Fredagslistan 2022, vecka 13: Piano, mark II!

 Gott folk!

2015 gjorde jag en fredagslista på temat piano, detta fantastiska instrument som jag har ett livslångt förhållande till. I mitt föräldrahem fanns det ett piano, jag klinkade lite, men trummorna slukade all tid utanför skolan under stora delar av min uppväxt. I gymnasiet försökte jag, helt ärligt, lära mig piano för jag ville söka in till musikhögskolan och då måste man kunna hantera två instrument. Det gick...sådär. Min lärare, det måste jag ge honom, hade ett i det närmaste totalt tålamod med tanke på hur jag misshandlade detta fina instrument. Men lyssnarmässigt har jag alltid älskat pianot, så därför blir det en lista till på detta tema. 

Vi kör!

Underbart eklektiska THE DILLINGER ESCAPE PLAN får öppna listan med sin låt Parasitic Twins från "Option Paralysis", en otroligt fin och intressant skiva. Jag gillar det här bandet av flera anledningar. Dels för deras sinnessjuka röj - få band kunde tävla med det här gänget när det gällde intensitet på konserter - men också för att de gav ganska mycket fan i vad folk förväntade sig av dem. De gjorde vad som föll dem in. 

Jag gillade bandets "Quiet World" ganska mycket. NATIVE CONSTRUCT är bandet som får genrepurister att självantända. Det är skavande många influenser i bostonbandets musik. Såklart retar sig en del på att de lirar så sjukt bra - det blir lätt så när man lirar metal under sina musikhögskolestudier. Mute är en fin liten historia. Äh, men fan försöker jag lura? Den är överlastad utav helvete! Gillar man den här typen av DREAM THEATER/BETWEEN THE BURIED AND ME musik (som undertecknad) ja, då är det bara att spänna på sig haklappen och lapa i sig. 

Vi växlar spår till SAVATAGE, ett band som jag återkommer till ibland, och då framför allt till skivan "Edge Of Thorns" som jag tycker är otroligt bra. Jag hittade en fantastisk liveversion av titellåten som är, precis som flera av kommentatorerna påpekar, otroligt nära hur skivan låter. Om ni tycker att detta är en bra grej eller inte lämnar jag till er att avgöra. Maken till bombast och melankoli i den här låten! Om ni tycker att gitarrspelet låter lite extra bra så beror det högst sannolikt på att det är Alex Skolnick på gitarr. 

Franska ADAGIO lirar progressiv symfonisk metal. Tänk en sammanblandning mellan SYMPHONY X och DREAM THEATER. Lägg till en keyboardist som har överdoserat på klassiskt piano, och som tillåts ta stor plats så kommer ni bra nära hur det här låter. Jag hade inte hört en låt av bandet innan listans görande, men det är såklart så att jag har fallit för detta. 

Trodde ni jag var färdig med progressivt musikaliskt masturberande? Fel, fel, fel, fel, fel! LIQUID TENSION EXPERIMENT, ni känner till detta gäng sedan tidigare tror jag. Det är Portnoy, Petrucci, Rudess och Levin som tar i så in i jävelen. Rudess spel har jag svårt att få nog av, och min kärlek till Portnoys lir är sedan länge stadfäst med järnspik. Antingen så gillar man det här, eller så gör man det inte. 

Vi tar helg på det - ta det piano om ni känner för det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 13: Piano, mark II!

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk!

Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i veckan kom det faktiskt lite snö här i Helsingborg, men oftast ser den skånska vintern ut som på bilden till vänster. Kanske ackompanjerat med lite regn med snö i.

I vilket fall -

vi kör!

SAVATAGE brukar dyka upp här på bloggen i ojämna intervall. Det finns något djupt sympatiskt med det här bandet som gör att jag återvänder till det gång på gång. Jag har hämtat ett spår från bandets samlingsplatta "Return to Wacken" som kom 2015 då bandet hade varit återaktiverat sedan 2014. Dead Winter Dead är titellåten från plattan med samma namn från 1995, ett år då jag inte hade en aning om bandet existens. Det är klassisk SAVATAGE om ni frågar mig - melodiskt med pondus och fint lir.

