Fredagslistan 2024, vecka 26: Forgotten in space

Liksom svärd, drakar och magi har sin givna plats i hårdrocken, har även rymden och dystopier det. Från början egentligen, med Iron Man och Space Caravan redan på andra Sabbath-plattan. Det är något med kylan, mörkret och de okända hoten från världsrymden och vår världs osäkra framtid som synkar bra med ... tja, metal. 

 

Min ursprungstanke med den här veckans lista var att fokusera på rymdig death metal, för sådan finns det mer än gott om, men jag insåg snabbt att jag behövde bredda fältet en smula, och knyta an några boktips. Vi fokuserar också på faktisk science fiction, med spekulativa berättelser, världsbyggen och litterära referenser, inte bara goa rymdresor. Vi är ju trots allt bibliotekarier här på redaktionen.

Hur som helst, mot yttre rymder och inre fält!

Vi börjar med scifi-rockens främsta fanbärare: VOIVOD. Här finns det lika många alternativ som det finns låtar, från fyra årtiondens progressiv thrash metal. Ofta med, liksom med kvalitativ science fiction, en samhällskritisk, eller åtminstone kommenterande, ådra. Så även i Order of the Black Guard från "Killing Technology" (1987), vars text om att bränna böcker leder tankarna direkt till Ray Bradburys Fahrenheit 451, och till kyrkligt och statligt sanktionerade bokbål. "And the books are burning hard / Your mind is running slow". Vi har sett det förr, och vi kommer se det igen, men aldrig med så här råa riff.

 

"Rymd och dödsmetall, du menar NOCTURNUS?" - ja, jag menar Nocturnus! Förutom att ha blandat death metal med synthar redan från start var de även tidiga med SF-inspirerade texter. The Andromeda Strain, från debutalbumet "The Key" (1990), hämtar både titel och handling från Michael Crichtons technothriller med samma titel från 1969, om ett utomjordiskt virus härjningar. Eller filmen från 1971. Efter covidpandemin är väl mystiska, snabbt muterande virus av okänd härkomst något för hängmattan i sommar? 

 

Vi blir kvar i USA, men hos ett band som aldrig kom loss när det begav sig: TIMEGHOUL. Idag har de fått en stark kultstatus, och det med all rätta. Deras första demo låter som ett lite mer tekniskt SUFFOCATION - det vill säga riktigt grymt - men på deras andra och sista demo "Panaramic Twilight" (1992) hade låtskrivandet tagit stora steg i en mer progressiv riktning. Här får ni Occurence on Mimas. Jag tänker bara citera textens öppningsfras så får ni bedöma själva:

“Transmission 82-09-4
From the imperial archeologist Beznan
On the cadaver world Earth
Concerning data in the fossilized brain
Of the last human being”

Djup framtid och urtid, jordens undergång i ett interstellärt krig, solsystemet i ruiner... det är inte långt ifrån Alastair Reynolds brutalgotiska rymdoperor, till exempel hans fantastiska debutroman Revelation Space.

 

Framåt slutet av nittiotalet hade grindcoretrion DISCORDANCE AXIS på riktigt hittat formen, med texter långt ifrån genrens standard. Sångaren Jon Chang tog inspiration från anime, bullet hell-arkadspel, serietidningar och mer litterär science fiction, och skrev texter som mer läser som introvert poesi än politiska slagord och våldsfantasier. Eftersom deras låtar är föredömligt korta slänger jag in två, med titlar tagna från två fantastiska romaner: Flow my tears, the policeman said (från "Jouhou", 1997 - förlagan skriven av Philip K Dick), och Use of weapons (från "The Inalienable Dreamless", 2000 - förlaga av Iain M Banks). 

"Such a clear articulation of death / The engine's use of weapons

Circle strafe the excession / Right up to the bitter end

Battered arrays and jagged contours / A scaling box that beseeches me
Chamber a round into my head / From the breach" 

 

De där två låtarna var ju knappt 90 sekunder totalt, så vi tar en till från Jon Chang: titelspåret från GRIDLINKs sista album, "Coronet Jupiter" (2023). Boktipset här är då såklart Neal Ashers Gridlinked.

