Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Den här dagen är ingen vanlig veckodag, inte nog med att det är fredag - det är även midsommar, en god vän till mig fyller ojämt (grattis Tony!), samt att jag och Martin räknar ner timmarna inför sommarens stora urladdning - COPENHELL! Själv har jag förberett mig genom att tänka på öl, packat en regnponcho och insett att jag behöver växla pengar. Hur min vapendragare och kollega har förberett sig låter jag vara osagt men imorgon bär det av mot det förlovade landet i syd oavsett vilket. Hygget! Pölsen! Stämningen! Och så vidare!
Min tanke var att köra en vanlig hederlig "kill your darlings"-femlåtarslista inför detta men se det lät sig icke göras. Jag hyser ju en ohälsosamt stor faiblesse för såväl MINISTRY som MYRKUR och SLAYER och lallar dessutom gärna med i DEVILDRIVERs hockeyrefränger. Länge försökte jag, jag la till och drog ifrån en massa låtar, högg och klippte och friserade men nej. COPENHELL ska vara som att komma hem, vi göttar därför ner oss i en alldeles extra lång fredagslista med hela FEMTON låtar där exakt varje stycke har en sorts speciell andemening för undertecknad. EUROPE inräknat, det ni!
To be continued... Ha en synnerligen otroligt strålande bra midsommar tills vi hörs nästa gång!
Jag vet inte om ni följer en podcast som heter Metalpodden? Det är en mycket bra podd i vilket fall, och den drivs av Tomasz och Erik. I förra veckans avsnitt - betitlat "Tänk på döden" slog de an flera strängar hos mig. Bägge två går just nu igenom perioder med mycket död och tankar på döden och det mynnade ut i ett avsnitt lika brutalt som uppriktigt. Jag tycker att det är det bästa avsnittet hittills.
I vilket fall - döden är ju något som vi alla behöver förhålla oss till - och det kan vara mer eller mindre svårt och jobbigt. Jag tror att vi alla har gått igenom jobbiga perioder där musiken som vi normalt sett lyssnar på inte riktigt funkar. Jag funkar på det sättet i alla fall, att är det något som känns jobbigt så går jag kanske inte lika ofta och lyssnar på NASUM, DYING FETUS eller SLAYER, utan behöver musik som ger tröst och en känsla av trygghet. Det är detta som fredagslistan handlar om denna veckan.
Vi kör.
"Escape From The Shadow Garden" är MAGNUMs 18:e studioplatta, och den skiva då jag upptäckte bandet på allvar. Alex har ett långt förhållande till det här bandet och fyllde raskt på vilka skivor med bandet som är värda att kolla in. Här finns en stadga och ett kunnande som bara rutinen ger. Den här skivan är späckad med riktigt bra låtar som nästan samtliga andas ett yrkeskunnande och en fin stämning. Jag gillade redan från första lyssningen egentligen låten Don't Fall Asleep som har en väldigt fin uppbyggnad och ruggigt bra refränger. Texten är också väldigt hjärtevärmande.
Jag slänger in lite EUROPE i mixen, och en låt från deras jubileum som de filmade på SRF 2013. Den här skivan/DVD:n är väl värd att kolla in om ni frågar mig. Det är ju svårt att "undvika" EUROPE egentligen. Deras historia är ju fylld av extrema toppar och väldans djupa dalar och detta fascinerar. Låtmässigt gillar jag verkligen inte allt bandet gjort, men att förneka att Joey Tempest är en låtskrivare av rang är ju bara dumt. Jag har valt New Love In Town som ju är en ganska undanskymd pärla i bandets digra låtlista. Jag har alltid varit svag för låtar som börjar lugnt för att sedan kötta i. Den här låten gör detta på ett bra sätt. Att vi får pianospel gillar jag också - pianot är ett underskattat instrument tycker jag, och så några fina slingor från John Norum som höjer låten lite extra. Den här låten är så sjukt förtröstansgivande att det hade varit tjänstefel att inte ta med den, haha!
Vi höjer intensiteten några snäpp med DIA PSALMAs debut från 1994 - "Gryningstid". Den här plattan betydde så vansinnigt mycket för mig när den kom ut. Jag var i väldigt påverkbar ålder - var 17 år och gick på gymnasiet i Karlskrona - och den här skivan fick jag tips om via några klasskompisar som hade en bakgrund inom punken. Fram tills dess att jag hörde den här skivan hade jag mer eller mindre avfärdat punken som icke varande värd min uppmärksamhet. Kalla Sinnen är fortfarande min favoritlåt på skivan, och det kan ju tyckas konstigt att jag har valt en låt som handlar om krig till en lista om tröst och trygghet. Men skivan som helhet är ett ankare till en tid som jag tyckte är väldigt viktig i mitt liv och "Gryningstid" är en i stort sett permanent del av mitt musikaliska DNA. Därför är den med. En parentes är att DIA PSALMA körde hela skivan 2011 på Getaway och det var magiskt.
