Gomorron! Idag ska vi ta ett stadigt grepp om en genre jag egentligen inte alls är hemma i eller kan särskilt mycket om, nämligen power metal. Gillar jag genren? Nja, njä, alltså jag vill nog svara både ja och nej på den frågan! I grund nej, jag tycker att det är pajigt och tramsigt men på samma gång går det också rakt in i hjärtat och charmar mig på ett alldeles outgrundligt vis. Det blir mycket text idag så jag rekommenderar att ni gräver fram den där oöppnade påsen dillchips som ligger och skramlar i skafferiet så ni inte får blodsockerfall. Men viktigast av allt: dra fram höftskynkena och slipa dubbelyxorna nu för guds skull för här ska vinnas krig och dräpas drakar!

Men vi börjar med att gå tillbaka i tiden till någon gång i slutet på -90-talet och kliver in på en hemmafest i en sjavig men charmig tvårumslägenhet i Örebro, stadsdelen Varberga, gård ett. Det är sent på natten eller kanske tidigt på morgontimmarna, kajalen och nitarmbanden är välanvända och bandtröjorna är urtvättade, luften är fuktig och varm men den har precis börjat klarna upp efter att sommaren så sakteliga släppt sitt kvalmiga famntag om världen. 

Gissningsvis befinner vi oss alldeles i början av september och en del av sällskapet som vistas i lägenheten har börjat prata i lyriska ordalag om hur bra Medeltidsveckan i Visby var i år igen och varför är det så långt kvar till nästa gång? Andra himlar med liksminksögonen eftersom de anser sig vara för råa och true för att sitta och knyppla med hosor och mantlar och leka gycklare. Det är ett brokigt gäng rollspelare, datornördar, svartrockare, synthare, hårdrockare och punkare som samlats och klientelet befinner sig i åldersspannet äldre tonår och uppåt mot 25, samtliga svartklädda och med idel genomarbetade och färgade frisyrer. 

Trots blandningen av stilar och smak så finns en viss konsensus när det kommer till val av vilken musik som spelas på tillställningen. Underförstått består basen i spellistan av akter så som Sisters Of Mercy, Joy Division, Ramones, Black Sabbath, Nick Cave, The Cure, Nasum, Fields Of The Nephilim samt ALLA bandkonstellationer som innefattar Joakim Thåström. Ibland slinker lite Entombed med, ibland lite Toy Dolls, inte sällan Tom Waits. Den här kvällen hände dock något smått ovanligt, en tapper lajvare närmade sig målmedvetet cdväxlaren och drämde in en skiva med... 

BLIND GUARDIAN! Som också är första låten i listan. Eftersom det trots allt är runt 25 år sedan den här händelsen finns det en viss felmarginal men jag tror att det kan ha rört sig om låten Mirror Mirror från "Nightfall In Middle Earth". Det är nära nog så vi kör den! Ögonbryn lyftes där och då vill jag minnas och det var många med mig som värjde sig med emfas mot detta märkliga påfund.

Vi hoppar fram några år till strax efter millennieskiftet. Jag har hunnit flytta till Malmö men befinner mig kvällen till ära i Lund tillsammans med dåvarande partner och vi är på fest hos en gemensam vän. Det kan vara efter en spelning på Smålands nation, det kan också vara ett födelsedagskalas men detaljerna är oviktiga, det primära är återigen musiken. Spellistan för det här sällskapet (bestående av konstnärer, akademiker och allmänt alternativfolk) utgörs av D.A.F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft), Einstürzende Neubauten, Marilyn Manson, Crass, Ministry, Whitehouse och så plötsligt och helt oväntat en kurvboll...