 

Enda avstickaren från Nordamerika blir, som de flesta nog misstänkte, ett besök hos kvantfysikerna i spanska WORMED. Jag ser att de precis nu släpper nytt material - det låter precis som förr, och det är ju för skönt. Jag bjussar istället på demoversionen av Voxel Mitosis, från 2001 (senare på debutalbumet Planisphaerium från 2003 - en av mina favoriter i genren teknisk guttural scifidöds). Inte minst för att de aldrig haft ett bättre virvelljud. Boktips? Jag vet inte riktigt. Robert Charles Wilsons Spin-trilogi kanske? Svärmar av nanorobotar som styr civilisationers öden och sånt.

"Lines, infinity, here for special reason / Volumetric space subdivided into voxels / in our mind's eye, our mind...
Emanating from the depths of hole
Immense crater / Mitosis is now finished / Accumulating all energy / Of ions scab, petrified
Depth is not far, descent is short" 

 

Timeghoul kröp, så att BLOOD INCANTATION kunde gå, springa, och hoppa rätt ut i hyperrymden. Att inte nämna dem vore ju en provokation mot alla rymddödsfantaster. Debutalbumet "Starspawn" från 2016 är ju en modern klassiker i progressive space longsleeve death metal liksom. Även de med nytt album på gång i år! Men vi håller oss till det beprövade titelspåret från ovan nämnda album, innan de zonade ut totalt med sina analogsynthar. Här behöver vi något storslaget, med lika filosofiska som astrala djup - Dan Simmons Hyperion / Endymion-svit borde passa (och Erich von Dänikens Chariots of the Gods).

Som en avslutning stannar vi i USA, men drar ner tempot och går på bio istället: sludgegänget NOOTHGRUSH, från Oakland, som på sin demo Kashyyyk (1995) dök rakt ner i den tidens outvecklade och esoteriska Star Wars-lore. Sith och sandfolk är ju rätt tungt ändå, långt innan prequels och Disneykommers. Boktipset här är kassettboken till Jedins återkomst, som var mitt första möte med Star Wars i en djup urtid (tidigt nittiotal).

GMT:
I told you she could be reasonable. / Continue with the operation, / You may fire when ready.
PL:
WHAT?! / Unaware, Life destroyed. / No last chance. / Brought to an end. / Suffering only in lack. / Raped by hate. / Empire's rays annihilate. / Raped by hate.

 

Eftersom ovan nämnda författare enbart är vita gubbar kommer här lite boktips som bryter av det mönstret:

Nnedi Okorafor: Lagoon

Yoon Ha Lee: Ninefox Gambit

Samuel R. Delany: Babel-17

Ursula K. Le Guin: Worlds of Exile and Illusion

Octavia E. Butler: Bloodchild (novell)

 

Nu tar vi helg!

/Andreas

Martins tekniska tisdagstips, vecka 8: Wormed

Gott folk!

Jag har riktigt längtat efter att få skriva om det här bandet som jag tipsar om idag. Dessutom har det artat sig så att vi på biblioteket i Helsingborg kör rymdtema den här veckan under sportlovet, vilket är ett stort tema i spanska WORMEDs texter.

Jag stötte på det här bandet vid tiden för bandets andra skiva "Exodromos" och föll så fruktansvärt hårt för denna synnerligen brutala och oerhört skickliga orkester.

Förra året släppte bandet "Krighsu" en i det närmaste perfekt skiva inom den brutala och tekniska dödsmetallen. Låtskriveriet har bandet alltid varit väldigt bra på, och på "Krighsu" har bandet fått sitt nya skivbolag Season Of Mist att öppna pengapåsen och slanta upp kulor för en riktigt bra produktion. Bandet belönar något så oerhört på den här skivan. Här finns såklart hårdheten i drivor, men också ett brutalt sväng som trummisen Guillermo Calero bemästrar till fulländning.

Bedöm själva - för egen del så tycker jag "Krighsu" är en skiva som verkligen förtjänar att kollas in!

