Fredagslistan 2025, vecka 7: Melankoliska melodier

 Gott folk!

Det är dags att drämma i med den stora känslomässiga släggan. Det kan behövas i denna dubbelt dystra månad som vi befinner oss i, en månad i vilken det faktiskt behövs tröstande toner. Veckans lista hittar ni här - om ni använder Tidal. Och här - om ni föredrar YouTube. 

Vi inleder med HeavyDevy. Vet ni att jag struntade helt i att lyssna på "Powernerd" när den kom förra året? Jag var sur på Devin för att jag tyckte att "Lightwork" var så fruktansvärt tråkig. Men när jag väl tog tag i "Powernerd" så, ja, ni fattar ju att det finns en anledning till att jag har med en låt från skivan. Jag har valt Falling Apart som kanske är aningen mer triumfatoriskt tröstande än renodlat melankolisk. I vilket fall, den är fin, och har en refräng som jag tycker mycket om. 

Storsnyftarna i PARADISE LOST. Ytterligare ett band som jag har kommit att omvärdera. Jag inser att jag aldrig kommer få samma förhållande till bandet som de som upptäckte bandet vid exempelvis "Draconian Times" har, men tiden är förbi när jag inte ens tryckte på play om det fanns möjlighet därtill. Så har det varit sedan "Faith Divides Us - Death Unites Us" kom 2009, och ni får - såklart - titellåten från den skivan. 

Säffle represent! DRACONIAN, när man inte trodde att det kunde bli mer melankoliskt. Jag kommer så tydligt ihåg hur fantastiskt drabbande jag tyckte att "Turning Seasons Within" var när jag lyssnade på den 2008. Och mest tyckte jag om Seasons Within som brer på utav bara helvete när det gäller melankoli, ja, nästan så det drar åt sorg. Sången mellan Lisa Johansson otroligt vackra rensång och Anders Jacobssons välartikulerade growl är ju ren magi!

Nä, det blir inte Space Dye Vest från "Awake", även ifall den är mer melankolisk än Bend The Clock från senaste plattan "Parasomnia". Jag var ytterst tveksam till hur denna skiva skulle låta. Och vid första lyssningen tyckte jag att det var samma gamla trötta fills som Portnoy körde vid sin första vända i bandet. Och ja, det är ju ett patenterat lir vi får från denna gigant. Desto mer intressant är vad hans återkomst har gjort med med resten av bandet, för satan vilken känsla de lägger i sitt spel. Jag har alltid varit svag för DTs ballader, och denna är bra också. Mest för att Petrucci lirar mer än gudabenådat på sin gitarr. Det finns bättre låtar på skivan, men jag har svårt att stå emot denna svulstighet, det tillstår jag gärna. 

Vi rundar av med KATATONIA, ytterligare ett band som jag har kommit att uppskatta med åren. Från "City Burials" får ni Heart Set To Divide. En sagolikt vacker och djupt berörande låt. Jag älskade den från första lyssningen, och den känslan har inte avtagit alls. 

Vi tar helg på det! Nästa lista från mig kommer ha punktema!

/Martin

Juldagslistan 2023: Micke är tillbaks i Drömteatern!

 Följande är varken verklighetsbaserad eller speciellt relevant. Viewer Discretion Is Advised osv.

Ännu en jul med släkten, gallan försöker sig på ett vulkaniskt utbrott. Jag låser grinden, höjer vindbryggan, kniper igen gapet. Doften av brunkål och andra styggelser utmanar försvaret. Det är en kamp om överlevnad. Plötsligt, doften av tjära och stofil, skärande genom julbordets smog. Långsamt breder den ut sig, nästan kroppsligt intensiv. 

Kurt har för tredje året i rad rymt från tvångsvården.

Stapplande tar han sig till det lediga sätet bredvid mig. “Har du hört att Micke är tillbaka i Drömteatern?” hostar han ur sig med en kvarts lunga. “Han som var så bra.”

Micke, tänker jag, vem i hela helvete är Micke?

“Nej det hade jag inte hört.”

Kurt lägger en blodblandad loska rätt på parketten. “Jo, förstår du, han lirade ju nåt så in i helvete där på nittiotalet. De har ju såklart en stark slaginstrumentstradition där på Färöarna.” Han gör en esoterisk gest, ett trumfill kanske? “Bäst i hela kommunen, och de spelade ju progressiv musik. Nytänkande betyder det ju, tror det kommer från estniskan. Han lirade där med Jan Ponti, Jonny Myrdal, Jörgen Larsson och Kenneth Mogens. Men sen blev det tjafs för Micke va, han ville ju spela lite mer fusion jazz MEN de andra i bandet, de ville ju köra JAZZ FUSION. Det var en riktig skandal.”

Han sörplar i sig en bit gravad lax, tankarna förs till någon obskyr reptil från andra sidan jordklotet.

“De började ju släppa en massa skivor, den ena mer progressiv än den föregående. Bild & Ord, Uppvaknandet, Tanketåget, Scener Ur Ett Äktenskap…”

Ett progalbum baserat på Ingmar Bergman? Vafan är det här för något jävla band egentligen. 

En ljudlig rap låter laxen fly stofilgapet, den seglar i en båge ner på någon avlägsen släktings tallrik. Ett julmirakel.

“Tjafset pågick i sisådär 20 år va, de pryglade varandra för jämnan och kom ut på scen med blåtiror och skrapade knän. Efter ett tag började ett asymmetriskt krig på scen, där kastade trumstockar trumfade plektrum och nästan lämnade Jan blind på ena ögat. Till slut stack Micke en dag, tog bandets kollektiva moppe och drog över Hallandsåsen till Höganäs. Där häckade han i något decennium, ingen vet riktigt vafan han gjorde där. Ryktet är att han sålde korv fram till korvstoppet i fjol. Man får anta att hålrummet lett till snack med grabbarna. Men du grabben, nu måste jag gå vidare. Det är många hushåll man ska hinna med på en dag.”

Kurt reser sig, ger mig en kärleksfylld hurring och flyr fältet. Jag är lika förvirrad som varje år. Vem fan är han? Vart kommer han ifrån (bortsett från tvångsvården)? Var det ett korvstopp förra året, och vafan är ens ett korvstopp?

Hur fan låter den här jävla Drömteatern egentligen?

Skämt åsido så har Herr B lyssnat på precis så mycket Dream Theater som man kan hinna med. 2 skivor visar det sig, Images & Words (1992) och Awake (1994). Jag har haft bättre koll på Mike Portnoy än Dream Theater historiskt. Han spenderade ju något år i Avenged Sevenfold innan de tröttnade på att göra bra musik och sparkade honom (i toppen av råkorkade beslut i musikindustrins räliga historia). 

