Fredagslistan 2025, vecka 31: Rush börjar starkt

 Det blev en riktigt känslomässig bergochdalbana under den senaste månaden. Man trodde ju att han skulle leva lite för alltid, herr Osbourne. Jag hade bara nöjet att se honom en gång för 13 år sedan i Malmö. Min andra konsert (som var på mitt bevåg åtminstone) och en oerhört formativ upplevelse, en milstolpe i mitt liv. Ozzy, Geezer Butler, Zakk Wylde och Slash på samma kväll. Fenomenalt, men redan då kände man ju att fan, han kan ju inte ha många år kvar. Nästan precist 13 år visar det sig, och när han satt på sin svarta tron under sista konserten, så tyglad av ålder och sjukdom och förgäves kämpandes för att ställa sig och hoppa runt, stimma och stoja, fälldes mer än några tårar i hushållet. Även om det bara var en livestream så var energin påtaglig. Det är något romantiskt över att han gör en sista konsert, en rekordsättande välgörenhetskonsert i sin hemstad, icke desto mindre, och är död bara några veckor senare. Storybook ending.

“Vila i frid”? Absolut inte, vad man nu än tror händer efter döden kan jag åtminstone hoppas att hans efterliv är en enda lång konsert inför en oändlig odöd publik, återförenad med Randy Rhoads. 

Det har spelats idel Ozzy och Sabbath senaste tiden. Mina stora planer om att lyssna in mig på Rush och deras 5 första skivor hamnade lite på villovägar, men jag har hittat tillbaka och är både imponerad och likgiltig till vad jag hört. Alex Lifeson, Geddy Lee och Neil Peart är alla 3 virtuoser på sina respektive instrument, definitionen för en Power-Trio. De borde inte behöva någon form av introduktion, alla 3 brukar ses som några av de bästa musikerna som någonsin levt på sina respektive instrument. (Även John Rutsey, den första trummisen, gör ett finemang jobb på första skivan.) 

Jag hade på känn redan innan jag började lyssna att det skulle vara högt och lågt, fantastiska prestationer kombinerade med extremt töntiga progglåtar i den stilen jag verkligen avskyr mest. Jag var absolut inte förberedd på att den första skivan och stora delar av andra skivan skulle vara renodlad, fin gammal Zeppelin-esque hårdrock. Ett jävla bra gung och ös i musiken, bättre spelat än Zeppelin (come at me, boomers). 

På både RUSH (1974) och Fly By Night (1975) har jag så förbannat skitkul att det blir en rätt hård whiplash när Caress of Steel (1975) landar plattfotad och faller baklänges. Det är bara…inte där, jag vet inte hur jag bättre ska förklara det. Nu börjar proggen komma in och det klickar inte, åtminstone inte för mig. Ett snedsteg som lyckligtvis förbättras på 2112 (1976), även om jag upplever ett stort filosofiskt problem med titelspåret. Jag gillar tematiskt sammankopplad musik…men snälla, om en låt “egentligen” är flera segment som bildar en helhet, bara dela upp den. Jag kommer nog nästan aldrig lyssna på låten 2112 i sin helhet eftersom den är 20 jävla minuter lång och jag vet inte heller vilka sekvenser av den det är jag tycker om bäst av samma anledning. Det finns naturliga brytpunkter i låten, fade outs osv. Bara klipp upp den som 4 låtar i en svit istället. 

A Farewell To Kings (1977) fortsätter i liknande spår som 2112 men med en del kortare, mer “kommersiella” låtar som Closer To The Heart och Cinderella Man. Jag vet att bandet senare övergår till en mer konservativ stil med längden på sina låtar, något jag personligen ser fram emot.

Men jag har oavsett haft kul med de här 5 första skivorna. Fantastiskt spelat, välkomponerat och vilken röst Geddy har. Jag ser fram emot de nästa 5 som kommer sträcka sig in på första halvan av 80-talet med bandets mest populära alster, Moving Pictures (1981), med låtar som alla känner igen. 

Det lilla jag hört från 90-talet gör mig också oerhört intresserad, så vi får se hur det här går.

Stay tuned, folks!

/Herr B som lärt sig svåra vägen att inte kombinera sömnmedicin och alkohol.

Här finns listan på Youtube.

Rest In Power Ozzy

 

Ozzy Osbourne är död. Mannen som verkligen tyckte om att ha roligt, och som gav oss handklapp i otakt, hällde vatten och skum över sin publik men inte ville ha såpbubblor skjutna ur en svävande kälke för att han var The prince of fucking darkness lämnar ett markant tomrum efter sig. 

Jag har lyssnat på Ozzy i hela mitt vuxna liv, mest på BLACK SABBATH, och det är svårt att undkomma vilken betydelse både bandet som skapade heavy metal och sättet som Ozzy sjöng på faktiskt har. Det går, såklart, att säga att det finns mängder av sångare som är bättre på sitt hantverk, men det går inte att bortse ifrån att Ozzy hade en unik stil. 

Att han avfärdades av många som en pajasfigur för att han hade en egen realityshow vägs upp av den otroliga musik han var en del av att skapa. Jag menar de skivor som han gjorde med BLACK SABBATH är, till största delen, helt magiska skivor. Även soloplattorna höll hög klass - till största delen. Därför är jag också så otroligt glad över att det är som sångare som han mest minns som just nu. Att han fick göra en sista egen spelning och lira med sina kompisar i SABBATH under en redan klassisk dag i Birmingham för några veckor sedan, det kan ju knappast bli mer fint. 

Ozzy, tack för din sång. 

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren

I början skapade Gud Jorden etc, och lite efter det så började Herr B lyssna på musik.

Det började egentligen med country, gammal rock och popmusik från 80-talet men det är ju inte varför vi är här. Vi är här för tunggunget, så nedan presenterar jag den smutsiga sanningen om vad som gick i lurarna där i tidiga tonåren. Åtminstone det som jag kommer ihåg. 

Vi kan dela in det i 3 olika sjok, varav det första är “Band som man lyssnat på och ångrar i efterhand”. Och vilket band passar bättre in här än Five Finger Death Punch. Herregud vad det har slösats tid på att lyssna igenom deras skivor. De var ju så TUFFA… och rätt fjantiga. Jag var vid något tillfälle oerhört inställd på att köpa en av gitarristernas signaturmodeller, något som privatekonomin lyckligtvis satte stopp för. Låtarna är lite catchy dock…

Andra bandet i grupperingen är Avenged Sevenfold, som har bra musik fram till trummisen Jimmy “The Rev” Sullivan dog av en överdos 2009. De fick då in MIKE PORTNOY att gå med i bandet, han lämnade för böfvelen Dream Theater för det här. Och sen sparkade de honom efter en skiva. Det har inte varit speciellt intressant sen dess.