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 3

Nominerad: "Krighsu" - WORMED
Med WORMED så vet man vad som väntar: superteknisk och extremt bra döds. "Krighsu" är en skiva som inte bara har lett till en nästan episk felprocent felstavningar, utan också till att verkligen befästa WORMED som ett av de mest spännande och stringenta tekniska dödsmetallbanden på planeten. "Krighsu" är en skiva som med oerhörd elegans (ja, jag använder detta ordet!) i brutaliteten och teknikaliteten fullständigt äger mig som lyssnare. Det är i det närmaste förbryllande bra, och oavbrutet intressant att lyssna på vilka krumsprång som denna spanska orkester utsätter lyssnaren för. Produktionen är dessutom helt lysande.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 24: Rimligt hårt

Gott folk!

Efter förra veckans väldigt snälla lista så har ni helt rätt i att gissa att denna vecka blir det betydligt råare och hårdare tongångar. Omväxling förnöjer - det är en inställning som vi alltid har anammat på bloggen. Vi kör!

Tyska DEFEATED SANITY är ett band som vid sidan av spanska WORMED verkligen har satt standarden för teknisk brutal death metal i alla fall i Europa. "Passages Into Deformity" är en skiva som jag rankar som en av de bästa inom denna kompromisslösa subgenre, och det är en skiva som jag återkommer till med oregelbundenhet. Det som DEFEATED SANITY gör väldigt bra är att de är inte är ett band som är rädda för att ta in element som annars saknas i denna typ av musik. Ta till exempel att de ser till att basen faktiskt hörs, och att denna gör annat än att bara kompa. De ser också till att skriva genomarbetade och varierade låtar - något som gör att du som lyssnare faktiskt kommer ihåg låtarna långt efter det att du har lyssnat på skivan. Verblendung är en låt som både har brutaltunga riff, sväng och en fullständigt krossande vokal insats. Tycker du att det är för mycket tuggmotstånd råder jag dig till att inte ge upp efter första lyssningen. Gillar du det du hör är det bara att gratulera. Bandet är på gång med nytt material.

NAILS skiva från 2013, "Abandon All Life" är en lika desperat som vredgad smocka från ett band som mycket väl kan klassas som ett av de argaste på hela planeten. Absolute Control är en lika kort som koncis käftsmäll på strax under minuten. Varje gång jag hör en låt som är så kort och ändå inte känns stressad så blir jag lite imponerad. Här återfinns bandets hetsande driv, och i det närmaste vitriolladdade vokala leverans.

GUTTER INSTINCT från Helsingborg är ett death metalband som väl fyller sin plats på den internationella scenen. Det är ingen slump, eller oförtjänt, att bandet har hamnat på ansedda Prosthetic Records. När jag kollade in bandets EP "The Insurrection" så visste jag att det skulle bli mycket intressant att se hur bandet utvecklades när det kom till fullängdsformat. "Age Of The Fanatics" är en riktigt bra och intressant skiva. Att bandet gillar old school döds som den lät på 1990-talet hindrar inte att de skickligt vidareutvecklar sin musik till att inkludera betydligt yngre element. Fast med bibehållen integritet. Riffen är så vapenfettsfeta att jag baxnar och är en starkt bidragande orsak till att jag verkligen gillar skivan.

 

Har ni följt bloggen ett tag så vet ni att jag är ett fan av WORMED och har varit det sedan förra skivan "Exodromos". Det här är ett band som mainstreammedia aldrig kommer att recensera - på gott och ont. På ont för att WORMED verkligen förtjänar uppmärksamheten och för att folk verkligen behöver utmana öronen mer än vad senaste skivan från VOLBEAT någonsin kommer förmå göra.  På gott då den typ av musik som bandet spelar trivs bäst i underjorden. Senaste skivan "Krighsu" är en vidareutveckling från vad bandet gjort tidigare. Det mesta är uppgraderat. Produktionen är mest noterbar då den är i särklass det bästa bandet har kunnat kosta på sig någonsin. Härligt tjock och organisk - i synnerhet vad gäller trummorna som verkligen låter som just trummor. Fast vill ni kunna uppfatta vad sångaren sjunger så får ni söka er till ett annat band. Inte ens med texthäfte kan jag garantera att ni kommer höra vad som sjungs, haha!

