Fredagslistan 2021, vecka 20: USBM del 2!

För ett tag sedan skrev jag en inte alls uttömmande lista på några favoritband inom svartmetall från Förenta staterna. Då stod våren för dörren, och nu har livet återvänt på riktigt i underskön försommarskrud. Alltså dags att dyka djupt i den själsliga och musikaliska källaren. Här kommer fem till, utan pardon. Håll i hatten och lyssna HÄR!

HAVOHEJ - "Man and Jinn" EP, 2000

En-demon-bandet HAVOHEJ uppstod under det tidiga nittiotalet ur askan från urkultbandet PROFANATICA, som bland annat har kopplingar till tidiga INCANTATION. Mest känd är debutalbumet "Dethrone the Son of God", som egentligen bara är PROFANATICA-låtar som sångar-trummisen Paul Ledney spelade in efter bandet splittrats (sedermera återuppstod PROFANATICA och har fortsatt turnerat och släppa skivor). Men vad Ledney sedan kanaliserat genom HAVOHEJ är... svårt att beskriva. Har ni hört något så demoniskt? Istället för riff, en brinnande helveteseld. Smattrande trummor, och vid mikrofonen en snorförbannad avgrundsande som sliter sönder sina stämband. Bästa Venom-covern någonsin. Inget för den lättskrämda. THIS IS THE END OF JESUS CHRIST.

 

LEVIATHAN - Merging with sword, onto them ("Massive Conspiracy against All Life" 2008)

Ur vågen av enmannaband som kom under 00-talet stack främst jänkarna XASTHUR och LEVIATHAN ut, och av de två fastnade jag egentligen bara för den överproduktive Jef Whiteheads LEVIATHAN. Efter en misshandelsdom mot en f d flickvän tappade jag lusten att fortsätta lyssna på Whiteheads musik, men de äldre skivorna väcker fortfarande något stort och djupt. På 2008 års "Massive Conspiracy of All Human Life" nådde han tveklöst sin konstnärliga höjdpunkt. Whiteheads musikaliska, poetiska och visuella visioner är något helt eget, som ingen annan. Vilka ljudlandskap och atmosfärer! Fantastisk trummis med. (obs! notera vilket ledmotiv han lånat vid ca 8 minuter in)

JUDAS ISCARIOT - An Eternal Kingdom of Fire ("Heaven in Flames" 1999)

På tal om enmannaband, det här blev visst det tredje, och i mitt tycke det bästa på hela kontinenten. Åsikten om nordamerikansk svartmetallband som bleka och dåligt spelade kopior av norska förlagor kan ha kommit från Akhenaten i JUDAS ISCARIOT. Han var ökänd för sin "första tagningen duger"-approach, vilket hörs tydligt på de tidiga skivorna där han själv spelar trummor (det styrdes senare upp med sessionstrummisen Cryptic Winter, som håller takten på låten jag valt). Men till den som inte dras med av JUDAS ISCARIOTS karga och melankoliska nihilism frågar jag: varför lyssnar du ens på black metal?


KRALLICE - Energy Chasms (liveklipp, ursprungligen från självbetitlade debuten från 2008)

Vi blandar det råaste med det proggigaste idag. KRALLICE, med medlemmar från massor av avantgardistiska band med eller utan metal (från THE FLYING LUTTERBACHERS till GORGUTS), lät när första skivan kom för tretton år sen inte som något annat jag hört dittills. Utdragna melankoliska och hisnande melodier från svartmetallens högtid på nittiotalet tillsammans med ett komplext ursinne, kryptiska texter och spelskicklighet som inte var av denna värld. om detta verkligen är BLACK METAL kan vi diskutera i timmar, främst på senare skivor som rört sig mer mot det meckigt progressiva - det är mer SLINT än DARKTHRONE så att säga - men det första albumet från 2008 är en modern klassiker i mina öron. (De blev orättvist hipster-stämplade när de dök upp i samband med såna som DEAFHEAVEN och LITURGY, men KRALLICE handlar snarare om prognördar som verkligen gillar black metal, än något annat trams.)

WELTMACHT - Requiem of the Screaming Raven (från "And To Every Beast Its Prey" 2003)

Vad får vi om vi sätter ihop Nordamerikas två äktaste svartmetallkrigare i ett band? Jo, det råaste och mest intoleranta och elitistiska på rätt sida brunhögern. Lord Imperial från KRIEG och ovan nämnda Akhenaten (och Cryptic Winter) från JUDAS ISCARIOT. Det här öppningsspåret från deras andra och sista album, innan Akhenaten lämnade musiken helt, fångar allt jag söker i renodlad black metal. Det blir inte bättre än såhär. (Låten må vara lång men håll ut, vid sexminuterssnåret kommer alla tvivel blåsas bort!)

