När jag tänker på idén om landet Sverige och kanske framförallt
någon mytologisk bild är det inte sällan Dalarna dyker upp i mitt
huvud. Det är något med traditionellt klädda dalkullor,
Dalahästar, backar och det där evigt gamla trädet som Richard
Dawkins brukar använda sig av för att håna religioner (det finns
ett träd i Sverige som är äldre än era religioner).
Det många kanske
inte tänker på när man pratar om Dalarna är den tradition av
jävelbra black metal som skapats där sen 1990-talet. Idag tänkte
jag lyfta fram ett par akter som jag tycker förtjänar det.
Som vanligt hittar
ni listan här och även i slutet av texten. God (ond) lyssning!
Arckanum - ”Skoghens
minnen vækks” (Kostogher, 1997, Necropolis records).
Här har vi en
riktig klassiker på alla sätt. Shamaatae har skött allting i
bandet helt själv sen projektet startades 1992. Shamaatae är en
karaktär, ett troll, vars musik går ut på att tillbedja och åkalla
guden Pan som också är en variant av den nordiska guden Loke genom
något som skaparen bakom projektet kallar ”Kaos-gnosticism”.
Texterna bygger på något gammalt nordiskt språk och det finns en
uttänkt rituell komponent med tecken, runor och formler. För den
som är intresserad har författaren skrivit ett par olika ganska
fascinerande böcker som det ganska smala förlaget Ixaxaar press i
Finland har gett ut. Då gick författaren under namnet Vexior 218
och senare Ekortu.
Redan på Kostogher
som var min introduktion till bandet i min ungdom som också är det
andra albumet som gavs ut av Arckanum hör man att det finns höga
ambitionsnivåer. Låten jag har valt är tydligen också medvetet
lågt inspelad för att lyssnarna ska höja volymen på stereon
vilket skulle resultera i att högtalarna gick sönder när det
inspelade åskljudet kommer in i slutet av låten. Detta var väldigt
annorlunda mot annan black metal jag hade hört tidigare. Vi har
också lite folkmusikelement som fiol och kvinnliga körer inbakade.
Det som gör att Arckanum skiljer sig från många många andra
enmansprojekt, inte minst inom black metal, är att Shamaatae är en
kompetent trummis. Det utnyttjas till fullo. Även konstiga inspelade
ritualer och något som mest kan beskrivas som skogsljud infogas. Jag
kan än idag säga att Arckanum har en väldigt speciell plats i mitt
hjärta. Projektet pågick ända fram till 2018 och det fanns även
rykten om att det skulle komma fler inspelningar men den som lever
får se. Många säger att skivan ÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞ som
släpptes 2009 är det bästa släppet. Det är också ett helt
fantastiskt album och hela vägen från 1997 har Shamataae jobbat
fram mot en mer aggressiv och thrashig form av black metal. Har man
inte hört Arckanum vill jag påstå att man missat en verklig juvel.
Även om man inte gillar gimmicken med troll och andar och så vidare
kan man bara ta musiken för vad den är. Aggressiv, välspelat och
ganska melankolisk black metal.
Wulkanaz
– ”Tempel” (Paralys,
2017, Helter Skelter
Productions)
På
tal om mystiska personer så verkar det vimla av sådana i Dalarna.
Det tar oss till nästa projekt,
Wulkanaz. Wulkanaz är ett soloprojekt av Magus även känd som
Wagner Ödegård som har en miljon olika projekt i både black metal
och det som kan kallas för ambient och eller dungeon synth.
Wulkanaz
är ett omöjligt projekt på många sätt att försöka sätta sig
in i och samla på. Flera släpp på obskyra format och i små
upplagor där den enda sättet att få tag i musiken är att skriva
till upphovsmakaren och betala till honom. Vad sägs om exempelvis en
limiterad split med bandet Likfärd som gjordes i 58 exemplar? Den
lilla upplagan är inte ens det mest anmärkningsvärda utan det är
formatet, två stycken 5.25” disketter där Wulkanaz låt beskrivs
på detta sätt ”This track is a heavily compressed mp3 with a
bitrate of 16kbps.”
Helt
omöjligt med andra ord. Wulkanaz betyder tydligen moln på
Urgermanska vilket också alla låtar är skrivna på. På många
sätt är Wagner Ödegård en värdig arvtagare till Shamataee med
flera beröringspunkter där det rituella och visuella är en minst
lika viktig del som det rent musikaliska.
Hur
låter Wulkanaz då? Jo det är extremt lofi och punkig black metal
som jag ibland roar mig med att tänka på som att det på många
sätt låter som om Onkel Kånkel hade bestämt sig för att spela
mer ondskefull musik istället för könsrock. På pappret låter
detta helt hemskt och något respektlöst att beskriva musiken på
det sättet men jag anser att det är något bra. Wagner Ödegård är
dock inte en lika bra trummis så på några skivor hoppar det in
trummisar för att styra upp trumspelandet. En annan intressant
detalj är att när Wulkanaz i brist på annat ord slog igenom hos
den större massan bestämde sig Magus för att retas lite med sina
lyssnare. Wagner Ödegård, vilket även är namnet på hans mer
lågmälda och elektroniska projekt, släppte istället en skiva med
black metal under det namnet. På det sättet kan man inte heller
riktigt lita på mannen eller hans musikaliska inriktning. Kan
rekommendera både Tomhet, Wulkanaz, Wagner Ödegård och Felon Wind
mfl för den som gillar lofi black metal med psykadeliska inslag. Om
det går att få tag i vill säga. Ännu en mystiker från det
mytiska Dalarna.