Tredje och sista bandet är Deathstars, som var förband till min första riktiga konsert (Rammstein i Oslo 2012). Nu ska det påpekas att jag faktiskt lite kommit tillbaka till dem igen efter en lång tid, men jag tröttnade snabbt på dem efter högstadiet.

Andra sjoket är “Band man önskar att man lyssnat mer på men inte gjorde”. Här öppnar vi med Follow med Breaking Benjamin. Och nej, jag ångrar inte att jag inte lyssnade på Breaking Benjamin. MEN låten är skriven av Billy Corgan från Smashing Pumpkins (på bild ovan), en av mina favoriter som jag upptäckte långt senare efter gymnasiet. Vem vet var man varit om jag upptäckte dem tidigare.

Andra bandet är Skindred, ett sjuk häftigt Walesiskt band som lyckas kombinera metal med jamaicanska musikaliska influenser. Det gungar nåt å det jävligaste och frontmannen Benji Webbe är fantastisk. Det blev liksom aldrig till att lyssna på dem ingående bara.

Sista bandet i andra sjoket är Deftones. Flera manodepressiva vänner säger att de är fantastiska och det är ju alltid ett gott tecken, men kommer aldrig till skott med dem. Mein är den låt jag lyssnat på mest, och den älskar jag. Får väl rycka upp mig och ta tag i det. Eller bli manodepressiv.

Tredje sjoket är “Band som stannat kvar.” Här finner vi Maximum The Hormone (bild ovan), som jag redan haft en utläggning om tidigare. Vi hittar Korn, ett band som kan vara genuint dassigt och fjantigt ibland, sen kommer en ett drop med ett Jonathan Davis-skrik och allt är förlåtet.

Ozzy Osbourne representeras av Zakk Wylde-eran. Robert Zombiesson gör revansch från förra listan, och vi avrundar med System of a Down, för det tror jag alla är okej med. De är ju rätt coola, och John Dolmayan är ju helt jävla provocerande otrolig på att spela trummor.

Herr B, nu mera i de mellan-tidiga åren, signing off

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren!

Fredagslistan 2021, vecka 41: Black Sabbath post Ozzy & Dio

Idag ett band som inte kräver någon presentation: BLACK SABBATH. Världens tyngsta band. Men inte det gamla vanliga tugget från sjuttiotalet eller återuppvaknandet med Dio, utan de lite bortglömda och underskattade skivorna de gjorde mellan 1983-1995. 

Förvisso lämnar de bitvis en del att önska, men för den som gillar HÅRD ROCK och DOOM METAL finns här mängder av guldklimpar att hitta. Här är sex riktigt bra låtar som jag plockat ut från åren med Tony Martin på sång (och den med DEEP PURPLEs Ian Gillan). Klicka på Tony så får ni höra.

1. Disturbing the Priest, från "Born Again" 1983. Ian Gillan på sång.

2. Eternal Idol, från skivan med samma namn, 1987. Tony Martins debut i bandet. 

3. When Death Calls, från "Headless Cross" 1989.

4. The Sabbath Stones, från "TYR" 1990. 

5. Evil Eye, från "Cross Purposes" 1994. Eddie van Halen på gästgitarr.

6. The Illusion of Power, från "Forbidden" 1995. Ice-T gästar (!). 

(Den påläste lyssnaren noterar att jag hoppat över "Seventh Star" 1986, och det är medvetet eftersom det egentligen är ett soloalbum. Och på "Dehumanizer" 1992 sjunger ju Dio, så den går också bort.)

 

 

 I evig tjänst hos det Tunga Riffet

Fredagslistan 2021, vecka 19: Bluegrass Butchery!

 Gott folk! 

Det är dags för en ny omgång covers, men den här gången blir det annorlunda än de tidigare listorna då vi alltid har sysselsatt oss med metalcovers av kända, eller okända pop, rock eller andra genrer. Men inte idag! 

Idag blir det bluegrass för i stort sett hela slanten. Ni kanske undrar hur detta kommer sig? Har Martin slutligen ballat ur och gjort en Hetfield och satt likhetstecken mellan country och metal? Nä. Men tanken föddes då skribentkollega Fredrik på WeRock delade några videor med bland annat en cover av AT THE GATES Blinded By Fear. Och den jäveln (covern, inte Fredrik) fastnade uppenbarligen i hjärnbarken, för satan vad jag gått omkring och gnolat på den låten de gångna veckorna. 

När jag sedan upptäckte att det är ju en försvarlig mängd covers gjorda på en hel massa metallåtar, ja då blev det ju inte lönt att tveka mer. 

Vi kör!

Vi börjar lite lätt med STEVE 'N' SEAGULLS som är ett bluegrassband från Finland. Så jävla underbart! De har bland annat gjort en cover av AC/DCs Thunderstruck, som har en rent orimlig mängd spelningar på Youtube. Men då jag tycker att AC/DC är för jävla dåliga så har jag valt en version som bandet gjort av Gary Moores Over The Hills And Far Away som är helt ljuvlig. Bland annat så har den en magisk tonartshöjning. Det ni!

SLAUGHTER OF THE BLUEGRASS kommer från Stockholm och bemödar sig verkligen med att försöka hålla essensen av de låtar de spelar covers på, och de lyckas ganska bra måste jag säga. Jag fastnade för en version av DARK TRANQUILLITYs Punish My Heaven på grund av, ja ganska självklara anledningar, haha! Detta är så fantastiskt bra och underhållande att ni kommer baxna. Jag gillar stämsången, och det riktigt fina dynamiska spel som hela bandet bjuder på. 

Nästa låt har jag tagit från en skiva, och jag har inte lyckats fastställa vilken artist som gör just Livin' On A Prayer, denna klassiska allsångsdänga som jag inte reflekterat så mycket över vilken sorglig text den låten har. Detta faktum kommer fram så oerhört fint i bluegrassversionen. Känslan av att hela systemet är riggat mot dig och du kan verkligen inte vinna hur mycket du än organiserar dig och strejkar när du är arbetare i USA - i alla fall inte under 1980-talet. 

Farbröderna i IRON HORSE vet hur en slipsten ska dras. För det första kommer de från staden Killen. I Alabama. Bara en sådan sak! De har gjort en hel massa covers, bland annat på låtar av METALLICA som är väl värda att kolla in. Men såklart har jag valt en annan låt, nämligen Shot In The Dark av Ozzy. Fantastisk stämsång som lyfter låten rätt rejält om vi ska vara lite elaka mot Ozzy. 

