Skivan som jag inte trodde jag skulle gilla. Episk folk metal hör inte till favoritgenrerna, men ta mig fan om inte finska ENSIFERUM lyckades att övertyga mig om att de är värda att hylla. Starka låtar med suverän känsla för både klämkäcka och episka melodier och en hel massa spelglädje gjord att jag drämde i med en betygsåtta när jag recenserade albumet. Det var kul att lyssna på den igen, så mycket kan jag säga!
Skivan där brittiska HAKEN får det mesta att klaffa. Tidigare har kanske låtarna varit starka, men produktionen bedrövlig. Eller tvärtom. På "Virus" är låtarna svinbra, och produktionen förstklassig. Faktum är att bandet aldrig har låtit bättre än på den här skivan. Att bandet dessutom har modet att klämma i med en svit som tar andan ur mig varenda gång jag lyssnar på den är såklart en starkt bidragande faktor till att skivan är med i racet.
Skivan som inte konstrar till det - och därför blir så helvetiskt bra. Hade jag varit tvungen att nämna en skiva som jag inte klarat mig utan i år, så hade det nog varit denna. Den känns både så totalt i otakt med samtiden, och just därför blir den så nödvändig. Att ha en skiva som lirar rak och bra hård rock med tydlig känsla för hantverket att underhålla, ja det upplever jag som oerhört bra.
Bandets hittills bästa skiva, och också en av de mest drabbande plattorna från i år. Jag har gillat det här bandet sedan jag upptäckte det, och min känsla har bara förstärkts sedan dess. Med bister emfas drabbas jag av bandets musik varje gång jag har lyssnat på den här skivan - och det är en hel massa gånger. Varje gång upptäcker jag fler aspekter - en styrka med besked.
När jag recenserade "Abyss" i slutet av augusti så skrev jag att jag misstänker att jag kommer att återkomma till den under året. Gosse, gissa om jag gjort det. I vissa fall har jag lyssnat hela skivan igenom, ibland på enstaka låtar. Min uppskattning av den har bara vuxit.
