Bibliotekets skivbonanza - part II

Vi fortsätter att köpa in skivor till Helsingborgs Bibliotek. Dessa plattor pingades idag in i katalogen. Ingen av skivorna förutom den sista finns på Spotify. För hågade låntagare kommer skivorna att finnas till utlån på fredag (16/12) kl. 13.00.

THE BLACK DAHLIA MURDER - "Ritual". Bandets bästa skiva enligt mig. Jag har skrivit en hel del om denna skivan redan så jag avstår faktiskt  att säga så mycket mer än att skivan är rejält kul att lyssna på.

Extrem metal från Jonny Davy (JOB FOR A COWBOY) och Navene Koperweis (ANIMALS AS LEADERS) i form av "Dementia/Dyslexia" - FLESHWROUGHT. En av förra årets absoluta höjdpunkter om ni frågar mig. Jösses vilket ställ!

HIGH ON FIRE - ett riktigt bra bandnamn. Jag har försökt gång efter annan att bli vän med bandets musik. Har fortfarande svårt för den. "Snakes For The Divine" har dock hyllats av folk som vet vad de sysslar med så jag tvekade inte att köpa in skivan i vilket fall.

Blev för några år sedan ombedd av en låntagare att köpa in skivor av INSOMNIUM. När skivorna kom inleddes en relation som är bestående. Det är något visst med finnarna - varenda skiva bjuder på musik som helt enkelt är bra. Melodier som bölar i melankoli och känns helgjutna rakt igenom. "One For Sorrow" är inget undantag.

"Works Of Carnage" - KRISIUN. Här i lyxig re-release med en hel del bonusspår. Annars är det som vanligt plattan i mattan som gäller när det kommer till brassarna. Och det uppskattas såklart.

"Salt" av PYRAMIDO. Folk jag litar på har gått fullständigt bananer över PYRAMIDOs "Salt". Därav inköpet. Jag blev dock inte besviken när jag laddade in skivan i spelaren. Det låter groteskt bra om bandet. Tyngden och den väl avrundade produktionen är, well, påtaglig. Jag drar paralleller till BLACK SABBATH emellanåt. Tills dess att sången börjar. Låt mig säga så här: OZZY skulle inte kunna sjunga så här om så hans liv berodde på det.

 TESSERACT - "One". Också en skiva jag skrivit mycket om. Bra helt enkelt.

YES - "Fly From Here". Ja vi tar väl fram proggkanonerna till sist. Detta var en skiva som Alex hade med på sin lista. För mig är detta mer rock än något annat. Det går inte hem hos mig - men det är ju inte jag som ska låna denna egentligen.

/Martin

Fredagslistan - FTW (Well, mostly ;-))

I Awoke To A Night Of Pain And Carnage. Där lägger vi ribban för veckans fredagslista. Gosse vilken titel alltså, haha! Susanne, som inleder veckans soniska slakt, förnekar sig sannerligen inte med att förundra i alla fall mig med vilka band det faktiskt finns i den mörka undervegetationen. Prick ett band som jag faktiskt har lyssnat på innan, DEMIURG, och som öppnar listan på ett förtjänstfullt vis. Sen stampar vi bara hårdare på gaspedalen med  MY OWN GRAVE och HOUR OF PENANCE som piskar på en rensfest som får gomseglet att fladdra i takt med blastbeatsen. Underbart. Grottiga WITHERED smiter med på ett hörn innan JUDAS ISCARIOT avslutar med ett black metalväsande från underjorden.

Efter det måste man ju lugna ner sig, inte sant? Ja kanske inte jag, men Alex tyckte att det var idé att öppna med (förlåt Alex), tre låtar med så låg verkshöjd att pulsen avstannade nästan helt. Men det är ju bara jag. MERCYFUL FATE, KISS och YES - tre band som inte betyder så där värst mycket för mig, men desto mer för Alex. Men sen jävlar rycks det upp med musik från IRON MAIDENs bästa skiva, och redigt gammal gosig DREAM THEATER från när Portnoy fortfarande var med.

Bandet som öppnar min del av listan har faktiskt en koppling till DREAM THEATER då PERIPHERY är så kallade Special Guest (med andra ord förband på vanligt språk) till just DT på åtminstone giget i Stockholm i januari. Sen blir det lite gungig musik från KVELERTAK, och resten rens (i vanlig ordning) från TRAP THEM, LOCK UP och NAPALM DEATH.

Nästa vecka ser listan mycket annorlunda ut - det kan jag faktiskt lova.

Tills dess, trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 49

När ja blev nej...

Konserten med YES igår var en katastrof. Jag älskar bandet, jag älskar musiken och jag älskar den nya skivan men att de släpper upp den nya sångaren på en scen är för mig hel obegripligt. Han sjöng så falskt att jag hade skämshatten på under hela spelningen, det var en ren bedrövelse att behöva bevittna. Under inledande låten, Yours is no disgrace, trodde jag inte det var sant. Det gjorde inte publiken runt mig heller, flera av dem skakade på huvudet och efter ungefär en halvtimme fick en gubbe bredvid mig nog. Han tittade ledsen ner i golvet och gick därifrån.