DREAM EVIL! Och närmare bestämt den oförglömliga låten Hail To The King. Jag minns inte vem som drog igång den men jag minns däremot klart och tydligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta och ville liksom göra både och på samma gång. Sneglade över rummet på min partner som verkade uppleva precis samma emotionella glädje/skam-resa inombords som jag själv. Men när refrängen kom hade vi kapitulerat! Det var ju inte bra musik direkt, faktiskt inte alls när jag tänker efter, men samtidigt helt igenom briljant både till sound och tematik! Omöjligt att inte charmas och golvas. Så här i retrospekt kan jag rekommendera hela plattan med det episka namnet "Dragonslayer", även om jag håller just Hail To The King högst.

Vi spolar fram bandet ytterligare och gör ett nedslag vid stora scenen på Stortorget i Malmö anno 2007. HAMMERFALL spelar på Malmöfestivalen i strålande solsken och längst framme vid scenen står en hel hoper stjärnögda barn, till längden cirka tre äpplen höga, med tillhörande föräldrar. Bakom dem en armé av dubbelmerchande power metal-fans i den första fasen av medelåldern. Lite längre bak i publikhavet står jag - lite ironiskt och lite icke-ironiskt ska jag nu tydligen ta mig an en första spelning inom genren. Förtjusningen var skräckblandad och förväntningarna infriades, allt var precis lagom medryckande från början till slut och samtidigt en liten gnutta pinsamt. Som det ska vara! Men som det heter, the heart wants what the heart wants och när The Dragon Lies Bleeding går igång så kan man inte bli annat än... förvånat glad?

Ett år senare har jag packat en kappsäck och begett mig till staden som Gud glömde - Borlänge! Där ska jag dels hälsa på en gammal vän och dels bevista stadsfestivalen Peace & Love. 2008 hade den festivalen hållit igång i tio år (ja inte i ett streck då tack och lov) och hade en rätt brokig line-up, bland annat gjorde Johnny Rotten en sorts SEX PISTOLS-uppträdande som var undermåligt på många olika nivåer (vilket väl i och för sig var väntat). Sedan var det lite blandade småstjärnor som jag har glömt namnet på och så då höftskynkenas okrönta kungar MANOWAR! Jag tyckte inte att den spelningen var så värst himlastormande får jag erkänna men de hade snygga boots med päls minns jag och man måste ändå gilla Hand Of Doom. Därför hamnar den låten på listans fjärde plats.

Till sist gör vi ett stort lappkast och förflyttar oss tio år framåt till sommaren 2018. Martin och jag har fått pressackreditering till festivalen i vårt södra grannland, Copenhell, och beger oss dit med oömma kläder och solsken i blick. Med oss tar vi kameror, anteckningsblock samt min pojkvän Hugo. Vi ser lite blandade band, frotterar oss med danskar och intar en och annan pilsner. Plötsligt är det dags för tyska HELLOWEEN och hela sällskapet (men främst min bättre hälft) spricker upp i våldsamt yster ringdans! Onda pumpor, kan det verkligen vara något? Ja, det visar sig att det kan det och därav seglar Murderer in på listans femteplats.

Men vi ska ha en bonuslåt också! När jag fick för mig att göra den här listan tog jag hjälp av en genrens livlina och fellow metallbibliotekariekollega: Hjalmar. Han kan nämligen power metal på riktigt! Tanken var först att bara köra en renodlat skandinavisk lista och vi spånade på band som kunde passa. RHAPSODY OF FIRE? sa jag och då sa han "men nej det går inte, de är ju från Italien!". Och det stämmer ju men alltså, man har inte hört power metal förrän man satt tänderna i Emerald Sword. Jag tycker den har något väldigt Robert Wellskt över sig och då pratar jag inte bara om den rent frisyrmässiga biten. Omslaget till plattan är dessutom perfektion!

Med detta, mina vänner och vapendragare, säger vi hail to the king och tar en välförtjänt helg. 

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 35: Hail to the King!

Sommarläsning!

Ah, den ljuva sommaren är här igen med regn, Morden i Midsomer-repriser och Allsång på Lotta. Is nice för många, men för den som känner för att förkovra sig lite i litteratur tänkte jag bjuda på några matnyttiga tips.