SOEN har sannerligen seglat upp som ett band som det är väldigt värt att hålla koll på. Jag misstänker att bandet alltid kommer få leva med att så fort Martin Lopez namn nämns så tänker de flesta på att han var med i OPETH tidigare, men SOEN är ett band som har så oerhört många förtjänster att de helt klart klarar av att karva sig en egen nisch i dagens metallvärld. "Tellurian" är bandets näst senaste skiva - senaste, "Lykaia", är också oerhört bra - och innehåller en magiskt vacker och sällsamt tröstande låt som heter The Words. Jag har oftare fått gåshud än inte när jag lyssnar på den här låten som inte bara har en ypperlig uppbyggnad, men framför allt sång av Joel Eklöf som stundtals är helt otroligt bra.
Min kärlek till GHOST BRIGADE är stor, och att bandet är satt som "on-hold" gör faktiskt lite ont även om det står vilket band som helst fritt att göra precis som det tycker med sin verksamhet. Men musiken finns kvar. "Isolation Songs" var skivan som jag upptäckte bandet med, och den kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat hos mig. Många finska band har en speciell vemodston i sin musik som jag finner fullständigt oemotståndlig och aldrig kommer få nog av. GHOST BRIGADE vräker på med rikligt av denna vara i Into The Black Light som nog alltid kommer vara en låt som minst sagt gör jobbet när det gäller att sätta känslosträngarna i svajning.
Bonuslåt! Johodå :) Jag kunde inte låta bli att ta med Frontiers från "Grey Heavens" av OMNIUM GATHERUM. Den här skivan är fullt ok, bandet har gjort bättre skivor, men just Frontiers är så magiskt bra att det bara går att tokdigga. Mest är det refrängen som är så otroligt episk och himlasvävande att den känns rätt bra i magtrakten.
Veckans fredagslista har sin upprinnelse i faktumet att Robert Gustafsson, kollega på WeRock, recenserade SUNSTORMs nya skiva "Edge Of Tomorrow". Och trots (eller kanske tack vare?) att den skivan är svårt behäftad med smörighet så har den skivan fått mycket speltid hos Robert. Och mig bör väl tilläggas. För handen på hjärtat - visst är massiv tvåtakt, growl och allmänt blästrande livsnödvändigheter - men jag har ytterst svårt att värja mig mot en bra smörig låt. Om den är väl utförd det vill säga.
Blir det bara ballader nu, kanske ni tänker? Nä, verkligen inte! Smörighet är ju inte svår att hitta på de mest separata ställen och börjar du väl grotta ner dig på allvar så öppnar sig en värld med rätt många låtar som är svårt behäftade med valfritt fett.
Vi kör!
Vi börjar med skivan vars recenserande blev upphov till hela listan - "Edge Of Tomorrow". Joe Lynn Turner är den mest namnkunnige medlemmen i SUNSTORM, mannen som under hela min uppväxt var mest känd för att ha fått klipulver hällt i perukerna när han lirade med Yngwie Malmsteen. Jag tror inte ens jag lyssnade på nån låt som Turner medverkade på när det begav sig. SUNSTORM lär ju inte kvala in på någon klassikerlista alls, men helt oävet är det inte! Det kräver ju sitt till att kunna skriva melodiskt och, ja, smörigt och komma undan med det - och det tycker jag att SUNSTORM gör. The Sound Of Goodbye har ett fint gung och ett bra driv. Temat för låten är ett förhållande som har gått över i tomgång och är på väg att avslutas. Lämpligt.
Vi kör vidare med åttiotalsrock och klassisk WHITESNAKE. Still Of The Night var tredje singeln från bandets självbetitlade platta som kom 1987. Här är Coverdale i absolut högform. Det är vilda mängder av oooooh, oooooh baby, ooooooh mama, over here baby, och jag älskar det. Det här är en otroligt överlastad och klichéartad låt som faktiskt funkar på ren jävelskap. Har ni inte sett videon så gör det så får ni juckandet på köpet dessutom, samt se ett typexempel på hur videor på fullt allvar såg ut i mainstreamen innan grungen slog till.
VAN HALEN är ett band jag återkommer till med oregelbundna intervall. Av bandets sångare föredrar jag Sammy Hagar, och det är sällan jag lyssnar på David Lee Roths versioner av bandets låtar, och aldrig Gary Cherone. Oftast lyssnar jag på ovanstående album som jag tycker är riktigt bra. VAN HALEN har några rejält smöriga låtar - Why Can't This Be Love och Love Walkes In för att ta två exempel. Men jag har valt Dreams för att jag gillar den sentimentala tonen i låten.
New Jerseys största band? Jo, det kan vara BON JOVI som är det. Jag kommer ihåg att jag lånade "Keep The Faith" på Karlskrona Stadsbibliotek runt 1993 och lyssnade en del på den. Det var för övrigt på samma bibliotek som min uppskattning av IN FLAMES tog fart på riktigt, men det är en annan historia. I vilket fall så minns jag att låten In These Arms satte sig nåt jävulskt i skallen på mig då den har en minst sagt fläskig refräng. Smörigheten härleds främst från texten som innehåller strofer som
You want commitment Take a look into these eyes They burn as fire, yeah Until the end of time
och
Baby, I want you Like the roses want the rain You know I need you Like the poet needs the pain
Ja, ni fattar galoppen eller hur? Precis.