De skivorna med Dream Theater och de andra enstaka låtarna som hörts från bandets andra eror gör mig väldigt taggad på återföreningen. Så jävla snyggt, varenda jävla tomte kan kasta ihop lite noter och kalla det prog men de lyckas göra det till gedigna låtar. Rush-influensen är väldigt tydlig, framförallt i James (eller Jörgen som vi kallar honom i hushållet) sång. Men jag känner även ett visst släktskap till Toto när de kör på sitt lite mer prog-rock stuk, också de har förmågan att göra allt snyggt. Det kommer absolut konsumeras mer DT i framtiden.

Sist men verkligen inte minst, en av julens enda värdiga ikoner gick tragiskt bort nyligen. I Shane MacGowans punkiga ära drar vi en vända Fairytale of New York (1987) och Body of an American (1985). “Ar dheis Dé go raibh a anam”, som kelterna säger.

Från oss alla, till er alla:

Avskaffa brunkålen och en riktigt god jul

//Herr Tomte B

Här hittar ni listan!

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 4

"A View From The Top Of The World" av DREAM THEATER

En glad överraskning skulle man kunna kalla den här skivan. För det var så jag upplevde den. Visst singlarna The Alien och Invisible Monster var ju dödens trista, men resten av skivan? Till stora delar helt fantastisk. Inspirerande låtar vid sidan av det sinnessjuka hantverkskunnandet det här bandet besitter gör att jag har svårt att hålla den här skivan utom tävlan till årsbästalistan. Jag inser såklart att det har med mitt långa förhållande till bandet att göra - i sina bästa stunder kan DT försätta berg - men om jag till och med övertygas av Mike Manginis trumspel ja då fattar ni att detta är en grym skiva. 

"The Impassable Horizon" av FRACTAL UNIVERSE

En sagolikt fantastisk platta från ett av Frankrikes mest intressanta band gjorde att jag tog i utav bara helvete i min recension av skivan på WeRock. Betygsnian åkte fram, och jag öste lovord över skivan. Nästan ett halvår senare kan jag konstatera att jag fortfarande älskar den här skivan. Den är otroligt progressiv, vindlande och ändå oavbrutet intressant. FRACTAL UNIVERSE lyckas med det som jag tycker att de allra bästa banden lyckas med: de tickar i alla boxar när det gäller att höra var de hämtar sin inspiration ifrån, men gör något eget av det i verkliga herkuleanska kraftlåtar. 

"Odyssey" av VOKONIS 

Med lätthet skivan med snyggast omslag i årets utgivning. Jag har vinylutgåvan av skivan, och satan vad omslaget kommer till sin rätt i det formatet! Det bästa är att omslaget speglar precis hur knäckande bra musiken är. Det svänger utav bara helvete om den här skivan. Inget band kommer i närheten när det gäller detta. Plus att gitarrspelet, och tonen, är helt magiskt bra. Och så är Per Wiberg med på orgel. Ja, ni fattar, det är fruktansvärt bra. Frågar ni mig är detta VOKONIS hittills bästa skiva - allt klaffar - produktionen, låtarna, sången och den allmänna viben förstärker varandra till i stort sett perfektion. 

"Escape Of The Phoenix" av EVERGREY

EVERGREYs hittills bästa skiva under karriären, så skrev jag när jag recenserade skivan i februari. Jag tycker nog att jag har fog för det påståendet fortfarande. Jag har återvänt till skivan väldigt ofta under året, och framför allt Absence Of Sun som är en helt otroligt bra och vacker låt. Men det är inte bara den som gör "Escape Of The Phoenix" till en fin skiva. Här ligger låtarna på en hög och jämn nivå, samtliga musiker fyrar av insatser som bräcker, och så sjunger Tom Englund så magiskt bra genom hela skivan. Då blir det så här bra. 

/Martin

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 4

Martins måndagsmeck 2020, vecka 13: Awake!

Gott folk!

"Awake" kom 1994, då jag gick i trean på gymnasiet. Att säga att förväntningarna var stora hade varit en underdrift av episka proportioner. Det här var skivan som stora delar av min bekantskapskrets hade pratat om i veckor om inte månader. På den här tiden fick man ju de facto vänta på att skivor faktiskt släpptes innan man fick höra musiken, och jag och mina kompisar hade pratat om skivan tills dess att vi nästan självantände av längtan.

När skivan väl kom så delade den vänskaran något alldeles enormt - jag själv gillade den inte omedelbart - här fanns vissa passager som fick mig att tänka att DT fortfarande var världens bästa band - solot i slutet av Innocence Faded exempelvis gav - och ger mig fortfarande - gåshud, men också Portnoys släpande bastrumslag i The Mirror. Däremot kunde jag inte fatta varför trummisen pratade sig så varm för Voices med ord som "att vi spelade i trance". I mina öron är låten fortfarande tradig. Men med tanke på vad som kommit fram från inspelningen med mycket osämja och dividerande kring materialet så blev en sådan förhållandevis enkel låt ett andningshål för bandet.

Det finns ett antal intressanta detaljer kring "Awake" som att Portnoy för första och enda gången använde sig av ett annat trummärke än TAMA och lirade på ett Mapexkit istället, och att, mer påtagligt detta blev keyboardisten Kevin Moores sista platta med bandet samt att "Awake" är, tror jag, den enda av bandets skivor som spelats in på den västra sidan av USA.

Som ni förstår så har jag ändrat mig kring "Awake" och dess förträfflighet. Den har blivit en skiva i bandets diskografi som jag återvänder ganska ofta till, och som jag tycker har så många fina inslag som är svåra att bortse ifrån. Dels gillar jag verkligen produktionen som jag tycker har en helt annan skärpa än föregångsplattan "Images And Words", dels måste man ju tokuppskatta en platta som så helt skabröst visar på musikers skicklighet och utbildning mitt under grungens heyday.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 40: Dream Theaters "Live Scenes From New York"

Gott folk!

De senaste veckorna har jag lidit av en förkylning som något sugit livsmusten ur mig. Jag har känt mig håglös och inte alls sugen på att lyssna på ny musik, utan mer gått tillbaka till gamla beprövade skivor som jag vet träffar rätt varenda lyssning.

1999 gav DREAM THEATER ut skivan "Metropolis Pt. 2: Scenes From A Memory" och satte, återigen, standarden för hur en verkligt episk progressiv platta kan låta. Den är så gudabenådat bra, inte bara i hur bandet lyckas väva in slingor och partier från tidigare låtar, men också skapa något fräscht och intressant. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på skivan.

2001 gjorde bandet skivan till grundstommen på liveversionen av skivan, "Live Scenes From New York", som dessutom bjuder på en absurd mängd musik från bandets övriga karriär.

