Idag blir det milt. Det har varit en hård vecka i en hård värld och därav blir fredagslistan mjuk och vänlig. Inte direkt så mycket metal, inte direkt så mycket true utan istället filmmusik i olika former och någon låt som jag tycker borde vara filmmusik men som inte (såvitt jag vet) är det. Listan finns HÄR och längst ner i inlägget.

Först ut är en låt från filmen Drive (2011) där Ryan Gosling stryker runt och kör bil. Mest är han tyst och svår men han kör även bil och blir sedermera också kär. Låten heter A Real Hero av COLLAGE featuring ELECTRIC YOUTH och är rent guld och vem behöver inte en hjälte då och då? Jag tror att jag har haft med den i någon lista för ett par år sedan, i alla fall borde jag haft det. 

Låt två kommer från episka Twin Peaks: Fire walk with me (1992) och förekommer i den scen då Laura Palmer och Donna Hayward raggar upp två snubbar vid namn Buck och Tommy inne på The Bang Bang Bar, mera känd som Roadhouse. Angelo Badalamenti har komponerat denna dekadenta och suggestiva resa som kort och gott heter The pink room. Älskar den.

Blue Hotel av CHRIS ISAAK förekommer mig veterligen inte inom filmens värld men hade passat bra där. Egentligen i vilken road movie eller noir som helst, alternativt ett psykologiskt drama. CHRIS ISAAK själv har spelat i en hel del filmer, bland annat ovan nämnda Fire walk with me där han gör rollen som FBI-agent Chester Desmond.

Vi backar bandet en smula till 1977 (mitt födelseår icke desto mindre) och lysande filmen Suspiria av Dario Argento. GOBLIN är ett progressivt rockband som alla som är det minsta intresserade av skräckfilm känner till. De har gjort otaliga soundtrack och är lätta att känna igen med sina karaktäristiska olycksbådande musikslingor.

Avslutningsvis en annan gammal favoritskräckfilm från 1992 - Candyman. Mästaren PHILIP GLASS gjorde soundtrack till den och vilket soundtrack sen. Helen's Theme är dramatisk och vacker och målar upp en saga om kärlek som varar både i livet och efter döden. Couple goals om något va. 

Med detta tar vi en välförtjänt helg.

/Susanne  

Fredagslistan 2025, vecka 35: Filmmusik och vad som borde vara det

Som en uppstart inför annalkande halloween och alla helgons dag ska vi idag fördjupa oss i en av skräcklitteraturens absoluta poster boys, nämligen Howard Philips Lovecraft. Mången metalmusiker har genom åren tagit denne räddhågsne amerikanske herre till sitt hjärta och satt samman musik inspirerad av hans verk. Faktum är att en snabb sökning på Encyclopedia Metallum visar hela 525 träffar när det kommer till band som listat termer som har med Lovecraft att göra vad gäller texttematik. 525 stycken, det är min själ en hel del. Jag har lyssnat igenom en liten bråkdel av alla dessa inför listan och sedan valt ut 20 låtar som jag tycker platsar. 

Men okej, vi tar det från början. I herrens år 1890 skulle ett gossebarn se dagens ljus i Providence, Rhode Island. Han var son och tillika ensambarn till en handelsresande man och en puritansk kvinna och familjen flyttade runt en hel del på grund av faderns yrke. När lille Howard var tre år fick hans far en akut psykos (utlöst av symtomatisk neurosyfilis) och tillbringade sedan resten av sitt liv på vårdinrättning. Min gissning är att detta påverkade sonen ganska mycket. Och gossen själv var inte heller helt kurant utan blev ständigt sjuk och påstås ha lidit av poikilotermi (det vill säga att han var växelvarm och ändrade kroppstemperaturen utifrån yttertemperaturen) och kändes därför ständigt kall att ta på. Detta är dock lite omtvistat så jag skulle säga att det inte är fakta vi ska ta gift på men intressant ändå som kuriosa. 

