Gomorron. Idag är temat för listan motorfordon av alla de slag och för att ytterligare växla upp har jag också lagt till ett dito filmtips till samtliga låtar. Listan finns här och längst ner i inlägget.

Först ut är DEATH RACER från Österrike som kör en blandning av black och speed metal med tematik racing. Låten Nordschleife kommer från fullängdaren "From Gravel To Grave" och hela skivan är en redig räsersmocka som jag varmt rekommenderar. Filmtips: Danger: Diabolik, filmatisering av serieskurken Diabolik som stjäl, rånar och åker mycket bil med sin mycket coola flickvän. Fantastisk kultfilm från 1969 regisserad av Mario Bava som jag tycker att alla borde ta en titt på om ni inte redan gjort det.

Vi traskar vidare till en gammal favorit, nämligen Death Explosion med THE CROWN. Låten återfinns på skivan "Deathrace King" från år 2000 och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Melodisk döds med lite thrashflirt från Västra Götaland kan man väl beskriva musiken som. Filmtips: Deathrace 2000, en amerikansk satir/kultfilm från 1975 med Sylvester Stallone och David Carradine som deltar i dödslopp (i ett framtida diktatoriskt USA) som går ut på att köra på fotgängare på diverse fantasifulla sätt. Mycket underhållande och kultig film, ständigt aktuell i och med sin samhällskritik.

Grindcore härnäst med amerikanska DYING FETUS. Dessa gossar har tröskat på sedan 1991 och härom året kom albumet "Make them beg for death". Från det har jag valt låten Throw Them In The Van och om man är intresserad av true crime kan man få både en och två associationer till den titeln. Men nu ska vi inte fördjupa oss i varken seriemord eller kidnappning utan istället gå vidare till filmtipset: Drive från 2011 av Nicolas Winding Refn med Ryan Gosling i rollen som tystlåten och råbarkad stuntman som så att säga kan sin bilkörning. Och sitt våld.

Det fanns en tid i våra liv då METALLICA fortfarande var bra och jag är inte sen med att skriva under på att jag saknar den tiden. Vi lyssnar därför till klassikern Motorbreath från "Kill 'em all", frid över dess minne. Det vi kan konstatera är väl i och för sig att om man har motorbreath (det vill säga en andedräkt som är så pass mättad av alkohol att man hade kunnat få igång en bilmotor med den) ska man nog helst bara sitta still och inte köra bil alls. Filmtips: Crash - Bilkrascher och sex i en ohelig allians av body horror-mästaren David Cronenberg från 1996. Bra och knepig.

Men det finns ju trots allt andra fordon än bilar, stridsvagnar till exempel. BOLT THROWER är ett gäng som har god koll på dessa och trevliga låten MK I  handlar om en sorts brittisk vagn av typen landskepp som förekom under första världskriget. Eftersom de oftast gick sönder eller fastnade under strid blev de mer en sorts psykologiskt vapen som utstötte högt motorljud. Gott så. Filmtips:  Psychomania, brittisk skräckfilm från 1973 med den vinnande kombinationen ungdomar på glid, zombies, folkskräck och motorcyklar! Ett måste för varje cineast.

Jag vill också ta tillfället i akt och nämna EDDIE MEDUZA - Gasen i botten som får ligga här och skvalpa som bubblare.

Nu åker vi rakt in i helgen va.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 33: Gasen i botten

God Jul på er! Vi är många som sörjer att såväl trillingnöten som körsbär i likör har utgått ur Aladdin-asken (grav förbannelse över hiskeliga fläder och hallonlakrits) men som tur är får vissa traditioner finnas kvar. Därför kommer nu som utlovat andra delen av min årsbästalista för 2021 som påbörjades för några veckor sedan. En lista som ni med fördel kan spränga in som kulturell paus i den första halvan av Die Hard, precis innan ni tar en påfyllning av mosterns berömda ris à la Malta. 