Bandet var det inget fel på, det lät lite avvaktande i början men de kom in i det ganska snabbt. Geoff Downes var dessutom en ren fröjd att se, och under de instrumentala passagerna gick det åtminstone att njuta lite. Men varför i helvete drar man igång skyhöga låtar som And you and I eller Heart of the sunrise? Hör verkligen INGEN i bandet hur illa han sjunger? Jag förstår verkligen ingenting, jag har trott att de är perfektionister allihopa men detta kan absolut inte stämma.

Det var en enorm besvikelse igår, den tveklöst största av alla konserter jag hoppats på och längtat efter. Jag kommer med all sannolikhet aldrig att se dem igen, åtminstone inte så länge de låter denna klåpare misshandla deras vackra musik.

Det är en svart dag i mitt musikliv.

/Alex

Ja för fan!

När man som jag mest gillar gamla band och gammal musik så hör det till vanligheterna att musiken man gillar bäst också är gammal. Må vara att vissa band kan spotta ur sig hyggliga skivor på äldre dar men jag kan vara ärlig och säga att antalet gånger jag lyssnat på "Sonic Boom" med KISS sedan den kom 2010 vida understiger antalet gånger jag lyssnat på "(Music from) The Elder" de senaste tre månaderna.

Ibland lyser det dock till, och årets totala överraskning kom från ingenstans i form av YES och skivan "Fly from here". Den är inte bara bra, inte heller bara jävligt bra. Det är tveklöst en av de absolut starkaste skivorna i bandets karriär om någon behagar fråga mig. "Close to the edge" är fantastisk, "Drama" älskar jag med hela hjärtat och "Going for the one" gav oss Awaken vilket såklart betyder att den är underbar, men sen tror jag fan att "Fly from here" kommer på min lista. Inte för att någon av de resterande skivorna är dålig eller så, onej, utan helt enkelt för att denna gröna lilla plastbit är så in i helvetes bra att den likt en yster groda raskt skuttat in på fjärdeplatsen.

Ikväll spelar Yes på Amager Bio i Köpenhamn. Det blir årets sista konsert för mig, och jag kommer på mig själv med att sitta och riktigt längta efter den. Jag har förvisso bara sett Yes en gång innan, den nästintill magiska spelningen på Sweden Rock 2003, så kvoten är såklart långtifrån fylld, men ändå! Det pirrar i magen, jag vill köra NU! Ibland kan jag få för mig att jag tappat detta pirret eftersom jag sett så förbannat mycket, men så visar det sig att det egentligen bara handlar om att bandet ska vara något mer än "bra".

Det blir nog en fin kväll. Om öresundbron har öppet inatt och jag inte får en hjärtattack när de kör titelspåret så kommer jag eventuellt att skriva en rad eller två om spektaklet under morgondagen.

/Alex

Sweden Rock Top 5

17 dagar kvar, och som det listfreak jag är så råkade jag pilla ihop en liten topp 5-lista på det jag sett på festivalen genom åren. Egentligen är den kanske inte rättvis, med tanke på hur mycket man fått se sedan starten 1995 så kanske en del samtida känslor svalnat. Jag har dock gjort mitt yttersta för att hitta känslan jag hade just när det hände. Vilka fantastiska spelningar, vilka minnen! Utan inbördes ordning:

1. Cactus 2006
* Tajt utan att tappa svänget, låtmaterial som piskar de flesta andra och ett band jag inte trott jag skulle få se någonsin. Detta är möjligen det enskilt bästa jag sett på festivalen.

2. Chicken Shack 2010
* Jag hade inga höga förväntningar. En låt in var jag överkörd. Efter spelningen var jag matt. Stan Webb är en fantastisk gitarrist och en underbar sångare med en leverans som är helt outstanding. En ynnest.

3. Mercyful Fate 1999
* Hade bara Michael Denner varit med (inget om Mike Wead dock) så hade denna spelning blivit topp 10 av allt jag sett någonsin. Nu blev den nästan så bra ändå, mycket tack vare låtlistan som inkluderade Nightmare (!), Melissa (!!) och min all time fave Into the coven! Regnet som pissade ner under endast denna spelning kan kanske anses vara guds hämnd mot King. Jag märkte dock knappt av det.

4. Alice Cooper 2000
* En låtlista att DÖ för (DEAD BABIES!!), ett band som var det bästa Alice haft sedan 1979 och en riktig show igen. Jag och polaren skrek ikapp. Efteråt var det nästan synd om Dio, som också var bra och spelade ovanliga låtar, men som kändes väldigt inaktuell.

5. Yes 2003
* Perfekt ljud, perfekt låtval, perfekt väder. En perfekt spelning, kulminerande i ett av musikvärldens allra vackraste stycken: Awaken.

Hur ska det gå i år? Stay tuned.

/Alex