Vi älgar över till Finland och STRATOVARIUS som jag tror gör sin debut här på bloggen överhuvudtaget! Winter Skies är en väldigt återhållsam låt i långsamt tempo som jag tycker är väldigt behaglig att lyssna på! Fint pianospel av Jens Johansson dessutom. Ja, det är den Jens Johansson (son till legendariske jazzpianisten Jan Johansson och bror till Anders Johansson som lirat med HAMMERFALL och Yngwie).

Norska 1349 har karvat ut sig en fin plats inom black metal - vi har skrivit om bandet flertalet gånger av en anledning - och det var trevligt att återkoppla till bandet måste jag säga. Internal Winter är en fin dänga med både magiska melodiska inslag och fett röj. Kan behövas efter två ganska lugna låtar eller hur? Precis.

Det hade ju varit i det närmaste tjänstefel att inte ha med BORKNAGAR i den här listan. Jag har valt titellåten från magiska "Winter Thrice" från förra året. Satan vilken bra skiva det är! De senaste åren har min vurm för det här bandet bara ökat, och när de släppte - helt mirakulöst egentligen efter fallolyckor och annat elände - en sådan magisk skiva som "Winter Thrice" ja, då kanske ni kan ursäkta att jag blir lite till mig i trasorna?

Jag släpper på alla bromsar och dönar på med trippelvinter. Av WINTERSUN från skivan "Wintersun" har jag valt låten Winter Madness som inte handlar om att åka pulka på hälsofarligt vis. Detta är ju yster musik som är väldigt svår att värja sig emot. Det går undan, men med bibehållen melodiositet. Att WINTERSUN tar i med framför allt gitarrspelet, ja det kan man betrakta som en julklapp. Eller inte, haha!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Fredagslistan 2017, vecka 24: 1997

Gott folk!

Det är dags att ta en tur down memory lane som det heter, och kolla in år 1997.

1997 är ett år då bland andra "Spår i Mörker" släpps. Denna film var den åttonde i Beck-serien där Martin Haber spelar den luttrade och inkännande kommisarien. Samma år släpps "Con Air", "Djävulens Advokat" och "Scream 2".

Och så släpps det en försvarlig mängd musik. Enligt Metal Archives släpps det 778 skivor som kan klassificeras som hårdrock/metal. Jag vågar knappt tänka på hur lång tid det hade tagit att lyssna igenom all den tonkonsten, haha!

Jag har valt ut 5 skivor som jag tycker är väl värda att kolla in från 1997.

Vi kör!

ENTOMBED släpper "To Ride, Shoot Straight and Speak The Truth!" på Music For Nations i slutet på oktober 1997. Man fortsätter här oförväget på den inslagna vägen som etablerades på "Wolverine Blues". Jag hade folk i min bekantskapskrets som dyrkade "To Ride..." i mycket högre grad än några andra skivor i bandets diskografi. Själv har jag ändrat uppfattning om skivan. Jag kramade nästan ihjäl "Wolverine Blues", och kände väl att "To Ride..." var en bra skiva, men inte i närheten av skivan från 1993. Idag är jag inte lika säker. Låtmässigt så finns det flera svinbra låtar på "To Ride...". Vi pratar då om Like This With The Devil, Damn Deal Done och Somewhat Peculiar. Att skivan kanske inte har samma "hit-status" (jösses vad det känns galet att använda den termen när det gäller death metal!), men här finns det gott om bevis på att ENTOMBED i allra högsta grad var ett fläskigt relevant band.

Under lunchen häromdagen dök SYMPHONY X upp som samtalsämne, och då inte med Susanne faktiskt, utan med en av våra timvikarier här på Stadsbiblioteket. Det vi kom fram till var att SYMPHONY X är ett band som trots att gitarrspelet tillåts ta så stor plats så ballar det inte ut och blir gitarr+band, utan att SYMPHONY X alltid har vinnlagt sig kring att skriva riktigt bra låtar. "The Divine Wings Of Tragedy" var skivan jag upptäckte bandet med. Jag tycker fortfarande att det är en magiskt bra platta som jag gärna återvänder till när jag blir lite nostalgisk (vilket faktiskt händer mer ofta nu än för ett decennium sen!) Har du hört det här bandet tidigare så kommer du märka att den formula som bandet kör på, ja, den var ju etablerad redan tidigt i bandet karriär. För er andra är det bara att koppla in bettskenan och njuta av det formidabla lir som den här skivan bjuder på.