WITCH VOMIT - "Abhorrent Rapture". Klockren och fläskig döds-EP från Portlandbandet som har ett gott öga till häxsamplingar. Jag längtar redan efter nästa fullängdare! Pluspoäng för ljuvligt omslag.

MARE COGNITUM - "Solar Paroxysm". Precis som Martin så charmas även jag av det här enmannabandets uppvisning i atmosfärisk black metal. Fem av fem näsdukar för känslomässig påverkan vid genomlyssning.

NERVOSA - "Perpetual Chaos". Brasiliansk thrash när den är som bäst. Jag har återkommit till det här albumet under större delen av året och hittar fortfarande nya favoritpassager.

DEMISER - "Through The Gate Eternal". Första fullängdaren för DEMISER som på ett förtjänstfullt sätt blandar black och thrash. Det här är kort sagt svängigt något så djävulskt. 

ASPHYX - "Necroceros". Det är omöjligt att inte ha en varm plats i hjärtat för ASPHYX trots att ingen av originalmedlemmarna är kvar längre. Den här plattan bjuder på lite av allt - snabbt och långsamt, fokuserat och mer utsvävande men framför allt ett strålande riffarbete.

THE CROWN - "Royal Destroyer". Värdigt som ett gammalt gott årgångsvin mullrar THE CROWN in och tar en promenadseger i grenen svensk döds.

CEREBRAL ROT - "Excretion Of Mortality". Dedikerad dödsmetall med inälvstema blir sällan mer stilsäker än så här. Bröt, doom och riviga solon en masse.

DORMANT ORDEAL - "The Grand Scheme Of Things". Ambitiös polsk döds med förkärlek för driv och meckighet i gitarrarbetet. Känsloregister i bakgrunden i form av melodiska mattor gör att det låter nytt men på ett sätt som inte stör.

STEEL BEARING HAND - "Slay In Hell". Löjligt bra blandning av döds och thrash med tema svärd, mer än så behöver inte sägas utan det är bara shut up and take my money som gäller.

RAPTURE - "Malevolent Demise Incarnation". Av de tretton band med samma namn listade på Encyclopedia Metallum vågar jag nog påstå att det här är det mest habila av RAPTURE-band. Dödsmetall i botten och thrash därtill, pluspoäng för ivrig sånginsats.

Med detta sagt och bordlagt har det nu blivit hög tid att börja lukta på glöggen. På återseende 2022!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 51: Årsbästa del 2

God afton! Idag har jag lämnat listkonventionerna därhän och unnat mig en närstudie av ett album som är lika delar efterlängtat som bra. Trollhättans stoltheter THE CROWN har nämligen släppt nytt! "Royal Destroyer" heter anrättningen som såg dagens ljus den 12/3 på Metal Blade Records och har man lyssnat på det här gänget tidigare bjuds man inga större överraskningar, vilket jag säger med det allra mest positiva av tonfall.   

THE CROWN har alltid hållit hög kvalitet på sin dödsmetall och de är ju vid det här laget rätt gamla i gemet då de började lira redan 1990 (men då under namnet CROWN OF THORNS). I korta drag kan man säga att "Royal Destroyer" är en synnerligen bredbent skiva, den är melodisk och manglig med en fläskig produktion och framför allt är detta verk dedikerat och väldigt väl utfört.

Baptized In Violence som inleder fungerar som en välplacerad lavett, den är kort men kärnfull och har ett skärande riffarbete rakt igenom. Den hade gärna kunnat få vara snäppet längre men underbart är ju som vi alla vet kort. Härnäst Let The Hammering Begin! som har galopptaktsintro och sedvanligt AAAARGH-vrål som övergår i en tjusig ljudvägg med furiöst gitarr- och trumdriv. Vi bjuds även lite tempoväxlingar som jag menar förstärker låtens tyngd. Fem av fem dubbelyxor i betyg.

