Fredagslistan 2024, vecka 9: NWOBHM!

 

I egenskap av bibliotekarie är det dags för ett boktips: härom veckan hade jag det stora nöjet att sträckläsa Michael Hanns bok "Denim & Leather: The Rise and Fall of New Wave of British Heavy Metal". Boken är baserad på en enorm mängd intervjuer med i princip alla som var med i vågen av ny hårdrock som exploderade i Storbritannien åren kring 1980 - radio-DJs, arrangörer, fans, producenter, och inte minst: musikerna själva, från arenarockarna DEF LEPPARD till häxmästarna i WITCHFYNDE. Band som blev störst i världen, band som tynade bort, band som harvat på i årtionden av motgångar. Inte sällan med helt olika minnen och uppfattningar om hur det egentligen gick till - vem lurade vem, vem var först, hur viktig var egentligen punken - vilket bara bidrar till läsglädjen.

Även om man inte gillar musiken, går det inte att bortse från den erans betydelse för allt vad hårdrock inneburit de senaste 40 åren. Första independent-bolaget för metal (Neat Records), första tidningen (Kerrang!), första renodlade metalfestivalen (Donington Monsters of Rock 1980), den klassiska hårdrocksuniformen (denim, läder, patchar), grunderna till black death och thrash metal - allt kom ur NWOBHM-rörelsen. I den mån det kan kallas en rörelse - därom diskuterar de mer eller mindre lärda i boken. Men det får ni själva läsa om.

Här följer alltså en radda riktigt bra låtar från 1979-1983, av både större och mindre band relaterade till den nya vågen av brittisk heavy metal. LET'S ROCK!

SAXON - Rainbow Theme / Frozen Rainbow ("Saxon" 1979, Carrere Records)

HOLOCAUST - Death or Glory ("The Nightcomers" 1981, Phoenix Records & Filmworks)

DIAMOND HEAD - The Prince ("Lightning to the Nations" 1980, independent)

SARACEN - Horsemen of the Apocalypse ("Heroes, Saints & Fools" 1981, Nucleus Records)

SATAN - Trial by Fire ("Court in the Act" 1983, Roadrunner Records)

GIRLSCHOOL - Emergency ("Demolition" 1980, Bronze Records)

ANGEL WITCH - Baphomet ("Metal for Muthas" samlingsalbum, 1980, EMI)

QUARTZ - Wildfire ("Stand up and Fight" 1980, MCA Records)

RAVEN - Hell Patrol ("Rock until you drop" 1981, Neat Records)

WITCHFINDER GENERAL - Free Country ("Death Penalty" 1982, Heavy Metal Records)

VENOM - Witching Hour ("Welcome to Hell" 1981, Neat Records)

Fredagslistan 2023, vecka 42: Mars, Bringer of Intertext

Att musikhistorien är en lång serie lån, citat, pastischer, och rena stölder, vet nog de flesta om. Inspiration, hyllning, fantasilöshet - vad lånen och likheterna beror på får ligga i betraktarens öra. Idag ska vi ta en liten associativ tripp, där den röda tråden är just intertextualitet. Grejer som låter som andra grejer, helt enkelt. Nu kör vi, håll i hatten och lyssna här!

För ett tag sedan gjorde min kollega en lista över tunga klassiska stycken. Ett av de mest METAL orkesterstyckena som skrivits är brittiska kompositören Gustav Holsts Mars, the Bringer of War den mäktiga öppningsmarschen i "The Planets", en symfonisk svit komponerad under första världskriget. Dock skrevs just Mars innan krigsutbrottet, men Gustav kände nog på sig vartåt det barkade; krigsmusik "had never expressed such violence and sheer terror" (citat nån lirare på Wikipedia). Öppningsostinatot i 5/4-takt är legendariskt. I synnerhet för långhår. Varför är det så?

Jo, i slutet på sjuttiotalet skrev ett av de tidigaste New Wave of British Heavy Metal-banden, DIAMOND HEAD, en liten dänga vid namn Am I Evil, vars intro lånar direkt från krigsbringarn Mars. Denna låt skulle kanske ha varit en obskyr anekdot i hårdrockshistorien, om det inte var för att en dansk trummis som heter Lars totalt dyrkade Diamond Head, och gjorde Am I Evil till en del av sitt bands liveset under åttiotalet. Ja ni vet, Metallica. Holst kunde nog inte vänta sig en så stor spridning av en handfull takter hans skrev 1914.

