Fredagslistan 2022, vecka 31: Europa Endlos: Sverige!

Få kan ha missat sensommarens största tv-händelse, SVTs Hård Rock på Export, vars fyra timmars djupdyk i de mest framgångsrika svenska metalbandens musik och historia verkar ha vunnit samtliga tittares hjärta, hårdrockare eller ej. Själv avslutade jag semestern med att sträckglo hela serien långt in på söndag natt, och det var det värt. Även band jag till vardags skyr som pesten framstod som sympatiska snubbar!

Hur som helst, det var inte svårt att välja listtema efter en sån dos patriotisk nostalgi. Så utan omsvep får ni här en lista på fem gamla nittiotalsfavoriter som jag haft på stereon i snart tjugo års tid. Kanske inte bandens bästa stunder, men de som varit med mig längst.

 

Vi börjar i Göteborg, en stad jag har djupgående personliga band till (mvh nordhallänning). Jag är dock inget vidare fan av "the Gothenburg sound", men AT THE GATES debut "The Red In The Sky Is Ours" från 1991 är något helt annat. Tunn, rivig produktion, progressiva influenser från originalgitarristen Alf Svensson ("känd" från OXIPLEGATZ och BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTER), och kärv folkmusiksfiol. Tveklöst bästa metalskivan från västkusten någonsin, tycker ni annorlunda kan vi ta det på gräsmattan. Här hör ni Through Gardens of Grief.

THERION är av förklarliga skäl mest kända för sin symfoniska operametal som de harvat på med i över ett kvartssekel nu, och det var de tidiga skivorna i den stilen som jag upptäckte och förälskade mig i någon gång på högstadiet. En stil som kanske inte åldrats så väl, om man ska vara diplomatisk. Man bör dock inte glömma bort att bandet inledde sin bana som ett habilt dödsmetallband på det tidiga nittiotalet! På låten Cthulhu från "Beyond Sanctorum" (1992) kommer bandets tidiga bredd fram: grottlik dödsdoom med disharmoniska riff i bästa Voivod-möter-Incantation-stuk, ett par stenkast ifrån Sunlight-banden. Så bra att det nästan ursäktar coverskivan med fransk pop...

Ett annat band som började i dödsdoom men snabbt tog breda kliv därifrån är TIAMAT. Jag upptäckte dem själv genom "A Deeper Kind of Slumber" och "Skeleton Skeletron" på Varbergs bibliotek (!), men tredje fullängdaren "Clouds" från 1992 var första skivan jag köpte. Mitt första intryck av skivan var att omslaget i en Ginzakatalog både skrämde och lockade, med sina mystiska färger och den korsfästa kråkan. Kunde det här vara satanistisk musik, på riktigt...? Klart fjortonåriga jag inte kunde motstå. Och än idag är det en av mina absoluta doom metal-favoriter. Oerhört bra trumspel, inte minst. 

Min vana trogen upptäckte jag CANDLEMASS i helt fel ände: 1999 års "From the 13th Sun". Leif Edling och gänget stod här som allra längst ifrån den episka doom de skapade på åttiotalet, och har istället djupdykt i de fem första BLACK SABBATH-skivorna. Även om det ibland handlar om rena riffstölder är albumet inte en klon, utan har definitivt en egenhet. De många psykedeliska synthutflykterna och kryptiska låttitlarna bidrar definitivt . Det är ingen Bewitched eller Solitude, men Arx/NG 891 (döpt efter en skulptur av Lars Vilks och en galax) är bara en av flera riktigt tunga hits på "From the 13th Sun".

Såklart, ingen lista utan black metal. Jag ska vara ärlig att jag hörde DAWNs "Slaughtersun (Crown of the Triarchy)" i sin helhet relativt sent, men avslutande elvaminuterssymfonin Malediction Murder var med på en samlingsskiva (Necropolis/Elegy, only true heads will remember this) som jag spelade sönder och samman. "Slaughtersun" tillförde kanske ingenting unikt till den stora svärm av melodisk black metal som dominerade i Sverige under sent nittiotal, men i de utdragna arrangemangen - förutom ett mellanspel är den kortaste låten 8 minuter - ryms både en pampig melankoli och stolthet jag inte riktigt hittar någon annanstans. 

Nähä, dags för helg! Listan hittar du här!