Låt nummer tre Motordeath är som en hämndlysten slugger som just fått korn på sitt byte och gitarrerna känns en aning thrashiga. När allt kommer omkring lutar jag nog åt att det här är min favoritlåt på hela skivan. Efter denna furiösa trio av inledande låtar får vi lugna ned oss några pinnhål med Ultra Faust. Mörkt, elakt och svajigt är ord som kommer spontant när man lyssnar på den. En bit in i låten höjs tempot och vi får oss några gitarrsolon till livs. Gott så!

Glorious Hades som kommer näst har solklar powerballadskänsla modell feelbad och det klassiska plinkande som åtminstone jag associerar med militära män som ska ge sig ut i strid och eventuellt förlora en och annan kamrat i processen. Långsamt, malande och riktigt bra. Även skönt med något av en palate cleanser som bryter av så här i mitten av skivan.

Med nästa låt, Full Metal Justice, tar man sats igen och kopplar loss adrenalinet. Min enda invändning vad gäller det här stycket är att jag hade önskat mer mangel och färre gitarrsolon men det har nog mer med min bakgrund som icke-hårdrockare än något annat. (Och med icke-hårdrockare menar jag i det här fallet att jag föga förvånande håller 90-talsdödsen mycket närmre hjärtat än t.ex. NWOBHM. Sedan kan man ju visserligen vara av åsikten att all metal är någon form av hårdrock i grund men den diskussionen kan vi lämna därhän för tillfället.)

Sedan är det dags för cow bell! Ni som följt bloggen sedan ett par år tillbaka känner ju till vår faiblesse för detta bortglömda slaginstrument och i Scandinavian Satan bjuds vi faktiskt på en och annan koklocksklang. Ett mycket bra initiativ som jag vill uppmana fler musiker att anamma. Devoid Of Light börjar med en nedtempokänsla som efter någon minut byts till ett hamrande kaos, en väldigt angenäm blandning som ger mersmak.

Uppföljande låten We Drift On tycker jag nog är en av skivans svagare låtar, åtminstone i det sällskap den befinner sig i. Vi bjuds på lite puttriga tempoväxlingar och utan att jag kan sätta fingret på exakt varför infinner sig någon form av lökighetskänsla. Jag kan leva med det och det är inte alls dåligt men jag ser det mer som en inledning till skivans sista två låtar.

Med Beyond The Frail tycker jag mig ana en ta i ända från tårna-desperation som är väldigt klädsam och den i sin tur är en perfekt uppbyggnad till den sista låten Absolute Monarchy som är en mycket stark avslutning på "Royal Destroyer". Ett gott val att lägga den sist får jag säga för att följa det gamla talesättet att sluta när man är på topp. På det stora hela en snyggt avvägd balans i hur man valt att lägga låtordningen och på så sätt styra över tempo och uppbyggnad av skivan. Med det säger jag tack för mig för denna gång och framför allt mange takk till THE CROWN för denna värdiga inledning på helgen!

/Susanne

 Fredagslistan 2021, vecka 12: Royal Destroyer

Fredagslistan 2019, vecka 28: Ålarens

Goddagens!

Jag blev inspirerad av Martins ystra sommarlista förra veckan och tänkte fortsätta på det feelgoodaspirerande spåret även idag. Idel muntrationer ur kategorin hopp och studs-döds således. Vi kör!

Först ut är veteranerna TERRORIZER och virvelvinden till låt Turbulence från fullängdaren "Caustic Attack" som släpptes förra året. När sångaren Sam Molina tar i ända från tårna och vrålar just TÖÖR-BJU-LÄÄNS känner man att här gränsar det allt till modern nackhårsresar-klassiker. Fem av fem solstolar!

En ny bekantskap sedan med THE SPIRIT från tyska Saarbrücken. "Sounds From The Vortex" är deras första fullängdare och från den har jag valt The Clouds Of Damnation som har lika delar rens och melodislingor. Framför allt är det här döds som känns som att dyka rakt ner i 90-talsbassängens djupa ände, med andra ord mycket bra.