De första två finns att köpa både här och där och finns även att låna som e-böcker på biblioteken om du har ett lånekort och en smartphone eller surfplatta. Är du osäker på om just ditt bibliotek i Hallstahammar / Säffle / Östra Ljungby tillhandahåller dylika? Eller osäker på hur det fungerar rent tekniskt? Kontakta mig så hjälper jag.

ANDERS JOHANSSON - "Trumslagarpojken". För några år sedan hade jag förmånen att få samtala med Anders på Dunkers Kulturhus i Helsingborg i samband med en konsert, och blev då golvad av alla historier han hade. Nu är många av dessa äntligen nedskrivna och samlade i en självbiografi som släpptes för någon månad sedan. Det är rolig läsning för det mesta, men inte utan allvar. Intressantast tyckte jag var kapitlen om HAMMERFALL, speciellt tiden mot slutet när det blir väldigt påtagligt - åtminstone för denne läsaren - att han inte kan stanna kvar i bandet av olika anledningar. Snabbläst bok dessutom, jag tror den tog mig knappa två timmar.

CARL LINNAEUS - "Jag Sålde Min Själ Till Hårdrocken". Min käre vän och vapendragare Claes har samlat sina bästa och mesta intervjuer för Sweden Rock Magazine i en bok. Han har dessutom haft möjlighet att förbättra och förlänga vissa grejer, och har även skrivit helt nya inledningar till samtliga intervjuer. Dave Mustaine, Gene Simmons, Ace Frehley, Glenn Danzig med flera får ordet och Carl styr dem rätt när de svajar ut för mycket. Oftast. Fast inte riktigt alltid. Ibland gör han sig ovän med dem också. Och det är nog det roligaste av allt. Obligatorisk läsning!

Nu blir det läsning på engelska. Dessa finns att beställa både här och där men framförallt finns de som Kindleböcker, alltså e-böcker på Amazon. Man laddar ner en app till sin smartphone/surfplatta som heter Kindle och sedan köper man böcker och läser bums. Tekniken 2016 är fantastisk.

GREG RENOFF - "Van Halen Rising". Jag är inget utpräglat Van Halen-fan men jag älskar välskrivna biografier, och detta är en sådan. Jag fick tipset av min vän Niclas MullerBuller på Sweden Rock och under tiden han berättade om boken köpte jag den, laddade ner den och började läsa. Denna bok går igenom VH's tidiga dagar, på de där gårdsfesterna och i källarlokalerna i och omkring Pasadena i Kalifornien. Den berättar om hur det redan på förhand var dödsdömt för David Lee Roth att jobba med de andra, men hur de höll ihop för the greater good. Lite som Kiss med Ace och Peter. Otroligt välskriven och spännande bok, även för den som inte är bandets största fan. Dessutom: 8 dollar på Kindle. Jisses.

...och en klassiker som förtjänar att läsas om och om igen:

GARRY SHARPE-YOUNG - "Never Say Die: Black Sabbath 1979-1997". En av de bästa böcker jag läst i ämnet Black Sabbath, innehållandes massor av rolig info om åren UTAN Ozzy ("WUT? Har Ozzy inte alltid sjungit? Fattar inget?" sade ingen någonsin.). Det är nästan otroligt att Tony Iommi lyckades hålla ihop sig själv när bandet spretade åt alla håll, något som såklart märktes i exempelvis videon till The Shining där de hittade basisten på gatan. Eller hela grejen med David Donato, eller....eller... You get it. En riktig kanonbiografi, skriven för över 10 år sedan medan alla fortfarande levde så han har intervjuat precis alla som kan tänkas. Omistlig! 16 dollar på Kindle.

Sedär, lite att fördjupa er i när släktingarna hotar med besök eller solen tittar fram.