 

Ni lyssnar på listan HÄR! Ond helg på er! 

Fredagslistan vecka 43: Den pretentiösa listan

Pretentiös, betyder enligt Svenska Akademiens OrdLista, "alltför anspråksfull, fordrande, utmanande".

Då förstår ni vartåt det barkar med denna veckas fredagslista. Susanne kommenterade detta faktum häromdagen med de bevingade orden, "gudars vad mycket dålig musik jag lyssnade på igår kväll". För visst kan det slå över på denna sida av skalan när vi pratar pretto. Det är ju kanske snarare så att det verkligen är med den innebörden ordet fått i dagens språkbruk som det blir totalt fel. Alla dessa temaplattor, cykler, mastodontverk där det mesta bara är utanpåverk med väldigt lite innehåll.

Å andra sidan så kan prententiös musik när den funkar vara det bästa man har hört.

Så var det i alla fall för mig då jag hörde DREAM THEATERs "Images And Words". Bara titeln på skivan gör att bandet kvalar in på listan. Om man dessutom tar Metropolis (Pt. 1) så blir det än mer så. Lägg till detta att versionen jag valt kommer från bandets 20-årsjubileum inspelad med en fullödig symfoniorkester så blir det en värdig öppning på veckans lista.

Vi fortsätter med ett band utan vars musik DREAM THEATER med största sannolikhet inte hade existerat - RUSH. 1975 släppte bandet Caress Of Steel en skiva som i alla fall skivbolaget räknade med skulle bli bandets stora genombrott. Skivan sålde en hel del under förväntningarna och bolaget fick aningens panik inför nästa skiva som de dumdristigt nog försökte påverka bandet att göra mer lättlyssnat. Vad gör då bandet tror ni? Precis, släpper en skiva som berättar en dystopisk framtidsvision som utspelar sig 2112 och innefattas i ett stycke musik som är 20 minuter långt. Pretto? You bet your ass. Men också ett genidrag då skivan anses vara en av de bästa i bandets diskografi och därför att skivan sålde av bara fan. Det är, om ni vill ha undertecknads ringa åsikt, inte svårt att fatta varför när man lyssnar på 2112.

QUEENSRYCHE. Jag antar att ni har följt med i den bittra fejden som det bandet blivit. Alex har skrivit om den om ni missat den. Innan dess var bandet vansinnigt bra - jag har själv tokdyrkat plattor som "Empire" och, såklart, "Operation: Mindcrime". Jag visste att jag ville ha med en låt från den skivan när jag och Susanne hade kommit fram till temat för veckan. Bandet gjorde en fin version av Suite Sister Mary på "Mindcrime At The Moore" då bandet körde både I och II rakt efter varandra. Frågar ni mig så kan man med fördel sluta lyssna efter Eyes Of A Stranger då "Mindcrime II" inte håller samma klass. Skiva ett däremot är oerhört bra - att göra ett konceptalbum om en heroinmissbrukare gone politisk lönnmördare efter hjärntvätt och som involverar en ond doktor, en korrupt präst och en ex-prostituerad gone fullblodsnunna ger fullt utslag på prettomätaren.

Black Metal som genre rymmer en hel drös mindre lyckade band. Genren som sådan ställer oerhörda krav på sina utövare på ett sätt som inga andra genrer gör på trovärdighet och stringens. Jag ska inte ens låtsas vara expert på denna subgenre, till det har bloggosfären och jag utnämnt Förintelseförsamlingen ledd av Hatpastorn, men jag vet att jag är på säker mark då jag hävdar att WATAIN är ett band som med råge lever upp till genrens hårda krav på att vara trve. Kolla bara in Waters Of Ain som på ett mycket imponerande sätt avslutar en magiskt bra platta "Lawless Darkness" och ni är tvugna att inse att bandets musik verkligen är pretentiös i ordets allra mest positiva bemärkelse.

Om polaren Mats läser detta inlägg kommer han bli glad nu för AVANTASIA är ett av hans favoritband vid sidan av SABATON. Jag vet, jag har försökt få honom ur detta moras, men det går inte. Han blir som en trotsande 3-åring när jag hävdar att SABATON inte är bra. Mycket underhållande att se. AVANTASIA är tysk (i alla fall i grunden) powermetal. Det är mycket tjosanhejsan inom den genren. Vad som dock är pretentiöst i dett fall är två faktorer: projektets första plattor var tematiska metaloperor om ett mytiskt land med dvärgar och religiösa dillerier. På senare år har bandet vuxit ut till ett mastodontprojekt ifråga om logistik. 2008 reste ett imponerande följe jorden runt på 20 dagar och gigade skiten ur sig. Blir lätt så då i stort sett alla inblandade har andra huvudband. Oerhört pretto. En annan rolig sak är att trummisen heter Bohnke i efternamn. Måste vara taget.