Bidrag numro tre står LIK för med sin Celebration Of The Twisted. Här kommer ett skepp lastat med mycket habil Stockholmsdöds och det är ju som vi vet den allra bästa sortens. Inga krusiduller, bara fulla muggar med rens.

Sedan ett band som jag alltid varit svag för, inte minst på grund av det gedigna riffarbetet, hastigheten och det obönhörliga manglet; THE CROWN. På nya fullängdaren "Cobra Speed Venom" (från förra året) går de fram som ett veritabelt djävla blitzkrieg och är så sinnessjukt bra på det de gör att jag redan har spelat sönder titelspåret. Och det tänker jag banne mig fortsätta göra hela resten av denna sommar. Tack Trollhättan för THE CROWN!

ORIGIN då avslutningsvis och följaktligen mer tekniskt meckiga tongångar med Mind Asylum. Förutom att bjussa på förstklassigt rens och karaktäristiskt väsgrowl har ORIGIN också haft den mycket goda smaken att ta med den mäktiga örnnebulosan på omslaget till sin "Abiogenesis". Bra där!

Med detta tager vi helg och jag återgår högaktningsfullt till semesterkaffet.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 28: Ålarens

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Gott folk!

Denna vecka tittar jag närmre på år 2000. Från början hade jag tänkt att kolla in hela 00-talet och gjorde en sökning på Metal Archives på just denna tidsperiod. Runt 30.000 skivor. Det avskräckte lite, haha! Så i någon sorts kompromissanda valde jag att sysselsätta mig med år 2000 - ett år då det kom ut något mer lätthanterliga 845 skivor.

Lite tidsperspektiv. År 2000 bodde jag i Lund. Jag hade inte än kommit på att jag ville jobba som bibliotekarie. I musikvärlden hade ett 90-tal präglat av ypperlig death metal under senare hälften av årtiondet fått ge vika för ofta rent gräslig nu metal som hade börjat tränga igenom till mainstreamforan av musiken, men ganska snart blev lika inkrökt i sig själv och förlorade sin attraktionsgrad i överljudsfart. Om den någonsin haft en attraktionsgrad, haha!

Andra noterbara skivor som kom ut detta år: "Battle Hymns" av MANOWAR, "Pleasure Pave Sewers" av LOCK UP, "Reinventing The Steel" av PANTERA, "Litany" av VADER och "Clayman" av IN FLAMES. Vissa av dessa skivor lyssnade jag på då, och lyssnar jag fortfarande på emellanåt. Andra inte, haha!

Vi kör!

NILE släppte nytt förra veckan faktiskt - "What Should Not Be Unearthed", men det struntar vi i just nu (för skivan är väl värd att kolla in) och sätter skivan med 15 år på nacken "Black Seeds Of Vengeance"under lupp. NILE är ett band som med stenhård stringens har hållit stilen i stort sett genom hela sin karriär. Det har varit Egypten och teknisk dödsmetall för hela pengapåsen till bandets fanskaras stora acklamation. Jag tillhör själv de som har tokhyllat bandet sedan Henrik Nygren introducerade mig för bandet med skivan "Annihilation Of The Wicked". Jag har sagt det innan, och kommer säga det fler gånger - antalet band som Henrik har sett till att jag fått upp öronen för är skrattretande många.

I vilket fall - "Black Seeds Of Vengeance" är skiva nummer 2 från South Carlolinabandet och den gavs ut på Relapse. Omslaget är, well, inte det finaste i bandets diskografi, men om någon någonstans skulle tvivla på att skivan gör ont så rätas det frågetecknet raskt ut med det omslaget. Jag har valt låten Masturbating The War God, först och främst för att den heter Masturbating The War God. Det är svårt att inte garva och inse att man är en tramsepelle, men också för att den är en låt med så vanvettigt mullrande sång att gomseglen krackelerar. Jag ber er särskilt notera den episka anslagets intrände vid 3:30. Satan så snyggt det är! Jag gillar också, väldigt mycket, bandets lekande med temposkiftningar. Fler band borde ägna sig åt det.