Har det varit för såsigt? Lugn, nu blir det åka av när Rob Scallon smäcker iväg en helvetiskt härlig version av SLAYERs Raining Blood på banjo. Satan så imponerande!

Med detta kvarstår det ju bara att säga: Giddy-up on that nag and cut them off at the pass! 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 19: Bluegrass Butchery!

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!

 Gomorrn! Då pestens år 2020 nu är över och förbi kan vi ju hålla en tumme eller två för att 2021 blir snäppet bättre. Och på tal om att hoppas på saker finns det en del i den så kallade pipelinen att ha förväntningar på inför det nya året. Därför tänker jag sparka igång den här fredagens lista med albumsläpp jag ser fram emot.

Först ut är 1914 som gör dödsmetall med första världskriget som tema. Vissa skivor sätter sig i muskelminnet och jag minns klart och tydligt när jag hörde geniskivan "The Blind Leading The Blind" första gången i slutet av 2018. 

I år ska nästa fullängdare komma från dessa ukrainare och det är så spännande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 

Band nummer två till rakning är DARKTHRONE och dessa behöver väl ingen närmare presentation. Fullängdare väntas under 2021 och även om man som jag tycker att de lät bättre förr vill man ju ändå se vad de hittar på för skojs nuförti'n. Om ni mot förmodan inte sett SVT-dokumentären "Helvete" som är en genomgång av den norska black metal-scenens uppkomst på 90-talet kan jag passa på att slå ett slag för den också.

Brasilianska thrashbandet NERVOSA kommer att släppa skivan "Perpetual Chaos" om bara några dagar och har haft vänligheten att lägga upp två spår på Spotify redan nu. 

Vi lyssnar till singelsmockan Guided By Evil, skrålar med i hockeyrefrängen och räknar ned tills resten av skivan ser dagens ljus på Napalm Records.

ASPHYX som vid det här laget är en naturgiven institution vad gäller holländsk döds har också släppt ett par låtar samt en singel från kommande albumet "Necroceros" som officiellt utkommer 22/1. The Nameless Elite är en tjusigt malande historia och efter att ha slängt ett getöga på texten ger jag mig på en gissning att det hela handlar om en manöver de allierade genomförde gentemot axelmakterna i andra världskriget.

Vad mer? Jo, THE BODY släpper snart albumet "I've Seen All I Need To See" och det ska bli intressant att se vartåt det barkar. THE BODY är ett band som tar ut svängarna med sin häxblandning av doom/sludge/industri-metal och jag för min del hoppas på att de fortsätter sin inslagna bana med allmänt jobbig stämning, ångestvrål-sång och skräckfilmsklaustrofobi och inte slirar iväg åt något annat håll. Den som lever får se!

Andra akter som kommer med nysläpp under året är bland andra: HARAKIRI FOR THE SKY, TRIBULATION, THE CROWN, ELLENDE, REVULSION, KJELD, BAEST, samt de gamla rävarna OZZY OSBOURNE, IRON MAIDEN, METALLICA och MEGADETH.  

Avslutningsvis vill jag säga till år 2021 som ynglingen i det här klippet säger till sin ömma moder Britt-Marie i Linköping - Kör för fa-an! (Disclaimer: tydligen syns inte länken till videon på alla plattformar så om du surfar med mobilen kan det hända att du själv får leta upp det på youtube.)

Och med detta tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Gott folk!

Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.

Vi kör!

Den 14:e januari släpper RUSH "Permanent Waves" som är en av de mest lättillgängliga skivorna i bandets diskografi. Efter de rent monumentala 70-talsskivorna så kände kanske bandet ett behov att inte skriva lika pretentiös musik. Bandets 1980-tal blev både mer lättlyssnat och mer experimentellt. Syntharna gjorde sitt uttryck mer påtagligt i bandets tonkonst under den senare hälften av årtiondet, men det märks inte speciellt mycket på "Permanent Waves". Vad som dock märks är att låtskriveriet fortsatte att ligga på en vansinnigt hög nivå. Det finns många låtar på den här skivan som ofta dök upp i bandets setlistor. Jag har valt The Spirit Of Radio då jag helt enkelt är extremt svag för den låten.

Ozzy Osbourne hoppar av BLACK SABBATH och släpper den 20:e september "Blizzard Of Ozz". Därmed inleds en ganska så framgångsrik solokarriär för den här minst sagt allenstädes närvarande sångaren. Det är ju ganska svårt att vara intresserad av hårdrock och inte stöta på Osbournes namn. Jag har alltid fascinerats av att trots att Ozzy aldrig har varit en speciellt bra sångare, så har han fortsatt att på skiva efter skiva lyckats nå fler lyssnare. Det är precis som om han är en konstant nod inom scenen. Vad som nu kommer hända med hans karriär efter det att BLACK SABBATH har lagt ner återstår att se. 1980 tror jag knappast att Ozzy hade några andra tankar i huvudet än att spela musik och knarka. Bägge delarna gjorde han med frenesi. "Blizzard Of Ozz" är en trevlig skiva som har ett helt gäng fina låtar.

Om det fanns ett band som den stora majoriteten av hårdrockare kan hävda att de har ett förhållande till så är det nog MOTÖRHEAD. Bandets konstant Lemmy hade en förmåga att locka folk till att kolla in detta skränande och oftast gravt påverkade band redan från debuten 1977. "Ace Of Spades" är skivan som kom i november 1980, och den kan med fog anses vara bandet mest klassiska. I vilket fall så är skivan fylld med låtar som hade fasta platser i bandet setlistor under åren. Jag pratar då om The Chase Is Better Than The Catch, Live to Win, Ace Of Spades, (We Are) The Roadcrew och Shoot You In The Back som jag valt från skivan. Jag är inget hardcorefan av MOTÖRHEAD, men jag är glad att ha fått se bandet innan Lemmy blev riktigt sjuk.

Den 14:e april 1980 släpper IRON MAIDEN sitt debutalbum. Redan vid den här tidpunkten är så mycket av det som blivit MAIDENs signum på plats. Eddie på omslaget, ljudbilden, de långa episka låtarna. Det enda som skiljer sig från bandet idag är att Dickinson, McBrain och Gers inte är med i bandet. Det är egentligen helt stört hur bandet lyckades med att hitta en formula som funkade redan från början. På den här skivan är MAIDEN kanske lite stökigare - mycket beroende på sångaren Paul Di'Annos stil - och att Clive Burr formligen bländar med sitt väldigt fina och svängiga trumspel. Men annars känns bandet extremt "färdigt". Jag återkommer gärna till den här skivan som har en hel bunt väldigt fina låtar. De är till och med så imponerande att jag kan ha överseende med Att Di'Anno är en halvkackig sångare. Men nu kanske jag svär i kyrkan.