/Alex

Copenhell 2015 - del 2

Gott folk!

Copenhell för 2015 är över, och det är dags att sortera intrycken. Det blev ju en hel del springande mellan de olika scenerna, så speciellt många inlägg på bloggen blev det inte - det tar jag igen nu.

Alex, jag och Susanne gillar det lilla formatet som Copenhell har. Det är gemytligt, nära till det mesta och festivalen lyckas ofta hitta en bra mix i line-upen. Så även i år då så spretande akter som PRIMUS samsades bredvid renodlad heavy metal från HAMMERFALL. Jag tycker att det är en styrka att få ihop program som appellerar till inte bara olika subgenrer utan till olika åldersgrupper. Även om medelåldern för festivalen ligger på runt 30-strecket och publiken utgörs till största delen av män med långa utbildningar och relativt hög medelinkomst som Berlingske skrev häromdagen så finns det tillräckligt med band för att locka de något yngre festivalbesökarna.

För egen del började musikdelen av festivalen med HAMMERFALL, i mycket beroende på att polaren Jacob gärna ville se bandet och hävdade med emfas att bandets tre första skivor ju verkligen inte var något att driva gäck med. Jag har ofta hävdat att bandets musik är i tjo- och tjimmigaste laget för att jag ska ta bandet på allvar, och bandets dyrkande av gamla tiders heavy- och power metal är något jag avfärdat till förmån för betydligt råare tongångar. Med denna brasklapp så kanske det förvånar att jag tycker att bandets konsert är direkt sympatisk? Kanske beror det på att mitt sällskap lever ut så fullständigt att jag rycks med i Jacobs och Anders hojtande? Eller så beror det bara på att HAMMERFALL är riktigt bra på att underhålla och har begåvats med en bra frontman i Joacim Cans. Med ett fantastiskt ljud så imponerar frontmannens sång väldeliga, och det blir riktigt njutbart att lyssna på låtar som Let The Hammer Fall, Renegade och Bushido.  Jag köper inte bandets musik rakt av, men är betydligt mer välvilligt inställd än innan konserten. Och det vill inte säga lite.

Jag blev väldigt glad när Copenhell bokade NUCLEAR ASSAULT, ett band vars musik - ja hela uppträdande - är så långt bort från HAMMERFALL du kan komma. Bandets "Handle With Care" från 1989 åkte raskt in i öronen då bokningen var klar, och den håller fortfarande hög klass och är egentligen huvudanledningen till att jag går till minsta scenen - Pandemonium - för att se bandet. Jo, NUCLEAR ASSAULT har en ny EP ute, "Pounder" - men jag misstänker att de allra flesta har sökt sig till Dan Lilker med anhang för det äldre materialet. När HAMMERFALL är tajta och närmast distingerade i jämförelse är NUCLEAR ASSAULT härligt sliriga och ibland närmast kaotiska. Trummisen Glenn Evans får slita ont i New Song (från 1989, haha!) och ibland är hela ekipaget på väg att välta. Men bandet reder ut detta och verkar veta var de har varandra. Sångaren/gitarristen John Connolly är den givna mittpunkten och bjuder på ett satans driv i både röst och uppträdande till skillnad från den något mer reserverade Lilker som verkar helt nöjd med att från sin sida av scenen lira bas och tacka publiken för att vi kommer ihåg bandet. Sympatiskt.

2008 lyssnade jag en hel del på GOJIRA och deras genombrottsskiva "The Way Of All Flesh". Jag återkommer en del till den, men inte med någon vidare frekvens. Bandet senare material har fått sig några lyssningar inför festivalen. Jag skrev ju i mitt "inför festivalen" inlägg att jag gärna skulle få bli bortblåst av bandets konsert. Till viss del blir jag det, mycket beroende på att bandets scenljud är mer än lovligt tungt och aggressivt. Den stora publiken är verkligen med på noterna, men jag står mest och tycker att bandets musik visserligen är trevlig utan att förmå mig till att känna mig speciellt engagerad. Trots ett helproffsigt framträdande får jag nog konstatera att jag efter bandets konsert nu säger hej då, det var trevligt till GOJIRA.