BORKNAGAR, och i synnerhet låten Colossus, är ytterligare ett band som Henrik gjorde mig uppmärksam på. Jag har haft med låten i flera fredagslistor, men låten är av den digniteten att jag inte tvekade en sekund när jag insåg att "Quintessence" gavs ut år 2000. Jag kan lyssna på låten hur mycket som helst utan att tröttna. Övergången vid 2:04 är så magiskt bra att jag ryser varje gång jag hör den. Bandet bildades 1995 av Öystein Garnes Brun som en andningsventil för att skapa mer melodisk musik i konstrast till den norska black metalscenens brutala musikaliska övningar. Och det lyckas bandet bra med.





Skiva 2 från SOILWORK - "The Chainheart Machine" har jag tjatat om mycket. Jag älskar den skivan för dess råhet och rättframma driv. Henry Rantas i stort sett kompromisslösa piskande är en starkt bidragande orsak till min dyrkan, men även Björn Strids galtgastande uppskattas svårligen. Det finns gott om fin låtmumma på denna skiva. Jag valde Possessing The Angels av flera anledningar. Den har ett fint driv, ett väldigt simpelt men effektivt huvudriff, och en fin mellansektion som avbryts föredömligt vid 3:14 med ett vrålsnyggt, ja vrål, av Strid. Föredömligt!






Jag vet inte vad ni anser om inräkningar på virveltrumman, men själv är jag oerhört svag för detta grepp. THE CROWN är ett band som hade en fin utgivningstakt. Kolla in detta: 1999 kom första skivan "Hell Is Here", 2000 "Deathrace King". Sen tog bandet lite paus till 2002 då de släppte 3 skivor, men två av dem var inspelade tidigare under namnet CROWN OF THORNS som bandet tvingades ändra till THE CROWN på grund av att ett annat band ägde rättigheterna till namnet, samt "Crowned In Terror". 2003 kom "Possessed 13", 2004 "Crowned Unholy" som är en nyinspelning av "Crowned In Terror" med så många ändringar att jag fan inte ids lista alla här. Sen iddes inte bandet mer utan lade ner, bara för att återuppstå 2009. Sedan dess har bandet gett ut 2 skivor "Doomsday King" 2010 - den är bra - och "Death Is Not Dead" 2015 - den är inte bra.
I vilket fall - "Deathrace King" har en låt som är givet som låtval: Total Satan. Och den har inräkning på virveltrumman. Det räcker fan som kriterier, haha!

Ni vet ju att jag har ett stort och blödande hjärta för NASUM, ett band som genom sin sinnessjukt starka utgivning inte hade så lite med att göra att grindcoren som genre fick en uppfräschning den sannerligen behövde. Vid sidan av NAPALM DEATH är NASUM bandet som man bara inte får smita runt när det kommer till denna subgenre. "Human 2.0" kom ut den 23/5 2000 och är sprängfylld med så kallade "hits", även om det kanske är svårt att använda sig av sådana termer när det gäller grindcore. På skivan återfinns låtar som A Welcome Breeze Of Stinking Air, Corrosion, The Idiot Parade, Den Svarta Fanan  och låten som jag med (självklarhet?) har valt till listan - Shadows. Under sin avslutningsturné 2012 dedikerade bandet just den låten till den i tsunamin 2004 omkomne sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk. Jag har ett innerligare förhållande till bandets "Shift", men "Human 2.0" är en skiva som jag gärna återkommer till med jämna mellanrum.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Fredagslistan vecka 14: Jesus, Död och Korsfästelse

Om ni har följt bloggen under en längre tid kommer ni kanske ihåg att jag och Alex körde en lista med namnet Död, Korsfästelse och Jesus på långfredagen 2011? Vill ni fräscha upp minnet så hittar ni den listan här.