Ozzys avhopp från BLACK SABBATH ledde till att sångarpositionen fylldes av legendariske Ronnie James Dio. Dios röst och resterande bandets låtskrivarsnille blev, om uttrycket tillåts, en match made i heaven. "Heaven And Hell" släpptes den 25:e april 1980 och skivan står sig fortfarande stark i den minst sagt matiga diskografin som bandet släppte ifrån sig under sin långa och nästan alltid intressanta karriär. När jag såg bandet på SRF 2007 - då under namnen HEAVEN & HELL, trots att alla visste att det var BLACK SABBATH - så var setlisten strösslad med låtar från skivan. Och trots att Dio var 65 år gammal så kan jag lugnt säga att han sjöng brallorna av varenda jäkla sångare på den festivalen. Ett glatt minne minst sagt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Black Sabbaths sista suck 1992

Ja vad fan var det som hände där i november 1992? BLACK SABBATH hade precis återförenats med Ronnie James Dio och Vinny Appice, och med denna sättning släppt skivan "Dehumanizer". En världsturné genomfördes vilken skulle avslutas i Kalifornien i november, samtidigt som Ozzy spelade i samma region.

Jag kan inte alla turerna kring detta, det kan nog ingen, men vad som hände var att Ozzy var ute på sin avskedsturné (faktiskt, men det gick ju som det gick) och ville spela med Black Sabbath en sista gång varför han bjöd in det nyåterförenade Dio-Sabbath att öppna för honom på de två sista spelningarna i Costa Mesa. Därmed kunde han bjuda in Tony och Geezer för en återförening på det andra och sista giget, och även Bill Ward flögs in för att göra originalsättningen komplett. Dio får tokspel och vill absolut inte vara förband till Ozzy, och vill inte att de återförenas i sin originalsättning eftersom de precis återförenats med Dio. Dio meddelar att hans sista spelning blir Oakland den 13:e november, dagen innan den första av de två Costa Mesa-spelningarna skulle äga rum. Vad fan gör Black Sabbath då? Utan sångare?

Enter: Rob Halford.

Som både god vän till bandet OCH Sabbathfan ut i fingerspetsarna bjuds The Metal God in att köra dessa två sista spelningar på turnén som förband till Ozzy. Halford tackar ja, och vi får två helt unika spelningar där det blandas hej vilt bland låtarna och ett par riktigt bortglömda pärlor såsom Symptom of the universe och Supernaut luftas. Bara sådär.

Och dessutom sker såklart återföreningen med Ozzy. Idag kan det kännas "vadådå?" men 1992 var det helt enkelt ofattbart. Jag minns MTV-rapporten med liveklippet, jag minns nyheterna kring detta och alltsammans verkade så...overkligt. Idag är det fortfarande kul att de gjorde återföreningsgiget med Ozzy (fyra låtar) men det som står ut är de två unika spelningarna med Halford. Han skulle dessutom få göra ett gästspel till 2004, när Ozzy var sjuk, men det tar vi en annan gång. Idag klickar vi nedan och tittar på den kompletta privatfilmningen av den andra konserten och även på den fräsiga photopitfilmen från samma kväll, det är en oklippt MTV-kamera som sett dagens ljus och som av en slump hamnade på youtube just idag.

Håll till godo!

/Alex

Jaja, vi tar bootlegfilmen från Ozzyåterföreningsgiget också då:

Moscow Music Peace Festival

Jag tror ändå att vi måste prata lite om Moscow Music Peace Festival. 1989 stod hårdrocken i högre kurs än någonsin i det vittrande Sovjetunionen. Inte för att så värst många band spelade live där, eller ens gavs ut officiellt på skiva. Nej, det var snarare i underjorden hårdrocken levde och frodades. Vissa band vågade dessutom inte åka dit, andra fick inte. Märk då det kollektiva "WHAT DA FUCK?" som gick som ett sus genom hårdrocksvärlden när det plötsligt skulle hållas en hårdrocksfestival i Moskva i augusti för att visa världen att Sovjet - det är ett land som kan rocka, det. Det politiska spelet gick denne tolvåringen helt förbi, men det handlade tydligen om att skumraskfiluren Doc McGhee (Kiss nuvarande manager, host host) hade smugglat knark och åkt fast, och som del av det påföljande straffet skulle han utnyttja sina kontakter i musikvärlden (till viss del f.d. kunder får en tro?) för att slänga ihop en antidrog-gala hos den stora björnen i öst. Och herrejävlar vad han slängde ihop.

Var det Super Channel som visade konserten? Jag vill bestämt minnas det men kan ha fel. I vilket fall, under två dagar på gigantiska Luzhniki Stadium i Moskva bjöds den svältfödda publiken på det finaste väst hade att erbjuda. Båda dagarna såg följande band spela: SKID ROW, CINDERELLA, BON JOVI, MOTLEY CRUE, OZZY OSBOURNE, GORKY PARK och SCORPIONS. Man kan idag läsa sig till att en massa egon satte käppar i hjul och vissa fick mer speltid än andra bla bla bla. 1989 fanns det dock få kanaler för dylik information, varför vi bara njöt av spektaklet. Scenen var byggd på en stor skiva som var roterbar så att när band ett spelade byggde man upp scenen för band två samtidigt. Ungefär som på California Jam 1974. Stencoolt.

Härnäst följer mina minnesbilder, den som skiter i dessa kan skippa direkt till filmklippen längre ner:

1. Jag har inget som helst minne av Cinderellas spelning. Brydde mig verkligen inte alls. Synd, för idag hade jag uppskattat att få ha "varit med".

2. Jag lärde mig älska Skid Row i samma sekund som Makin' a mess drog igång.

3. Bon Jovi gjorde en bra spelning, men jag minns fortfarande att jag tyckte de kändes som gamla gubbar jämfört med de andra banden. Lite väl präktiga kanske?

4. Motley Crue var fruktansvärt coola då. Idag känns det som en lite sådär spelning med deras dåvarande mått mätt, men låtvalet är fortfarande fenomenalt för en så kort spelning.

5. Gorky Park fick lite för stort utrymme med tanke på att A. De hade bara en bra låt och B. De lät riktigt röv redan för en tolvåring.