Jag avslutar med en låt av EUROPE och jubilerande "The Final Countdown". Carrie är låtvalet. Nog sagt eller hur?
Idag ska vi nörda ner oss och prata trumproduktioner. Då jag själv är trummis är detta ett ormråde som, såklart, ligger mig varmt om hjärtat. En usel produktion kan i ärlighetens namn sätta allvarliga käppar i hjulet för hur jag uppskattar en skiva eller inte (se det allestädes närvarande exemplet "St. Anger). Men på precis samma sätt så kan en snygg rattning av hur trummorna låter höja en skiva till oanade höjder (se INSOMNIUMs "Shadows Of The Dying Sun").
Trumljud har ju ändrats över tid - därför får ni fem exempel från 1970-talet och fram till 2010-talet - av låtar som har en minst sagt fin proddning av trummorna.
Vi kör.
Året är 1976. Den kanadensiska powertrion RUSH har med sina tre föregångsplattor ("Rush" från 1974, "Fly By Night" och "Caress Of Steel", bägge från 1975 - vi snackar arbetstempo!) inte lyckats åstadkomma den succé som framför allt deras bolag Mercury har förväntat sig. Bolaget vill lägga sig i nästa skiva. Vad gör Neil Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee i detta läge? Jo, de snickrar ihop en tematisk skiva som inleds med en över 20 minuter lång låt. Bolaget skiter knäck tills dess att de ser att skivan inte bara säljer, den säljer utav bara fan. "2112" blir skivan som på allvar sätter RUSH på kartan som ett av de mest innovativa och intressanta banden på planeten, en placering de fortfarande behåller idag. Om skivan är storvulen är produktionen inte det - den är snarare torr. Pearts trummor, han använde trummor från Slingerland mellan 1974 och 1977, låter
låter verkligen inte stora, virveltrumman är minst sagt knastertorr. Om man känner för att veta mer om Pearts trumset kan man kolla här.
Året är 1986. EUROPE från Upplands Väsby släpper den 26 maj "The Final Countdown" och blir stora utav bara fan. Bandet turnerar över
hela världen och drar in så mycket pengar att de, istället för att
flyga över Ian Hauglands trumpodium från USA, väljer att bygga ett nytt
till Europasvängen till en kostnad av många pengar. Jag skulle kunna
prata bort en hel kväll om hur trummor lät under 1980-talet. Detta
årtionde är ju inte ihågkommet för att det var måttligt på något sätt.
Det är årtiondet då yuppien gör sitt intrände, kapitalismen är religion
och då band gillar stora produktioner. (För det bästa exemplet inom
mainstreammusiken se The Bangles låt Eternal Flame. Virveltrumman i slutet av låten är inget man skojar bort i första taget). EUROPE är inget undantag. De tar in Kevin Elson som producerar skivan. Resultatet är en minst sagt radiovänlig produktion. Hauglands trummor låter visserligen stora, men inte för stora. På skivan, precis som under hela karriären, använde Haugland Yamahatrummor av inte den lilla storleken.
Året är 1991. Den tolfte augusti släpper METALLICA skivan som ska göra dem till ett världsband. Bandet överger här med stor kraft sina extrema rötter. Bandet har tagit in Bob Rock att producera skivan. Tanken är att han ska ge musiken en stor kostym. Det gör han. METALLICA låter på denna skiva oerhört bra. Trumljudet som Rock har gett Ulrich är minst sagt muskligt. Jag kan säga att virveltrumman låter som en våt dröm för mina öron. På turnén för skivan tar Ulrich ut svängarna än mer och utrustar sina två trumset med pukor från storlek 10" till 18". Han har en 16" puka som hängande, vilket på den tiden var minst sagt uppseendeväckande. Jag undrar om det har skett senare faktiskt. Oavsett vad man tycker om riktningen som bandets musik tog med denna skiva så kan jag konstatera att produktionen fortfarande låter fantastiskt bra.
Året är 2004. THE HAUNTED har tappat sin sångare sedan två skivor Marco Aro. Tillbaka kommer bandets originalsångare Peter Dolving. Det är oftast det folk kommer ihåg. när det gäller "Revolver". Det jag kommer ihåg är att trummisen Per Möller Jensen byter från Premiertrummor till Tama Starclassic. Och vilken jävla skillnad det gör.
Jensens nya trummor äter sig igen den massiva skrikvägg som Dolving
snickrar upp på sin triumfatoriska återkomst till bandet. Här låter
bandet bättre än någonsin. Om ni vill friska upp minnet när det gäller
Möller Jensens storlek på trumseten han har använt under karriären och
vad det (möjligen) har haft för inverkan på musiken i THE HAUNTED kan ni
kolla in det här gamla inlägget från 2011.