Även om han var sjuklig och klen så fick han en hel del gjort och vid endast sju års ålder hade HP läst de flesta klassikerna på grekiska och latin samt skrivit en tolkning av Odysséen på vers. Galet! Som liten fick han upp ögonen även för den gotiska skräcken, det övernaturliga, kemi, astronomi och mytologi, vilket skulle bli en bra grogrund för det begynnande författarskapet. Livet gick sin gilla gång, nervösa sammanbrott kom och gick, skolan gick sådär, mamman fick ett nervöst sammanbrott och dog sedermera (men inte av brytet utan av slarv vid en operation). Det som däremot flöt på var skrivandet och tids nog så träffade han sin blivande maka som han dock skiljde sig från efter fem år eftersom han inte stod ut med skammen av att hon försörjde honom. Ack ja, jag tänker att skam var en stor drivkraft för Lovecraft men förstås också rädsla. 

Lovecraft verkar ha varit rädd för det mesta men framför allt främlingar, andra kulturer och överlag människor som inte såg ut som eller fungerade som han själv och det är ju ett beklagligt faktum. Var karln rent av rasist? Ja, det vill jag påstå. Finns det författare som skrivit tyngre och bättre skräck än vad han gjort? Ja, det vill jag också framhålla. Dock har Lovecraft satt spår i skräckgenren som få andra och en av anledningarna till det tror jag ligger i att han inte var rädd för att ta ut svängarna. Det är ett digert och kreativt landskap av ohyggligheter och kosmisk fasa han målar upp; assymetriska styggelser med tentakler, vingar och lysande ögon, protoplasma så långt ögat når. En tacksam mylla att spåna vidare i och konstruera rollspel, musik och målningar utifrån.

Låtarna i fredagslistan är som sagt 20 till antalet och ligger placerade utan inbördes rangordning. Huvudsakliga genres är black, döds, doom och thrash och banden representerade är följande:

THERION, CULTES DES GHOULES, MASSACRE, ORANGE GOBLIN, SAMAEL, CONCRETE, NAZGUL RISING, BIZARRE, MOUNTAIN WITCH, NECRODEATH, PUTERAEON, CATACOMBS, DEATH BREATH, HORRENDUM VERMIS, NAIL GRINDER, ULTAR, THE GREAT OLD ONES, HEMOTOXIN, SULPHUR AEON, SEPTICFLESH.

Med detta är historielektionen slut för idag och vi tar en välförtjänt helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 42: Lovecraftian horror!

Fredagslistan 2020, vecka 46: Fredagen den 13:e

 Goder afton!

Min plan för dagens fredagslista var från början att bara rakt upp och ned avhandla det trivsamma nysläppet från finska bandet DARK BUDDHA RISING men sedan slog det mig att det faktiskt är fredagen den 13:e idag och eftersom vi tyvärr försummat Halloween-temat i år i fredagslistan så är det hög tid att vi helgar åtminstone denna 13:e fredagsafton med någon form av skräck. Således blir dagens fredagslista en tudelad historia, dels en favorit i repris från förra året som är fullmatad med skräckfilmsmusik och dels ovan nämnda finska hjältar. 

Vi börjar med DARK BUDDHA RISING som är en skolboksuppvisning i hur ockult sludge låter när den är som bäst. Att fullängdaren Mathreyata innehåller fyra låtar och klockar in på totalt 43 minuter ger en fingervisning om tempot är. Som att skrida runt i tjära på ett ungefär. DARK BUDDHA RISING är en ny bekantskap för min del men känns redan vid första anslaget som ett ambitiöst band som inte skojar bort varken dedikation, sinnesstämning eller känsla för ritualism. Fem av fem solstolar från mig och en genomgripande känsla att jag snarast bör kolla upp den övriga diskografin med tanke på att de varit aktiva sedan 2007. Första delen av fredagslistan blir således:

Fredagslistan 2020, vecka 46: Dark Buddha Rising - Mathreyata

Och del två är som sagt en favorit i repris från förra året där ni med gott mod kan låta öronen vila till idel bra skräckfilmsmusik. Herrn på bilden här ovan ger en fingervisning om innehållet. 

