En liten men naggande god fredagslista kommer idag i form av samtliga låtar från albumet "Dreams Of Dysphoria" signerad bandet VACUOUS, släppt den 14/10 i år på Me Saco un Ojo Records. VACUOUS kommer från London och spelar dödsmetall med tematik död, skräck och tomhet och har en näst intill oläslig bandlogga. Detta borgar för kvalitet mina vänner! Bandet drog igång för ungefär två år sedan och medlemmarna har ett förflutet i konstellationer som HELLRIPPER och THUNDERING HOOVES. 

Redan i det inledande spåret Devotion förstår vi åt vilket håll den här skutan rör sig. Nedåt mot ett virvlande vortex! Vi bjuds på idel cymbalarbete, jobbig stämning och ett growl som verkligen inte går av för hackor. Lägg till detta en kakafoni av atmosfärer, fullt ställ och snygga riff så är vi i hamn. Med detta önskar jag en ytterst god helg.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 42: Vacuous!

Idag består fredagslistan av exakt EN skiva, nämligen briljanta "In Darkness At Last" av ARES KINGDOM. Och den titeln för ju tankarna till dagsläget då hösten slutligen tagit ett litet nätt struptag om sensommaren och tryckt till; till förmån för regn, rusk och mörker. 

ARES KINGDOM består av ett gäng fryntliga grabbar från Kansas City som strävat på sedan 1996 och släppt en hel radda skivor genom åren. Albumet vi lyssnar till idag är femte fullängdaren och den såg dagens ljus för ungefär en halv månad sedan på Nuclear War Now! Productions. Om musik kan tänkas vara pampig men samtidigt hetsig så skulle jag nog säga att ARES KINGDOM kör fullt ut på den stilen. Thrash möter döds möter krig möter esoterika och bildar tillsammans fullt ställ med sågande gitarrer.

 Det finns en nerv i riffen och kanske framför allt i sången som tilltalar mig mycket. Det här är passionerad musik gjord av passionerade människor och därför ligger energi och engagemang på topp genom hela skivan. Bitvis känns det 80-tal och bitvis 90-tal i anslaget och det ger ju alltid pluspoäng i min bok. Ja fy satan så bra det här är. Jag går inte in låt för låt och recenserar idag utan ni får själva bilda er en uppfattning om den här 39-minuterssläggan till platta. Efter genomgångna tio spår tar vi en välförtjänt helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 39: Ares Kingdom - In Darkness At Last!

Fredagslistan 2021, vecka 35: Killtown Death Metal

Nu på lördag ska undertecknad besöka Köpenhamnsfestivalen Killtown Deathfest för fjärde gången. Ingen med minsta intresse för dödsmetall lär väl ha missat denna orgie i obskyrt underjordiskt muller som startade 2010. Fjolårets festival ställdes in, och årets variant är i mindre skala, men vad gör väl det?

KTDF till ära tänkte jag bjuda på fem höjdpunkter från de åren jag besökt festivalen! Lyssna här!

Vi börjar med skånepågarna i VERMINOUS, som återuppstod en kort sväng 2012, och det året drog av något av det tightaste jag sett och hört på scen. Ingen pardon från början till slut!

 Ett lite förbisett norskt band från sin generation är EXECRATION, som hamnat orättvist i skymundan bakom landsmän som OBLITERATION och NEKROMANTHEON. Jag föredrar EXECRATIONs lite kusliga skevhet, som kom till sin rätta i skenet från ett antal stearinljusstakar på scenen 2012.

År 2014 var jag bara på KTDF på lördagen, men vilken line-up: BÖLZER, IRKALLIAN ORACLE, OBLITERATION och... MITOCHONDRION! Kanske inte ett namn på allas läppar, vare sig då eller nu, men detta kanadensiska gäng blåste helt skallen av mig. Vill jag minnas. Det är ändå sju år sen nu. Döm själva.

