Fredagslistan 2019, vecka 24: Förväntningar på Copenhell - Martins val

Gott folk!

Nästa fredag är, om allt går väl, jag och Susanne på Copenhell. Copenhell firar i år sitt tioårsjubileum och har  dukat upp med ett helt okej startfält må jag säga. Högst smäller för väldigt många TOOL som spelar på torsdagen, men för mig finns det en drös andra brand som jag håller högre för mig personligen i alla fall. I veckans lista får ni ta del av 4 band som jag ser fram emot att få se på festivalen, och nästa vecka så får ni Susannes. Bra, eller hur? Tänkte väl det!

Vi kör!

Det fanns en tid då jag verkligen dyrkade TESSERACT. Det var vid tiden för bandets första släpp runt 2011, och jag var mer än lovligt lockad av den sortens rytmik som bandet ägnade sig åt. Kan nämnas att det var även under samma tid då jag hissade ANIMALS AS LEADERS till skyarna. Bara så ni får en referensram. TESSERACTs musik avnjutes kanske bäst i en extremt kontrollerad miljö - typ släckt rum med riktigt bra hörlurar - och just därför tror jag att krocken med den totalt annorlunda atmosfären på en festival kan bli intressant. Plus att bandet verkligen kan lira som bara den. Bandet lirar kl. kvart över 3. Bara en sådan sak.

Ni kanske anade att MANTICORA kunde dyka upp i veckans lista? Efter det att jag hade med bandet i listan med lovande danska band så har de fått mer speltid än innan - och när väl poletten trillade ner för mig när det gäller detta progressiva powerhus ja, då gjorde den det med besked. Bandet blir det första jag ser nästa fredag  - klockan 13.00 går de på.

Fortsätter med danskt och åldermännen i PRETTY MAIDS. Jag har alltid varit svag för melodier, och gosse om det här bandet har det i fucking drivor. Lite snällt till stora delar, men det stör mig inte nämnvärt när det här bandet ofta har underbart köttiga riff också.

Det band jag mest, ohotat med hästlängder, ser fram emot att se är CLUTCH. Det har hört av bandet på skiva har fått mig att studsa omkring i olika miljöer med ett tokleende på läpparna. Live ska de tydligen vara ännu bättre. Jag kommer att i vilket fall vara galet tacksam för att jag får se bandet trots att jag nog anar att bandet bäst kommer till sin fulla rätt i en svettig klubbmiljö.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 24: Förväntningar på Copenhell - Martins val

Fredagslistan 2017, vecka 42: 1984

Gott folk!

Det har blivit dags för ytterligare en fredagslista på det storslagna temat 1980-talet. Som av en slump bestämde jag mig för att kolla lite närmre på år 1984 för jag fick en fråga (igen, ska väl tilläggas då det händer ganska ofta) om George Orwells bok "1984" och årtalet fastnade i hjärnbarken - igen.

(Ni hittar betydligt mer om boken om ni klickar här)

Det hände såklart en hel del under år 1984 - Apple Computers lanserade sin dator Apple Macintosh i början av året, det hålls olympiska spel i Los Angeles, och Tage Danielssons filmversion av "Ronja Rövardotter" har premiär i mitten av december.

I Karlskrona skräpar en 8-årig version av undertecknad runt och har illa koll på den massiva skivutgivning som sker under året. Ska vi tro Metal Archives så släpps det 93 skivor under året som kan kategoriseras som hårdrock/metal. Det sätter lite perspektiv på den tid vi lever i idag eller hur? 93 skivor - det är inte svårt att köpa 93 skivor egentligen - men digniteten av det som släpps idag kanske är något mindre än då. Jag hade i alla fall inga svårigheter att välja skivor till den här listan!

Vi kör!

"The Last In Line" - DIO

Artister värda sitt salt höll en betydligt högre arbetstakt än idag - DIOs andra platta som ni ser till vänster släpptes bara ett drygt år efter den krossande debuten "Holy Diver". På något märkligt sätt så håller "The Last In Line" verkligen måttet mot den av i stort sett alla dyrkade debuten. Som en halvrolig parentes kan jag nämna att webzinet jag skriver för tog sitt namn från första låten på skivan. Det här är så fantastiskt bra musik att det inte är att undra på att den fortfarande håller. Svänget, tyngden och pondusen i varenda låt på skivan talar till oss även efter över 30 år som den här skivan har funnits. Här finns en magisk nivå på allt - jag njuter sannerligen av den fina produktionen som låter Vinny Appices trummor att låta så naturligt som trummor kan. Och så Ronnie James Dio som i vanligt ordning sjunger ytterrocken av alla.