 Italienska rensmästarna i HOUR OF PENANCE brukar föredra att sätta ett högt tempo och sedan, oftast, öka. Föregångsskivorna till "Regicide" led mycket av att bandet bara tycktes ha ett läge - hastigare än det mesta. Jag skriver led av en enda anledning: de flesta av oss som uppskattade bandet hörde att det fanns ytterligare en växel att lägga i för att verkligen komma upp i elitnivå. Och den växeln hittade bandet på "Regicide": spela något långsammare så kommer resten av materialet verkligen till sin rätt. Resurgence Of The Empire som är låtvalet som visar både på bandets träffsäkerhet när det gäller blästrande, men har också ett fullfjädrat helvetiskt sväng, gung och tyngd. Det är helt ljuvligt om ni frågar mig, och resten av skivan är en ren uppvisning av ett band som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 24: Rimligt hårt

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 13

Nominerad: "Exodromos" - WORMED

På samma sätt som ULCERATE negerar föreställningar man har om Nya Zealand vräker madridbördiga WORMED sin svårsmälta tekniska döds rakt in i hörselgångarna på lyssnaren. Det är tekniskt, brötigt och sångleveransen är så sinnessjuk att jag i det närmaste kan lova att ni inte kommer höra något mer gutturalt i år.

I min recension av skivan skrev jag att

Artikulerad är dock inte sången från Phlegeton. Till och med när jag har texterna framför mig måste jag koncentrera mig till det yttersta för att uppfatta vad karl’n gastar. Å andra sidan har denna typ av musik aldrig handlat om att höra texterna. Tekniken från denne gutturale mästare är, rätt gissat, brutalt bra.
All sådan här musik bygger såklart på att musikerna kan lira tajt. Jag tror inte man skulle kunna få in ens ett frimärke någonstans i den oerhört väl sammansvetsade enhet som WORMED är.

/Martin

Läsvärt på Werock!

God måndag!

Tänkte jag skulle upplysa er om en hel massa kul recensionsläsning på Werock.se.

Denna skivan är det ju en hel del som spanat in om jag säger så, haha! Jag valde oerhört medvetet bort att recensera WATAINs senaste alster "The Wild Hunt" då jag de facto ville njuta av skivan utan att behöva tänka på vad jag hade att säga om den i en recension. Fredrik Sandberg heter recensenten som nu tog på sig att sätta skivan under lupp. Han reder ut det fint, haha!

Ni hittar också recensioner av BATTLECROSS "War Of Will", BAZOOKAs självbetitlade album, BONAFIDEs live-DVD "Messin' In Wales", SYSTEM ANNIHILATEDs "Furor" och IWRESTLEDABEARONCEs "Late For Nothing".

Plus dessa som kommer från undertecknads tangentbord:

 Det enda metalcorebandet värt att hålla koll på, AUGUST BURNS RED återvänder med "Rescue & Restore".

 Italienska symfoniska dödsarna FLESHGOD APOCALYPSE (namnet, namnet!) återvänder med ett tematiskt verk om minotaurens labyrint.

 Spanska WORMED är den hetaste skiten när det gäller teknisk döds. Försök bara att hänga med i texterna på "Exodromos" - I dare you.

 DENIED har gjort en traditionell och till stora stycken helt ok platta i "Let Them Burn".

Peter Wildoer på trummor. Skäl nog till att kolla in James LaBries "Impermanent Resonance".











/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 34: I Martins lurar

För att citera DYING FETUS: Alright motherfuckers! Nu är det slut med ledighet och fredagslistor förprogrammerade veckor innan de publiceras - nu kör vi med full kraft igen!

Jag har dock fortfarande hegemoni över listan, men i och med  nästa veckas lista är Susanne med som bidragare med låtar. Och den listan skall det bli väldigt kul att jobba med, det ska jag villigt erkänna.