Det finns en hel massa liveskivor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, men denna ligger på topp 10. Det är en sak att skapa en maffig studioplatta, men att kunna leverera samma fina insats live, det är ju något alldeles extra. DREAM THEATER har ju gjort flera liveplattor, kanske för många, men denna sticker ut just för att grundmaterialet är så oerhört bra. 

Om ni inte har kollat in skivan sedan innan så har ni en rejäl lyssnarstund framför er. 

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 40: Live Scenes From New York

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Gott folk!

Vi är tillbaka efter ytterligare en brutal sjukdomsperiod i det benschska hemmet. Det har inte varit vackert det kan jag helt ärligt erkänna, och uppgivenheten har nästan gått att ta på, men detta får vi helt enkelt se förbi för idag ska vi gotta ner oss i 1990-talet, närmre bestämt år 1994.

1994 gick jag i andra ring på Chapmanskolan i Karlskrona och var i den perioden av livet då allt tycktes vara mer eller mindre ok. Framför allt kom det ut väldigt mycket extremt bra musik som gjorde tillvaron än mer behaglig. Jag blev faktiskt helt till mig när jag kollade upp vilka skivor som kom ut just 1994 och hittade drivor av soniskt gotte.

Vi kör!

"Far Beyond Driven" är PANTERAs "hitalbum". Den gick rakt in på plats 1 på albumlistan och det var ett faktum som bandet var riktigt nöjda med. "Far Beyond Driven" är fortfarande ett väldigt starkt album som i det närmaste utgör den kreativa kulmen av de senaste årens resa som PANTERA startade på "Cowboys From Hell" och fortsatte på "Vulgar Display Of Power". Jag lyssnade oerhört hängivet på alla tre skivorna och de åker fortfarande på emellanåt. Dock får jag erkänna att efter alla de rasistiska utbrott som Phil Anselmo gjort sig skyldig till under åren så har den rena, oförställda glädjen som jag tidigare upplevde när jag lyssnade på PANTERAs skivor, ja, den har naggats i kanten.

Rent musikaliskt så är "Far Beyond Driven" fylld med musik så brottartung och kvalitativ att det inte konstigt att folk gick igång på skivan. Det finns så många bra låtar på plattan att jag hade kunnat välja i princip vilken som helst. Att det blev 5 Minutes Alone beror mest på att jag gillar svänget som finns i den låten.

Jag hade längtat så intensivt efter uppföljaren till "Images And Words" som kom 1992 och nog får räknas som skivan som fick in mig på progressiv metal på allvar att jag först blev besviken när jag lyssnade på "Awake" som släpptes i början av oktober 1994. Att den tog tid att komma in i gjorde dock ingenting. Jag hade på den här tiden stort förtroende för vad DREAM THEATER sysslade med. Noterbart är att på den här skivan använde Mike Portnoy Mapex-trummor och att det blev den sista skivan som keyboardisten Kevin Moore medverkade på. Ljudbilden är mer torr än den var på "Images...", men framför allt låter Portnoys trummor helt magiskt bra. Låtmässigt finns här några verkliga pärlor. Att Portnoy själv håller Voices  väldigt högt skyller jag enbart på att han drack alkohol på den här tiden. Däremot är låten jag valt - The Mirror - en magisk uppvisning av ett band som sannerligen vet vad de sysslar med.

CANNIBAL CORPSE är ju verkligen banérförarna för att hålla sin stil intakt. 1994 visste jag vilka bandet var, men av någon anledning så hade jag inte fastnat för bandets musik. Kanske var det för att jag var helt insnöad på vad scenerna i Stockholm och Göteborg sysslade med, det vet jag faktiskt inte. "The Bleeding" blev Chris Barnes sista skiva med bandet som redan hade påbörjat sin resa mot att bli det största och mest säljande death metalbandet i historien. Det finns några vansinnigt feta låtar med på "The Bleeding". Jag har valt Force Fed Broken Glass (ja, ni fattar ju att det här bandet aldrig kommer att få priser för finkänsliga texter). Lägg gärna märke till Alex Websters rent magiska spel på basen. Jag är inte ensam om att tycka att just Webster har gjort extremt mycket för att lyfta fram basen i dödsmetallen.

"Lunar Strain" är IN FLAMES debutskiva, och den skiva i bandets diskografi som kramas allra hårdast av bandets tidiga fans. För på skivan efter, "The Jester Race" har Anders Fridén kommit med och då börjar IN FLAMES sälja ut sig. Jag skämtar, lite. På "Lunar Strain" är det nämligen Stanne som sköter sången, Strömblad skötte trummorna, gitarrerna och keyboard. Det var helt enkel väldigt mycket annorlunda i IN FLAMES-land än vad det är idag. Musikaliskt har göteborgsscenen alltid varit mer melodisk än de två andra världsledande scenerna var. Det är inget dåligt om ni frågar mig då mycket av det gitarrarbete som vi kan höra både på "Lunar Strain" och andra skivor är bedövande vackert.

MACHINE HEADs debutskiva "Burn My Eyes" som togs emot, till stora delar, med stor acklamation. Jag skaffade skivan långt senare, och har alltid haft ett lite kluvet förhållande till den. Samtidigt som jag inser att musiken verkligen är bra, så har jag alltid haft något skavande i bakhuvudet som fått mig att inte dyrka skivan förbehållslöst. Oavsett så är det en skiva som jag återkommer till med oregelbundna intervall så något rätt gör den ju sannerligen!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Gott folk!

Äntligen ska vi avhandla det högst angenäma ämnet live-skivor. Minnet undslipper  mig, men jag tror inte att vi har gjort en fredagslista på detta temat alls.

Vi kör!

Jag tror inte det är många som blir förvånade att jag öppnar listan med IRON MAIDENs klassiska "Live After Death" från 1985. Det här är ett album som visar bandet i sin absolut starkaste form om ni frågar mig, och det har fångats på skiva på ett helt underbart sätt. Turnén i fråga var World Slavery Tour som bandet gjorde på skivan "Powerslave" som släpptes 1984 och som varade i 331 dagar under vilka bandet gav 187 konserter. Rent setlistemässigt är det rent skrattretande vilken nivå bandet låg på under denna turné.Det är en helvetisk matning av hit på hit på hit som faktiskt fortfarande tar andan ur mig. Bara en sån sak att få höra Revelations och 22 Accacia Avenue i krossande versioner är helt fantastiskt. Jag köpte skiva på vinyl runt 1988 (alltså ungefär i samma veva som jag snöade in på bandet) och utgåvan är helt magiskt fin. Jag älskar att ta fram och lyssna på den fortfarande.

