Queensryche

Det verkar som att den infekterade striden mellan QUEENSRYCHEsångaren Geoff Tate och de andra medlemmarna har resulterat i något slags avslut. Gitarristen Michael Wilton uttalade sig för några dagar sedan om att de nått "an amicable settlement" men sade inte mer, och i förrgår förändrades Geoff Tates hemsida. Numera säljer han inget gammalt QR-material, han kallar inte bandet för Queensrÿche utan istället står det på hans header "Geoff Tate - The voice of Queensrÿche". Dessutom länkar han direkt från hemsidan till "Queensrÿche without Geoff Tate" vilket tar en direkt till QR med Todd La Torre på sång.

Idag hade hemsidan uppdaterats ytterligare en gång, och av allt detta att döma verkar det som att Geoff förlorat fighten. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Queensryche.com tillfaller bandet, men samtidigt verkar det av turnélistan att döma som att han får spela färdigt sin vårturné under namnet "Queensrÿche featuring Geoff Tate".

Det är en sorglig jävla soppa detta, och jag hoppas den tar slut här och att alla parter kan gå vidare. Visst tycker jag att Tate betett sig illa som fan gentemot sina medlemmar, men alla gånger jag träffat honom har han varit vänlig, rolig och tillmötesgående. Skulle jag gå och se honom om han spelade i närheten? Absolut, rösten är en blek skugga av sitt forna jag men jag hyser inget personligt agg mot honom utan sörjer mest att det blev som det blev.

Queensrÿche med Todd är ett bra band det också, konserten i Malmö i höstas var magisk då jag fick höra massor av gamla favoritlåtar som jag aldrig trodde att jag skulle få höra. Däremot tycker jag det är synd att de kör under namnet Queensrÿche även där, RISING WEST som de kallade sig initialt hade varit bättre. Att båda parter hade släppt det som en gång var den fantastiska enheten Queensrÿche hade varit mest rättvist mot dem själva, och mot fansen. Men som sagt - jag hoppas att fejden är slut, att de fyra före detta vännerna kan andas ut och gå vidare i sina liv. Kanske kan de någon gång på ålderns höst ta varandra i hand igen och se tillbaka på ett gäng skivor som tog världen med storm under dryga tio år, och glädjas åt och vara stolta över dessa. Det önskar jag för dem. Och jag önskar dem alla allt gott. Oavsett vad framtiden bjuder.

All my life they said I

was going down,

but I'm still standing,

stronger, proud.

And today I know there's

so much more I can be.

/Alex

Nyheter på WeRock

God morgon!

Det har dykt upp lite nyheter på WeRock. Karin har varit på Bråvalla festival och sett bland andra IN FLAMES och STONE SOUR. Det finns dessutom en hel del material på zinets Facebooksida om festivalen som jag tycker att ni ska kolla in.

Igår lade jag upp nya recensioner - och det är som vanligt ett gött spretigt fält recensioner (precis så som vi vill ha det) som nu finns att ta del av på sidan.

Om vi börjar i omvänd ordning så är nedanstående skiva den som suger hårdast denna månad. Ja, den kan vara den sämsta skivan som getts ut under hela 2013 från en större akt.

Precis. MEGADETH viker ner sig något otroligt på "Super Collider". Vad jag tycker om skivan i detalj läser ni här.

Roligare är det då att läsa om IMMOLATIONs nya platta "Kingdom Of Conspiracy" som Robert utnämner till årets hittills bästa death metalsläpp, och vår power metalexpert Mats Manhammars recension av Timo Tolkki's Avalons "The Land Of New Hope" Det verkar vara mer regel än undantag numera att man ska strössla med gästartister så den skivan är fylld av vokalister som Sharon Den Adel (WITHIN TEMPATION) och Michael Kiske (ex-HELLOWEEN) bland andra. Inte min bag alls, men Mats skriver som vanligt initierat och bra, så jag tycker att ni ska kolla in recensionen i vilket fall.

Fredrik Sandberg lyckas alltid hitta intressant musik att skriva om. HACRIDE är ett band jag har missat hittills, och nog skulle ha fortsatt att leva i ovetskap om bandets musik om inte Fredrik satt tänderna i "Back To Where You've Never Been".  Och den är inte dum kan jag säga. Fredrik recenserar dessutom BLOODLITs "Dead On".

Övriga skivor som recenseras: JORNs "Traveller", det Tatelösa QUEENSRYCHEs självbetitlade album, tysk death metal från SPHERON. Och så denna, av undertecknad lite lätt efterlängtade skivan:

Och "The Sinister Supremacy" är en bra skiva. 5 år tog de på sig DARKANE, och jag kan konstatera att skivan var värd att vänta på. Lawrence Mackrory är tillbaka på sång, vilket får old schoolfans som mig att dra lite extra på smilbanden.