Väldigt stort hopp över till THE DARKNESS som jag mest går för att se om Justin Hawkins är på humör. Det är han. Maken till rumpvickande och falsettsångswailande får ni leta efter. Det finns rätt många som vill avfärda THE DARKNESS som ett skitband, men låt mig då säga så här: det behövs band som "enbart" bjuder på ren underhållning och har förmågan att göra det på samma sätt som bandet från Lowestoft. I låtar som Growing On Me, Love Is Only A Feeling, Get Your Hands Off My Woman och superhiten I Believe In A Thing Called Love är det omöjligt att värja sig mot bandets charm och utstrålning. Att Hawkins röst är på toppnivå göra sannerligen inte saken sämre, och jag står större delen av konserten med ett leende på läpparna.

Jag blev oerhört glad när festivalen bokade BLOODBATH, ett band som länge hade stått på min att se-lista. Förra årets makalöst starka "Grand Morbid Funeral" hade inte direkt dämpat suget efter att se bandet. Och BLOODBATH gör nog ingen besviken om de alltid lirar på den nivå de låg på denna kväll. Öppnaren Let The Stillborn Come To Me sätter tonen. Satan vilket ställ! Att bandet består av namnkunniga musiker gör som har vett nog att inse att det inte bara går att ställa ut skorna så löser sig det mesta gör att bandet levererar en överkörning av stora mått.

Kolla bara in denna version av So You Die. 

Precis. Nick Holmes klarar av att gasta det äldre materialet med den äran. När bandet låter Unite In Pain en verklig pärla från "Grand Morbid Funeral" följas av Like Fire och Mock The Cross har jag sedan länge kapitulerat och ligger som en våt fläck på betongen.

Ett band återstod för mig efter den soniska slakt som BLOODBATH bjöd på - GHOST. Ni som följt med både på bloggen och på Werock vet med er att jag har gjort en resa med GHOST som har gått från skepticism (vid lyssnande på "Opus Eponymous"), entusiasm (vid gig av bandet på Getaway 2011), nej vad tråkigt detta blev (vid lyssnande på "Infestissumam") till en känsla av att bandets kommande skiva "Meliora" kan vara något riktigt extra. Lördagens konsert visade med stort eftertryck att GHOST är på väg att göra något riktigt stort. Att bandet går på vid midnatt är bra. Jag hoppas att bandet aldrig mer gör en spelning i dagsljus. Stämningen är rent magisk när bandet öppnar med Genesis. Det jag direkt noterar är att ljudet är så satans mäktigt! Det låter verkligen stort om bandet. Bandet har modet att bjuda på fyra nya låtar från kommande plattan From The Pinnacle To The Pit, Majesty, Cirice och Absolution. Kaxigt? Jo, men när låtarna håller den klass de gör tar jag gärna emot dem, haha!

Jag tänker ta ytterligare en dag att fundera igenom vad  jag upplevde med GHOST i lördags. spontant kan jag säga så här: jag har aldrig sett bandet bättre.

Jag upplevde, precis som förra året och 2011 att Copenhell är en väldigt sympatisk festival som år efter år visar att det inte är en slump att folk väljer att komma tillbaka till. Området är lagom stort - trängsel och köer är det mycket lite av. Skulle jag hitta något att anmärka på så är det att matutbudet känns väldigt standard. Det är kött, kött och åter kött som gäller. Plus att festivalen hemskt gärna får bjuda på annan öl än Royal. Så svårt är det inte att erbjuda minst en annan öltyp än lager.

Kommer detta att få mig att inte återvända till festivalen? Nä, och jag hoppas verkligen att jag har möjlighet att åka även nästa år.

/Martin