Jag och Susanne pratade häromdagen om DIMMU BORGIR som hon inte har ett bekvämt förhållande till. Och visst, jag kan hålla med om att bandets massmarknadsblack sticker i ögonen för folk som håller sig som mer trve, men som ingångsband till tyngre och svårare black metal är DB rätt svårslagna. "Enthrone Darkness Triumphant" släpptes i slutet av maj på ansedda Nuclear Blast och innehåller hits som A Succubus In Rapture, Spellbound By The Devil och Mourning Palace. Förutom dessa smäcktitlar så bjuder skivan på trumspel av trummisen med det kanske mest episka artistnamnen inom metal: Tjodalv!

SAVATAGE gillar ju sina episka skivor. The Wake of Magellan is a concept album by Savatage, and is based on two real life events. The first, the Maersk Dubai incident, occurred less than a year before this album was released when the captain of a freighter threw three Romanian stowaways overboard in the middle of the Atlantic. A fourth stowaway was saved by the courageous action of a deckhand, who risked his own life to protect the youth.

The second event regarded the Irish reporter Veronica Guerin who died fighting the growth of the drug trade in her country. Her death may accomplish what she could not in life.^[2] These events are combined into the story of an old Spanish sailor, who has decided to end his life by sailing his small boat out into the Atlantic until it sinks. In his mind he has romanticized this decision as a glorious, Vikingesque way to die. When the ocean winds push him into a great storm, and he believes that his wish is about to be granted in a great dramatic fashion, he suddenly sees a man drowning in the ocean. In an instant he finds himself taking back every wish for death's embrace, and fights to save this soul. After many twists and turns, he is able to save the stowaway that had been thrown overboard. Returning to land, he now realizes that not only every life is precious but also every hour of that life.

Ja, ni fattar ju att detta är ju episkt så det förslår, men gosse vad det funkar. Den här skivan är en ren njutning från början till slut, och den har med rätta hyllats som en av de starkaste i bandets diskografi. 

Att döpa en skiva till "Death Metal" kan kanske uppfattas som slentrianmässigt, slött eller för kaxigt. Är det något band som kan klara av detta utan sjunka i anseende så var det DISMEMBER. Att bandets musik heller aldrig handlade om att krångla till det utan att hamra ut klar, stringent och högkvalitativ death metal återspeglar sig också i valet av titel. "Death Metal" är en oerhört fin skiva som jag gärna återkommer till - mer ofta än bandets "klassiska" släpp egentligen. Stinnheten på, ja allt, på den här skivan är slående. Gitarrtonen är mördande fet, trummorna låter svinaktigt mäktiga och Matti Kärkis sång dräper. Det här är en skiva att verkligen maxa volymen till, låta musiken ta över och bara njuta!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 24: 1997

Trans-Siberian Orchestra i Amsterdam

Helgen spenderades i ett vårvarmt Holland där TRANS-SIBERIAN ORCHESTRA ämnade återvända till Amsterdams fina Heineken Music Hall. Jag såg dem där 2011 vilket var himla trevligt, denna gång skulle dock fokuset ligga på jul/vintermusik istället för Beethoven vilket i alla fall för min del är ett bättre val. Dessutom läckte det ut att de skulle återvända till några gamla SAVATAGE-låtar, ett litet vittne om att bandet gärna vill spela den musiken. Vad jag erfar är det Jon Oliva som sätter käppar i hjulet för ett Savatage-återtåg, han låter ju sångmässigt tyvärr röv idag men han kunde väl ställt upp och spelat keyboards på en turné med en riktig sångare. Exempelvis då JEFF SCOTT SOTO som i lördags kväll sjöng med en för honom förvisso fullt normal bravur. Helvete vilken pipa och vilken närvaro den mannen har. Hans version av This is the time (1990) var i det närmaste perfekt, och på det hela taget var den saliga blandningen vokalister under kvällen väldigt bra val för respektive låt. Den intresserade kan kolla in youtube, jag vet i princip ingenting om de andra sångarna men versionerna av All that I bleed och Believe gav mig en gåshud som fortfarande hänger kvar.

