Att de norska banden i slutet av nittiotalet tog musikaliska stormsteg bort från den traditionella svartmetall (med mera) de gjort sig kända för är ju inga nyheter. Till de svårare estetisk-musikaliska besluten hör exempelvis det ökända Matrix-viruset, men de banden höll ju fast vid den hårda rockens grundstommar, med distade gitarrer och och growl och allt vad det är.
Men det fanns ju band som tog det ännu längre, som jag vill ägna lite uppmärksamhet åt idag. Hur väl tådoppen och kallsuparna i tidstypiska genrer som triphop, glitch och drum n bass egentligen har åldrats överlåter jag någon annan, mindre nostalgiskt drabbad lyssnare avgöra (sedan hur väl triphop och DnB hade åldrats redan vid millennieskiftet låter jag vara osagt...). Flera av de här banden betydde alldeles för mycket för mig när det begav
sig att jag alls kan lyssna med objektiva öron och avgöra om det är
alls är rimlig musik. Hur som helst, Listan hittar ni här!
Vi börjar såklart med ULVER, som ju gjort genremetamorfos till lag: från besynnerlig folklig black metal till den trötta synthpop de verkar ha medelåldrats in i de senaste åren. De dryga trettio årens omvägar däremellan skulle kräva alldeles för mycket av både min och er tid att reda ut, så vi håller oss till "Limbo Central", från EPn Metamorphosis (1999). Detta var deras första totalt elektroniska, helt rockbefriade släpp, komplett med ett tydligt statement att ej längre förknippas med black metal längre.
Sedan hoppas vi framåt några år, och gör direkt avkall på det här med totalt elektronisk musik: MANES andra fullängdare Vilosophe (2003) är definitivt ett rockalbum, men extremt långt ifrån den trummaskinsdrivna obskyra black metal de pysslade med på nittiotalet. I "Death of the Genuine" harvas förvisso vad som i ett annat sammanhang vore black metal-riff, men det bestående intrycket är, förutom den passionerade rensången, det inte alls subtila drum n bass-smattret från Cernunnos laptop.
THE THIRD AND THE MORTAL härnäst, som till skillnad från gängen ovan hade sitt ursprung i gotisk doom snarare än svartmetall. Också en genre Norge var pionjärer inom, i synnerhet med 3&TMs tidiga album. Men sen upptäckte de triphop och hamnade någon annanstans, som vi hör här på sista albumet Memoirs (2002). Här låten "Thin Dark Line". For fans of dåtida THE GATHERING kanske?
Ett annat band som började långsamt (death/doom) och till slut blev komplett elektroniska var BEYOND DAWN. De hann med några skivor depressiv rock med stor skuld till SWANS, innan de landade i den besynnerliga finalen Frysh (2003). Peaceville kallade skivan för "lounge core", vad det nu innebär. Här får ni ta del av "Severed Survival" - ja, en cover på AUTOPSY-låten. Om något mer än texten finns kvar från originalet låter jag vara osagt. Autokannibalism har aldrig varit sexigare.
Ett band som hade synth redan från de tidigaste dagarna i Helvete-butiken, men som aldrig riktigt släppt metalsargen trots alla experiment, är ARCTURUS. Undantaget, eftersom den här listan utgörs av undantag, är remixalbumet Disguised Masters (1999), där de arbetade om några av låtarna från mästerverket La Masquerade Infernale (1997). Här en jungle-version av "The Throne of Tragedy" (ja, samma text som Ulver använda i sitt norska original, "Tragediens Trone", på Vargnatt-demon 1993). Görs det inte för få remixplattor inom black metal-svängen idag?
Vi avslutar inte i Norge utan i Polen. Varför? Därför. LUX OCCULTA började med någon slags symfonisk black metal, men tog en mer experimentell väg som landade i 2001 års The Mother And The Enemy, som är någon slags oerhört energisk jazz/metal-hybrid. Fantastiskt album rakt igenom, där manglandet bryts av med andningspauser i form av någon slags melankolisk triphop. Till en början framstår de som traditionella och därmed överflödiga mellanspår och intron, men vid närmare lyssning är de lika betydelsefulla och välkomponerade som metalspåren. Här hör ni "Midnight Crisis".
God helg! /Andreas