En av anledningarna till att jag håller "Live At The Marquee" högst i DREAM THEATERs digra live-plattediskografi är att den är från tiden innan bandets live-plattor blev rent löjliga i omfattning och puts. Här har man visserligen spelat in James LaBries sång i efterhand (buuuu!) men jag gillar ändå plattan för dess råa sound och för låtvalen. När du tvingas välja bara 6 låtar då blir det mycket intressant att se vilka  bandet har valt. Roligast att lyssna på är jammet Bombay Vidaloo som är en låt som aldrig har spelats in i studio, och som - om vi nu ska tro Wikipedia - enbart har spelats 6 gånger under bandets karriär, samt Another Hand - The Killing Hand som också inte brukar dyka upp i bandets setlist speciellt ofta och A Fortune In Lies som är en gammal favorit.

En verkligt klassisk live-platta från SLAYER som jag köpte direkt när den kom ut 1991. Skivan spelades in vid tre separata tillfällen under den ack så tunga Clash Of The Titans-turnén. Jag kommer tydligt ihåg att jag tyckte att detta var det råaste och tuffaste jag hade hört. Jag dyrkade SLAYER sedan flera år tillbaka när skivan kom ut, men det skulle dröja väldigt många år innan jag såg bandet live (2002, på Roskilde Festivalen) och jag var svältfödd på live-material från bandet. Låtmässigt är skivan ett ymnighetshorn av stora mått. I stort sett alla klassiska låtar, plus några andra favoriter (ja, jag menar Spirit In Black och Expendable Youth) gör att jag oftast väljer att återkomma till just "Decade Of Aggression" när jag vill lyssna på live-material från bandet, trots att jag har en del bootlegs vid det här laget.

Min kärlek till RUSH verkar bara öka ju äldre jag blir. Likt DREAM THEATER så har den kanadensiska power-trion en diger diskografi när det gäller live-plattor, alla värda att kolla in. Jag gillar dock mest "Exit...Stage Left" från 1981. Jag tror det har att göra med den rent ljuvliga, varma och mustiga produktionen som plattan har. Låtmässigt så är det fina låtar som spelas helt otroligt bra, såklart. Men när det gäller live-plattor så har artisterna ytterligare ett hinder att ta sig över: närvarokänslan. Att lyssna på en konsert är en ganska speciell sak i jämförelse att se på plats, eller på DVD för den delen. Du får oftast gå på bilderna på skivomslaget (vilket gör att vinyler alltid slår CD-versionen om ni frågar mig) för att kunna skapa en känsla av att faktiskt ha varit på plats. RUSH lyckas väldigt väl med att kravla sig över detta hinder, så pass bra att skivan brukar vara med högt upp på listor över live-skivor.

Jag avslutar med METALLICAs monumentala "Live Shit: Binge & Purge" från 1993. Detta är ett av de mest påkostade live-dokumenten som har getts ut. Förutom skivan, som egentligen är en trippel-CD så fick du konserten på två VHS-kassetter samt ytterligare en VHS på en konsert som spelades in under turnén för "...And Justice For All", plus en tjock fotobok, fejkat backstagepass och en scary guy schablon. Den var svindyr, så jag önskade mig boxen i julklapp det året. Allt material i boxen visar METALLICA i absolut toppform. Sedan släppet av "Black Album" två år tidigare hade bandet turnerat nästan oavbrutet. Och det märks i hur fantastiskt tajt och mäktigt det låter om leveransen.


Det är en diger låtlista som bandet drar igenom - bandet använde sig inte av något förband under turnén - utan bjöd på en massiv helkväll med konserter som kunde spränga 3 timmarsgränsen. Helt massivt således.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!

Gott folk!

Vilken fin musikvecka det varit! Det är flera band som jag antingen har upptäckt eller gamla favoriter som har släppt nytt material. Om ni tyckte att den förra spretande listan var just spretande - frågan är om inte denna är än mer åt det hållet.

Vi kör!

ANAAL NATHRAKH är på gång med nytt material. När detta händer så ryser jag alltid till lite extra, för är det något gäng som alltid kan komma i fråga för årsbästalista så är det kaosduon från Birmingham. "The Whole Of The Law" heter skivan vars omslag ni ser till vänster. Även ifall ANAAL NATHRAKH räknas till de extrema bandens skara, så är det förvånansvärt tillgänglig musik de gör. För mitt i den kakafoni som oftast utgör bandets palett så finns det oerhört läckra slingor, melodier och en härlig fingertoppskänsla för låtskriveri som gör att jag tycker att bandet förtjänar fler fans än de redan har. Depravity Favours The Bold heter första smakprovet från skivan, och jag kan konstatera att jag känner igen bandet. Jag är fullt nöjd med att bandet inte uppfinner hjulet igen då jag faktiskt vill känna - varje gång det kommer ny skiva med det här bandet - att det är som att återse en gammal vän. Så när den känslan infinner sig då bara njuter jag.

Kan doom vara både upplyftande och sorgsen? Större kännare av subgenren än undertecknad svarar nog solklart ja på den frågan. Själv såg jag svaret som varande nekande tills dess att jag upptäckte SPIRIT ADRIFT och bandets debut "Chained To Oblivion". Gott folk - detta är en helt fantastisk skiva. Och då menar jag fantastisk på ett sätt som gör att den mycket väl kan hamna på en hög placering på årsbästalistan. I tider när musik väller över oss i större mängd än någonsin tidigare då gäller det att vara beredd på skivorna som verkligen sticker utanför och berör ner på djupet. "Chained To Oblivion" gör verkligen det, och det var ingen slump att jag delade ut en betygsnia till skivan på WeRock, tidigare i veckan. Det här är lätt en av de bästa doom-skivorna jag hört.

Bakom namnet står framför allt en person - Nate Garrett som på denna skiva står för, ja allt. Vilket bara det är så satans imponerande. Faktum är att jag tycker att skivan är så bra att jag ett tag funderade på att ta till ett gammalt grepp: köra en fredagslista på en enda skiva.

Musikvärldens stora snackis den senaste veckan är, om ni missat det, att METALLICA har släppt smakprov från kommande plattan (som väldigt många trodde inte skulle komma i år.Heller.) "Hardwired...To Self-Destruct" som släpps den 18 november. Första singeln Hardwired har fått folk att prata METALLICA mer energiskt igen. För visst är det så att själva bandet METALLICA sällan försvinner från folks medvetande? I vilket fall anstränger sig bandet att inte falla i glömska genom ideliga sommarturnéer i Europa - ett grepp som har fått många att tro att bandet har hamnat i än en djupare kreativ svacka. Och visst, det har gått 8 år sedan "Death Magnetic" släpptes. Med nya skivan på 12 låtar så har ju bandet verkligen inte skrivit musten ur sig, om jag är lite elak. Men å andra sidan - är du världens största band, ja då kan du ta det lite lugnt också. Hur låter då bandet 2016? Ganska fartfyllt får jag nog säga. Det galopperar ju inte på i tempo a la SLAYER, men det låter ändå som om bandet är sugna på att visa att det fortfarande finns driv i liket. Sen finns det ju saker som jag gärna bortser ifrån. Som texten. Och Kirk Hammetts "solo" som jag ondgjort mig över då jag tycker att jag kan begära mer av en gitarrist som haft som yrke att just spela gitarr i lejonparten av sitt liv. Och ändå - jag ser fram emot skivan!