Forget Not är en låt från NE OBLIVISCARIS debutplatta "Portal Of I". Jag tycker mycket om den skivan då den bjuder på ett hejdlöst bevis på begreppet all in. Galet långa låtar, och ett flitigt nyttjande av fiol. Det hade kunnat bli prick hur dåligt som helst. Nu är det inte det.

Jag avslutar min del med COHEED AND CAMBRIA och en låt tagen från bandets fem skivor långa svit som också är titeln på en serie skriven av bandets primus motor Claudio Sanchez, "The Armory Wars". Fem skivor lång. Att göra en tematisk platta är pretto nog, men fem. Dock bjuder sviten på en hel del riktigt bra musik som exempelvis Ten Speed (Of God's Blood & Burial) från  "Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes of Madness". Jag vet att jag är lite tråkig när jag väljer en låt från den skivan, men den står sig fortfarande som den bästa skivan i serien i min bok.

Orkar ni läsa lite till? Det hoppas jag nu när Susanne bidrar till veckans lista. Susanne inleder sin del av listan med tysk black metal. EISREGEN tänker ni då kanske? Det hade kunnat vara det, men istället drämmer Susanne till med NECROS CHRISTOS, (grekiska för död kristus=prettopoäng). Och det låter fruktansvärt seriöst om Baal Of Ekron. Ekron var en av städerna som ingick i den så kallade Philistene Pentapolis, en sammanslutning av fem städer i Kanan. Baal är en hederstitel som betyder härskare eller herre. Ja, ni märker att bandet tänkt till ordentligt. Och låten har en mäktig elitistisk feel tycker jag.

Vi rör oss vidare till THE SUNWASHED AVENUES. Låten heter Dolphin Tower End Of Reason tagen från skivan "Blue Dolphin". Jag kan säga att detta lätt är det mest skitnödiga jag hört på hela veckan. Jag vill efter tre minuter av detta musikaliska moras uppsöka bandet och med emfas berätta hur erbarmligt neggopretto detta är. Fy fan.

Spräckt ägg på omslaget - Check. Referens till rymden - check. Krystad laidbackfeel - check. Rätt gissat, det är WOLFMOTHER vi pratar om och deras "Cosmic Egg". Nu vet jag att jag skiter i sakristian, men vad är grejen med denna retrorock som folk hyllar? Det låter ju så fullkomligt trist och döfött att jag vill hoppa från bryggan ner i en isvak i ren desperation. De "rätta" referenserna må stå som spön i backen - detta funkar inte för mig.

Tack och lov dyker DILLINGER ESCAPE PLAN upp och räddar dagen. Och de har blivit mer skogstokiga än vanligt i Milk Lizard. Blåssektion, piano, desperat sång. Men de reder ut det alldeles galant och lyckas hålla sig på rätt sida av linjen för att jag inte ska börja dampa på samma sätt som mot WOLFMOTHER. Fruktansvärt stark refräng också.

Varning utfärdas för introt i Withdrawal av FARSOT. Glest och stringent uppvisande av att man lirar på bra grejer. Det är extremt pretto i min bok. Att låten bitvis går i 3/4 (prettotaktarten framför alla) bidrar såklart till att låten peakar på prettometern. Längden på 8:37 är såklart också en starkt bidragande faktor.

ALCEST. Det räcker att kolla in loggan så fattar ni varför detta projekt är med.

Precis. Att dessutom musiken är starkt påverkad av drömmar som Neige hade som liten och att sången är på franska gör såklart att skalan inte räcker till för att mäta prettonivån på detta. Musiken då - den är i alla fall i Nous Sommes L'Emeraude skir och oerhört vacker.

Det kan man inte säga om KRALLICE som avslutar listan. En onödigt svagt intro innan alibiriffandet sätter igång. Och hålls igång under i stort sett hela jävla låten. Som är en kvart lång. Sången är korrekt i den mån man gillar att lyssna på någon som skriker av sig sin ångest ner i en kakburk. Ja ni fattar att detta inte är min kopp te. Alls. Pretentiöst är det dock så det räcker och blir över. Bandet har till exempel en logga som är helt befriad från text. Man skriver låtar om esoterism och bilden på bandet på Metal Archives visar gänget ute i en vinterskog.

Nä, nu stänger vi butiken innan jag imploderar.

/Martin

Fredagslistan vecka 43: Den pretentiösa listan