"Powerslave"  av IRON MAIDEN

1984 hade jag ingen aning om IRON MAIDENs existens. Det skulle dröja ytterligare 4 år innan jag av en slump köpte "Number Of The Beast" och blev hårdrockare på riktigt. MAIDEN är ju ett band som jag har haft i mitt liv sedan dess, och även om jag har haft med skivor av bandet i fredagslistor tidigare så hoppas jag att ni har överseende med detta faktum. "Powerslave" släpptes i början av hösten 1984 och var ytterligare en skiva från bandet som bara befäste bandets legendariska status. World Slavery Tour som turnén på plattan döptes till skulle kulminera med ett verkligt klassiskt livealbum "Live After Death". Studioskivan i sig är kryddad med låtar som fortfarande återfinns i bandets setlistor: Aces High, 2 Minutes to Midnight, Powerslave och episkt långa Rime Of The Ancient Mariner. Låt vara att det finns några svagare spår - detta är ändå en väldigt bra skiva.

"Red, Hot and Heavy" av PRETTY MAIDS

Jag vet helt ärligt inte hur PRETTY MAIDS tänkte när de godkände det här omslaget, för i jämförelse med så många andra omslag är det här rätt dåligt. Tur då att musiken är desto bättre! "Red, Hot and Heavy" är bandets debutskiva och det är verkligt klassisk heavy metal med mycket feeling och pondus som har fått lyssnare att återvända till skivan. Att bandet fortfarande är igång visar ju också på att bandet inte var kapabla till "bara" en bra skiva. Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar verkligen att det går att höra när en skiva är inspelad under en viss tidsperiod - det hörs verkligen att "Red, Hot and Heavy" är inspelad på 80-talet.

"Perfect Strangers" av DEEP PURPLE

DEEP PURPLE hade 1984 redan varit igång betydligt mycket längre än, ja de flesta andra band. "Perfect Strangers" var bandets elfte platta, och den första som den magiskt framgångsrika andra sättningen av bandet gav ut. Bandet med Ian Gillan på sång, Ritchie Blackmore på gitarr, Jon Lord på klaviatur, Roger Glover på bas och Ian Paice på trummor har i det närmaste kramats ihjäl av publiken - och det är lätt att förstå när bandet kopplar greppet med ett i det närmaste helvetiskt sväng och ett samspel som får varenda låt att bli en njutning.

"Ride The Lightning" av METALLICA

Nästan exakt ett år efter det att "Kill 'em All" kom ut fanns "Ride The Lightning" i skivaffärerna. Perspektivet på hur mycket METALLICA hade utvecklats på det året är hisnande. Precis allt har höjts flera nivåer. Låtarna är mer komplicerade, produktionen fetare, den individuella spelskickligheten bättre (jag tänker då framför allt på hur Lars Ulrich sköter sig på trummorna). Att METALLICA redan på andra skivan visar på en mognad i låtskriveriet som lämnade väldigt många andra band på efterkälken är talande. Talande är också faktumet att bandet självt redan nu gav blanka fan i vad folk skulle tycka om exempelvis en låt som Fade To Black. "Ride The Lightning" är den enda skivan i bandets diskografi som jag har tvingats handla ett nytt exemplar av - för att jag lyssnade bokstavligt talat sönder det första exet!

"Defenders Of The Faith" av JUDAS PRIEST

I stark kontrast till iskylan i omslaget till METALLICAs andra skiva har vi omslaget till gammelgäddorna JUDAS PRIESTs "Defenders Of The Faith". Ja jösses! Den här skivan var skiva nummer 9 i bandets diskografi. Den spelades in på Ibiza och släpptes i början av 1984. Den skiljer sig inte nämnvärt från hur JUDAS PRIEST hade låtit fram till den här skivan - detta är stabil metal som jag mycket väl kan förstå att folk gick igång på. Att Halford fortfarande kunde dra i med riktiga primalvrål gör ju sannerligen inte skivan sämre.

Med detta tar vi helg gott folk - en närmare 5 timmar lång fredagslista kanske gör att ni baxnar, men vad fan liksom, haha!


/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 42: 1984

Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

Gott folk!