Det har blivit en del power metal senaste året. Jag vet - skrämmande! Jag väljer dock att ta fram vårt gamla mantra "Hellre både och, än antingen eller" och konstaterar att jag kanske behöver ha en motvikt mot doomen, haha! SERIOUS BLACK är ett multinationellt gäng, men jag misstänker att samtliga medlemmar i hjärtat räknar sig som tyskar då alla vet att det landet är subgenrens sanna och mest ihärdiga hemvist. Jag överdriver lite. Men bara lite. Att bandet, kanske omedvetet, har valt ett namn som får mig som Harry Potter-nörd att le lite gillande (Harrys gudfar heter Sirius Black och har en framträdande roll från bok tre "Harry Potter and the prisoner of Azkaban") gör ju inte saken sämre. Och då har jag ju inte ens nämnt musiken som är så vansinnigt snygg, välproducerad och, faktiskt, rolig att lyssna på.

 Sen fick jag, trots drivor av promos och nya skivor att lyssna på, ett nostalgiryck av större mått. Kanske beror det på att jag fick en förkylning som bröt ut i samband med vår yngstas inskolning och jag kände att jag ville ha en musikalisk snuttefilt som DREAM THEATERs "Images And Words" från 1992 åkte på. Jag älskar fortfarande skivan enormt mycket. När den kom så lyssnade jag inte på någon annan skiva under flera veckor. Att den låter väldigt mycket tidigt 90-tal är bara en fördel, och att låtarna känns - nästan - som en del av mitt DNA är bara skönt. Hade jag varit tvungen att välja bara en skiva från bandets diskografi hade det tveklöst blivit denna.




/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!

Shotgun: Live Down Decadencia Drive

Fan så gött.

Sommarens partyplatta är här, courtesy of halva SHOTGUN MESSIAH. Under namnet SHOTGUN körde sångaren Zinny Zan och trummisen Stixx under 2014 en slags återförening, eller snarare hyllning till sitt gamla band eftersom debutskivan firade 25 år. Tillsammans med gitarristen Rob Marcello och Zinnys gamle vapendragare Chris Laney på bas blev det några festivalspelningar där de dammade av låtar som inte sett dagens ljus på många år. Spelningen på Sticky Fingers i Göteborg förevigades och är nu släppt på skiva, utan omsvep och krusiduller, bärandes titeln ”Live: Down Decadencia Drive”. Jag fick aldrig tillfälle att se bandet 2014 så jag blev himla glad över att det faktiskt blev en skiva av den där sommarrundan. Och jag blev inte besviken.

Jag hade kanske önskat mig lite mera OOMPH i ljudbilden, lite mera slå-mig-i-huvudet-med-en-kronärtskocka, men det är också mitt enda klagoljud. I övrigt njuter jag storligen och riktigt känner hur denna platta kommer att gå varm i bilen under sommarens alla mil som ska avverkas. Vi får det mesta från debuten på denna skiva och komplett med lite mellansnack är det en rätt svettig historia. Nervous, inledande Squeezin’ teazin’ och såklart hitsen Shout it out och Don’t care ’bout nothin’ svänger gott, och Rob Marcello är en sann tillgång med sitt underbara lirande.

Ytterligare ett faktum som gör mig glad är längden på plattan. Inga DREAM THEATER eller IRON MAIDEN-manér här, musiken klockar in på 45 minuter och lämnar dig utmattad och svettig. Precis som det ska vara. Skivan ska dessutom enligt uppgift komma på vinyl, det är såklart det enda rätta i dessa tider eftersom cd’n för en tynande tillvaro (jag köper inga längre – antingen digitala HD-filer eller vinyl, that’s the shit!), och jag längtar sannerligen tills jag håller plattan i min hand.

Sommarens platta, alla kategorier.

Fan så gött.

SHOTGUN PÅ SPOTIFY!

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 42: Piano!

Gott folk!

På Wikipedia kan vi lära oss följande om instrumentet piano:

Pianot (eller pianoforte) är ett musikinstrument tillhörande kategorin tangentinstrument. Det är en vidareutveckling av hackbrädet och i viss mening också av cembalon. Den stora skillnaden mellan piano och cembalo är att pianots ton åstadkoms av att en hammare slår an strängen. På cembalon åstadkoms tonen genom en knäppning på strängen, vilket gör att tonstyrkan blir lika stor oberoende av hur hårt man slår an tangenterna. Pianots anslagsmekanism är mycket avancerad - när man trycker på en tangent på ett vanligt hemmapiano rör sig cirka 30 olika delar - och möjliggör kontroll av tonstyrkan via anslaget på tangenterna - därav namnetpianoforte, som antyder att man kan spela både svagt (piano) och starkt (forte). Klavikordet är en annan föregångare, med enklare mekanism. Ett piano har normalt 88 tangenter.

Idag lägger jag alltså fokus på låtar som innehåller instrumentet piano i större eller mindre utsträckning. Jag märkte under veckan som gått att min uppskattning av detta instrument behövde vattnas något - det blir oftast ett moras av musik som verkligen inte innehåller vänare tongångar i hörselgångarna, och då jag alltid har gillat piano som instrument tänkte jag att det kunde vara dags att göra en lista på detta tema. 

Vi kör!

WINDS är ett så kallat superband där medlemmarna i större eller mindre utsträckning har sin huvudsysselsättning i andra band. Bildat 1998 består bandet av bland andra Hellhammer på trummor som jag tror att många känner igen som stollen bakom trummorna i MAYHEM och en miljard andra band som jag inte räknar upp här. Även om flera av medlemmarna har en bakgrund i den betydligt råare scenen av norsk metal så handlar WINDS musik inte om bröt, utan snarare om mörk progressiv musik. Här finns tydliga "skandinaviska" anslag även om bandet braskar på rätt ordentlig när det gäller infall och krumsprång. Låten The Darkest Path från "Prominence And Demise" innehåller en hel del dubbelsmatter, men också spanskinfluerat gitarrspel och extremt snyggt bruk av pianot som tar sin början runt 1:20. 