Året är 2014. BLOODBATH annonserar att Nick Holmes från PARADISE LOST är bandets nya sångare. I december släpper bandet "Grand Morbid Funeral" som bevisar i alla fall för undertecknad att de är ett band som vet hur en slipsten skall dras med kraft och ackuratess. Martin Axenrots trummor låter så fantastiskt bra att jag, faktiskt, smäller av. Att låtmaterialet är det bästa bandet presenterat på många år gör ju inte saken bättre. Axenrots lir är här rakt på sak - visst, här finns lite finesser - men vi pratar ändå death metal här.
Det var väl en fin första vecka med massor av skoj inspelningar och kul i poolen? Vi fortsätter med mer blandat mums och njuter av alla dessa människor med kassettbandspelare som gjort kulturgärningar en masse.
Vi kickar igång veckan med en av de bästa köpfilmerna jag
vet. Inspelad på anrika Cobo Arena i Detroit, med sättningen som är min favorit
ur ett barndomsnostalgiskt perspektiv. Låtarna går i 180, Eric är snortight och
spelglädjen är nästan så man kan ta på den. Men när bassolot kommer så spolar
jag nog en smula ändå, eller går och hämtar mer kaffe.
9/12 Genesis – Boston 1974
Vilken grej ändå. Genesis har precis blivit ett stort namn
och väljer då att på sin nya turné köra den nya skivan, en temadubbel-lp
dessutom, rakt av. Knappt några gamla hits, ingen Supper’s ready, bara den nya
skivan och en eller två äldre låtar som avslutning. Men vilken skiva, och
vilken spelning. En publikupptagning i nästintill otroligt bra kvalitet. Skoj!
Rainbows japanturné 1976 är tveklöst den bästa turné de
gjorde, och musiken de spelade framfördes med en frenesi och ljuvlighet som de
inte lyckades åstadkomma vare sig innan eller efteråt. Hela turnén finns
tillgänglig i oftast fantastiska ljudupptagningar, även den officiella
liveskivan ”On Stage” är som bekant inspelad på denna runda. Jag valde
Kyotogiget eftersom det är ett av de riktiga supergigen med både Stargazer och
A light in the black (den senare försvann snart ur låtlistan) samt ett jam på
The Shadows-hitenApache som mig veterligen bara hände just i Kyoto. En
ypperlig publikupptagning från den japanska bootleggern Mr. Peach bjuder oss
således på en riktig högtidsstund i hörlurarna.
11/12 Alice Cooper – London 1989
Jag dissade ju (nästan) Alice ovan så nu får han ta plats
med den andra kvällen på Wembley arena 1989. Trashturnén är i full gång,
låtlistan bjuder på obskyriteter som Desperado och Gutter cat vs. The Jets samt
nästan hela "Trash"-skivan. Jag hade faktiskt möjlighet att se detta i Köpenhamn
men avstod. För jag var dum i huvudet.
12/12 Black Sabbath – Syracuse 1976
På undertecknads namnsdag blir det stenjävlahårt. En
kristallklar radioinspelning från en av Sabbaths sämst dokumenterade turnéer.
Och vilka låtar vi bjuds på, det är tyvärr inte hela giget men på den knappa
timmen som bjuds har radion ändå lyckats få med rariteter som Gypsy, Electric
funeral och den riktigt rara All moving parts (stand still). Jag minns
fortfarande när detta gig läckte ut via Wolfgangs Vault. Det var en fin dag.
Det är luciadags och vi lyssnar lite på ännu ett Rainbowgig
innan vi hoppar över till gänget i 200 Volt. Voltarna spelade två gig denna dag
enligt Mats Karlsson, och det som finns bevarat bland samlare är en
videoupptagning på det andra giget – det ägde rum på Folkets Hus och bandet kör
på alla cylindrarna. Kvalitén på inspelningen är dålig, men vi överlever
eftersom det finns så otroligt lite material med 220 Volt ute bland samlare. White
powder, för bövelen!
14/12 Alice Cooper Göteborg 2009 / Europe Helsingborg 1984
Alice Coopergiget i Göteborg var ett sådant som hade alla
förutsättningar. En otroligt bra låtlista med många rariteter och en scenshow
där han blev avrättad massor av gånger på olika sätt. Ändå var det tyvärr en
ganska trött tillställning, bandet var inte det bästa och speciellt trummisen
verkade tycka det var skittråkigt. Jag skippar därför den fina soundboarden som
man fick på ett USB efteråt och hoppar tillbaka till 1984 och ett Europe på
Idrottens Hus i Helsingborg. Ljudet är tyvärr bara sådär men de är så satans
bra på denna höstturné att man får magknip. Briljant låtlista, en ny stark
trummis och rökbomber. Vad mer kan man begära?
Ah, vilken vecka. Och snart börjar en ny. Med en av mina absoluta favoritliveinspelningar, alla kategorier. Tills dess, enjoy!
Det kommer många specialinriktade böcker nu, folk har olika historier att berätta och helt andra medel än tidigare att få ihop något vettigt och få ut det till allmänheten. En av de mest spännande böckerna i år är boken om Olympen i Lund. Denna konsertarena som var standard för södra Sverige blev besökt av oändligt många band, framförallt på 70- och 80-talet. Jag är för ung för att ha varit med om dessa glansdagar och såg bara stadens och arenans namn i bootleglistor när jag växte upp varför Olympen antog samma musikmytiska proportioner som Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm. Olympen stod ju ofta i nära anslutning till de andra hallarna i dylika listor när bandens turnéer tröskade runt.