Craft-
”Fuck the universe” (Fuck the universe,
2005, Carnal records).
Ibland
vill man inte ha något mystiskt utan bara total nihilism och arghet.
Även där har Dalarna en hel del godbitar att bjuda på. Vad sägs
om Craft? Craft var ett sånt där band som man kunde läsa om i
vissa tidningar och fanzine. De sades vara väldigt farliga och
tuffa. Så tuffa att bandet blev signade och utgivna på Selbstmord
Services vilket var en skivbolag som drevs av Niklas ”Shining”
Kvarforth. Nog om det. Crafts tredje skiva och enligt mig deras bästa
gavs istället ut på ett skivbolag baserat i Dalarna, Carnal Records.
Här
snackar vi om arg och bitter black metal med en viss rock n’ roll
känsla. Det är något jag normalt sett kan vara ganska allergisk
mot men Craft lyckas verkligen väga upp det genom att ha en riktigt
desperat och arg sång. Jag tycker det ibland påminner om det norska
bandet Orcustus. Det finns en känsla av urban nedgång med punkiga
delar snarare än det normala skogshyllande och djävulsdyrkande. Som
ett sidospår kan det också nämnas att trummisen från bland annat
Orcustus spelade in trummor till den fjärde skivan Craft skulle
släppa, Void, men trummorna slängdes och istället är det
programmerade trummor på den skivan. Det är lite synd för jag tror
att en låt som ”I want to commit murder” hade varit ännu
mäktigare med riktiga trummor. Överlag känns det som att Craft är
en ganska strulig orkester. I år kom beskedet att sångaren Nox
kommer att hoppa av bandet och ersättas av Mannevond från
Koldbrann. Glada nyheter för mig som älskar Koldbrann kanske ni kan
tänka men jag tycker att Nox är en viktig del av Craft vilket gör
mig lite tveksam inför bandets nästa släpp som tydligen redan är
på gång.
Avsky
– Cleanse the world (Malignant,
Moribound Records, 2008).
Jag
tänker att vi fortsätter i det mer hatiska och nihilistiska
träsket. Här har vi Avsky. Jag vet inte så mycket om bandet. Som
jag mindes det var det egentligen en duo som höll på och släppte
tre skivor. När jag tittar runt verkar det som att bandet
fortfarande är aktiva och har blivit en kvartett så jag vet inte
riktigt vad som händer. I vilket fall som helst har jag valt en fin
bit från deras andra skiva. Bara låttiteln skvallrar ju om vad
bandet är inriktade på. Musikaliskt är det inte jättelångt ifrån
Craft men istället för att vara rock n’ roll är det snarare
crust och hc som bandet blandar upp sin black metal med. Just denna
låt har också väldigt intressant trumspel. Jag vet inte riktigt
hur jag ska beskriva det hela. Inte heller sångaren som ömsom
skriker som en gris, growlar och ibland låter som en mer
traditionell black metal sångare. Den
känsla jag får av bandet är snarare punkare som har bestämt sig
för att spela black metal men inte helt och hållet kan eller vågar
utan blandar upp det. Jag vet att jag tidigare beskrivit en viss
sorts band där det låter som att de knappt kan hålla ihop låtarna,
att deras musikaliska skicklighet inte räcker men att det på något
magiskt sätt räddas upp. Den känslan får jag ofta av Avsky. Det
är svinbra när man är på humör men samtidigt kan det göra mig
lite stressad. Kan
rekommendera detta band för alla som gillar mer punkig black metal.
Bonus är också att det är
någon som gjort en musikvideo till låten. Vet inte om det är
bandet själva men den visuella stilen känns lite som musiken.
Dreadful
Fate – ”Unholy Lust” (Vengeance,
I Hate Records, 2018)
Nu
har vår rundtur genom Dalarna bjudit på mystiska magikers sällskap
och nihilistiska människohatare. Då är det inte mer än rätt att
vi avrundar med något lite mer lättsamt. Då finns det knappt något
mer lämpligt än Dreadful Fate. Redan när man ser logotypen och
omslaget till skivan vet man vad som gäller. Detta är black/thrash
av retrosnitt som den spelades på 1980-talet i centrala delar av
Europa. Sodom, Kreator osv är de första referenser som dyker upp.
Texterna handlar så klart om mord, tortyr och hemskheter. Sångaren
skriker som en blandning av en ung James Hetfield men med en mer
oklar europisk accent. Bandet piskar på och det är solon och gött
dubbeltramp. Överlag känns det som Dreadful Fate gör sin retrogrej
på ett lätt överdrivet sätt men precis som med de första
Witchery mini-albumen och även när The Crown började gå ifrån
sin traditionella dödsmetall hamnar det helt rätt. Jag kan liksom
inte göra annat än att headbanga och hytta med näven. Jag minns
när att det blev en viss hype kring Dreadful Fate när de släppte
sin första kassett men sen vet jag inte om de glömdes bort. Jag
tycker ändå att alla som inte hört bandet och har det minsta
intresse av retrodoftande thrash och eller black metal borde ta sig
en lyssning.
Det
var allt jag hade denna gång. Dalarna är ett stort landskap så jag
misstänker att jag kommer att återkomma med fler band därifrån. Listan hittar ni genom att klicka här. /Oscar
K.