BARREN EARTH  är ju ett namn som ni ofta ser på bloggen - Frozen Processions är en låt som jag har tagit med enbart för att jag tycker att introt är väldigt fint, i övrigt är det inte mycket pianospel i låten som trots detta är värd en genomlyssning för sin fina stämnings skull.

Har ni någon gång undrat hur det skulle låta om ett band inte använde sig av gitarrer alls? IN LEGEND ger i alla fall en fingervisning om hur det skulle kunna låta. Startat av trummisen i VAN CANTO som förutom trummorna är kunnig i just pianospel inkluderar bandet numera tre pianister vilket ger en del intressanta möjligheter minst sagt. Jag har valt en låt från bandets fullängdsdebut "Ballads 'n' Bullets" som heter Heya. En ganska trevlig liten låt, även om jag misstänker att många inte kommer falla för detta. IN LEGEND är ett band som i alla fall jag uppskattar i mindre doser när jag vill ha något rimligt lättlyssnat. 

Nu ska vi prata hype och ta oss an MYRKUR, ett band som jag vet att Susanne uppskattar, och banne mig om hon inte har lyckats få med mig på tåget också. Detta är ett enkvinneprojekt som drivs av Amalie Bruun med scennamn Myrkur som startades 2013. Det var mycket hysch-hysch och undrande om vem som stod bakom denna rent magnifika musik, och det var definitivt smart att hålla lite på hemligheten om ni frågar mig - inte minst ur ren hypesynpunkt men också för att black metalscenen oerhört nervöst har bevakat sin manliga hegemoni avundsjukt. Det blev visst rabalder när det kom fram att det var en kvinna med ett liv i popscenen som dolde sig bakom MYRKUR. Fullständigt onödigt då detta är så groteskt "trve" det bara går. Jag har svårt att tänka mig att Sir på bas och Öyvind Myrvoll på trummor (till vardags i NIDINGR) och Teloch på gitarr (MAYHEM, bland annat) skulle ställa upp på något som helst de inte trodde fullt ut på. Plus att musikaliskt står MYRKUR på "M" för en satans leverans av illtjut och smart låtskriveri att det bara finns en sak att göra: kapitulera. Jag ber er observera det gravt hemsökande partiet i Mordet - där pianot inte spelar en liten roll - som tar sin början vid 1:30. Helt fantastiskt!

Jag avslutar listan med härligt överlastade DREAM THEATER och en låt från "Awake" från 1994 - Space Dye Vest. 2014 fyllde den skivan, rätt räknat, 20 år och bandet spelade en hel del låtar från skivan på olika turnéer. De gav också ut ytterligare en live-skiva (jag har tappat räkningen på hur många bandet har släppt, haha!) som spelades in på Bostons operahus. Hur det låter? Precis som det brukar, haha!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 42: Piano!

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Godmorgon!

Ni vet de där kedjebreven som med regelbundenhet brukar cirkulera på Facebook av typen nämn 10 böcker/gosedjur/båtar/filmer som har följt med dig under din levnads bana? Normalt sett avskyr jag dylika grejer, inte för att det skulle saknas innehåll att fylla kategorierna med - utan snarare för mycket! Jag menar, jag är bibliotekarie - hur i hela Hurva ska jag kunna begränsa mig till 10 böcker? Eller 20? eller 100?

Varför har jag då valt att göra en fredagslista på temat 10 definierande skivor? Jo, för att när Fredrik Sandberg gör det, då kan jag göra det också. När mannen dessutom har den goda smaken att tagga mig i  inlägget på FB, samt att han i och med att han själv gjort listan har återaktiverat sin blogg, plus återtagit sin plats i Werock.se skribentstab - ja då anser jag mig inte bara tvungen, utan även glad och hedrad. 

Jag kan i det närmaste garantera er att ni känner igen samtliga bandnamn på denna lista - det är så kallade household names rakt över hela linjen. De har dykt upp i fredagslistor flera gånger. Jag har försökt att välja lite mer udda låtval från varje skiva eftersom det rör sig om mer än lovligt välsäljande och/eller välkända alster.

Vi kör.

Otroligt förväntat förstaval, eller hur? Nä, precis - hahaha! Alltså, detta är skivan som startade hela denna bloggen i mars 2006. En skiva som var den absolut första egna metalskivan jag köpte. På Domus i Karlskrona. Ni fattar att loppet var kört sen eller hur? Jag hade ingen aning att det var ett klassiskt verk jag köpt - jag gick bara igång på omslaget. Det brukar sägas att skivan bara innehåller två aningens svagare låtar, Invaders och Gangland i ett annars kompakt kvalitetsmässigt låtsjok som få andra band kan toppa. Jag har valt Children Of The Damned. Det är en ganska sällsynt låt i bandets låtlistor. Jag har aldrig själv hört den spelas. Fortfarande med mer än 25 år på nacken är "The Number Of The Beast" en skiva som jag lyssnar på minst ett par gånger om året.

Många minns säkert första gången man lyssnade på "Reign In Blood", och även för mig var det den skivan jag hörde först ur SLAYERs diskografi. Ett halvkasst kassettband var mediet och ändå fattade man att detta var något verkligt unikt. Den skivan i all ära - för mig personligen är "Seasons In The Abyss" skivan där bandet fick allt att klaffa. En perfekt mix mellan höghastighetslir och tyngd. Det är, fortfarande, helt ofattbart bra musik. Jag vågar mig nog på att säga att detta är en skiva som jag starkt hade övervägt att ta med mig till en öde ö. Här är det ett förväntat låtval - Spirit In Black som jag har haft med på flera fredagslistor. För mig representerar den allt som är bra med SLAYER: klockrena riff, ett lika brutalt som lekfullt lir från Lombardo och ett byte till tvåtakt vid 2:14 som fortfarande så många lyssningar senare ofta får mig gråtfärdig av glädje som vid första lyssningen.

1992 började jag gymnasiet i Karlskrona. Samma år släppte, utan några som helst kopplingar till min skolgång, DREAM THEATER sitt andra album, som fortfarande är deras mest säljande och som bjöd på nye sångarens James LaBries röst. Jag hörde Pull Me Under på radion i ett program som jag inte kommer ihåg vad det hette (om det är någon som minns det kommentera gärna, jag är genuint intresserad) och tyckte att detta var ju helt grymt! Som musikskoleelev var jag alltid på jakt efter musik som var krånglig, och där det hemskt gärna fick höras att det var verkligt skickliga (gärna högskoleutbildade) musiker som spelade. Gärna i metalsammanhang. Ja, ni fattar - DREAM THEATER var ett band jag dyrkade sönder och samman. Skivan är sprängfylld av "hits" i den mån man kan prata om sådana i detta fall. Därför väljer jag  avslutande låten Learning To Live för den är helt jävla episk. Det är visserligen Metropolis pt. 1 också men den har vi alla hört till leda.