Ett annat band som lyft Holsts ostinato är mumiefetischisterna NILE, vars dötunga Ramses, Bringer of War inte lämnar mycket till fantasin. Dock väljer jag här att lyfta den mäktiga Unas, Slayer of the Gods från 2004 års "In Their Darkened Shrines". Ett sidospår, men bear with me. När Close-Up Magazine intervjuade Karl Sanders kring skivsläppet, lyfte de i artikeln att öppningsriffet i Unas är lånat/snott från CANDLEMASS, närmare bestämt Well of Souls från "Nightfall". Leif Edling kom förbi redaktionen, fick lyssna, och bad dem stänga av för det "låter som en jävla tvättmaskin" (fritt citerat från mitt minne). Vart vill jag komma med det här?

Jo, Edling och CANDLEMASS har väl aldrig hymlat om hur viktigt Tony Iommis riffande i BLACK SABBATH varit för dem; som kejsare över doomkungadömet vet de vilka skapargudarna är. På "From the 13th Sun" från 1998 tog de ut sjuttiotals-Sabbath-svängarna ordentligt på ett sätt de inte riktigt gjort under sin tidiga karriär, när det episka anslaget stod i centrum. I Elephant Star är "inspirationen" från Symptom of the Universe och Children of the Grave minst sagt påtaglig (det är typ samma riff).

När vi pratar om bandet BLACK SABBATH, då är det lätt att komma in på debutalbumet "Black Sabbath", och i synnerhet öppningsspåret Black Sabbath. Den tunga metallens ground zero, vaggan och livmodern, det var här det började, och på vissa sätt har ingenting trumfat detta ögonblick. Ett av de mest igenkännbara, och lättspelade, riffen i hela rockhistorien: grundton - oktav - tritonus. Djävulens dissonanta intervall. Frågan är, hur kom det här riffet till? Jo, i sin biografi "Into the void" berättar Geezer Butler om hur han sommaren 1969 såg KING CRIMSON i Hyde Park.

Utöver material från sitt nysläppta debutalbum "In the Court of the Crimson King", på tal om epokgörande album från den eran, spelade Robert Fripp och gänget ett stycke som senare blev känt som The Devil's Triangle på nästkommande album "In the wake of Poseidon" (1970). I början var låtens titel närmare originalet som de tolkade: kort och gott, Mars. De brittiska progrockarna hade aldrig långt till att plocka från den symfoniska musiken! Denna övermäktiga konsertupplevelse ledde Geezer i sin tur till att utforska Gustav Holsts orkestersvit, och inspireras till att skriva det första renodlade heavy metal-riffet. (Visste ni förresten att bandet Black Sabbath döptes efter låten, och inte tvärtom? Den var redan en del av deras liverepertoar medan de fortfarande hette EARTH. Det ni! Läs "Into the Void" för mer goa Sabbath-anekdoter.)


Holst, Diamond Head, Ulrich, Sabbath, Sanders, Fripp, Edling... den tunga musikens kedjor av lån och inspiration är ändlös! Cirkeln är kanske inte sluten, men jag har snott till en duglig ögla åtminstone. Nu kanske någon tänker: vänta lite, jag har aldrig hört en ton av de här gubbarna, men musiken är jättebekant. Varför?! Jo, som avslutning bjuder jag på en sista tolkning av Mars, Bringer of War. Den här gången av Koji Kondo - precis, mannen bakom musiken till Super Mario- och Zelda-spelen, som varit en musikalisk grundklang i så många generationer vid det här laget. Här hör ni värld 8 i Super Mario Bros 3 (SNES-versionen). Mars, bringer of BIG TANKS!

Hör alltihop här!

Därmed: helg.

