorranska PERSEFONE som jag har hissat på otaliga ställen på internet genom åren. Denne briljante trummis rent sagolika lir på både "Shin-Ken" och "Spiritual Migration" hör till de där insatserna som fortfarande får mig att tappa hakan. Fortfarande hittar jag grejer som jag inte upptäckt på "Spiritual Migration", och det är trots att jag lyssnat oerhört mycket på skivan. Jag har valt låten The Great Reality av flera anledningar. Dels har den både ett rent härjigt meckigt lir, ett rent sanslöst drivande av Mas, och ett av de mest briljanta fillsen jag någonsin hört. Spetsa öronen vid 5:17 så hör ni en mästare i arbete.

Brann Dailor i MASTODON fascinerade redan från första skivan med sitt rent maniskt hetsiga lir. Konstant ville han vidare. Det var en smula överväldigande - och är det fortfarande - att lyssna på "Remission", "Leviathan", "Blood Mountain" och "Crack The Skye" som är rent hänsynslösa mot lyssnaren i stora stycken. Det som verkligen särskiljer de riktigt ikoniska trummisarna från alla andra verkligt förträffliga instrumentalisterna som finns är att de har en egen stil. Brann Dailor har sannerligen det. Du hör direkt att det är han som lirar, även om hans spel har blivit något mer tillbakalutat på de senaste plattorna. Jag har valt Where Strides The Behemoth från "Remission", som är en i det närmaste galet intensiv låt med en härlig brutalitet.

Clive Burr lirade på IRON MAIDENs tre första plattor.  Om ni hade frågat mig om ett avgörande tillfälle i livet så var det när jag hörde The Prisoner för första gången. Ännu mer exakt när Burr lägger "du-du-du-du-paff" på enkel bastrumpedal under introt. Jag höll på att självantända. Burr hade ett sväng som jag kan tycka att MAIDEN saknat sedan han slutade i bandet och Nicko gick med. Visserligen saknar ju inte MAIDEN talanger i övrigt, men Burrs spel gav otvetydigt en extra skärpa till MAIDENs musik.

Nicke Andersson är inte bara en fantastisk trummis, hans musikaliska färdigheter är ju inte dåliga när det gäller producering, lira gitarr, låtskriveri eller sjungande. I stort sett allt han har ett finger med i utmärks av kvalitet och nyfikenhet. Hans trumspel på framför allt ENTOMBEDs tidiga skivor är ju helt magiskt. Jag älskar både hans sanslösa tvåtakt i exempelvis Eyemaster från "Wolverine Blues", men också hans otroliga sväng och kreativitet när det gäller fills. Därför har jag valt låten Stranger Aeons från "Clandestine" som bjuder på spel som jag njutit av många gånger. Vid 0:32 drar Andersson igång en fillbonanza som har fått fler lyssnare än jag att häpna. Likt alla verkligt skickliga trummisar så hör man nästan direkt att det är Andersson som lirar.

Dave Lombardo. Den ende trummis i veckans lista som får två låtar, helt enkelt för att jag dyrkar hans spel aningens mer än vad jag dyrkar andra trummisars. Hade jag gjort en sökning på vilka skivor jag lyssnat mest på under åren så hade SLAYERs "Seasons In The Abyss" hamnat väldigt högt upp, utan tvekan. Här får Lombardo full utväxling på sin kreativitet. Det är besinningslös hastighet, sväng och fillmumma rakt av. Detta representeras magiskt väl i min favoritlåt med SLAYER, Spirit In Black. Herrejävlar vad bra den är. Sen kunde jag inte avhålla mig från att ta med Legions Of The Damned från TESTAMENTs "The Gathering", för det är en kompromisslös smäll av stora mått.