Utan RUSH hade inte DREAM THEATER funnits. Så är det bara. I samma program, samma kväll jag hörde Pull Me Under spelades RUSHs Limelight från "Moving Pictures". Jag gick fullständigt bananas även på denna låt. Det blev början på en förälskelse som håller i sig än idag. Jag har den största respekt för RUSHs hantverksskicklighet och med den värdighet som bandet för sig i hela sitt värv. Jag rekommenderar verkligen er att kolla in "Beyond The Lighted Stage" för ymniga bevis för detta. Limelight är den enklaste och mest lättillgängliga låten på "Moving Pictures" som i sin helhet nog får sägas vara bandets mest "mainstreamartade" skiva utan att för ett ögonblick vara dålig eller slätstruken. Den är i mitt tycke ett måste att ha i en skivsamling då den är jämn, bra och har så många otroliga låtar att man häpnar. Min inkörsport till bandet.

Jag har i en artikelserie vi körde på Werock 2010 utnämnt "Shift" till den bästa skivan som ett svenskt band har gett ut. Fortfarande är skivan extremt viktig för mig. Det var genom den jag upptäckte grindcoren på allvar- och framför allt hur otroligt bra denna är när allting klaffar. NASUM var ett band som med otrolig integritet och känsla för låtskriveri gav ut ett antal definierande plattor från egentligen första fullängdaren "Inhale/Exhale" från 1998. "Shift" blev bandets sista skiva då sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk dog i tsunamin 2004. Bandet gjorde en extremt värdig och förkrossande hård avslutningsturné 2012 med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång som jag gladde mig oerhört mycket över då jag inte såg bandet under dess aktiva fas. De bevisade då med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande var ett av planetens starkaste liveband. Andra giget jag såg med bandet på KB i Malmö var så bra att jag rördes till tårar.

Ytterligare en skiva som släpptes 2004 var BEHEMOTHs "Demigod". Jag hörde den först i en bilstereo (Henkes bil) på väg till ett rep. Jag tyckte att det var det absolut hårdaste jag hört. Skivan blev ansvarig för att jag fick upp ögonen för vilket land Polen var på dödsmetallkartan, och även om jag tycker att bandet har presterat både bättre och sämre skivor än denna så har jag en soft-spot för "Demigod" idag. Bandet kör forfarande ofta låtar från skivan, och Slaves Shall Serve är ofta spelad. Men den är ju så bra! Det mer än lovligt salivspottande slutet i all ära, men du glade allt driv innan detta är ju fortfarande så jävla bra!

Om jag skulle nämna ett enda band som det bästa i landet skulle jag nog de flesta gånger svara OPETH. Här har vi ett band som med den största kärlek och den största integritet har gjort sig skyldiga till en räcka skivor så makalöst starka att inte många andra band kan komma med motmälen. Jag hörde låten Deliverance på en fest i Lund och blev, ja vi kan väl säga, lite lätt imponerad. Jag håller fortfarande, likt ganska många gissar jag, som en favorit i bandets låtskatt. Här samsas allt det som gör OPETH till ett verkligt stort band. Hårdheten, melankolin, det eftertänksamma anslaget, drivet, svänget. Och så har låten det absolut bästa slutet någonsin. Året efter jag hörde skivan släppte bandet "Ghost Reveries" (2005). Då var jag redan övertygad om att OPETH var ett band jag skulle lyssna på till min levnads bana var vid sitt slut.

Alla hårdrockare jag känner har ett förhållande till PANTERAs "Vulgar Display Of Power" från 1992. Jag lyssnade i stort sett sönder skivan när den kom och hade ett flera år långt uppehåll då jag alls inte lyssnade på den. Men såklart återkom jag till skivan som bjöd på, likt flertalet av bandets skivor, ett stenhårt sväng som inte många andra band kunde uppvisa. Det finns flera starka låtar på skivan (nähä?!) som ni har hört till leda. Eller inte. By Demons Be Driven är en låt som jag inte oreserverat gillade från början. När jag började lyssna på skivan blev denna dänga en otippad favorit. Öppningsriffet är ju bara så bra! Svänget i versen bättre än bra, och slutet rent fenomenalt.

 Nu ska ni få en anekdot. När det skulle lyssnas på "Kill 'em All" hemma hos en kompis 1988 (jag var tolv) så trodde vi inte att det gick att spela så snabbt som det gjordes på 45 rpm, så vi satte ner hastigheten till 33 rpm. Jag skojar inte. När vi fick reda på, flera veckor senare, att jo, skivan skulle spelas på 45 rpm blev vi lamslagna. Hur i hela helvetet kunde man spela så snabbt?! Borta är dagarna då METALLICA ansågs vara ett snabbspelande band, men då var bandet ett frustande fartmonster. Visst, bandet har bättre skivor i sin diskografi ("Re-Load" och "St. Anger" framför allt.) men den ungdomliga entusiasm som uppvisas på debutskivan går inte att stå emot. Phantom Lord är en låt jag alltid har gillat. Framför allt slutet tycker jag är synnerligen mäktigt.

Nu ska ni få höra en grej. För många var detta skivan då många ansåg att IN FLAMES började bli dåliga. För mig var "Reroute To Remain" skivan då jag föll för bandet på allvar. "Clayman" var en skiva som spelades på de flesta fester man gick på. Och alla var så fruktansvärt förtjusta i den skivan. Jag tyckte skivan var bra, men då jag hittade "Reroute To Remain" på Karlskronas Stadsbibliotek blev jag helt såld på vad jag hörde. Jag är svårt förtjust i stämmor i lager - det finns det gott om på denna skiva. Dark Signs har en refräng som jag verkligen gillar. Det finns många snygga undermelodier i den som går rakt in i hjärteroten hos mig. "Reroute To Remain" var skivan som mer än någon annan fick mig att upptäcka göteborgsmetallen, och då IN FLAMES idag är ett band jag inte lyssnar speciellt mycket på idag kommer "Reroute To Remain" alltid att vara en skiva som kommer att ha en speciell plats hos mig.

Så, där har ni det - 10 skivor som definierade vad jag lyssnar på idag. Säkerligen inte några som helst överraskningar, eller kanske några stycken, eller enbart överraskningar. Vad vet jag. Det var i alla fall kul att göra listan, haha!

Trevlig helg allihopa!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Godmorgon!