Dock, det jag njöt mest av var de pompösa vinterlåtarna. Wish Liszt (Toy shop madness), Wizards in winter, A last illusion och den fantastiska avslutande Christmas eve är ALLT jag älskar mest med TSO. De brukar ha pompösa scenshower, och 2011 fick vi i princip samma show som USA vad gällde Beethovengrejen som de turnerade med. Denna gången var showen däremot kraftigt nedbantad jämfört med den fantastiska USA-showen de körde i höstas. Det var fortfarande eld och laser men det infann sig ingen direkt wowkänsla över produktionen. Det var musiken som fick tala, och det gjorde den.

De hade passat perfekt på Sweden Rock Festival. PERFEKT I TELLS YA.

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 40: Skräck

Godmorgon! 

Denna vecka ska vi prata lite skräck. Det är ju ingen hemlighet att metal och skräck ofta har ingått en minst sagt bloddrypande allians för att chockera samtiden. Eller bara för att ha lite roligt, haha!

Jag räknar med att i alla fall några av er känner igen karaktären till vänster? Leatherface såklart, och då pratar vi originaldåren från "The Texas Chainsaw Massacre" från 1974 i regi av Tobe Hooper  och inte den likt ack så många remakes inte fullt så förträffliga filmen från 2003. 
Gick man som jag och Susanne i skolan under 1980-talet så kommer man med stor sannolikhet ihåg den så kallade videovåldsdebatten som härjade under denna tid. Det cirkulerade då en VHS med olika exempel på videovåld som vi intet ont anande småttingar utsattes för som innehöll både scener från Tom & Jerry och scener från Motorsågsmassakern. Hugaligen säger jag. Då är jag betydligt mer oroad över en generation 90- och 00-talister som har vuxit upp i en värld med Idol och allköns annat skit som har avtrubbat människan mer än Jasons machete genom 20 offer någonsin kommer att göra. 

Susanne har dock valt att grotta ner sig i soundtracket från remaken från 2003. Och varför inte, då soundtracket minsann inte är så dumt. 

Susanne väljer att öppna sådär lite skönt grungigt med Sydafrikanska SEETHER och deras Pig. Värt att veta om SEETHER är att de hade en viss heyday när de valdes att öppna för extremt radiovänliga EVANESCENCE på deras världsturné och att det förekom visst kuttrasju mellan Amy Lee och Shaun Morgan. 

Betydligt hårdare tongångar från MESHUGGAH och låten Rational Gaze. Den låten har en skönt scizoid slinga som väl sätter tonen och ett, likt många av bandets låtar, ett skönt driv. 

MORBID ANGEL. De har ju haft bättre produktioner än den på "Heretic" om jag säger som så. Låten Enshrined By Grace är dock inte så dum med sitt frenetiska renspisk. 

Jag kan helt ärligt säga att NOTHINGFACE är ett band jag inte alls kände till förrän Susanne la en låt av bandet i listan. Inte helt tokigt får jag säga. Bandet, från Washington D. C. hade ett minst sagt stormigt liv. 