Jag avslutar listan med Dirk Verbeuren som imponerar i varenda band han är med i. Jag har valt en låt med SOILWORK eftersom det är det bandet jag gillar mest av de han har lirat i, men jag tycker även att ni ska kolla in de senaste plattorna av THE PROJECT HATE som sannerligen inte går av för hackor när det gäller trumlir. Verbeuren har en kuslig förmåga att få sväng i sina blastbeats som jag tycker att få andra trummisar kommer i närheten av. Hans övriga sinnessjuka mångsidighet har gjort att många kollar in vissa band bara för att det är den pinnsmale belgaren som trakterar kaggarna.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 34: Grymma trummisar!

Tack för allt, Clive!

Jag tror att alla unga aspirerande hårdrocksmusiker som satt sig bakom ett trumset gjort det, eller åtminstone försökt. Rättat till stolen, justerat den ena hängpukan lite, pillat lite försiktigt på hi-haten utan att riktigt förstå hur den fungerar och sedan....

DOOM-TA DO-DO-TA DO-DO-TA DO-DO-DO-DO DODO

Det omisskännliga trumintrot till IRON MAIDENs The prisoner. Trummornas motsvarighet till gitarristens Stairway to heaven. I övrigt förvisso en bra låt, men just det där trumintrot tillhör ett av rockvärldens mest klassiska och att sätta Clive Burrs en-pedals-DODODODO-TA med samma finess, styrka och tightness var något vi alla en gång drömde om. Få av trummisarna i världen skulle och skall lyckas. Han var rätt ensam om att hitta det DÄR svänget just där.

Clive lämnade oss i tisdags och nyheten kablades ut igår. Anledningen den förbannade sjukdomen som tyvärr präglat hans liv i ganska många år. MS. Multipel Skleros säger vissa. Menhelvetesjävla Skit säger jag.

Clive lämnade Maiden 1982 efter skivan "Number of the beast" och den efterföljande turnén, men det fanns aldrig något ont blod mellan bandet och Clive. Chocken blev ganska stor för Maiden när det runt 2001 stod klart att Clive började bli allvarligt sjuk, och till skillnad från andra band som bara hatar och kastar skit på forna medlemmar så formade Maiden en plan till gagn för Clive. I mars 2002 stod jag och Robban på Brixton Academy i London tre kvällar i rad och såg Iron Maiden spela konserter gratis till förmån för honom. Alla arbetade gratis, ingen lokalhyra togs ut. I London känner, eller kände, alla Clive. Alla ville honom väl.

Det slogs rekord i merchandiseförsäljning under dessa tre kvällar. Inte en pinal fanns kvar. Vi handlade och vi handlade mer. På tröjorna står det "I was there for Clive". Det var vi alla. Pengarna gick oavkortat till Clive, så gjorde även intäkterna på de för evenemanget släppta specialsinglarna.

Det var en fin gest från Maiden, men den stannade inte där. 2005 spelades en ny specialkonsert och Clive har under sina sista tio år aldrig saknat uppbackning från sitt forna band eller sina fans. I familjer tar man hand om varandra, som en sabeltandad tiger sade i en tecknad film.

Vi var många som hoppades att Clive skulle riva av en låt, kanske Run to the hills, de där kvällarna 2002. När han kom ut på scenen lite vacklande i slutet av varje spelning stod det klart redan då att det nog inte skulle gått att genomföra. Han kastade dock ut en massa trumpinnar. Han log. Bandet log. Vi log alla, för vi fick i alla fall se en av våra familjemedlemmar på scen med resten av familjen en gång till. 2005 var det lite värre ställt, jag var inte där men vill minnas att han kom ut i rullstol efteråt. Oavsett om just det faktumet stämmer eller ej så var sjukdomen likväl allestädes närvarande i hans liv.

När lågan så slocknade i tisdags kan jag bara hoppas att han in i det sista kände oss i hjärtat. Skivorna, turnéerna, galenskapen och glädjen. De där kvällarna 2002 och 2005. Gemenskapen. Jag hoppas att han hade det lugnt och att han stilla leende fick äntra en annan värld.

Jag saknar dig redan Clive. Jag lyckades aldrig få till The prisoner. Jag lovar att inte försöka mer. Den är bara din nu. Tack för allt.

/Alex