Därför blev kontrasten desto större när jag växte upp och förstod att detta var en lite mindre hall. Eller rättare sagt BETYDLIGT mindre. Jag såg väldigt få foton därifrån på KISS konserter 1976 och 1984 under min barndom, men när medvetenheten började komma och jag började leta aktivt förstod att jag att det måste ha varit något alldeles sju helvetes hästar coolt att ha fått se just sådana gigantband i en så väldigt liten hall. Idag hade man faktiskt kunnat kalla det för en slags klubbspelning, vilket blev påtagligt när jag till slut hamnade där (2006 med EUROPE och 2007 med ALICE COOPER).
Nåväl, boken är mer än bara hårdrock. Boken ger oss en genomgång av de flesta band som spelat där, såklart med fokus på glansdagarna, de sista åren springs tyvärr förbi rätt fort. Bildmaterialet är enormt, och visst hade jag kanske önskat tiotusen bilder på BLACK SABBATH-konserten 1977, Alicegiget 1972 eller varför inte Miles Davis, Depeche Mode eller Abba, men urvalet är tydligt och klart gjort med omsorg? Vi har alla önskemål och preferenser men boken kunde såklart inte bli hur stor som helst. På det hela taget är urvalet bra, layouten snygg och man fnissar som en liten skolpojke när man hamnar på vissa uppslag. Det är ett kärleksfullt arbete som lagts ner som inte torde göra någon som är intresserad av konserthistoria besviken. Årets julklapp? You bet. Boken finns på stadsbiblioteket i Helsingborg, jag får väl se till att önska mig ett eget ex. också.
Jag ber att få bjuda på lite ljud och bild från Olympen här. Enjoy!
Detta, kära läsare, är fredagslista nummer 150. Jag kan faktiskt inte fatta att det är så många som vi har gjort. Men så är det.
När jag för ett antal veckor sedan, av ren nyfikenhet, ville kolla exakt hur många listor som vi presenterat insåg jag att denna vecka skulle lista nummer 150 göras, då blev jag lite andäktig faktiskt. Och tänkte såklart att detta måste ju firas på något sätt. För oss "blandbands"dårar är detta ingen lätt sak. Först tänkte jag att jag gör en lista som sammanfattar vilka band som har förekommit på listan. Best of the best liksom. Förkastade idén då detta för det första skulle bli en ganska trist lista, den skulle bli lång (extremt lång!) och jag har ju trots allt lön för att göra en del andra grejer än att blogga. Men sen kom jag på det. Det är ju ingen direkt hemlighet att det är fruktansvärt skojigt att syssla med fredagslistorna. Annars hade vi verkligen inte gjort 150 stycken. Så jag bestämde mig för att göra en lista med partytema. Gemensamt för de låtarna som ligger i den listan är att de, utan undantag, är låtar som jag blir fruktansvärt partysugen och glad av. Inga krusiduller liksom. Plus lite mer, well, moshvänliga trudelutter som får det att spritta i benen.
För att använda de numera (kanske) välbekanta orden:
Vi kör.
Detta är partysväng när det är, kanske inte som bäst, men i alla fall jävligt bra. Taget från skivan "III" där bandet började hitta en fungerande formel. Chad Smith är en sjukt svängigt lirande trummis som i låten Big Foot visar att det inte behövs speciellt stora åthävor att göra en låt skojig att lyssna på.
Ett band vars skiva "Arrows & Anchors" jag är svårt förtjust i. Oerhört mångsidiga och med en satans känsla för feta melodier är detta ett band att kolla in. Whiskey and Ritalin är en fantastisk låt som jag hoppas får er att stampa takten.
Nu kommer den tänker ni kanske? Ja om ni tänker Superstitious så har ni rätt. Detta är dock inte studioversionen utan den minst sagt mogna och feta liveversion bandet presenterar på sin 30-års jubileumsskiva/DVD inspelad på Sweden Rock Festival. Magiskt bra.
Jag kan inte göra en partylista utan att ha med VAN HALEN. Och då i synnerhet låten Ain't Talkin' 'Bout Love som vi nog får anta handlar om något annat än romantisk kärlek. Det är ju ändå VAN HALEN vi pratar om. Jag tänker att ni ska få en alternativ version av låten också. bara för att jag känner för det, och då Alex Rudinger är en kickass trummis.
BIFFY CLYRO är inte världens hårdaste band. Men de har ett tungt sväng som jag uppskattar mycket. The Captain heter låten tagen från en upptagning från Wembley med en minst sagt allsångsvillig publik.
Det faktum att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ett gig bokat på SRF nästa år gör att jag allvarligt överväger att åka dit. Jag utnämnde bandets hittills enda skiva till förra årets näst bästa skiva. Den håller sin plats fortfarande. Jag har lyssnat förfärligt mycket på den även i år. "Internal Affairs" är en go-toskiva när man vill ha kvalitetslåtar som liras med glädje och ett sjukt sväng.