Jag vill bara varna för att veckans lista är en riktigt spretig historia. Temat kärlek är inte ett som vi kört tidigare här på bloggen, och anledningen till att vi kör detta tema denna vecka är att mina fina kollegor här på Helsingborgs Stadsbibliotek tyckte att det var väl ett tema som var bra, haha!

Med tanke på alla andra mer eller mindre krystade teman vi kört under årens lopp så tycker jag att vi kan gott ha en fin, varm och gosig lista på temat kärlek.

Vi kör!

Jag inleder med en låt som heter In Love från en verkligt klassisk platta - GRAVEs "Into The Grave" från 1991. Detta är bandets debut och från den tiden då gruppen fortfarande räknade Gotland som hemvist. GRAVE är så mycket mer än bara ett suveränt namn, det här är en dödsorkester som väldigt många har ett väldigt innerligt förhållande till. Sannolikheten för att man raskt trillar på bandet när man börjar utforska dödsmetallens underbara tongångar är väldigt stor. I jämförelse med till exempel ENTOMBED och DISMEMBER så är GRAVE inte lika stora, men gosse vilken credd det här bandet har. Numera är det bara Ola Lindgren på gitarr/sång som är originalmedlem - ett faktum som de flesta dödsmetallband har stött på under årens lopp är ständiga  medlemsbyten - men GRAVE har stadigt gett ut skivor som är värda att kolla upp allihopa.

"Fear Of The Dark" förknippar jag med två saker egentligen. Den första är att titellåten är en stor allsångsfavorit under IRON MAIDENs konserter, och att detta är skivan som blev Bruce Dickinsons sista innan han tog ett väldigt långt uppehåll från bandet och MAIDEN såg till att hamna i en fruktansvärd golgatavandring tills dess att Dickinson och Adrian Smith återvände till bandet 1999 och såg till att bandet åter blev ett band för de stora arenorna.  Wasting Love heter låten och den är en fan så mycket bättre låt än exempelvis Afraid To Shoot Strangers som bandet envisades med att köra på senaste vändan av Maiden England. Skämt åsido - "Fear Of The Dark" är en helt okej skiva, och Wasting Love en riktigt fin och mäktig låt. Nästan lite eftertänksam tycker jag.

Ja, jag drämmer till med STRAPPING YOUNG LAD och "Alien" igen. Har ni hängt med på bloggen ett tag så vet ni att "Alien" är en skiva som brukar dyka upp med oregelbundna intervall. Jag håller fortfarande på att klura på denna skiva från ett av världens mest udda band. Det brukar bli så när Devin Townsend är inblandad. Love? är ändå en väldigt tillgänglig låt i jämförelse med mycket annat som SYL spottade ur sig under sin kaotiska karriär. SYL var ett band som otvetydigt styrdes av Townsend, och det var en bra sak då han verkligen är en musiker som jag känner den största respekt för. Likt Dan Swanö och Mikael Åkerfeldt så är det mesta som Townsend medverkar på intressant i någon mening. Vissa grejer funkar inte, men det är alltid kul att lyssna på vad han släpper ifrån sig.

Frågan är om inte "Futureworld" har det fulaste omslag jag sett. Men smak och stil stod inte högt i kurs vad gällde mycket under 1980-talet egentligen, haha! PRETTY MAIDS har vi haft någon låt med av i någon lista och danskarnas musik är inget som jag skulle lyssna på varje dag, men i lagom doser så funkar detta jättefint. Jag ber er observera titeln på bandets skiva från 1999 - "Anything Worth Doing, Is Worth Overdoing", hahahaha - jag kan inte låta bli att bara älska den titeln. I vilket fall - Love Games ångar så mycket 80-tal och köra bilhårdrock att det är ytterst svårt att inte falla för den. Lyriken är exakt så ostig som i alla fall jag förväntar mig av en sån här skiva.

Idag förknippar jag titeln "Slave To The Grind" med filmen om grindcore som just nu håller på att göras och som jag verkligen ser fram emot att få se. Men 1991 var förknippades titeln med SKID ROWs andra skiva, och den skiva som såg till att bandets fanskara växte till stora skaror. Den sålde 134.000 exemplar under sin första vecka. 1998 hade den sålt 2 miljoner exemplar bara i USA. "Slave To The Grind" bjuder på ett betydligt hårdare sound än bandets debut, och texterna är mycket mer originella. Jag köpte skivan på vinst och förlust när den kom ut, och jag har fortfarande kvar den efter alla dessa år. Jag har tagit låten Psycho Love som är en riktigt feting till låt.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

Fredagslistan 2015, vecka 30: Melodisk metal

Godmorgon!

