Följande är varken verklighetsbaserad eller speciellt relevant. Viewer Discretion Is Advised osv.
Ännu en jul med släkten, gallan försöker sig på ett vulkaniskt utbrott. Jag låser grinden, höjer vindbryggan, kniper igen gapet. Doften av brunkål och andra styggelser utmanar försvaret. Det är en kamp om överlevnad. Plötsligt, doften av tjära och stofil, skärande genom julbordets smog. Långsamt breder den ut sig, nästan kroppsligt intensiv.
Kurt har för tredje året i rad rymt från tvångsvården.
Stapplande tar han sig till det lediga sätet bredvid mig. “Har du hört att Micke är tillbaka i Drömteatern?” hostar han ur sig med en kvarts lunga. “Han som var så bra.”
Micke, tänker jag, vem i hela helvete är Micke?
“Nej det hade jag inte hört.”
Kurt lägger en blodblandad loska rätt på parketten. “Jo, förstår du, han lirade ju nåt så in i helvete där på nittiotalet. De har ju såklart en stark slaginstrumentstradition där på Färöarna.” Han gör en esoterisk gest, ett trumfill kanske? “Bäst i hela kommunen, och de spelade ju progressiv musik. Nytänkande betyder det ju, tror det kommer från estniskan. Han lirade där med Jan Ponti, Jonny Myrdal, Jörgen Larsson och Kenneth Mogens. Men sen blev det tjafs för Micke va, han ville ju spela lite mer fusion jazz MEN de andra i bandet, de ville ju köra JAZZ FUSION. Det var en riktig skandal.”
Han sörplar i sig en bit gravad lax, tankarna förs till någon obskyr reptil från andra sidan jordklotet.
“De började ju släppa en massa skivor, den ena mer progressiv än den föregående. Bild & Ord, Uppvaknandet, Tanketåget, Scener Ur Ett Äktenskap…”
Ett progalbum baserat på Ingmar Bergman? Vafan är det här för något jävla band egentligen.
En ljudlig rap låter laxen fly stofilgapet, den seglar i en båge ner på någon avlägsen släktings tallrik. Ett julmirakel.
“Tjafset pågick i sisådär 20 år va, de pryglade varandra för jämnan och kom ut på scen med blåtiror och skrapade knän. Efter ett tag började ett asymmetriskt krig på scen, där kastade trumstockar trumfade plektrum och nästan lämnade Jan blind på ena ögat. Till slut stack Micke en dag, tog bandets kollektiva moppe och drog över Hallandsåsen till Höganäs. Där häckade han i något decennium, ingen vet riktigt vafan han gjorde där. Ryktet är att han sålde korv fram till korvstoppet i fjol. Man får anta att hålrummet lett till snack med grabbarna. Men du grabben, nu måste jag gå vidare. Det är många hushåll man ska hinna med på en dag.”
Kurt reser sig, ger mig en kärleksfylld hurring och flyr fältet. Jag är lika förvirrad som varje år. Vem fan är han? Vart kommer han ifrån (bortsett från tvångsvården)? Var det ett korvstopp förra året, och vafan är ens ett korvstopp?
Hur fan låter den här jävla Drömteatern egentligen?
Skämt åsido så har Herr B lyssnat på precis så mycket Dream Theater som man kan hinna med. 2 skivor visar det sig, Images & Words (1992) och Awake (1994). Jag har haft bättre koll på Mike Portnoy än Dream Theater historiskt. Han spenderade ju något år i Avenged Sevenfold innan de tröttnade på att göra bra musik och sparkade honom (i toppen av råkorkade beslut i musikindustrins räliga historia).
De skivorna med Dream Theater och de andra enstaka låtarna som hörts från bandets andra eror gör mig väldigt taggad på återföreningen. Så jävla snyggt, varenda jävla tomte kan kasta ihop lite noter och kalla det prog men de lyckas göra det till gedigna låtar. Rush-influensen är väldigt tydlig, framförallt i James (eller Jörgen som vi kallar honom i hushållet) sång. Men jag känner även ett visst släktskap till Toto när de kör på sitt lite mer prog-rock stuk, också de har förmågan att göra allt snyggt. Det kommer absolut konsumeras mer DT i framtiden.
Sist men verkligen inte minst, en av julens enda värdiga ikoner gick tragiskt bort nyligen. I Shane MacGowans punkiga ära drar vi en vända Fairytale of New York (1987) och Body of an American (1985). “Ar dheis Dé go raibh a anam”, som kelterna säger.
Från oss alla, till er alla:
Avskaffa brunkålen och en riktigt god jul
//Herr Tomte B