6. Ozzy hade jag ingen superrelation till tidigare men även där minns jag att intresset väcktes. Shot in the dark för bövelen!

7. Scorpions kändes av någon anledning inte alls gubbiga. Skumt med tanke på att jag nog borde tyckt det, men jag tyckte och tycker att de gör en grym spelning. Tänk om Wind of change hade varit skriven redan då. Den låten på den stadion det året, det hade man kunnat skriva en egen spalt om.

Större delen av denna ypperliga begivenhet gick alltså på tv och släpptes även på hemvideo i form av tvenne VHS-kassetter med musik och dokumentärt material blandat. Även om banden inte spelade så värst länge så är de kompletta konserterna från båda dagarna inte tillgängliga. Man kan via de källor som står till buds idag få se hopklippta varianter av framträdandena om man vill, men tänk ett bluraysläpp på rubbet. I en box med en commemorative book, biljettreplicas och en påse vitt pulver. Jag hade tagit semester för det.

Tills dess, jag ber att få bjuda på vad som verkar vara mer eller mindre en sammanställning av allt cirkulerande material. Det finns massor av olika versioner av spektaklet på tuben, de två hemvideokassetterna finns där, likaså olika långa versioner av somliga band samt något enstaka riktigt dunderklipp vad gäller kvalitet. Men det bästa är en fyra delar lång uppladdning av en person kallad Hardmuz01. Tack för det Hårda musen. Plugga i högtalarna, sätt volymen på "stun" och lär bordsgrannen hur hårdrocken skulle låta 1989.

EDIT: Alla banden spelade båda dagarna har några påpekat, jag har uppdaterat texten för att spegla detta bättre. Tack för infon gott folk!

/Alex

Fredagsskiva - Ozzy för jävelen

Det pratas alldeles för lite om OZZY. Alltså den RIKTIGA Ozzy, inte den nutida clown-Ozzy, inte Sharons-fru-Ozzy (YEAH YOU HEARD ME!). Jag talar om ikonen Ozzy, som sjöng i ett av 70talets bästa band och som höll fanan högt på 80- och halva 90talet med fantastisk musik skriven och framförd av fantastiska musiker, vilka alla verkar ha stått i kö för att få ha fått en liten stund i Ozzys glans.

I början av 90talet var Ozzy fortfarande på riktigt. "No more tears" är en av hans starkaste skivor, knarket höll honom fortfarande pigg istället för tvärtom och bandmedlemmarna höll fortfarande hög klass. Jag såg inte sett på den mytomspunna spelningen på Saga i Köpenhamn 1992 tyvärr, men jag njuter av inspelningen därifrån. Jag såg honom först under vad som torde vara den sista glimten av den Ozzy jag älskar högt, nämligen 1995. Något var då lurt i Ozzylägret. Den nya skivan "Ozzmosis" var uselt producerad men hade några starka låtar så därför kändes det konstigt att han inte spelade en enda av dem när jag såg honom i Göteborg den 25/11 i ett knappt halvfullt Scandinavium. Det var i backspegeln en sorglig introduktion till min Ozzy-livehistorik. Tur därför att jag även pelade mig in till Köpenhamn och Valbyhallen tre dagar senare. Jag träffade gitarristen Joe Holmes i båda städerna, i Köpenhamn kände han igen mig och sa direkt "Ikväll blir det bättre än i Göteborg - Ozzy är på superhumör idag!". Han hade rätt. Den 87 minuter långa halvsega konserten i Göteborg förvandlades till en 105 minuter lång explosion av galenskap. Tre låtar lades till; Desire, Mama, I'm coming home och den nya Perry Mason. Jag stod längst fram och blev nersölad av vattenkanonen som han tryckte upp i mitt ansikte. En fin kväll, på alla plan.

So there. Släpp allt du har, vräk på fredagsskivan och berätta för din närmaste granne exakt varför Ozzy är gud. Begriper inte grannen så kan denne ju fortsätta lyssna på Svenne Rubins. Vi andra vet ju ändå bättre.

Fredagsskivan - Ozzy Osbourne - No Rest For The Wicked 

Happy helg alles!

/Alex

Izzy ´Asbeen, för länge sedan

En lugn söndag på jobb föranleder mig att filosofera lite kring ett 17årigt jubileum. Den 25/11 1995 skulle jag äntligen få se OZZY OSBOURNE live. Två gånger på fyra dagar dessutom, en bonus bara det. Jag tyckte väl i och för sig att "Ozzmosis" var en högst medioker skiva, detta spelade dock ingen som helst roll eftersom det var de gamla låtarna jag ville se/höra. BLACK SABBATH och Ozzy hade börjat ta en oerhört stor plats i mitt hjärta vid denna tiden och det var inte mer än rätt att jag skulle få se dem live också. Black Sabbath gjorde en i efterhand ganska dålig spelning i Karlshamn i juni, men det rättade de till i oktober i Lund med en riktig benkrossare till konsert. Därför var det nu upp till bevis för Ozzy, som dessutom hade med sig Geezer Butler på bas. Ytterligare en bonus var gitarristen Joe Holmes som var ny i bandet och som till dags dato är den enda gitarrist Ozzy haft utöver Randy Rhoads själv som kan göra just Randylåtarna rättvisa.

Göteborgsspelningen blev tyvärr inte riktigt det jag hoppats på. Förbandet FEAR FACTORY gav mig ingenting (då, idag är jag glad att jag såg dem på den tiden och har sett ytterligare en gång!), Scandinavium i Feskekörkaland var inte ens havfullt (3500 personer vill jag minnas att jag läst, mycket tomt var det) och Ozzy var på särdeles uselt humör. Knappa 88 minuter varade konserten och även om jag och Jox hade hyggligt roligt ändå så skulle min Ozzypremiär inte riktigt gå till historien.

Tre dagar senare var det dags för Valbyhallen i Köpenhamn. PANDE-EFFING-MONIUM. Ozzy var på dunderhumör, lade till TRE låtar som inte spelades i Göteborg och efteråt var jag söndersvettad och dyblöt eftersom jag "råkade" stå i skottgluggen när Ozzy fick fram vattengeväret. DÄR fick jag min premiär. DÄR visade Ozzy exakt varför han är...eh...Ozzy.

Tyvärr finns det inte en endaste sekundmeter inspelat från Köpenhamnsgiget så ni får hålla tillgodo med ett klipp från den fina tvåkameramixen från Göteborg.

Och den som först klurar ut referensen i titeln vinner något. Säkert något bra. Har inte bestämt mig för vad.