Idag ska vi prata melodisk metal. Jag märker att jag mer och mer uppskattar band som är duktiga på att väva in melodier i sin musik. Jag hoppas sannerligen att det inte betyder att jag uppfyllt någon slags mängdkvot när det gäller mer extrem musik och att bloggen inom en snar framtid endast sysselsätter sig med AOR, haha!

Vi kör!

Kanadensiska BOREALIS kom den 19/6 ut med sitt nya album "Purgatory". Både jag och Susanne uppskattade ju bandets musik på "Fall From Grace" från 2011, en skiva som vi i stort sett lyssnade sönder, märkligt nog! Nya skivan är ett välkommet tillskott till kategorin "kommer att lyssna sönder". BOREALIS är ett band som skriver väldigt sympatisk musik. Är det nydanande? Nej, verkligen inte - men här finns en hantverksskicklighet som jag tilltalas svårt av. Plus att jag älskar sångaren Matt Marinellis röst. Jag hade i princip kunnat ta vilken låt som helst från skivan. Nu blev det My Peace då det är den enda låten som bandet har valt att tillgängliggöra från nya skivan på Spotify. Faktum kvarstår dock - "Purgatory" är så bra att jag villigt slantade upp den dryga hundralappen plattan kostar på iTunes.

Jomenvisst, CLOUDSCAPE är ganska obligatoriska i en sådan här lista. Bandet, bördigt från Helsingborg, har alltid varit skickliga på att snickra ihop snygga melodier. Som jag ser det är bandet, likt sina helsingborgskollegor i COLOSSUS och DARKANE, svårt undervärderade och jag lyfter gärna fram bandet så ofta jag kan. Skivan "New Era" kom 2012 och såg inte mindre än tre nya medlemmar. Endast gitarristen Patrik Svärd och sångaren Michael Andersson var kvar från den sättning som spelade in "Global Drama", en skiva som jag gillade även den. Silver Ending är en trevlig låt som nästan lekfullt dansar fram i refrängen. I övrigt är det business as usual.

Jag recenserade bandets "Momentum" när den kom 2013. Bandet har inte släppt något material sedan dess. Då skrev jag att [d]et som verkligen imponerar på mig med ”Momentum” är tre saker egentligen: låtarna är av sådan kaliber att, faktiskt, varje låt innehåller något jag gillar, sången från Mark Basile är så fruktansvärt kraftfull att jag njuter av varenda grej karln gör. Och sen har vi solona. Jag avskyr personligen när det ska liras solon och resten av bandet går av scen för att låta gitarristen/trummisen/basisten gå loss. Fullständigt vedervärdigt. Musik handlar om kommunikation mer än något annat och vad som verkligen utmärker skickliga musiker till skillnad från skickliga instrumentalister är förmågan att lira häpnadsväckande grejer tillsammans med andra. Det kan Simone Mularoni på gitarr och Emanuele Casali på keyboard för varenda solo som utförs av dessa herrar är rent öronmumma. 

Det var oerhört trevligt att återvända till skivan i samband med skapandet av denna lista. Jag har, likt många recensenter, en tendens att bara rusa vidare till nästa skiva. Nu fick jag en chans att återupptäcka en skiva som är lika sympatisk som välljudande. 

Jag har haft med en låt av PRETTY MAIDS i någon lista. Emellanåt älskar jag att lyssna på musik som har tydlig tidsmarkörer. We Came To Rock finns med på danskarnas "Future World" från 1987, och det märks. Jo, det finns gott om andra skräckexempel på hur virveltrummorna lät under 80-talet. Här är den faktiskt ganska sansad utan att vara mesig. En trevlig trudelutt!

Jag avslutar listan med keyboardstinna DARKWATER från Borås. Detta är så vanvettigt snyggt producerad musik så jag baxnar. Låten heter Breathe och kommer från "Where Stories End" från 2010. Flera av bandets medlemmar är också med i HARMONY som verkar hålla en högre utgivningstakt. Det är lite synd, för DARKWATER skriver riktigt bra och snygg musik. Jag fick definitivt mersmak!

Så, ett styck lista med svårt sympatisk musik. Nästa vecka blir det, säkerligen, andra tongångar!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 30: Melodisk metal

Fredagslistan 2015, vecka 8: Himlen

Himlen som företeelse är betydligt mindre intressant än föregående veckas tema. Evig lycka liksom. Inte så kul som det kanske låter. Vad vet jag, jag tror ju inte på varken himmel eller helvete.