Killtown har alltid haft ett starkt inslag av doom i sina bokningar, och inte sällan är dessa band bland de bästa. 2018 års höjdpunkt för mig var amerikanska MORTIFERUM, ett riktigt slött gäng som förstärkte sitt sound med en dov synth som gjorde avgrundsresan ännu mer omtumlande.

Vi avslutar med en ordentlig knytnäve rätt i nyllet, med kaosvirveln som kallar sig TRIUMVIR FOUL. Så mycket råare än så här blir det inte. Håll i hatten och dyrka döden!

Hela listan hittar ni här!

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 2

Nominerad: "The Curse That Is" - GRAVES AT SEA.
2016 är året då jag inte längre kan hävda att jag inte gillar doom eller sludge. Det har kommit alldeles för många riktigt bra skivor inom dessa subgenrer för att det ska kännas moraliskt försvarbart att inta en negativ position. GRAVES AT SEAs "The Curse That Is" är en av dessa skivor som, likt en murbräcka, verkligen imponerar på mig. Här finns en rent otrolig angelägenhet och en drabbande känsla genomgående på skivan som det tagit bandet 15 år att göra. Det märks, då hela skivan känns väldigt genomarbetad och där låtar som med råge spräcker 10-minutersstrecket känns helt relevanta och bra!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 25: Mörk midsommar

Ibland känner man för att ligga i en soffa och bara dra något gammalt över sig. Förslagsvis en filt modell ingådd. Den senaste tiden har det varit så för undertecknad. Oavsett om skyarna är gråtunga av regn eller solen kvittrar, fåglarna skiner och himlen är gul så kan höstkänslan infinna sig i hjärteroten. Då passar det ypperligt med en lista av det lite vemodigare slaget. Vi snackar melodisk döds med progressiv känsla att skölja ner midsommarmaten med. Hurra!

LEPROUS får den äran att inleda. De visar sig vara IHSAHNs liveband från början, det visste jag ej. The Price bjuder på trallvänligt sväng och melodiskt gnällmörker av bästa slag. Typiskt bra emo-inledning som påminner lite om TOOL på sina ställen.

De gamla travhästarna PARADISE LOST följer upp med den muntra låten No hope in sight. Hur många har inte minnen till PARADISE LOST? För min egen del var det Icon-plattan och TIAMATs "Wildhoney" som stod för flertalet känslostormar signerade hjärta/smärta under sena tonår och som satte sig benhårt fast i själens mörka vrår.

Nya skivan heter "The Plague Within" och är det bästa och mest allvarliga våra vänner fått ur sig på bra många år. Sedan mitten av nittiotalet skulle jag vilja påstå. Hör bara på textraden till låten Beneath Broken Earth: "Hail to nothingness, you wish to die" (!) Melodisk doom, dystert midtempo, vackra långsamma partier och sedan lite snabbt dödsmangel på det. Bara att hugga in på denna mörka, mustiga gothtårta!

 
A FOREST OF STARS Drawing Down the Rain klockar in på långa 9:31 men det är väl använda minuter. Folkmusikvibbar och fartfyllda knätofsar. Glada tillrop och violiner. Post-rock, blastbeats och väsig sång på det. Rensång också för den delen. Går det ens? Ja, det gör det - och det med bravur. Till skogs!


 

ENSLAVEDs "In Times" påminner om föregångaren "RIITIIR" på det vis att skivan ger en mer och mer för varje genomlyssning. Nya passager vecklas ut och öronen hittar ny mat allt eftersom. Thurisaz Dreaming är ett bra exempel på detta, därför får den plats fyra på listan även om det finns andra mer omedelbara godbitar på "In Times".



 
SULPHUR AEON Incantation. Vi kliver slutligen ner på havsbotten och hälsar på Cthulhu! Ett riktigt skönt mörker är invävt i detta bands habila dödsmetall. En episk låt från ett riktigt bra konceptalbum. Totalt äg från början till slut! Eller som vi brukar säga, Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn!

God, mörk midsommar på er!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 25: Mörk midsommar

Ny lista

Gott folk - nu kanske ni tror att jag ballat ur fullkomligt när jag har skapat en lista som ska uppdateras varje dag. Det är målet i alla fall, om jag lyckas uppnå det är ju som bekant en hel annan historia.