/Alex

The day the music died

Idag är det trettio år sedan Randy Rhoads lämnade oss. En totalt meningslös flygkrasch skulle avsluta hans alltför korta stund på jorden. Jag lärde känna hans spelande när jag i början av 90-talet blev OZZY-frälst, och jag började genast suga i mig allt jag kunde om detta wunderkind. De två skivorna med Ozzy, tribute-liven från 1987 (live eller inte - Randy är med iallafall!) och en stor mängd bootlegs införskaffades på kort tid. De två QUIET RIOT-skivorna var, och är, ganska svåra att få tag i så de har jag fortfarande inte lyckats tillskansa mig i kompletta originalutgåvor. Däremot kom det runt 1995, eller var det tidigare, en samling med osläppt material och annat från just dessa Randys första professionella år.

Sätter han spelar på, att aldrig bara kompa utan att hela tiden SPELA på gitarren var och är unikt. Andra får tjata om Eddie Van Halen och andra tills korna kommer hem, för min del är Randy den ultimata metalgitarristen med en helt egen känsla för ton, melodi och tyngd - samtidigt. Detta har aldrig hörts tydligare än i mästerverket "Mr. Crowley". Nedan finner ni två versioner av låten, en liveversion inspelad i Montreal 1981 samt en version där gitarren ljuder ensam, troligtvis ryckt från något av di däringa Guitar Hero-spelen eller så. Det spåret om något vittnar om en spelstil som liknade inget eller någon annans.

Världen är fattigare utan Randy men vi får vara tacksamma för det han gav. Musiken lever vidare.

/Alex

Fredagslistan WTF?!

Fredag, detta vackra ord i den svenska vokabulären. Fredagslista, ett om möjligt ännu vackrare. Veckans skapelse är en kontrasternas lista minst sagt. Hårt vs mjukt, lättillgängligt vs svårlyssnat, mainstreamballader vs undergroundknas, good cop vs bad cop. Man kan kalla det lite vad man vill, poängen är att motsatsförhållandet råder. Vi valde yin och yang som arbetsnamn mest för att det låter coolt och för att ge bokstaven Y lite uppmärksamhet.

Första ronden

Martin går ut hårt med WHITESNAKE. (Ja, ni läste rätt, pudelrockens crème de la crème inleder.) Och det blir knappast bättre: VIXEN, VAN HALEN, EUROPE och WINGER för oss, på sina böljande hårmanar, fram till den pompösa avslutningen signerad STYX.

Gudars skymning, den där mastodontinledningen blir i alla fall jag alldeles matt av. På olika plan, ska tilläggas. Det är ömsom skämskudde och ömsom en liten nostalgisk blödighet som infinner sig hos undertecknad (kan bero på att jag är notoriskt svag för OZZY). En förunderlig känslomässig kombination som enbart kan frammanas medelst powerballader från åttiotalet. Samt: hela mellanstadiet passerar revy på ett tvivelaktigt sätt för mina ögon. Hu! Här har faktiskt Bensch överträffat sig själv, det ska villigt erkännas. Efter att denna något skräckblandade förtjusning lagt sig lägger vi hårsprayen åt sidan och vandrar vi vidare till corpsepaintens förlovade land.

Slutstriden

Jag funderade en god stund på hur jag skulle kunna matcha (eller snarare omatcha) dessa tio alster. Ingen lätt uppgift som ni förstår efter denna tokinjektion av åttiotalsballader. Resultatet är en blandning av experiment-black, eländesvrål och allmänt svårlyssnat för att väga upp. Jag kan inte på rak arm säga om det lyckas eller inte, men jag är ganska säker på att det här inte kommer att passa alla. GNAW THEIR TONGUES inleder med en mood setter och banar väg för SILENCERs klassiker Death - Pierce Me. (Jag minns fortfarande hur det kändes första gången jag hörde skriket som ligger placerat 1:46 in i låten. Mysrysigt!)

Följer gör bland andra HORDE OF HEL och SPEKTR men för att det inte ska bli alldeles för ledset piggar vi upp oss på sluttampen med lite grind. MESHUGGAH får den äran att avsluta och lätta upp. Det är ju trots allt fredag.

Min gissning är att det här är en av de mest splittrade listorna i bloggens historia. För extra förvirring kan man med fördel köra varannan låt ur Martins del och varannan ur min. Jag hade inte hjärta att blanda åt er, att få NEGATOR direkt efter EUROPEs finstämda tryckare skulle kanske kunna få oanade följder. Men nu gissar jag bara.

(Ni får själva lista ut var listan gömmer sig, krom-effekten bjuder vi på.)
Med lyckönskningar inför helgen som komma skall.

/Susanne

Black Sabbath igen

Jahapp, det blev Ozzy och Bill Ward i BLACK SABBATH igen. Två f.d. missbrukare varav en inte hållit sitt musicerande vid liv alls utöver vid de tidigare återföreningarna. KISS, någon?

Ändock - jag tar på mig positivet och hoppas att de kan åstadkomma något. Jag kan till och med komma på mig själv med att faktiskt se fram emot en spelning såtillvida de kör lite ovanligt material.

En sak är klar - skulle de köra ett arenagig i Birmingham så kommer jag med all sannolikhet att åka dit och se dem, Black Sabbath på hemmaplan borde trots allt vara ett säkert kort. Festivaler är alltid kompromissade vad gäller ljud och ljus (och väder) men en inomhusspelning i Birmingham skulle jag nästan kunna längta efter. Men bara nästan. Ett Black Sabbath med Ozzys gräsliga röst och Bill Wards spelande kommer, efter att ha sett ett dem tre gånger med DIO och Vinny Appice, att få svårt att övertyga mig.

Men jag hoppas. GUD vad jag hoppas.

/Alex

Black Sabbath 11-11-11

Idag får vi reda på vad som händer i BLACK SABBATH-världen. 11-11-11 står det på en bild på deras facebooksida, och det lär ju vara så enkelt att en återförening kommer att ske igen. I min lilla värld av blommor önskar jag av hela mitt hjärta att det är en återförening med Tony Martin, men det lär det såklart inte vara. Jag listar några förhoppningar såtillvida det är OZZY som ska tillbaka i fållan:

1. Måtte Vinny Appice få spela trummor. Inget ont om Bill Wards bidrag till hårdrockshistorien men han spelar idag snäppet sämre trummor än disktrasan i mitt kök emedan Vinny fortfarande besitter en djävulsk tyngd i sitt spel.