/Andreas

Fredagslistan 2023, vecka 20: Garage Days Re-re-re-revisited

METALLICA. Det finns inget mer att skriva, egentligen. Bandet människor älskar, hatar, älskar att hata, hatar att älska. Själv upptäckte jag dem kring Load/Reload, förstod snabbt att kort hår betydde lam rock och dök snabbt ner i Cliff Burton-eran, och där är jag kvar, med ojämna mellanrum mellan lyssningarna. Utan Burtons spel, stil och legend hade jag nog inte börjat spela bas själv, så bara där har jag mycket att tacka det bandet.

 Något annat jag kan tacka Metallica för är att de aldrig hymlat med sina influenser och sitt ursprung. De har alltid burit sina favoritband på ärmarna, både sjuttiotalets klassiska hårdrock och åttiotalets NWOBHM, och en hel del annat. Och det är vad jag vill lyfta idag: band som jag upptäckte via Garage Inc.-dubbeln i späd ålder - 12 år när den släpptes - och som följt med mig sedan dess. Eller bara riktigt jävla bra rock.

Listan hör ni här!

 

1. DIAMOND HEAD - Helpless. I egenskap av Lars Ulrichs absoluta favoritband har DH en stor del av sitt arv Metallica att tacka. Men bortom live-standarden Am I Evil? gömmer sig en del riktigt, riktigt bra tidig new wave-hårdrock (och en del riktigt tråkig sådan - de tog liksom aldrig riktigt fart). När jag började treva mig fram bakom ett trumset för några år sedan var Diamond Head väldigt bra att öva till. Här hör ni en grym liveupptagning redan från 1979.

2. HOLOCAUST - Small Hours. Hur ond och dunkel är inte den här låten? Som en spökoperett i doom-format: And I try to get through to you / In my own special way / As the barriers crumble / At the end of the day... 

3. KILLING JOKE - The Wait. Lite post-punk! Eller goth? Depprock? Oavsett. Efter närmare 15 års jäsning, utöver några smakprov från nya skivor, insåg jag Jaz Coleman et als storhet runt 2013. Ett av de bästa brittiska banden någonsin, egensinniga och stenhårda rakt igenom. Alla måste lyssna.

 

4. MOTÖRHEAD - Overkill. Kommentar överflödig. Trion Lemmy - Fast Eddie Clarke - Philthy Animal ÄR det tuffaste som hänt rocken, någonsin och för evigt. Och den här låten är det tuffaste Motörhead någonsin gjorde. 

 

 

5. MERCYFUL FATE - Evil. Är Diamond Head evil? Nja, det kan diskuteras. Är King Diamond evil? Nåt så in i helvete! Metallicas medley av låtar från de danska satanisternas debutplatta var tekniskt sett den första black metal jag hörde, och vilket underbart fördärv det ledde ner i...

6. BLUE ÖYSTER CULT - Astronomy. Har jag nämnt att BÖC är ett av världens bästa band? Om inte kan ni kolla de här föregående inläggen HÄR och HÄR. Astronomy etsade sig direkt fast i min puberterande hjärna och har stannat där, i takt med att livet fortsatt och BÖC-kulten grott i mig. Den spelades av en vacker slump som sista låt på min trettioårsfest, och den dag jag lämnar jordelivet så ska ni spisa den vid likbålet. And the light that never warms...

 

7. H.P. LOVECRAFT - Wayfaring Stranger. Vänta va, Metallica brydde sig väl aldrig om psykrock? Nej, och mitt intresse i den genren är rätt ytligt, men däremot är vi alla vänner av kosmisk skräck. The Thing That Should Not Be introducerade mig för skräckmästaren, och med hjälp av Delta Förlag och Tvååkers bibliotek förändrades mitt liv till det mörkare med hjälp av Providence mest xenofoba gentleman. I slutändan ledde det till en kandidatuppsats på universitetet. Och Wayfaring Stranger är en fin bit med.

Så, ja. Oavsett hur trött man är på dansken och Papa Het, och hur tråkiga skivor de än hostat upp de senaste trettio åren - en diskussion för sig - har de haft ett visst inflytande på mitt lyssnande och mitt liv, som jag inte kan bortse från. Alltid något!

 

Nu fortsätter vi långhelgen! Lyssna på listan här!

/Andreas