[2006] guitarist Tom Maxwell and bassist Jerry Montano began a project entitled Hellyeah with Vinnie Paul, formerly of Pantera and Damageplan, as well as Chad Gray and Greg Tribbett of Mudvayne. They released their debut album on April 10, 2007 via Epic Records. Following its release, Jerry Montano was fired from the band after allegedly assaulting Tom Maxwell and making gun threats while drunk at the album release party.<sup>[15]

Allt enligt Wikipedia.</sup> 

 ^{HATEBREED från Connecticut. Jag har faktiskt ingen relation alls till det bandet. Maniskt malande Below The Bottom är dock inte helt tokig.} 

^-Pausfilm-

^{Sådär - var ju tvungen att ha med Jason på ett hörn.} 

^{Jag tänkte lite annorlunda när det gäller min del av listan. Jag funderade på vilka skräckfilmer som jag håller som personliga favoriter och lyckades faktiskt få ihop titlar med filmer eller karaktärer.} 

 ^{LAHMIA från Rom. Lazio närmare bestämt. Jag vet inte hur många av er som såg en film betitlad "Drag Me To Hell" som kom 2009? Jag tyckte den var helt fantastisk, och den skrämde verkligen mig. Ja, lite lättskrämd är jag, haha! I filmen utsätts huvudpersonen Christine Brown för just en lahmia efter att hon har förnekat en bankkund ytterligare dröjsmål med återbetalning av lånet vilket leder till att den äldre kvinnan vräks. Hämnden blir gruvlig.} 

 ^{DEFTONES. Det kan vara första gången vi har med det bandet på listan. De har på "Koi NoYokan" med en låt som heter Poltergeist. Jag blev vettskrämd av den filmen kan jag säga. Den kom 1982, men jag såg den först när jag var kanske 10 eller 11 hemma hos en kompis. På kvällen var jag livrädd för att somna och jag hade länge en djup respekt för TV:n. Regin stod förresten redan bekante Tobe Hooper för.} 

 ^{DEATH, med låten Evil Dead. Filmen med samma namn är en klassiker i genren. Jag pratar då givetvis om originalrullen från 1981 och inte den mer än usla remaken från i år. Jag menar du kan inte gå fel med demoner. Du kan verkligen inte det, haha!}

^{ENTOMBED har ju en djupt känd kärlek för det morbida. Jag blev helt lyrisk då jag kom på att de gjort en låt som heter Hellraiser. Ingen sång förekommer i låten. Istället har bandet klippt in soundbites från själva filmen. Resultatet är väldigt coolt. Filmen "Hellraiser" från 1987 är ju en dunderklassiker och huvudskurken Pinhead ett synnerligen välidentifierat monster. Filmens tagline Demon to some. Angel to others är ju också väldigt cool.} 

 ^{SAVATAGE. Ett inte helt tokigt band. På finfina "Edge Of Thorns" har de med en låt som heter Damien. Då tror jag att det är några som börjar associera till fina rullen "Omen" från 1976. En gastkramande historia där en amerikansk ambassadör spelad av Gregory Peck får reda på att hans son, Damien, faktiskt är antikrist. Ja, vad säger man: världsklass!}

^/Martin

^{Fredagslistan 2013, vecka 40: Skräck} 

Fredag, Alex-style

Martin och Susanne knåpar vidare med de vanliga fredagslistorna och Martin pillar även med sin årsbästalista. Därför sitter jag här med en egen kort men gemytlig fredagslista, eller åtminstone några fredagsfavoriter.

SAVATAGE var ett jävla bra band. Därför lyssnar vi till Morphine child från deras europaturné 2002, Malmö-spelningen där har gått till historien som en av de bästa som någonsin ägt rum på KB. Vi lyssnar.

 

 

Från Savatage skuttar vi lätt till TRANS-SIBERIAN ORCHESTRA som är ett alldeles fenomenalt bra band. Deras julskivor är det finaste som finns, och från den första skivan "Christmas Eve & Other Stories" bjuder jag på en fantastisk liveversion av First snow. Vi lyssnar.

 

 



Vi avslutar med det kanske finaste som Trans-Siberian släppt, den stora hiten tillika Pachelbelcovern Christmas Canon Rock. Med detta lämnar jag er och önskar trevlig helg. Vi lyssnar.

/Alex

Fredagslistan vecka 26

Morgen, alles! Denna veckan prao:ar jag på fredagslistan, jag har inte varit med på ganska länge och när Martin undrade om jag kunde tänka mig att delta så tänkte jag direkt att det kanske kunde vara skoj. Och skoj blev det minsann!