/Andreas

Fredagslistan 2021, vecka 17: Walpurgisnacht

Francisco de Goyas Häxsabbat

 

Vissa hävdar att valborgsmässoafton är ett borgerligt påfund för att hålla arbetarna bakfulla i första maj-tågen. Detta är såklart nys: alla hårdrockare vet att Walpurgisnacht är den tyska häxnatten, en av det gamla bondesamhällets högtider. Imorgon börjar sommaren, och i gränslandet mellan årstiderna är barriärerna mellan vår värld och den under- och/eller överjordiska extra tunn, och allsköns demoniskt oknytt står på farstun.

Dagen till ära är denna fredagslista extra lång, en riktig häxfest helt enkelt.

Death SS

Vi börjar med de italienska skräckmästarna i DEATH SS, introt Walpurgisnacht från deras sista bra album "Heavy Demons" (1991), tätt följd av "The Night of the Witch", där originalgitarristen och riffhäxmästaren Paul Chain visar vart skåpet ska stå.

Kingen!

Härnäst en avstickare till 1970, det brittiska progbandet VAN DER GRAAF GENERATOR som i White Hammer redogör inte bara för Malleus Maleficarum, den fruktansvärda häxhammaren, utan även dess ljusa motpol. Detta på albumet med den fantastiska titeln "The least we can do is wave to each other". "Prog? På en hårdrocksblogg?" kanske någon opponerar sig. Då föreslår jag att lyssna på hela låten - doomstycket i slutet, är inte det något av det tyngsta ni hört? Och det helt utan gitarrer!

Att välja ut 10-11 låtar om häxor är svårt, och i fallet MERCYFUL FATE hade den danska skräckkungen kunnat utgöra hela listan - hårdrockshäxor börjar och slutar med Melissa, det vet vi ju alla. Men det får räcka med en, så det blev The Bell Witch. Melissa vore kanske det givna valet, men just därför slänger jag in en representant för King Diamonds nittiotal, som jag själv är rätt dåligt bevandrad i.

Sedan far vi tillbaka till Italien på kvasten, och väcker de döda till liv till tonerna av MORTUARY DRAPEs mäktiga debut "All the Witches Dance" (1994): Tregenda (Dance in Shroud). Solve et Coagula... Enligt uppgift är liket på omslaget en i bandets anmoder, som de grävde upp för att genomföra en nekromantisk ritual.

SODOM - Witching Metal, från "In the Sign of Evil". Behöver jag säga mer? NEJ! Jag blev så glad i den gamla djävulsthrashen att jag slänger in VENOM - Witching Hour av bara farten.

Det finns mycket man kan säga om THERION, men jag håller mig till att deras album från 1992-2001 är svepta i ett nostalgiskt skimmer för mig. "Deggial" (2000) är inte deras bästa, men avslutande niominutaren Via Nocturna är bokstavligen en berättelse om att festa med Lilith och Pan på Brocken, det tyska berget dit häxorna flyger ikväll. Dvs obligatorisk lyssning.

Om ni undrar hur häxdansen faktiskt kan låta och kännas är tyska KATHARSIS närmast på det. Vvytchdance från 2006 års mästerverk "Vvorldvvithoutend" är den getkyssande, helighetsbespottande extasens sannaste uttryck. Svartmetall, den sanna häxrocken, blir inte mer BESATT än såhär!

Jag kan bara be om ursäkt för den totala manliga dominansen här ovan, och avslutar med några äkta häxor. Först de tre sataniska feministerna  i VÖLVA, Malmö stads råaste band någonsin. Här en live-upptagning av The Devil She Knows You från deras pinfärska "Promises unfold as lies", renodlad black metal crust från staden i söder där hatet glöder!

Aghast

Från en Malmö-trio till en Oslo-duo. Till sist. Om ni trodde att den mest ondskefulla och mörka musiken från Norge gjordes av snubbar med gitarrer tog ni fel. Tania "Nacht" Stene och Andrea "Nebelhexe" Haugen, kända tillsammans som AGHAST, kanaliserade på sitt enda album "Hexerei in Zwielicht Der Finsternis" (1995) med några synthar och mikrofoner ett spöklikt bråddjup som ingen någonsin kommit i närheten av, oavsett genre. Här är häxdansen över, och kvar finns bara skuggor och dimslöjor i skymningens dunkel. Ni får hela albumet, det är en resa värd sina 35 minuter.

Glad valborg på er kamrater!