Temat för denna veckans lista är "I Martins lurar" och tar upp skivor som just nu får väldigt mycket speltid i hörlurarna, antingen för att de är väldigt bra eller för att de ska sättas under lupp för WeRock.ses räkning. Eller båda delarna, haha!

Metalcorebandet med stort M hos mig. Jag har länge hävdat med en dåres enviset att AUGUST BURNS RED är det enda metalcorebandet man kan ta på allvar då detta gäng alltid har lyckats övertyga med verkligt starkt, habilt, stringent och, med tanke på subgenrens strikta normer, överraskande låtskriveri. Senaste skivan "Rescue & Restore" är inget undantag från bandets modus operandi.

Italienska symfoniska dödsarna FLESHGOD APOCALYPSE släpper alla spärrar på senaste skivan "Labyrinth", en konceptskiva om Theseus och dennes möte med Minotauren. Lägg till detta en fullständigt överlastande produktion, med symfoniorkester, operasång och den sedvanliga musikaliska ekvilibristiken och ni får en totalt logisk skiva från detta gäng.

Legendariska GORGUTS återvänder med en minst sagt krävande skiva i "Colored Sands". Jag har lyssnat väldigt mycket och koncentrerat på denna skiva då den sannerligen inte är något för den icke tålmodige. Organisk, meckig döds med en mängd inslag från andra musikaliska genrer gör skivan till en upptäcksfärd av stora mått. Jag har dock en känsla av att i detta fall så kommer tålamodet att belönas. Rikligen.

EXHUMED lirar dock som de alltid gjort - extremt slafsig och köttig döds. Och det är gott så - bandet har en fungerande formel som ju funkar alldeles förträffligt. "Necrocracy" bjuder på rikligt med yster ringdans om man gillar blastbeats, två-takt, d-takt och sång i den, ja, hårdare skolan.

Liten bild. Ett helvetes ös. Henke såg INFRACTION på GRF tidigare i augusti och anbefallde där varmt gävlebandets debutskiva, en själbetitlad EP. Och efter att ha lyssnat på denna 6 låtars dyngsmocka är jag ytterligare avis för att jag inte kom iväg till festivalen. Satan vad bra detta är!

Alla, och då menar jag alla, står i kö för att hylla WATAIN för senaste skivan "The Wild Hunt". Till och med DN har satt skivan under lupp. Jag är faktiskt glad att jag inte ska recensera skivan och bara kan njuta rakt av den utan några som helst tankar på hur den ska dissekeras. Skönt. Och ja, detta är ju såklart årets black metalplatta. Återstår att se om det blir årets skiva. Den är helt klart med i det racet.

Stort hopp över till verkligt slick metal och James LaBrie till vardags i DREAM THEATER. "Impermanent Resonance" är en verkligt njutbar skiva som befolkas av i sanning begåvade musiker. Då trummorna hanteras av Peter Wildoer (DARKANE) kan ni tryggt lita på att det är solitt.

Trevlig och bredbent metal från DENIED. "Let Them Burn" är en skiva som växer på en kan jag säga. Trots att den verkligen inte bjuder på någon som helst nydanande utvecklig i musikhistorien är detta habil musik utförd av musiker som kan traktera sina instrument - och som gillar att göra detta. Det funkar rätt bra så, faktiskt.

Jag gillade, bitvis i alla fall, WE CAME AS ROMANS förra skiva "Understanding What We've Come To Be" som, trots att det rör sig om metalcore, hade några finfina låtar. Jag anar att jag kommer ha samma reservationer när det gäller senaste given "Tracing Back Roots".

Vi avrundar med synnerligen krävande teknisk och brutal death metal från Spanien av alla ställen. Detta är verkligen min bag det erkänner jag villigt. Det piskas på något så otroligt kompromisslöst hårt på spanjorernas "Exodromos" att det är svårt att hämta andan. Och det är ju så man vill ha det, eller hur? Precis.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 34: I Martins lurar