Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!
Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som
Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet
Fallen och nya
The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.
En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet
Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på
F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.
Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är
Testament fortfarande relevanta och lika tunga.
The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.
Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska
Exodus är
Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.
Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta,
Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames.
Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du
här plus en
intervju med Niclas Engelin.
Det tog mig en stund innan jag kom in i
Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.
Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland.
Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra
To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du
här.
Att
Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på
The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska
Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån.
John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa
The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band
Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan
Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.
Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.
Efter vissa bekymmer av teknisk natur med att få upp nya recensioner på WeRock finns de trots allt på siten sedan 1 maj. Jag tog det själv väldigt lugnt i alla fall till denna runda, mycket beroende på en resa under helgen, så från min penna finns det endast en recension av 
VOMITORYs "Opus Mortis VIII", en skiva som inte gjorde mig helt nöjd, men som ändå har en ganska hög verkshöjd om man jämför med många andra plattor. 