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Denna vecka tar jag upp ytterligare ett känsligt tema, nämligen covers. Covers, och framför allt att lira dessa, har ju ett skamfilat rykte och många ser nog framför sig en publik (aspackad så klart) som skrålar med till Living Next Door To Alice, Knocking On Heaven's Door eller Änglahund. Kort sagt - musikalisk misshandel av låtar. Men vad händer när verkligt begåvade band eller artister gör versioner av andra akters musik? Jo, det kan bli pannkaka (såklart) men det kan lika gärna bli fina versioner av låtarna. Ibland, ytterst sällan, kan coverversionen överglänsa originalet. Jag ska, självfallet, fokusera på de bra versionerna. I sann disclosureanda så får ni såklart även originallåtarna efter coverversionerna.

Vi kör.

MAIDEN UNITED är ett gäng med namnkunniga musiker som gör akustiska versioner av IRON MAIDENs musik. Och detta är riktigt kul, och bra! Bandet har, såklart, godkännande från Steve Harris att göra detta, och när det låter så pass bra om detta gäng så ser jag verkligen ingen anledning att inte digga loss till finfina versionen av Only The Good 
Die Young från "Seventh Son Of A Seventh Son".

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Tänkte väl det. EVERGREYs skamlöst kommersiella kapande av I'm Sorry som ju gjordes av Dilba i originalversionen. Detta passar ju bandet som handen i handsken. Vemodigt, teatraliskt och bombastiskt var originalversionen (faktiskt). Bara att sätta till distade gitarrer och så var det färdigt. Och det låter ju inte helt tokigt om jag säger så.
PANTERAs version av BLACK SABBATHs Planet Caravan ligger sist på "Far Beyond Driven" en av de bänghårdaste skivorna som har producerats inom metal. De hade till och med en disclaimer om att låten inte skulle ses som ett avvikande från bandets inriktning och om man inte gillade låten så kunde man ju ge fan i att lyssna på den. Haha - klockrent!

IN FLAMES tog sig an Land Of Confusion av GENESIS. Det hade såklart varit mycket mer intressant att höra bandet ta sig an en annan, bättre, låt från när GENESIS fortfarande lirade progressivt men som en stunds förströelse funkar ju detta alldeles utmärkt tycker jag.

Ja! HELLSONGS - detta är ju bara så bra. Bandet har gett ut ett gäng skivor där de i sann loungeanda tolkar (och här handlar det verkligen om att tolka originalen) väldigt kända metaldängor. Det är väl värt att investera några minuter åt bandets övriga diskografi. Till listan har jag valt bandets tolkning av MEGADETHs Symphony Of Destruction bara för att den är så jävla bra.

Vi hoppar över till detta hyfsat välkända band. METALLICA har ju alltid varit ett band som lyssnat på en hel del musik. De har också gjort väldigt många covers. Jag har alltid varit oerhört svag för bandets version av Blitzkrieg. Originalbandet hette samma sak. Originellt.

Nu blir det slakt! SOILWORK mosar sig igenom Burn av Deep Purple. Denna version innehåller två-takt, blastbeats, skriksång, kvinnlig sång, dubbeltramp. Rätt gissat, originallåten innehåller inget av detta, haha!

Detta kan vara bland det dingaste jag hört - THERION gör en ultrateatral och därmed extremt skitnödig version av ABBAs Summernight City. Döm själva - för egen del tycker jag detta är lika frånstötande som fascinerande.

 DEAD KENNEDYS låt Nazi Punks Fuck Off har ju befunnit sig väldigt många år i NAPALM DEATHs låtlista. NAPALMs version är, såklart, mycket bättre än originalversionen. Eller så kan det ju vara så att jag uppskattar NAPALM DEATH så oerhört mycket mer än DEAD KENNEDYS, haha!

Johnny Cashs version av NINE INCH NAILS Hurt får avsluta listan av den enkla anledningen att det är världens bästa cover. Jag menar det verkligen - denna version är för mig själva sinnebilden av hur fantastisk en coverlåt kan bli när någon med samma närvaro som Johnny Cash hade i rösten tar sig an en låt med sin fulla auktoritet. Detta är inte musik - detta är magi.