Fredagslistan 2019, vecka 44: Every day is Halloween

Med detta önskar jag er en synnerligen bra helg. På återseende.

/Susanne

Gomorrn! Idag har jag satt samman en lista som fullkomligt dryper av det bästa hösten har att ge; monotoni, frenesi, dödsdyrkan och den svala värdighet som följer efter sommarmånadernas genomgripande känsla av förruttnelse. Vi kör på en gång!

Första låten ut kommer från japanska BEGRÄBNIS som lirar funeral doom och gör det med den äran! Vi pratar veritabel högkvalitetsmisär här -  långsamma riff, sniglande melodier och en allmänt monoton uppsyn. Nya släppet "Izanaena" är bandets första fullängdare, tillika en limiterad sådan, som gavs ut alldeles härom dagen på bolaget Weird Truth Productions. Vi lyssnar till utmärkta spåret Inverted Cross som klockar in på hela 7:45 härligt dystra minuter. Bara att dra något gammalt över sig och dyrka denna höstmumma deluxe! 

Nu får vi öka takten ett par snäpp! OCCULT BURIAL från Ottawa spelar en skön blandning av  black, speed och thrash metal som jag har väldigt svårt att sluta lyssna på. Faktum är att det enda man vill när man lyssnar på Highway Through Borderland är att snöra på sig ett par snygga gympadojor och bara ge sig ut på gatorna och härska. Eller häva sig omkring i en mosh-pit eller åka bil djävligt snabbt. Kanske alla tre när jag tänker efter! Svinbra musik är det genomgående på "Burning Eerie Lore" i vilket fall, det ska gudarna veta.

Pampigt, punkigt och lite folkigt sedan i låt nummer tre, Last Of The Icons Alive med CYNABARE URNE. Det här gänget kommer från Helsingfors, spelar i grunden dödsmetall och har på Encyclopedia Metallum listat sina teman som Death rites, Dark folklore och Hermetic alchemy vad gäller lyriken. Det känns som en ytterst målande beskrivning av vad vi får oss till livs när det kommer till albumet "Obsidian Daggers And Cinnabar Skulls". Pluspoäng också för snyggt omslag.

Så färdas vi mot de allra murkigaste dödsskogarna med ryska WOMBRIPPER! Här i låten Obscurity Depths från skivan "Macabre Melodies" hittar vi dödsmetallens konceptuella magnum opus i form av adekvat råhet, rakt och avskalat riffarbete samt slutligen lika delar punkig uppkäftighet som svavelosande inälvsdyrkan. I could go on med superlativen här men vi skiter i det nu och konstaterar helt enkelt som så att om ens musikaliska hemvist till stor del bottnar i DISMEMBERs samlade diskografi så är WOMBRIPPER så bra att man vill grina! 

Sist ut denna fredag blir SUMMONING DEATH med låten The Mask som kommer från bandets andra fullängdare "One Step Beyond" som smakfullt nog fått skräcktema. Alla låtar är nämligen blinkningar till olika avsnitt ur tv-serien med samma namn som albumtiteln. 

One Step Beyond var en skräck/spänningsserie och kom i slutet av 1950-talet, det vill säga ungefär samtidigt som The Twilight Zone och bygger på samma sätt som den serien vidare från den klassiska föregångaren - radioskräcken - som ju lät själva episoden få en introduktion och avslutning av en programvärd. 

Den här typen av primitiv döds (tänk känslan från tidiga MORBID ANGEL) gör mig på mycket gott humör och nu återstår bara att kolla upp även det föregående albumet från det här gänget, "The House That Screamed", vars låtlista enbart består av strålande bra filmtitlar i skräckgenren (The Night Evelyn Came Out of the Grave, Carnival of Souls, Night of the Living Dead, etc). Jag vågar gissar att även det får fem av fem solstolar av undertecknad, men det får jag återkomma om.

Det var allt för idag! 

Nu återstår bara att tillönska en alldeles fenomenal helg och säga på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 44: Må hösten härska!