Ett av Sveriges bästa band genom alla tider, THE HELLACOPTERS lirade tajt, svängigt och hade en mer än sjyst scenshow. De hade även låtar som på ett perfekt vis tog avstamp i historien och gjorde något eget av detta arv. När det funkade var musiken en urkraft som med finess och jävlarannamma golvade rätt många. Inklusive mig.
-Pausfilm-
Välkomna tillbaka. Nu ska vi köra den andra delen av listan - och nu blir det rens. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i tvåtakt så nu blir det en myckenhet av det.
Ett av mina absoluta favoritband är SLAYER. Ja, nu pratar vi ju inte den versionen som lirar ihop för tillfället utan den med både Hannemann och Lombardo såklart. "Seasons In The Abyss" är skivan där bandet hade enligt min mycket ringa åsikt sin bästa stund. Här finns egentligen endast en låt som inte är så intressant (Dead Skin Mask) - resten är musikalisk mumma av yppersta kaliber. Nu har jag valt dängaren Hallowed Point just för att den är en dängare av stora mått, har en mängd extremt snygga cymbalmarkeringar samt en minst sagt bra text.
Fucking Hostile - en låt som, tja, snabbt kommer igång, haha! "Vulgar Display Of Power" var den första skivan av PANTERA jag köpte. Jag har kvar den om ni undrar. Jag är svårt förtjust i just den skivan.
Man kan prata länge om vilken skiva av NILE som är bäst. Vi kan dock sluta oss till att bandet inte befolkas av oekvilibristiska musiker. Här kan det minsann liras. Jag håller skivan som jag valt Cast Down The Heretic från - "Annihilation Of The Wicked" - som favoriten i bandets diskografi. Krossande tungt och med en ljudbild som minst sagt övertygar är skivan en ren uppvisning i brutal death metal.
Polen är ju ett land som man ska kolla in när det gäller extrem metal. VADER är en av anledningarna. Av någon anledning har jag alltid varit svag för This Is The War. Den låten har ett driv som jag verkligen gillar. Trummorna är straffande hårt lirade av Dariusz Brzozowski.
ANAAL NATHRAKH är ett fantastiskt band. De lyckas som inga andra kombinera i det närmaste oförenliga element till något helt eget. Jag hyllade förra året deras skiva "Vanitas" och placerade skivan på plats nummer 1 på min egen årsbästalista. Jag ser ingen anledning till att revidera den placeringen, haha! Bandet står fortfarande på toppen av min lista av band jag vill se.
När SOILWORK var i början av sin karriär utmärktes bandets musik av en betydligt råare stil än den på senaste, fina, plattan. Jag har lyssnat groteskt mycket på "The Chainheart Machine" och var oerhört glad när bandet inkorporerade titellåten från den skivan i sin setlist. Det är en fantastisk låt med många otroligt läckra taktartsändringar. Jag är oerhört svag för sådant.
LOK. Ett av många avskytt band. Jag tyckte att bandet var otroligt bra, och hade en del musik som verkligen tilltalar mig. Fortfarande. Fina piskdängan Passa dig från den finkänsligt betitlade skivan "Naken Blästrad och Skitsur" får avsluta denna jubileumslista.
Idag ska vi prata om ett känsligt ämne, nämligen detta med feelgoodmetal. Det finns ju en hel del saker som förknippas med metal i alla fall utanför scenen. Att må bra är inte en av de vanligaste förekommande konnotationerna om jag säger som så. Vanligare är då följande: hat, vrede, mord, satanism, samhällskritik, religionskritik för att nämna några. För oss som är en del av scenen är det ju ingen hemlighet att metalheads tycker om att ha kul, umgås och stampa takten till två-takt: klassiskt stambeteende. Detta sagt så finns det ju metal som är mer sprittande och positiv av naturen än säg VAPENLICENS, GORGOROTH eller varför inte DEICIDE. Dessa band ska vi prata om idag. Slå upp en kopp kaffe, en grogg, en öl eller vad ni nu vill, för nu ska vi ha det skoj!
Jag tänkte att jag ville öppna med en riktigt positiv låt. Då är det fullt lämpligt att öppna med UNISONIC vars sångare heter Michael Kiske. Jo, han som var med i HELLOWEEN när det bandet var bra, haha! UNISONIC lirar hejig och refrängstark melodisk power metal (den per definition mest tjo och tjimmiga subgenren inom metal). Och de gör det bra. Lyssna bara på Souls Alive och försök att inte stampa takten. Jag har svårt att inte göra det kan jag säga. Observera gärna det tajta och schlagerartade slutet på låten.
BATTLE BEAST kommer från Finland. Jo, melankolins förlovade hemland. Därför kan det verka konstigt att just detta band finns på listan. Men med en sådan klappa händerna i takt refräng som i Out On The Streets från plattan "Battle Beast" så är det omöjligt att inte ta med bandet. Att bandet dessutom har en röststark sångerska i Noora Louhimo som river loss rejält gör ju inte saken sämre. Party!