/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Snowy Shaw - The Madman Returns del 1

Igår kom det en pressrelease som gjorde gällande att SNOWY SHAW, denna den svenska metallens mesta multitaskare tillika tokdåre, lämnar THERION. Detta för att koncentrera sig på annat, först och främst en spelningars i Varberg vid Halloween. Förra årets spelning som ägde rum på Brewhouse i Göteborg var en grym upplevelse men skall enligt uppgift framstå som en mellanstadieklassuppsättning av "Småstjärnorna" i jämförelse med det kommande spektaklet. Jag slängde iväg några frågor till Snowy så att han fick berätta lite mer om detta.

Alex: Det är ett och ett halvt år sedan sist. Vad fick dig att vilja köra igen?

Snowy Shaw: Efterfrågan först och främst. Det var ju så många som missade det sist i Göteborg.Lär nog inte bli mer i Sverige på ett tag efter Halloween dock. I slutet av förra året hörde flera internationella aktörer av sig och var eld & lågor över min showreel (beskådas nedan, Alex not.) och ville inleda samarbete, vilket jag såklart inte hade något emot. Det lutar åt att jag kommer turnéra i Mexico, Syd- och Latinamerika med min show i början av nästa år. Men största anledningen är givetvis för att jag vill och att det är hög tid att jag kör solo, och detta är ju typ världens coolaste koncept, och det finns inga gränser för vad jag kan och kommer göra inom detta solo projekt, så det är ett bra sätt att börja på tycker jag.

Al: Blir det samma upplägg med låtar från ”dina” band eller blir det något annat?

SS: Nix, det blir vare sig samma låtlista eller gäster eller band eller show. Ett par av mina favvolåtar blir väl samma i och för sig, men även en del som aldrig någonsin har framförts live tidigare, eller ens släppts på skiva. Generellt sett så kommer det aldrig att vara det samma två gånger med min show och mitt koncept, åtminstone inte i samma land eller möjligtvis stad. Jag gör hellre färre gig och desto mer anmärkningsvärda och fantastiska när jag väl gör en show. Även om det blir ett otroligt jävla hästjobb för min egen del, att börja om från scratch hela tiden jämfört med att sätta ihop ett paket och bara åka runt med samma grej kväll efter kväll och år efter år, men så är läget just nu och jag har typ en miljon galna idéer som jag vill och hoppas kunna genomföra framöver inom mitt solo projekt.
 
Al: Vilka musiker kör du med denna gång?

SS: Gästartisterna är ju som du säkert förstår i denna stund hemliga, men även mitt "komp"band så att säga är helt nytt. Är stolt att ha vid min sida på scen min gamle Dream Evil polare Mark U Black, som ju ersatte Gus G ( Ozzy Osbourne, Firewind mm) och är en fantastisk gitarrist. Sen på trumpallen, ingen mindre än Petter Karlsson (ex-THERION, DIABLO SWING ORCHESTRA) även han en strålande musikant. Och på bas, min gamle barndomsvän Vikki Valkyrie som lirade med Göteborg's okrönta thrash-metal drottningar ICE AGE när det begav sig.

Al: Blir det inspelat som förra gången? Vad hände egentligen med den utlovade dvd´n?

SS: Jag kom på andra tankar helt enkelt och valde att skjuta lite på denna livedvd eftersom jag vill lägga på mer material och plocka ihop det häftigaste och bästa från flera gig, då det ena inte är det andra likt. Och även inkludera "behind the scenes"-material från studio, resor, backstage etc. Så denna Halloweenshow kommer såklart även den att filmas och spelas in, men när den släpps kan jag tyvärr omöjligt svara på i dagsläget, så det blir att pallra sig dit om man inte vill missa årets coolaste konsert. (Köp biljetterna HÄR!)

Al: Sparbankshallen i Varberg – större ställe än sist. Betyder det större produktion? Vill du avslöja något skojigt?

SS: Nä, det enda jag kan och vill avslöja är att det blir väldigt skojigt.. eller förresten "skojigt" är väl inte rätt ord. Underhållande och imponerande svin-grymt-som-satan är väl orden jag skulle valt att beskriva mitt skräck betonade Halloweenevent. Men jo, produktionen, budgeten och likaså stället är betydligt större. Har aldrig varit där faktiskt men det är en stor hall där de bygger upp scenen efter mina behov och önskemål inom rimliga gränser. Blir helt enkelt mer bomber och granater, film skärmar och annat smått och gott för både ögon och öron.