2. Måtte låtlistan bli roligare än Paranoid/Iron man/Black sabbath/N.I.B. Tony och Geezer gillar att spela ovanliga låtar, det märktes inte minst vid de tidigare återföreningarna (Lord of this world i Oslo 1998!). Ozzy är betydligt mer tveksam till dylika utsvävningar numera, möjligen för att han varken har hågkomst eller register kvar att sjunga mästerverk som Megalomania / Killing yourself to live / Tomorrow´s dream / Behind the wall of sleep / Hand of doom.

3. Måtte de göra en "riktig" 70-talsgrej denna gången, i.e. jamma loss som SATAN i långa passager utan sång. Tänk en Sabbra Cadabra på Sweden Rock, 23 minuter lång och med MASSOR av gitarrsolo och whatnot. Där Ozzy idag är en skugga av sin skugga av sin skugga besitter Tony och Geezer fortfarande ett driv, en artistisk vision, en kreativ önskan. Jag hoppas de får utlopp för det.

Det lär bli återförening. Det lär bli Sweden Rock Festival. Kommer jag att vara där? Oklart. Jag har idag högre krav på en konsert än att det räcker att bandmedlemmarna existerar och ställer sig på en scen. Nästan alltid i alla fall (läs: KISS). Jag hoppas jag blir överkörd.

/Alex

Ozzy Osbourne 30th Anniversary Blizzard-boxset

I denna tid av återutgivningar, remasters och oändliga "made-for-Statoil"-Greatest Hits-skivor så har gamle herr Oswald också behagat peta ur sig en box. Skillnaden mellan hans och många andras är att emedan andra boxar ser fina ut men har meningslöst innehåll så ser Ozzys snarare ok ut men har kanoninnehåll.

Vi var nog många som satte både en och två näsvisslor i halsen när Blizzard Of Ozz och Diary Of A Madman remastrades och fick NYA trum- och basspår 2002. P.g.a. en långtgående konflikt mellan låtskrivarna/artisterna (Bob Daisley och Lee Kerslake) och det stora Helvetet (Sharon Osbourne) valde den sabla dåren helt sonika att radera deras instrument och ersätta med nyinspelningar gjorda av Ozzys dåvarande bandmedlemmar. Hela, och då menar jag verkligen HELA, hårdrocksvärlden funderade då på att på något sätt försöka ta livet av idioten. En större blasfemi hade inte ägt rum sedan..., ja, när?

Detta är fixat i den nya boxen. Tillsammans var vi många som yttrade vårt missnöje på forum och annat varpå det helt enkelt inte fanns någon chans att komma undan med ett dylikt småsnålt tilltag en gång till.

I boxen får vi således de två monumentala Blizzard och Diary-skivorna i nygjorda remasters med originalinstrumenten ljudandes ur Sony Walkmannen. Både på CD och på 180-grams vinyl dessutom. Som bonus på Blizzard får vi även singelbaksidan You looking at me looking at you tillsammans med en ny mix på Goodbye to romance och ett kort soloutdrag av geniet Randy Rhoads.

Randy Rhoads ja, make no mistake - denna boxen är den ultimata hyllningen till denna fantastiska människa som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Allting handlar om Randy. Precis som sig bör enligt mig. But I am digesting, tillbaka till skivorna.

Någon har klagat på att den andra singelbaksidan från tiden, You said it all, inte är med. Anledningen torde vara att den inte finns någon studioversion på låten utan bara liveversioner, men visst - den hade ju gjort samlingen helt komplett och det finns gott om tid kvar på skivan. Skumt, sa grisen.

Diary får inga bonuslåtar alls men däremot finns det en bonus-cd som enligt initiala källor skulle innehålla en hel konsert men som nu verkar vara ytterligare ett hopkok av olika spelningar. Jag har inte helt lyckats redan ut var alla låtarna kommer ifrån men några av dem verkar härstamma ifrån Montreal 1981-spelningen som finns i de flestas bootlegsamlingar. Jag ber att få återkomma med en komplett analys om någon är intresserad av en dylik.

Det bästa i boxen är dock DVD´n. Dels finns där en dokumentär, av typen "vi berättar samma gamla historier en gång till". Den är av föga intresse för den som varit intresserad av (läs: dyrkat) dessa skivor och artister i 30 år. Däremot får vi som bonusmaterial något alldeles ohyggligt fräsigt. Jag listar detta:

1. After Hours 1981 - 4 låtar live i tv-studio 1981. Finns sedan länge i samlarkretsar men här är det direkt ifrån tv-stationens masterband. Tårar föll när den betittades.

2. New York Palladium 1981 - Ja dra mig på en kall pilsner och kalla mig för Glenn. En student drog med sig sin 8mm-kamera och ställde sig längst fram när Ozzy med gäng behagade besöka gamla Palladium i New York i maj 1981. Totalt filmade han 32 minuter, 10 rullar. Bilden är härligt grynig och ljudet funkar även om det såklart inte är perfekt. Vi får inte se några kompletta låtar tyvärr, rullarna var inte så långa, men det vi får se är en av de ytterst få konsertinspelningar på video som finns med Randy* och det är fanimej helt fenomenalt! Att en artist av denna magnituden "vågar" släppa en sådan opolerad film är något som alla borde ta lärdom av. Priority has been given to historical content. No shit!

3. Några tv-klipp till, inkl. en oklippt tvkamera som filmar de förata två låtarna i Albuquerque 1982. Randy på Diary-scenen. Over the mountain med Randy. När såg du det senast? Trodde väl det.

Summa sumarum är det en fräck box, jag förstår att alla inte vill betala 1300 spänn för skivor de haft i 34 år bara för att det finns en bonus-dvd med. För egen del så var den helt prisvärd tack vare Palladiumgiget, hade det dykt upp sådana rullar på ebay eller liknande så hade jag nog varit med och budat uppåt åtminstone en 5-6000 så att få se denna konsertfilm för "ynka" 1300 var bara fräckt. Vi har alla våra laster.














/Alex

* Det som överhuvudtaget finns på DVD med Ozzy och Randy sedan innan är endast After Hours-specialen, 10 minuter från Palladium 1981 (det andra setet, filmat på balkongen), 20 minuter från Chicago 1982 samt några få nyhetsklipp. That is all.

Försenat torsdagstrams

Metal 1:
UPS gladde mitt liv lite idag när de meddelade att min Ozzy Osbourne Blizzard Of Ozz 30th Anniversary-box äntligen äntrat landet. Det tog hiskeliga 3 dagar från Nashville till Helsingborg, läs och lär Posten!