/Martin

Queensryche 2013 - en liten återkomst

Ur askan av det som en gång var mitt favoritband fick vi först GEOFF TATEs skräp kallat "Kings & Thieves" vilket med råge väl får anses som det sämsta den mannen presterat i någon form någonsin. Texterna, framförandet och själva låtarna är alla bara olika stadier av fekalier i musikform. Urk och blä och hoppas han aldrig släpper fler skivor.

Förväntningarna på själva QUEENSRYCHE var inte heller höga, alldeles oavsett att deras låtlistor idag hyllar deras storhetstid så kändes det som att det även där vore på sin plats att ta en gravöl över fordom stordom. Men så släppte de strategiskt nog en youtubeteaser på den kommande skivan igår och VIPS så fick jag iallafall en liten känsla av att "jo, det kanske kan bli något ändå". Det blir nog ingen uppryckning likt ACCEPTs senaste tre år men en uppryckning är det likväl. Av snuttarna att bedöma åtminstone.

Från initialt totalt ointresse kommer jag på mig själv med att faktiskt vilja höra skivan. Inte ställa den mot gamla skivor, inte jämföra och peka ut detaljer, utan bara höra skivan och se om det möjligen kan vara något jag skulle tycka om.

Det är en liten vinst bara det.

/Alex

Alternativa skivomslag

Förr samlade jag på skivors olika pressningar helt urskiljningslöst. Det var någon slags sport att ha fyrtiosju olika KISS "Hotter Than Hell" alldeles oavsett värde eller ovanlighet. Idag har jag rensat ut denna samling ganska ordentligt, jag samlar fortfarande skivor och lägger nog mer pengar per år än jag gjorde förr fast för betydligt färre skivor. The chase is better than the catch, som MOTORHEAD sjöng.

Något jag verkligen samlar på idag är skivor med alternativa eller udda omslag. Det kan vara allt ifrån QUEENSRYCHEs "Rage for order" med blå ring istället för svart till DEEP PURPLEs "Made in Japan" med helt annorlunda omslag. KISSvärlden är ordentligt bevandrad i dylika härligheter och även om vissa av dem är ganska lätta att få tag i så är exempelvis den turkiska "The Elder" inte bara underbart vacker utan även dyr som saffran.

Jag har inte lyckats lägga vantarna på en sådan så om någon presumtiv säljare önskar dryga ut semesterkassan är det bara att höra av sig.

En annan som står riktigt högt på min lista är den helt fantastiska originalutgåvan av KING DIAMONDs "Conspiracy". Omslaget nedan godkändes inte av King så upplagan förstördes, man sparade dock en handfull som gavs till bandet som delade ut den till några få lyckliga. Just den utgåvan är helt omöjlig att hitta, men ett asiatiskt land (som inte är Korea - kollade nyss) lyckades faktiskt med konststycket att prångla ut just sin utgåva med samma omslag. Den skivan brukar också gå för några tusenlappar vilket den såklart är värd om man överhuvudtaget ser den någonstans.

Jag vet flera skivor med alternativa omslag som är mer eller mindre svåra men vill gärna lära mig ännu mer. Således: om någon läsare sitter på kunskap och eller bilder så är det bara att dela med sig. Tills dess njuter jag av en av ovanligheterna som jag faktiskt lyckats få tag i, Kiss "Rock and roll over" i argentinsk andrautgåva (förstautgåvan hade det vanliga omslaget).

/Alex

Hihi och snyft

Det är väldigt lätt att vara en lycklig Metallbobognuttkarie närIRON MAIDEN har turnépremiär på vad som mycket väl kan bli det absolut bästa de gjort.

Det är däremot svårare att vara glad åt att ens gamla favoritband nu upphört existera. I och med Geoff Tate´s sparkande så får QUEENSRYCHE kalla sig för Queensryche hur mycket de vill. Jag kommer inte att kalla dem för det. Jag önskar alla inblandade allt gott, men det var svårt nog att acceptera att nyckelpersonen DeGarmo försvann för 15 år sedan, när så Tate också är borta (alldeles oavsett att han sjunger som en röv och beter sig likaledes) så är bandet, i mina ögon, dött. Jag minns Johans, Martins och min oförblommerade glädje när vi åkte in till Köpenhamn 1995 och fick se något alldeles fullkomligt underbart. Vi behåller den känslan, eller hur?