Ni kanske undrar varför det inte kom upp någon fredagslista förra fredagen? Saken var den att vår son blev väldigt sjuk och var tvungen att läggas in på sjukhus förra tisdagen. I samma veva blev också jag sjuk och var sängliggande i feber, hosta och rinnande näsan från helvetet. Så det blev lite annan fokus än på musik förra veckan kan jag säga. Tror inte att jag lyssnade på en enda låt på hela arbetsveckan - en mycket ovanlig företeelse. Nu är vi, förhoppningsvis, på banan igen.

Denna vecka ska vi prata om snyftare. Ja, vi pratar ballader. För nog finns det en hel drös av sådana inom i alla fall hårdrocken som jag tycker är värda att ta upp i en fredagslista.

Vi kör.


Innan dess att GUNS  'N' ROSES blev den parodi på sig själva de är idag var de världens största band. Möjligen med undantag av METALLICA som ni faktiskt inte kommer återfinna på denna lista. Bandet släppte inte bara "Appetite For Destruction" som är ett av alla tiders mest framgångsrika debutalbum, de befäste sin position med "Use Your Illusion" del I och II som minst sagt ynglade av sig singlar som även de blev bizarrt stora. November Rain är en sådan låt. Axl Rose, mannen som i stort sett alltid har lidit av storhetsvansinne, tog i denna video i så att alla sömmar sprack. Jösses amalia - när jag kollar på den idag undrar jag om något annat band hade kunnat komma undan med dylik svulstighet. Förmodligen inte. Låten i all sin storvulenhet håller fortfarande för åtminstone en genomlyssning till.

Nu tar jag fram det tunga artilleriet i form av sopransaxofon och DREAM THEATERs Another Day från "Images & Words". När skivan kom ut var jag i det stadiet av tillvaron att en sopransax verkligen inte avskräckte. Progressiv metal gillade jag redan - här fick man ju dessutom ytterligare poäng på prettometern. Det finns många som har spytt lite i munnen åt denna låt. Jag tycker fortfarande att den har sin charm.

Kommer 18 and Life nu? Ja, det kan ni skriva upp!
SKID ROW var bandet (ja, jag vet att de fortfarande finns, men utan Sebastian Bach inget SKID ROW för mig) som turnerade förband åt bland andra GUNS 'N' ROSES och blev hyfsat framgångsrika med sitt andra album "Slave To The Grind". 18 and Life är dock tagen från självbetitlade debuten, en skiva så fylld av frustande tonårshormoner att man får ta fram handduken. Jag ber er speciellt observera virveltrumljudet.

Ingen snyftarlista utan lite finskt vemod. Och där är AMORPHIS oantastliga i min bok. Her Alone är en låt som har exakt rätt melankoliska släpiga driv för att jag ska fasta för dylika låtar. Det är gråtmilt, det är episkt, det är - faktiskt - bra.

Vi avslutar med WHITESNAKE. Detta band har inte varit vanligt förekommande i stereon hemma, det kan jag ärligt erkänna. Jag lyssnade en del på liveskivan "Live In The Shadow Of The Blues" när den kom för ett antal år sedan och tyckte att det fanns en hel del bra material på den. För de mer insatta så är David Coverdale när han är i form en av de mest formidabla frontmän som finns. I en låt som Is This Love tar han knappt i alls, men närvaron finns där.

Fredagslistan 2014, vecka 41: Snyftare

Fredagsmys

Det var en fin kväll i Köpenhamn igår. DREAM THEATER förärade oss en nästan tre timmar lång konsert, men det tog ett tag innan de hittade rätt. Första set baserades på låtar från de två senaste skivorna med ett par äldre obskyringar insprängda, under den första halvtimmen var dock ljudet så bedrövligt dåligt att man funderade på om ljudteknikern var på toaletten med magproblem. Låtmässigt var det ok, förra plattan var en bra skiva och nya skivan är också en bra skiva - problemet är att de för mig låter i princip likadana. Många band hittar en form och stannar där (hej på dej AC/DC) men DT har sällan låtit sig stagneras, med olika resultat som följd. Därför blir det lite underligt i mitt huvud när jag kommer på mig själv med att nästan låt för låt få fundera på huruvida den nu spelade låten kommer från den senaste eller den förra skivan. Det är absolut inget fel på musiken i sig, men den är inte heller speciellt äventyrlig.

Nåväl, första set kom och gick. Kvällens lågvattenmärke kom med instrumentallåten från den senaste skivan, Enigma machine. En riktig utfyllnadslåt, som naturligtvis hade den goda smaken att inkludera det allra sämsta med rockkonserter: trumsolo. Ett föredömligt kort sådant förvisso, men det finns INGEN poäng med dylika aktiviteter, oavsett vem som spelar. Blä.

Sen var det paus. En exakt 15 minuter lång sådan, bespetsad med en putslustig film på skärmen. Det gick väldigt fort. And then - oblivion. "Awake" firar 20 år i år och man valde att spela hela andra halvan av skivan i ett svep. The mirror - Lie - Lifting shadows off a dream - Scarred - Space-dye vest. Lifting har jag inte hört live sedan 1995, Scarred sedan 1997 och Space-dye vest är aldrig tidigare spelad live. Dessa 45 minuter tillhör den absoluta toppen av god musik i världen, det finns band som spenderar en hel karriär med att försöka knåpa ihop material som inte ens når upp till demostadiet av dessa låtar. Perfekt framfört av alla i bandet, och pluspoäng till James LaBrie som jag tycker så mycket om och som idag, 2014, sjunger låtarna betydligt bättre än vad han gjorde för 20 år sedan. Detta andra set toppades till sist med den bästa låten från den senaste skivan, The illumination theory. Totalt 65 minuter av det bästa jag sett DT göra på en scen någonsin.

Extranumren bestod av fyra låtar från "Scenes from a memory" som i sin tur firar 15 år i år, och som var Jordans första skiva med bandet. Den sällan spelade Overture 1928 satte en fin öppningsprägel och den avslutande Finally free hade de lyckligtvis kortat av varför förre trummisen Mike Portnoys trumba-wamba i slutet inte kopierades av Mike Mangini. Detta tyckte jag var en fin gest, låt den avslutningen tillhöra det forna bandet. Den nuvarande sättningen har hittat en bra väg att gå, inte så mycket eländig Dark eternal night-metal, mer melodiös prog och ett hyggligt piggt band. Om jag finge så skulle jag dock önska att de vågade ta ut svängarna på nästa skiva, och låta Mike Mangini visa sin egna stil. Än så länge låter han fortfarande som en karbonkopia av Mike Portnoy, och att låta som Portnoy gör fortfarande Portnoy bättre själv. Jag tycker att Mangini är värd mer.

Bara för att det blev så mycket DT här idag, så blir fredagsskivan en helt annan. Jag ger er BURZUM och "Hvis lyset tar oss", en perfekt skiva till det dystra februarivädret idag. Happy listening!

Fredagsskivan

/Alex