Vi kör.

Italienarna i DMG fick jag nys om via deras senaste alster "Momentum" en trevlig skiva. Men idag ska vi inte prata om den, utan om "Hidden Place" och låten Heaven. Att anta att DMG hade lyssnat en hel del på DREAM THEATER och SYMPHONY X inför den skivan är inte att dra för stora växlar. Men det funkar - det är svulstigt, men bra. Gitarrsolot är riktigt fint.

From The Heaven Of My Heart från "Skyforger". Det är svårt att inte tycka om AMORPHIS. Musiken har den rätta tonen, produktionen är bra och Tomi Joutsens stämma är som rent guld.

Premiär? Jag tror det faktiskt. Danska PRETTY MAIDS hör inte till det jag lyssnar på alls faktiskt. Jag vet att vi hade "Pandemonium" på biblioteket innan vi gallrade bort i stort sett all pop/rock/metal från våra samlingar, men jag kollade aldrig in den. Little Drops Of Heaven är en svulstig låt i midtempo med ett fint (men kort) gitarrsolo. Det är radiovänligt av bara fan, men det funkar trots detta ganska bra.

Obligatoriska låten från IRON MAIDEN, haha! Gissa vilken? Heaven Can Wait från "Somewhere In Time". Jo, precis.

ABIGOR är ett av Hatpastorns favoritband. Ni vet ju att jag inte är en black metalkonässör av rang, men ibland måste man ju kolla in genren. Gosse, säger jag bara. Jag har endast lyssnat på "Fractal Possession" och kan inte säga om den skivan är representativ för bandets karriär. Men det är jävligt bra. Heaven Unveiled heter låten. Och den är en uppvisning i meckighet och knastertorr proddning. Det blir nog att kolla in bandets diskografi i övrigt, för detta är bra av bara fan.




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 8: Himlen

Sweden Rock, torsdagen del två

PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.

Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC  har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.

Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80  minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!

Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.

Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!

Alex

Inte bara nostalgi?

Jag sitter och funderar på en sak. Vad är det som gör en artists klassiker till just klassiker? Vad är det som gör att Ozzy´s Bark at the moon är en låt jag älskar emedan jag inte ens kan erinra mig en enda låttitel från någon av hans senaste tre skivor? I vissa fall skulle man nog kunna hemfalla åt att bara kalla det nostalgi, man gillar det man minns från en viktig period i sitt liv - uppväxten och medvetandegörandet. Jag köper den förklaringen, men bara till viss del. Vi kan ta fallet Pretty Maids, där är jag också uppvuxen med deras "klassiker" men tycker att senaste skivan "Pandemonium" knäcker precis allt annat de gjort.

Har det med artisterna själva att göra? I fallet Ozzy så vet vi att han omgav sig med duktiga låtskrivare förr (Bob Daisley t.ex.) vilka inte är inblandade längre vilket självfallet märks i kvalitén på materialet, men om vi tar Iron Maiden då? Jag vet att vi alla tycker väldigt olika men jag tycker personligen att The Final Frontier är ett skämt. Jag vill verkligen att den skall vara bra. Jag minns förvisso att det tog mig ett tag att "komma in i " Brave New World" och "A Matter Of Life And Death" medan "Dance Of Death" hoppade in på favoritlistan ganska omgående, men TFF får inte fler chanser nu. Sista gången jag hör låtar från den lär bli på Ullevi i sommar och sen begraver jag den tillsammans med "Virtual XI".

Jag funderar ganska mycket kring just dessa psykologiska mekanismer, kanske gör det mig överkritisk men å andra sidan kanske ger det mig en mer ärlig bild av vad jag egentligen gillar kontra vad man som rockare/musikintresserad förväntas gilla. Om man som KISS-fan ställde sig upp och sade att senaste skivan "Sonic Boom" var smörja så var man, och jag citerar, "bakåtsträvare", "en sån som alltid gnäller", "oförskämd" med mera. De som gillar ett band gillar ju alltid ALLT de släpper, och det senaste är alltid bäst. Fråga bröderna Maiden, Pelle och Erik, som i en intervju runt 1999/2000 poängsatte alla Iron Maidens skivor. Samtliga skivor fick 10/10 förutom den senaste ("Brave New World") som fick 10+. Kring samma midsommarstång dansar fenomenet "man ska vara glad att artisten släpper skivor över huvud taget". Varför då? Blir en skiva automatiskt bra bara för att den finns? Jag hävdar bestämt det motsatta och nämner i detta andetag faktumet att både Babsan och Eilert Pilarm fått släppa skiva.