/Alex (som idag i den andra kanalen ger lite resetips)

Besviken Bergdahl

En av de största besvikelser jag kan dra mig till minnes upplevde jag i lågstadiet. Det beställdes ibland in filmer till klassen, oftast inte vidare roliga sådana men någon enstaka gång blev det minsann en tecknad dylik eller åtminstone något som INTE var gjort i dåtida Sovjet och behandlade något som vi inte förstod, än mindre upplevde som "roligt". En gång fick vi titta i katalogen och vara med och välja, jag minns inte om jag själv var med under själva urvalet eller om det var någon annan förunnat, men en film med namnet "Kalle Anka" låg i varukorgen och skulle levereras till nästa gång det projektorn togs fram. Jag tror att alla förväntade sig att det lite lite grand skulle kännas som julafton, förvisso utan tomte och så men TECKNAD FILM och dessutom inte något öststatligt Professor Baltazarskräp utan KALLE FUCKING ANKA. Förväntan låg därför som ett tjockt täcke i klassrummet, alla höll andan när filmen gick igång och VIPS...

...så visade det sig att detta inte var Kalle Anka den arga tecknade Disneyankan. Det var Kalle Anka, träfiguren tillverkad i typ Poznan filmad sådär stappligt som dockfilmer på den tiden var i en typ studio i typ Minsk. Eller nåt. Vem bryr sig. Ingen tittade, luften inte bara gick ur oss alla - den formligen sögs ut precis som när det gått hål i ett rymdskepp. Besvikelsen var total.

Ändå.

Besvikelsen ovan går inte ens att jämföra med besvikelsen, nedstämdheten, uppgivenheten jag kände när jag läste att Geoff Tate i QUEENSRYCHE gått loss med nävar och kniv på sina bandkompisar Michael Wilton och Scott Rockenfield. Inget officiellt har yppats, men för alla som engagerat sig i bandet, läst på och följt dem så är det ganska självklart att de i flera år varit på väg rent åt helvete.

Man ska inte tro på allt man läser, det är jag medveten om. Detta kan vara en fabrikation även om det inte verkar så och motiven för en sådan skulle vara höljda i dunkel. Däremot så känns det inte som en otrolig incident. Geoff och hans Susan (managern) har kört bandet Queensryche i en botten de aldrig skulle behövt hamna i med rätt management och med drivkrafter i bandet som faktiskt ville spela musik. Geoff sade nyligen i en intervju att han tyckte både "Rage for order" och "Empire" var kalla, livlösa, sterila album och att han inte gillade att spela låtar från dem. Det är måhända därför vi befrämjats med fantastiska alster såsom "American soldier" och "Dedication to chaos". Urk.

En gång i tiden älskade jag detta bandet mer än livet självt. Nu kan jag inte ens uppbringa mig att bli arg över det inträffade. Jag blir bara oerhört besviken.

/Alex

Festivalinflationen

Är det bara jag som är lite rädd för festivalinflationen? Eller rädd, jag tycker helt enkelt att en konsert är betydligt mycket bättre i en lokal avsedd för dylika ändamål. Jag är så evinnerligt trött på att alla ska spela på Ullevi eller på ett fält långt utanför en ort som ingen har hört talas om. Att band som tidigare haft nästintill ouppnåeliga krav på ljud och ljus hemfaller åt att låta en annan aktör se till detta är obegripligt. Ett typiskt exempel är QUEENSRYCHE; 1995 i KB-hallen i Köpenhamn hade de, den ganska taskiga hallen till trots, ett ljud som man bara kan drömma om. På Sweden Rock Festival 2003,  2006 och 2010 har man fått springa ikapp vinden för att hinna uppfatta detsamma. Eller när jag såg IRON MAIDEN i Oslo 2000 var det med en oerhört vacker ljusshow (Brave New World-turnén). Dagen efter, i dagsljus på Stockholms stadion, var det en helt annan och betydligt tråkigare femma.

Jag ogillar inte festivaler per se, Sweden Rock har givit mig många av mina finaste konsertminnen, men jag ogillar att band mer och mer tar till festivalköret istället för att köra regelrätta egna spelningar, ofta med begränsat ljud/ljus och med kompromissade speltider som resultat. Dessutom, hur många festivaler mäktar folk med? Vi har bara de senaste två åren sett flera festivaler sjunka och sedan drunkna helt. Ändå fylls det ständigt på. Och var finns ekonomin med Metaltown och Copenhell?? I princip samma band med endast ca. 30 mil emellan. Tiden får väl utvisa huruvida det går ihop sig.

I januari spelar DREAM THEATER i den förvisso hiskeliga Valbyhallen i Köpenhamn. Hiskelig eller ej, jag ser dem hellre där än på Sweden Rock där PA:t dog 2009 och där de får nittio fåniga minuter, detta monumentalband som lätt spelar två timmar utan att tänka på det. Och med Malmö Arena så nära mig hoppas jag på flera fräcka bokningar under året där. Men just det, BLACK SABBATH skulle spela på Malmö STADION. Hoppas biljettförsäljningen går dåligt så de flyttar in giget. Då blir t.o.m. jag sugen, som annars tänkt åka utomlands och se dem.

/Alex