Nu ska ni få ett erkännande: Superstitious är en av mina absoluta favoritlåtar med EUROPE. Jag blir alltid uppiggad av den låten. Går den fort? Nä. Två-takt? Glöm det. Growl? Driv inte med mig. Vad den däremot har är en refräng med en av de både ostigaste och mest geniala synthfanfarerna som bandet gjorde. Ja, den är bättre än den i den stora hiten. Sen har låten ett av de finaste gitarrsolona jag vet. Jag älskar det faktumet att Kee Marcello tar det lite lugnt i början för att sedan vräka på i slutet.
Närhelst jag träffar Adam och Henke (gitarristerna i forna storslagna thrash metalbandet BLACKSHIFT) och dricker öl så kan man ge sig fan på att det nån gång under kvällen kommer ljuda en speciell låt ur högtalarna. Den låten är Thunder Rising. Adam brukar alltid bli helt till sig och sjunga med med stor emfas. Stort nöje. Och låten är helt genialisk som partylåt. Gary Moore gjorde ju sig aldrig känd som en muntergök, men här kommer han rätt nära.
Och ja, jag vet att trummisen matar på med sextondelar på hi-haten som om hans liv berodde på det. Ni får helt enkelt köpa det, eller inte haha! Slutet är tajt och genialiskt.
Att Y&T är med på listan tänker jag "skylla" på bloggkollega Jarno på A Fair Judgement som skrev ett långt och ruggigt intresseväckande inlägg om bandet för ett tag sedan. Så jag var ju tvungen att dra igång skivan "Mean Streak". Och satan alltså! Detta är ju helt fantastisk musik. Jag blir, likt Jarno, partysugen och vill dricka öl när jag lyssnar på skivan. Låten Mean Streak har ett fläskigt gung, toksnygg sång och helt underbart gitarrspel. Kapitulation helt enkelt.
Få band förkroppsligar partymetal på ett lika överjävligt överdrivet sätt som THE DARKNESS. Jag äger faktiskt bandets första skiva "Permission To Land" i fysiskt format. Rätt mycket är skruvat i bandets musik. Kompet är det inte, men detta bands musik har aldrig och kommer aldrig att handla om att ha intressant kompspel. Den kommer alltid handla om att Justin Hawkins ska spela gitarr utav helvete och sjunga i falsett. Growing On Me var från första lyssningen en favorit.
ALPHA TIGER är ett för ovanlighetens skull relevant och intressant power metalband. Jag gillade verkligen bandets skiva "Beneath The Surface" som släpptes i år. Detta är partymetal när den är som bäst. Riffglädje, tempo och en ruggigt fin sånginsats från Stephan Dietrich gör låten till en ren njutning.
Ni måste ha sett det komma. En feelgoodmetalfredagslista utan MUNICIPAL WASTE hade varit ofullständig eller hur? Precis. Detta gäng är sjukligt underhållande på scen. Där har bandet sin naturliga plats. Skivorna kan slira lite hit och dit i kvalitet om jag säger som så. Men det gör inte alldeles utmärkta partydängan Headbanger Face Rip från ack så lämpligt döpta "The Art Of Partying".
Listan avslutas med klassiska VAN HALEN. Detta är fullt i sin ordning då bandets musik i stort sett under hela karriären har handlat om att ha kul. Panama från "1984" är, well, inte en direkt negativ låt om jag säger som så då den handlar om att pippa. I en bil. Ack ja, varför krångla till det tänkte nog bandet. Jag sekunderar gärna detta och önskar er med denna skönt hejiga pojkdrömslåt från David Lee Roth med manskap en synnerligen trevlig helg. Nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringar till årsbästalistan 2013 samt en ny fredagslista med ett helt annat tema, haha!
Det är roligt att lära sig nya saker. För ett tag sedan lärde jag mig exempelvis att alldeles oavsett vad jag köper på IKEA så ska någon annan sätta ihop skiten, jag misslyckas bara och svär som en borstbindare och får ont i handen. Bättre då att låta vettigt folk göra det. Under tiden tittar jag på bootlegs och äter kinderägg.
Och alldeles apropå bootlegs, det är väl ingen läsare här som under de senaste 17 månaderna har missat att jag har en liten faiblesse för inspelningar av det mer ekovi...ikevåki....ewokiga slaget? När andra sitter och spelar Pictionary med sin AC/DC-bluray från River Plate 2010 i bakgrunden så sitter jag betydligt hellre med en super8-rulle med RAINBOW från Stockholm 1977, tålmodigt undrande huruvida Ritchie spelar Still I´m sad eller Stargazer. De senaste åren har jag dessutom deltagit i ett projekt som försöker samla alla kända och okända sådana filmer med KISS. Ett kärleksarbete som nu nått en bra bit fram. Alldeles oavsett detta så har jag under arbetets gång varit tvungen att genom trial and error lära mig synka ljud över bild. Ibland har resultatet blivit dåligt, ibland bättre, men framförallt så är det roligt att känna hur man sakta blir bättre, hittar nya vägar och sätt och så vidare.