Jag avundas dock bröderna Hårdrock-mentaliteten på ett plan, det måste vara en underbar och konfliktfri värld att leva i. Fast samtidigt så kämpar jag ständigt emot stagnerandet, jag vill alltid utvecklas och alltid kritiskt granska det jag gör och lyssnar på. Då funkar det inte att redan veta att KISS nästa skiva är den bästa, utan att jag ens hört en ton.

Det hade varit roligt om någon mer funderade i samma banor, och lika roligt att höra om någon bara tycker jag raljerar. För oss som inte har musiken som en bakgrundsljud till disken, dammsugandet eller träningen utan som lever, andas och blöder den ur varenda por, 24/7, året runt så är det alltid lika intressant att diskutera passionen. Bara genom diskussion och genuina försök till förståelse kan vi utvecklas. Våga Vägra Stagnation!

Årsbästalista 2010 - konsertnominering nr. 8

Pretty Maids - Köpenhamn 27/8

Ett trevligt 25-årsjubileum där PM körde hela Red, Hot & Heavy-skivan vilket innebar en hel hög med låtar som man ALDRIG får höra annars. Sånt gillar jag. Synd bara att gitarren låt som vore den inkopplad i en brödrost.

1. Intro: Carmina burana
2. Back to back
3. Red, hot and heavy
4. Waitin´ for the time
5. Cold killer
6. Battle of pride
7. Night danger
8. A place in the night
9. Queen of dreams
10. Little darling
11. Pandemonium
12. I.N.V.U.
13. Little drops of heaven
14. Please don´t leave me
15. Love games
16. Future world

/Alex

Nytt på Biblioteket

Har i vanlig ordning shoppat loss lite till biblioteket - några plattor hör ju inte till det jag vanligtvis brukar lyssna på, men det är ju en av de fina grejerna med bibliotek att man kan lämna inköpsförslag som oftast bejakas. Två av plattorna nedan är sådana nämligen. Ni som har lämnat förslag men inte ser dom nedan - fler inköp ligger i pipelinen och jag väntar bara på leverans från den lokala skivhandeln. Ett förslag, från Blashyrk, "Apotheosis" av UNDER THAT SPELL har jag dessvärre misslyckats med att hitta någonstans alls, vilket jag är lite sned på då bandets musik tilltalar mig en hel del.

"Pandemonium" från PRETTY MAIDS är en riktig skön platta om man gillar melodisk metal. För en riktigt initierad recension av plattan rekommenderar jag att man ger sig över till Metal Covenant och läser kollega Anders "Mozzy" Månssons text om plattan.

"Path Of Fire" av AEON har jag höjt till skyarna för sin synnerligen brutala death metal. Som ni förstår har jag inte ändrat åsikt om plattan som är en ren uppvisning i hur man spelar metal med en furiös inställning och bländande teknik.

"Frozen Tears Of Angels" av RHAPSODY OF FIRE är en skiva jag köpte in för att jag litar mycket på Mats Manhammars omdöme vad gäller musik. Om man vill läsa vad han tyckte om plattan kollar man här.

Tyska DEW-SCENTED är ett av banden i neo-thrash vågen som sveper igenom metalvärlden, som faktiskt har något att bjuda på. "Invocation" är fylld till brädden av kvalitetsthrash. På tal om thrashvågen finns det en lång och trevlig artikel om denna här.

Jag har ingen relation till Tom Gabriel Warriors musik som han kavlat ut i band som HELLHAMMER och CELTIC FROST. Det har däremot kollega Shadows som har skrivit en hel del om det band som den gode Tom nu skänker sin skaparkraft - TRIPTYKON. Tungt så det förslår och nedstämt som attan är det dock.

Melodisk döds med en riktigt melankolisk biklang från INSOMNIUM i form av "Across The Dark" samt "Above The Weeping World". Det låter riktigt bra om det här bandet.

Kommentar överflödig eller hur? "Lawless Darkness" från WATAIN är en platta av den kalibern som gör att den borde finnas på samtliga bibliotek i landet.

Plattorna kommer finnas nere på avdelningen någon gång under eftermiddagen - förutom INSOMNIUMs plattor, då dessa är reserverade.