Vi kastar oss in i Martins del av listan, jag har helt själv döpt denna inledande del till "FenderBenders" eftersom Martin kör ett fokus på just gitarrister och gitarrspelande som skulle få den allra nyktraste YNGWIE att hicka till. STEVE VAI, RANDY RHOADS och EDDIE VAN HALEN får alla visa vad de går för. En i sanning värdig inledning på vilken fredagslista som helst hittar vi dock i Yngwie Malmsteens Leviathan, det var så länge sedan jag hörde den att jag var tvungen att lyssna en extra gång. När han är bra är han jävligt bra. Fakta.

Min del kommer härnäst, det okristna namnet på denna avdelning fick bli "Drömmar" eftersom fokuset ligger på detsamma. KING DIAMOND inleder (och avslutar, typ) och vi blir understundom underhållna av ALICE COOPER, DIO, MAGNUM och SAVATAGE. Sist ylar vargen varpå vi raskt slussas över till Susannes del.

Jag fick klura lite på ett namn till denna del, och efter noga formulerande och ordvändande stod det klart att det som passar bäst på klabbet är "(O)väsen". Jag är rätt nöjd med den titeln själv och jag hoppas den faller alla i smaken. Gröt vore väl annars när vi blir överkörda av ANAAL NATRAKH, DYING FETUS (Sverigeaktuella i höst!) och min favorit i listan MARTRIDEN.

FREDAGSLISTAN vecka 26

Dann, drüben. Vi står fortfarande upp efter 30 låtar vi både njutit och blivit mosade av. Nästa vecka har Martin säkert satt ihop ett sommarpotpurri på Gyllene Tider, Markoolio och Larz Kristerz. Jag önskar er mycket nöje.

/Alex

Fredagslistan goes Wacken Open Air

Har man varit där så vet man utan att läsa inläggets namn vad bilden till vänster depikterar. Tysklands Wacken Open Air har sedan starten dragit till sig växande skaror metalheads för 3 dagars tribalt beteende. Av mig och Susanne är det bara jag som varit där - 2008 - men det hindrar oss inte att göra en fredagslista på temat Wacken Open Air. För att göra det lite behändigare valde vi dessutom ett år - 2002. Fans av HYPOCRISY kommer då, likt oss, nicka nöjt vid tanken att det var det året bandets "Hypocrisy Destroys Wacken" spelades in. Konstigt nog har vi inte valt låtar från den skivan.

Men jag sticker iväg. Listan är denna veckan ordnad lite annorlunda mot tidigare listor.  I sann bibliotekarienördsanda har vi ordnat listan efter band. Ni får ursäkta oss detta - ibland tar vansinnet över.

Resultatet blir ju inte dåligt för det. Vi börjar episkt tungt med The Dying Illusion av CANDLEMASS. Skivan "Chapter VI" hörde till en grupp skivor jag lyssnade otroligt mycket på under tidigt 90-tal. Jag tycker att den håller fortfarande faktiskt. Övrig diskografi från bandet upplever jag märkligt nog inte alls som lika intressant.

CANNIBAL CORPSE är sorgligt underrepresenterade på Spotify. Gallery Of Suicide finns dock och bjuder på en stunds musik i sann kannibalisk anda. Efter detta måste man ju har lite mer lättlyssnat eller hur? Det åstadkommer man med ett stycke musik signerat CHILDREN OF BODOM. Bodom Beach Terror är ta mig satan en trallvänlig liten dänga som livas upp med ihärdigt keyboarderande. Inte för alla, men jag gillar det i små doser.

Sen uppar vi aggressiviteten till max - DYING FETUS,  EXODUS och HEATHEN ser till att vi får två slevar av meckig döds och thrash.

Hör ni också till oss som gillar när Peter Tägtgren kör döds? Det är fullt förståeligt när det låter som det gör om HYPOCRISY på "A Taste Of Extreme Divinity" som vi har valt låtar från till listan. Man kan såklart ta vilken skiva som helst från detta gäng då de alla håller hög klass.