Det senaste projektet jag rott i hamn var att ge den bästa versionen av ALICE COOPER från London 1982 nytt och bättre ljud. Efter strax över sju timmars arbete var jag färdig, resultatet blev att videon nu åtminstone är sebar. Bilden är fortfarande inte hundragunnar men med det nya ljudet så kan man lättare tvinga sig igenom denna enda kända publikfilm från Special Forcesturnén.
Igår kväll satt jag med några korta snuttar WASP från Malmö respektive Karlskrona 2004. En kompis filmade med sin kamera (fotokamera!) och både bilden och ljudet blev bedrövligt. Nu, åtta år senare, har jag synkat över ljudet från de fina ljudupptagningarna och vips har vi, återigen, filmer som går att se trots att bilden kanske lämnar lite (eller mycket) att önska. Det var riktigt kul att åter se Kill your pretty face från Karlskrona, Stet Howland tappar takten på hi-haten jämfört med det förinspelade så det låter MYCKET speciellt.
Nästa projekt, and this is a KILLER, är att WASP ifrån Madrid 1997 ska få nytt ljud. "Spelar det nån roll?", tänker kanske gemene obildad pöbel. "Nåt så in i helvete" skulle jag vilja säga. Madrid-filmen från april 1997 är den enda kända kompletta Kill Fuck Die-spelningen, komplett med korset, nunnan och fostret. Bilden är hygglig men ljudet överstyrt som fan. Ljudupptagningen är inte perfekt men hundra gånger bättre än ljudet på videon, så när jag kommer hem ikväll börjar jag så smått räkna lite på hur det ska genomföras. Resultatet kommer jag att lägga upp här vad det lider. Jag lovar att den som gillar WASP och deras underbara 1997-turné INTE kommer att bli besviken.
Tills dess, lite Alice!
Om du eller någon du känner sitter med 8mm-filmer eller med andra filminspelningar som du inte trodde man kunde ha till något - kontakta mig så kanske jag kan hjälpa, åtminstone vill jag gärna försöka. Alla filmer är värda ett liv. Nästan. (Minns hastigt en film på EUROPE i Linköping 2004 - har ALDRIG sett något sämre).
Fredag, detta vackra ord i den svenska vokabulären. Fredagslista, ett om möjligt ännu vackrare. Veckans skapelse är en kontrasternas lista minst sagt. Hårt vs mjukt, lättillgängligt vs svårlyssnat, mainstreamballader vs undergroundknas, good cop vs bad cop. Man kan kalla det lite vad man vill, poängen är att motsatsförhållandet råder. Vi valde yin och yang som arbetsnamn mest för att det låter coolt och för att ge bokstaven Y lite uppmärksamhet.
Första ronden
Martin går ut hårt med WHITESNAKE. (Ja, ni läste rätt, pudelrockens crème de la crème inleder.) Och det blir knappast bättre: VIXEN, VAN HALEN, EUROPE och WINGER för oss, på sina böljande hårmanar, fram till den pompösa avslutningen signerad STYX.
Gudars skymning, den där mastodontinledningen blir i alla fall jag alldeles matt av. På olika plan, ska tilläggas. Det är ömsom skämskudde och ömsom en liten nostalgisk blödighet som infinner sig hos undertecknad (kan bero på att jag är notoriskt svag för OZZY). En förunderlig känslomässig kombination som enbart kan frammanas medelst powerballader från åttiotalet. Samt: hela mellanstadiet passerar revy på ett tvivelaktigt sätt för mina ögon. Hu! Här har faktiskt Bensch överträffat sig själv, det ska villigt erkännas. Efter att denna något skräckblandade förtjusning lagt sig lägger vi hårsprayen åt sidan och vandrar vi vidare till corpsepaintens förlovade land.
Slutstriden
Jag funderade en god stund på hur jag skulle kunna matcha (eller snarare omatcha) dessa tio alster. Ingen lätt uppgift som ni förstår efter denna tokinjektion av åttiotalsballader. Resultatet är en blandning av experiment-black, eländesvrål och allmänt svårlyssnat för att väga upp. Jag kan inte på rak arm säga om det lyckas eller inte, men jag är ganska säker på att det här inte kommer att passa alla. GNAW THEIR TONGUES inleder med en mood setter och banar väg för SILENCERs klassiker Death - Pierce Me. (Jag minns fortfarande hur det kändes första gången jag hörde skriket som ligger placerat 1:46 in i låten. Mysrysigt!)
Följer gör bland andra HORDE OF HEL och SPEKTR men för att det inte ska bli alldeles för ledset piggar vi upp oss på sluttampen med lite grind. MESHUGGAH får den äran att avsluta och lätta upp. Det är ju trots allt fredag.
Min gissning är att det här är en av de mest splittrade listorna i bloggens historia. För extra förvirring kan man med fördel köra varannan låt ur Martins del och varannan ur min. Jag hade inte hjärta att blanda åt er, att få NEGATOR direkt efter EUROPEs finstämda tryckare skulle kanske kunna få oanade följder. Men nu gissar jag bara.
(Ni får själva lista ut var listan gömmer sig, krom-effekten bjuder vi på.)
Med lyckönskningar inför helgen som komma skall.