Metal 2:
En annan box jag inmundigat nyligen är Morbid: Year Of The Goat. (Dead´s band innan gick med i Mayhem för den oinvigde). 3 LP-skivor och en fin och utförlig bok. Förvänta er recensioner på båda boxarna på en metallbiblioblogg nära er.

Minnen:
När jag var 11 år och morsan släpat med mig för att se KISS i Köpenhamn (1988) visste lyckan inga gränser. Jag hade med morsans gamla instamatic-kamera (minns nån dem?) och tog fem bilder. När vi lämnade in filmen för framkallning så sade fotobutiken att det inte fanns något på negativen. Besvikelsen var nästintill förödande. 16 år senare i en fotobutik i Växjö sade den pigge killen bakom disken "jomenvisst, de tar vi fram". En timme senare stod jag med bilderna i handen, det är inga fotogropiska mästerverk men det är mina egna bilder från min första KISS-konsert, och i den egenskapen är de ovärderliga. Nedan finner ni ett av de bättre fotona, jag lade upp två på min Livinginthepast-sida. Those were the days, eh?



EDIT: Jag får inte rätt på bildens format, men klicka på den så syns den i all sin prakt.

/Alex

Intervjuer...

När man som 10-åring plötsligt fick tillgång till kabel-tv var det en fin tid att vara hårdrockare. Något som åtminstone präglade min uppväxt var intervjuer, bootlegs hade jag dålig koll på och de flesta köpekassetter med konserter hade jag inte råd med. Det fanns då en tjusning i att se mina idoler på tv ändå, i avslappnade sammanhang. Och allt som oftast i samkväm med Mick Wall. Om jag fick önska vara någon annan än den jag var under 80-talets heyday så skulle jag nog välja Mick Wall. Han kände ju för skrående ALLA!

Det var inga snygga frisyrer de satt inne med (Ozzy 1986...jag LOVAR att både min mamma och min mormor hade en exakt likadan!), det som sades var sällan banbrytande eller föremål för nästkommande års nobelpris, men de satt där. I en stol. Och pratade och rörde på sig. Vad kunde vara mer upphetsande än det?







/Alex

Sweden Rock - tankar

Nu börjar tankarna samla sig efter årets Sweden Rock. Jag missade/slapp Whitesnake vilket de allra flesta rapporter verkar ha varit en total katastrof. Jag lämnade själv bandets spelningar 2003 och 2006 med gråten i halsen så det kom inte som någon överraskning för min del.

Årets festival bjöd mestadels på bra spelningar, några sisådär och en ren katastrof. Här kommer några snabba tankar:

torsdagen:
* Duff McKagan´s Loaded: Riktigt bra, ödmjukt men rockstjärnigt på samma gång.

* FM: En av de bästa spelningarna i år, och min favvelåt dök upp redan som andralåt (I belong to the night)

* Queensrÿche: Maken till oinspirerat framträdande får man leta efter, alla verkade vilja vara någon annanstans. Jag fick dock äntligen höra Lady wore black, och de körde även NM 156 / Screaming in digital / Real world och Walk in the shadows så den halvtimmen var helt ok.

* Groundhogs: En bedrövelse. Att Tony McPhee´s fru släpar upp denna strokedrabbade människa på scenen för att förnedra sig så gör ont i hjärtat. Jag sprang därifrån efter två totalmassakrerade favoritlåtar. Ovärdigt.

* Accept: Kanonbra, och för min del fräckt att Hermann Frank var sjuk för jag gillar dem bäst när bara Wolf spelar gitarr!

* Morbid Angel: Kanonbra även här, bra setlist, premiär på en ny låt (I am morbid) som inte spelats tidigare + en "ny" gammal (Blood on my hands) som dök upp för första gången på denna turnén. Stenhård spelning med kanske festivalens bästa ljud.

* Judas Priest: Förvånansvärt bra. Halford sjöng bättre än 2005/2009 och låtlistan tilltalade mig oerhört. Never satisfied för bövelen!!!!

lördagen:
* Lee Aaron: Rolig spelning, bra låtval, ödmjuk men förvirrad Lee vilket månne förklaras av att de hade en rätt jobbig flygning från Vancouver där de bl.a. blev av med alla gitarrer/basar. Barely holdin´ on var höjdpunkten!

* Molly Hatchet: Skön spelning med ganska dåligt ljud, iallafall kändes det så när man stod där. Får väl se vad inspelningen säger (om det nu finns en sån....:)...).

* Rhapsody Of Fire: Jag struntade i Kansas som jag redan sett (och inte gillade) och satte mig i stolen vid Zeppelin Stage för att se Rhapsody istället. Det var tur det för den timmen gick sannerligen inte av för hackor. Direkt efter spelningen sprang jag in i det tyska tältet och köpte skiva. När hände det sist? En kul grupp att ha fått upp ögonen för!

* Black Label Society: Såg ungefär 40 minuter innan Walter Trout, och förstår fortfarande inte detta bandets popularitet. Tråkig och monoton musik. Har försökt flera gånger nu men jag lägger ner och längtar tillbaka till Pride & Glory-tiden :)

* Walter Trout: Festivalens absolut bästa spelning. 75 minuter underbar blues, och tonen han har är fanimej helt oslagbar!

* Ozzy Osbourne: Jag kollade låtlistan innan och såg att det räckte för min del att se de första 40 minuterna så jag fick höra Road to nowhere och Shot in the dark. Rösten var ingen höjdare, men det kompenserade han med att underhålla på andra sätt. I vilket fall, jag gick efter Shot och på min väg ut till bilen såg jag att Ozzy måste ha haft den allra största publiken någonsin, det fanns t.o.m. vakter på vägen utanför som höll koll på alla som stod och tittade. Och de boende i Norje satt i solstolar på sina tak och tittade. Tyvärr har det väl knappast med hans musikaliska arv att göra utan snarare att han skäller på sina bajsande hundar i TV, men det må ju vara hänt.

På det hela taget en bra festival. Jag samlar nu intrycken och eventuella digitala signaler vilka förmedlas på olika sätt för att njutningen aldrig ska ta slut. Det är en underbar tid att vara musikdåre i :)

/Alex

Kortis

Imorgon är det så dags för dag 1 av Sweden Rock Festival för mig. Duff, Groundhogs, Morbid Angel, Priest, Accept, det blir nog en fin dag om vädret håller sig lite. Hem på natten och sedan är det dags på lördag igen. Det är min själ inte lätt att vara hårdrockare, men varför skulle det vara det :)

Nästa vecka återkommer jag med intryck. Om jag överlever lördagen.

Jag bjuder på en av de största förhoppningarna i år:


/Alex