Men nu är det ju nytt år - och därmed får ni en ny, synnerligen blasfemisk lista signerad mig och Susanne.

Det faller ju sig naturligt att det blir en hel massa death metal när vi pratar veckans tema. Därför är det inte så dumt att börja med ett band vars musik (och kanske även blotta uppenbarelse) retar gallfeber på många, nämligen BRING ME THE HORIZON. Jag har plockat i mina öron finfina Crucify Me från skivan med det där ohemult långa namnet. Jag pallar faktiskt inte skriva ut det.

Men sen blir det åka av i mer traditionell mening. Från skivan "Crucify The Priest" av BLUDGEON hämtar vi Last Rites. Det är en hel del dubbeltramp kan jag säga, och en liten fin uppvarvning inför klassiskt sarkastiska Jesus Saves från favoriterna SLAYER. Sen kände jag för lite punk. Steget är ju inte alltför långt från SLAYER, även om thrashtitanerna ledigt spelar brallorna av efterföljande RÖVSVETT och Jesus Var En Tomte från "Boll-Mats Bjuder På Bullkalas Och Kaffe".

Något punkiga är TOXIC HOLOCAUST. I vilket fall trakteras öronen i härlig anda både tvåtakt och matiga chugga-chugga gitarrer under de 2:48 Nuke The Cross från "An Overdose Of Death" varar. Mumma säger jag bara. DEICIDE är, well, inte mina favoriter live. På skiva däremot lyssnar jag gärna. Har man en komposition betitlad Death To Jesus så vet man vad man får. Det är rens och ett galet tempo.

Något lugnare, men inte mindre blasfemiskt blir det med ENTOMBEDs Out Of Hand från "Wolverine Blues". Den är minsann fin den låten.

En sådan här lista hade ju inte varit komplett utan WATAIN. Med tanke på att bandets katalog håller en imponerande mängd högkvalitativ musik var problemet snarare att välja låt än något annat. Death's Cold Dark från magiska "Lawless Darkness" är dock ett bra val enligt mig.

THE CROWN. Jävla bra band, vilket man hör med tydlighet på Forever Heaven Gone. Inga krusiduller - bara rakt på - exakt som avslutande låt på min del av listan Mock The Cross av BLOODBATH.

Susanne fortsätter, som om det var uttänkt, på korstemat.Once Upon The Cross. Återigen galningarna i DEICIDE som larmar på. Sen blir det elitkvalitet i låtarna två: TRIBULATION och ANAAL NATHRAKH. Ja, jävlar vad bra - Curse Of Resurrection och Oil Upon The Sores Of Lepers lyste upp dagen avsevärt kan jag säga.

DARK FUNERAL, IMPALED NAZARENE och ROTTING CHRIST är tre band som inte fallit mig på läppen lika totalt som vissa andra band. Att de är självskrivna i sig själva på en sådan här lista torde dock vara uppenbart. Stigmata, One Dead Nation Under Dead God samt  Santa Muerte slinker dock ner lätt och ledigt.

LAMB OF GOD dundrar in med en virveltrumma tajtare än det mästa i låten Fake Messiah. Att bandet i forntiden hette BURN THE PRIEST gör ju deras medverkan än solidare. Lite gosigt satanistiskt sväng följer, KULT OV AZAZEL har jag faktiskt aldrig hört innan. Det lär bli mer lyssnande eftersom Trampling The Cross är en bra låt. PESTILENCE med Resurrection Macabre står för en tyngd som listan inte innehåller mycket av denna gång. Ett sanslöst riffande som får mig att studsa upp och ner i stolen, haha!

Vi avslutar listan med en låt som nog har hörts i många stereos därute. Christgrinding Avenue av och med BEHEMOTH. Ack så lämpligt.

Ha en blasfemisk helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 14 2012: Jesus, Död och Korsfästelse