Visar inlägg med etikett phil anselmo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett phil anselmo. Visa alla inlägg

fredag, mars 17, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 11: Vårkänslan

Gomorrn!

Våren börjar sticka ut sina spröda tentakler och till detta ystra uppvaknande hör förstås god musik. För att trissa upp fredagsstämningen ytterligare och riktigt elda upp er kommer här en kvintett låtar som riktigt dryper av vårkänslor. Hurra!

VIBRION är först ut. Ett band som enligt utsago ska vara en sorts legender i sitt slag men som gått mig helt förbi. Det här är bra dödsmetall av klassiskt snitt, ungefär som  att dyka rakt ner i en pool med klorerat vatten från 90-talet. Chuck Schuldiner hade varit stolt över dessa argentinska gullpluttar som förra året släppte sin första fullängdare sedan -97. "Bacterya" heter albumet med denna rymdkackerlacka på, lägg det på minnet gott folk.

Vi vandrar vidare till SVART CROWNs sälla jaktmarker. Dessa spelar i Orgasmic Spiritual Ecstasy en typ av malande dödsmetall som jag tänker mig kan fungera bra i sammanhang där byggnader ska rivas. Det är som en ständigt pågående process av kross och sönderfall som vet precis var den tar och som målmedvetet arbetar sig framåt utan att vika en tum. Svinbra!




Låt nummer tre heter Isolation och framförs av orkestern med det snillrika namnet FLESHMEADOW. KÖTTÄNG! Sug på den karamellen till episkt bandnamn en stund och bli lycklig. Martin hade den goda smaken att introducera mig för det här bandet härom dagen och för det är jag honom evigt tacksam. 

Teknisk black metal, hur ofta hör man den kombon? Ja, alldeles för sällan är det enda rimliga svaret på den frågan.

JUNIUS härnäst, med Clean the Beast. Det var något med detta som kändes bekant vid första genomlyssningen och med någon stunds kontemplation och tänkarhatten käckt på svaj kom jag på det. Den här låten är uppbyggd av mässande nedstämda partier som klockrent följer melodin i Ave Satani - ni vet, filmen Omens signaturmelodi. Inget headbang här men myspys-faktorn väger upp.


SCOUR med självbetitlad EP blir sist ut. Och vilka hittar vi bakom detta tjusiga spret till logga? Jo, inga mindre än Phil Anselmo, John Jarvis, Derek Engemann med flera. En sorts all star-konstellation vill säga. Det är snabbt, det är skitigt, det är grind och black metal på samma gång. Och det funkar något så djävulskt bra!





Das ist alles! Se så, ut i vårsolen och gå krabbgång med er nu.
 


Fredagslistan 2017, vecka 11: Vårkänslan

 

/Susanne

torsdag, september 05, 2013

Veckans Youtubeklipp: Phil Anselmo & The Illegals

Alexander är något till sig över detta gäng som ni kan beskåda nedan. Efter att ha sett videon själv så är jag benägen att hålla med. En dröm hade varit att få se detta gäng på Loppen, eller ännu hellre Stengade - det hade varit en svårt pulvriserande upplevelse tror jag.

/Martin

fredag, augusti 02, 2013

Skänk en tanke eller en peng

Det finns en grabb i USA som heter Peyton. Han har en rälig jävla cancersjukdom. Man kan googla Pray For Peyton och gå in och donera pengar till forskningen.

Peyton är en av oss. En av dig, en av mig. Igår fick han tack vare Make A Wish Foundation gå upp på scen med PHIL ANSELMO & THE ILLEGALS och jamma loss till PANTERAs Walk. Gitarren är större än vad han är. Phils hjärta är större än de flesta andras.

Idag kallar jag mig hårdrockare med illa dold stolthet.

 
/Alex

tisdag, juli 16, 2013

Philip H Anselmo för i helvete

Sitter i skrivande stund och lyssnar på PHIL ANSELMOs nya platta "Walk through exits only" och gläds dels åt skivan, dels åt minnena den framkallar.

Mina första inblickar i att all musik inte nödvändigtvis behövde ha enkla melodier och refränger typ KISS' Crazy, crazy nights bör ha kommit någon gång i början av 90talet då folk i min närhet började lyssna på betydligt hårdare tongångar. Det var lätt att skratta åt, att fnysa åt eller bara ignorera eftersom jag inte förstod bättre. En skiva som stod ut då och som står ut även idag är den smått genialiska "Live at Budokan" av S.O.D. som blev en slags ögonöppnare. Då betraktade jag den nog som ett slags skämt, både på grund av den putslustiga titeln (den är ju inspelad i New York, på anrika The Ritz!) och på grund av att den egentligen saknade allt som jag dittills hade fått för mig var "riktig" musik.

Idag är jag skyldig en hel massa människor ett tack för att de oförtröttligt plågade mig med allehanda oväsen, jag hade nog lite längre inkubationstid än andra. Eller så var min potatismoshjärna helt enkelt bara så in i helvete inställd på att det var KISS och inget annat som satte definitionen för god musik. I vilket fall så sitter jag nu och njuter av en ny skiva (bara en sån sak), behagligt befriad från allt vad skönsång, melodier och pentatoniska skalor heter. Phil och bandet THE ILLEGALS formligen skäller ut instrumenten och mikrofonerna och till och med på ganska låg volym protesterar mina hörlurar mot misshandeln de utsätts för genom att spraka lite. "Walk through exits only" är inte en skiva. "Walk through exits only" är en käftsmäll.



Köpenhamn i höst någon?

IT'S RUINED!

/Alex (med en blinkning till Omar, Micke och alla er andra)

Featured Post

Fredagslistan 2025, vecka 42: Fem finska trumpinnar del 2

Då är vi tillbaka i det glada Finland för lite mer upplyftande musik. Jag passar på att lägga in en rejäl varning här. Många av banden och a...

Populära inlägg