Al: Det finns, och inte bara från min sida, ett stort undergroundintresse för Notre Dame. Kommer vi någonsin att få se ett återförenat ND? Eller inspelningarna från 2004 släppta på dvd? Det vore väl sannerligen på tiden?

SS: Jo förvisso, men jag hinner liksom inte med allt och tvingas ju som de flesta människor prioritera vad jag skall lägga tid och energi på. Spelade t.ex in en hel platta 2003 som jag valde lägga åt sidan till senare eftersom jag tyckte det var för alldeles bra för att ge till mitt dåvarande franska skivbolag Osmose som sista Notre Dame-plattan för dem. Av detta material har bara låten Le Masochiste, även kallad The Fashionista sett dagens ljus i form av en video jag gjorde när det begav sig under namnet Snowy Shaw & The Star Spangled Banned, medan Osmose fick N.D plattan Demi Monde Bizarros istället. Man kan ju säga att det kom lite annan skit emellan, så vi får väl se om jag hinner mixa och sammanställa "the lost album" lagom till 10 års jubileet, eller vad man ska säga. Har faktiskt aldrig ens tittat på det filmade materialet från Notre Dame's sista gig. Det är arkiverat i nån kökslåda nånstans och jag kanske tar tag i det lagom till min pension.

Återförening med Notre Dame är väl föga troligt, även om folk ofta frågar efter just detta. Inte för att Jean-Pierre De Sade enligt uppgift är död, för det är en omöjlighet då han aldrig ens existerat, men mer än så vill jag inte säga om just detta nu. En stor anledning till att jag drog igång denna " Best of" solo show var ju för att vart jag än kommer så möter man människor som uttrycker en önskan att jag skall gå tillbaka till King Diamond eller Mercyful Fate och lira trummor igen, andra tycker som du att jag skall återförena Notre Dame medan vissa tycker jag skulle stannat i Dimmu Borgir och sjungit och lirat bas, eller på nytt dra igång Dream Evil, Memento Mori, Illwill, XXX och så vidare. Jag kan ju omöjligt göra allt samtidigt, och har ingen lust för den delen heller. Jag vill gå vidare och ta mig an nya utmaningar. Med bandet Snowy Shaw kan jag ju kombinera allt och lira låtar med samtliga band och dessutom alternera mellan instrumenten på scen och även i studion där jag lär lira allt stort sett.

There you have it folks. Halloween i Varberg den 3/11 blir kanske den bästa någonsin. Eftersom jag var fullkomligt lyrisk efter förra gången så lär denna spelning sannerligen bli något att berätta för barnbarnen om. Mina förhoppningar inkluderar NOTRE DAMEs Le theatre du vampire, något mer från MEMENTO MORIs fantastiska första skiva, Father Picard och Behind these walls från KING DIAMONDs "The eye" och Witches dance från MERCYFUL FATEs "Time". Hade de låtarna framförts på en scen med Snowy i huvudrollen så hade jag kissat ner mig.

Jag återkommer med mer Snowy. Tills dess, njut enligt nedan.

Snowy Shaw ...is Alive!

(Spotifylänk, liveskivan från Göteborg 2011, finns på iTunes också!)

/Alex

Snowy Shaw & His All-star band

Nedräkningen har börjat. Endast 8 dagar till årets höjdarkonsert drar igång på Brewhouse i Feskekörkaland. För den som läst mina inlägg tidigare kommer det inte som en överraskning att jag ser fram emot detta oerhört mycket. Snowy är en av mina alltimefavoriter och ett av banden han ska spela låtar från är Notre Dame - the best band you never heard in your life.

För det är just det han ska göra - spela låtar från alla band han varit inblandad i. Och det har ju blivit en hög genom åren, bl.a. Mercyful Fate, King Diamond, Memento Mori, Notre Dame, Therion och alldeles nyss även Dimmu Borgir. Jag hoppas att han lägger tyngdpunkten på obskyriteter från King, Mercyful, Memento Mori och självfallet Notre Dame, och skulle det bli en eller två låtar från just Memento Moris första skiva så kommer jag att köra en doppvärmare i armvecket för att se att det inte är en dröm.

Tre önskelåtar: The seeds of hatred (Memento Mori), Le theatre du vampire (Notre Dame), Father Picard (King Diamond).

Då inträdet endast betingar 150 kronor finns det väl ingen anledning till att vi INTE skulle ses där?



/Alex