IMMORTAL på skiva=bra skit. IMMORTAL live=gitarrstrul. Så har det faktiskt varit på samtliga konserter jag varit på med bandet. Att "Sons Of Northern Darkness" är en grym skiva i vilket fall, det är både jag och Susanne överrens om.

Sen kommer ett underbart tre-låtarssjok med betoning på fart och vrede: KREATOR Pleasure To Kill, och LOCK UP med Feeding On The Opiate och Hate Breeds Suffering. LOCK UP är ett så suveränt band att det inte är konstigt alls att de representeras av två låtar om ni frågar mig, haha!

MÖRK GRYNING har jag prick ingen relation alls till innan jag hörde Into Oblivion - ganska okej, men låten har svårt att stå sig mot de efterföljande dängorna från NECROPHOBIC: Blinded By Light, Enlighted By Darkness som jag personligen tycker är en grym titel på ett fantastiskt stycke musik, och Revelation 666.

Sen blir det en dikeskörning. Eller det beror på hur man ser det. Gillar man SAVATAGE så kommer man att gilla att Damien dyker upp med sitt tunga sväng. Jag har svårt att inte stampa takten i vilket fall.

Vi avslutar med flaggan i topp med två band som verkligen inte går av för hackor, yxor, motorsågar eller spett: UNLEASHED och VOMITORY.

Så, det var det hela - trevlig helg och allt det där.

/Martin

Fredagslistan vecka 13 - Wacken Open Air 2002

Criss Oliva och Savatage

Det var i förrgår 18 år sedan Criss Oliva dog, påkörd av en rattfyllerist. Ett i sanning tragiskt öde som drabbade en oerhört talangfull gitarrist. Jag är ett stort SAVATAGEfan och håller Streets som den absoluta favoriten, och även om jag tycker om det mesta bandet spottat ur sig så blev det onekligen en stämningsskillnad i bandet efter Criss´ alltför hastiga bortgång.

I höstmörkret tänder vi idag ett lite försenat ljus.

/Alex

Trans-Siberian Orchestra

I lördags gick en 11 år gammal dröm äntligen i uppfyllelse. Efter år av väntan, längtan och förhoppning satt jag på främsta raden på läktaren i Amsterdams Heineken Music Hall och fick uppleva Trans-Siberian Orchestra live. För den oinvigde är detta ett svulstigt mastodontkomplex till band, deras tre julskivor har nått sådan kultstatus i USA att de gör stora julturnéer varje år med liveshower som får till och med den mest härdade hårdrockare att tro att han aldrig varit på konsert förut. Just showen har varit det stora problemet för oss i Europa, det kostar självfallet massor att ta över en dylik till våra breddgrader. 2011 blev det så dags, en liten "skit samma vi kör"-anda anades när de lovade att ta över hela showen även om det kostade dem en icke oansenlig summa. Och hela showen blev det.

I Europa valde de att inte fokusera på julskivorna utan att istället köra hela sin fjärde skiva Beethoven´s Last Night. Storyn är i korta drag att vi får följa Beethoven under hans sista natt i livet där han blir kontaktad av djävulen som antingen vill ha hans själ eller hans sista nyskrivna symfoni nr. 10. Det är en bra historia som live dessutom förstärktes av den fantastiska Brian Hicks i rollen som berättare mellan låtarna. Publiken satt knäpptyst och njöt under hela föreställningen och jag har aldrig varit med om maken till bra ljud. Efter så många konserter som jag sett är det inget dåligt betyg till Heineken Music Hall.

Nämnde jag förresten att bandet började som en avstickare till SAVATAGE? Grundbandet utgörs av Al Pitrelli, Jeff Plate, Chris Caffery och Johnny Lee Middleton. Utöver dessa har vi en hel ensemble sångare, keyboardister, symfoniorkester m.m. Jeff Scott Soto är en av gästsångarna i Europa, han gör självfallet Mephistopheles (djävulen). Sista låten för kvällen blev en hyllning till Savatage´s Jon Oliva, han skulle varit med på turnén men blev tvungen att stanna hemma p.g.a. en dödssjuk släkting. Låten då? Klicka här.

En i sanning fantastisk kväll, if there ever was one.



/Alex