Listan är till för de som verkligen inte kan få nog av death metal och heter, ack så lämpligt, Dagens Death Metallåt. Nu ligger där inte bara en låt utan tre riktiga stänkare till låtar med en myckenhet av både blastbeats och torndönsgrowl för att få igång åtminstone mig.

En av låtarna är från bandet till vänster ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY, och om omslaget till den plattan inte skriker death metal, då vet jag inte vad som gör det, ha ha!

Mycket nöje!

Egyptiskt dödsröj

Nile - som trots att huvuddelen av gruppen kommer från USA verkar vara helt insnöade på egyptisk mytologi - har släppt sitt 5:e album, Ithyphallic.

År 2005 satt jag i min gode vän Henriks bil på väg till replokalen då han drog igång en sonisk slakt med vad jag tyckte var orientaliska influenser. Det var naturligtvis Annihilation of the Wicked, en platta som med sitt briljanta lir och straight from hell growlande, golvande mig å det snaraste. Jag blev inte mindre intresserad av det fenomen som Nile är, när Henke berättade att gruppens texter enbart avhandlade stoff ur Egyptens historia eller mytologi.

Nu är Nile tillbaka med nästa platta - Ithyphallic - ett ord som tydligen ska betyda ett manligt erigerat organ av avsevärd storlek. Vad man än kan tycka om titeln så är plattan ingenting man kan avfärda som vare sig ett skämt eller som något omoget. Vid skrivande stund är jag inne på tredje lyssningen, och ja, det låter ju som Nile fast med vissa undantag. Den fullkomligt brutala produktionen som kännetecknade AOTW finns det naturligtvis spår av - men sången hörs mycket tydligare och bruket av akustiska gitarrer ger ytterligare en dimension till plattan. Annars är det mäktigt, svulstigt till och med, tungt bitvis, snabbt bitvis.

Jag måste ju också säga nåt om George Kollias, denne skinnfantom som återigen hamrar på utav helvete. Det är inte riktigt på Infernos nivå, men bra nära...på Helgons deathmetalforum läste jag att någon tyckte att han hade "noll feeling när det kommer till blast beats", men det vete fan - visst finns det trummisar som klarar det bättre, men å andra sidan finns det få batterister som kan sätta ihop såna kompositioner till trumstämmor som Niles musik kräver.

Gillar man Nile är detta en platta att skaffa - något som ju många redan har gjort - men det är tack och lov ingen easy-listening som möter örat. Ändå tycker jag att denna plattan är något mer lättillgänglig om man jämför med AOTW.

Choosing death - fet bok om death metal och grindcore

Albert Mudrian har med Choosing death - the improbable history of Death Metal and Grindcore åstadkommit en lika rolig som initierad redogörelse för dessa två extrema grenar av metal.

För oss som gillar death metal och grindcore har det länge saknats en rejäl volym som på ett heltäckande sätt visar på hur genrerna uppkom. Det är därför extremt kul läsa denna gediget genomarbetade bok. Faktum är att vissa recencenter har blivit deprimerade över hur heltäckande boken är - eftersom den inte lämnar kvar någonting att utforska för andra!

Den första grindcoren jag lyssnade på var Napalm Death - och här får man veta precis allt bakom detta bands alla medlemsbyten. Förutom att texten är heltäckande - mängden intervjuer som Mudrian har gjort är rent imponerande - finns här drösvis med bilder, bland annat bilder på en mycket ung Nicke Andersson från tiden då Entombed hette Nihilist. Men absolut roligast är historien om hur Deicide skaffade sig skivkontrakt - Glen Benton stövlade helt enkelt in på Roadrunners kontor, slängde en demo på direktörens skrivbord, röt "Sign us you fucking asshole" varpå han stövlade ut igen! Uppenbarligen gjorde det intryck - för dagen efter var bandet signat!

Helt enkelt - gillar du dödsmetall eller grind är Choosing death en trevlig volym att ha i hyllan.