Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Gott folk!

Jag vet inte om ni prenumererar på Close-Up Magazine? Jag gör det sedan en herrans massa år, och i förrförra numret firade tidningen sitt 25-årsjubileum. Respekt på det säger jag! I det numret listade redaktionen de 25 bästa skivorna som kom ut 1991, och det fick jag lite feeling på. Jag lyssnade inte på alla skivor som kom ut 1991, men 8 stycken har och kommer förmodligen alltid att ha speciella minnen kopplade till sig. Musik är fint på det viset.

Vi kör!

METALLICAs svarta album. Om det någonsin har funnits en klassisk skiva som höjde ett band till megastatus så är det denna skiva. 1991 - det kan vara värt att veta - gick jag i 9:an och var en lagom förvirrad ung grabb som i fåfänga hade försökt övertyga större delen av min klass att METALLICA var världens bästa band. Vi var ett gäng hårdrockare i klassen som tidigt hade fattat grejen med råare musik. Efter det att "Metallica" kom ut så hade jag än svårare att få folk att fatta att de skivor som kom innan det svarta albumet också hade sina förtjänster då alla bara ville lyssna på Nothing Else Matters och The Unforgiven, haha!

METALLICA är ju ett band som jag återkommer till. Så kommer det nog alltid att vara. Det svarta albumet åker på ganska ofta, och det av flera anledningar. Låtarna, såklart, men också den rent storslagna produktionen tilltalar mig fortfarande mycket. Jag har inte valt någon av de "uppenbara" låtarna. Det är såklart ytterst svårt att använda det ordet då i stort sett varenda låt är fruktansvärt bra. The God That Failed är dock en låt bandet inte spelar speciellt ofta, vilket är synd, då den har ett tungt tillbakalutat sväng och en fin basgång.

 1991 var GUNS 'N' ROSES vid sidan av METALLICA det största bandet på planeten. Banden riggade en kaosartad gemensam turné (i ärlighetens mest uppstyrd av Lars Ulrich och Slash) som kuskade igenom USA och ställde till oreda. Och säkerligen en hel del bra konserter. Helt okontroversiell var turnén inte. Många av METALLICAs fans såg Axl Rose med anhang som en avknoppning av den så hatade 80-talsvågen av hårmetal som METALLICA tydligt hade tagit avstånd ifrån. Men, "Appetite For Destruction" hade följts av ett projekt så stort och framgångsrikt att det inte gick att blunda för att GUNS var ett megaband även dem. "Use Your Illusion" plattorna genererade så många hitsinglar att det var löjligt. Att bandet dessutom hade med sin You Could Be Mine-hit i Terminator 2 (en av årtiondets mest framgångsrika filmer) ökade bara på bandets färd mot stjärnorna. Jag köpte inte skivorna i CD-formatet. "The Black Album" köpte jag på vinyl såklart, men GUNS plattor köpte jag på kassett. Och jag lyssnade mycket på dem. Det finns mycket skräp på dubbelskivan. Med en total speltid på över 115 minuter blir det lätt så. Civil War gillade jag redan då, och den har inte förlorat sin charm.

 Jag tror att det var Alive jag hörde som första låt från PEARL JAMs "Ten". Jag minns inte att jag funderade speciellt mycket över att rent tekniskt var detta inte metal utan grunge, men så har jag senare i livet med en dåres (?) envishet hävdat att grungen räddade metallen på ett så oerhört övertygande sätt att jag har svårt att tycka illa om denna så bespottade subgenre. I vilket fall tyckte jag mycket om både "Ten" och efterföljande "Vs." och jag lyssnade mycket på bägge skivorna. Det är fortfarande lätt att gilla "Ten" för att den har så fina låtar, och att Eddie Vedder har en så gudabenådad bra röst.

NIRVANAs "Nevermind" betraktas väl fortfarande som skivan som gjorde grungen till en världsangelägenhet och slungade inte bara NIRVANA ut ur den miljö i Seattle som hade frambringat scenen. Har skivan åldrats bra? Ja, det får man väl ändå säga. Den fina, matiga och för att använda ett favorituttryck, väl avrundande produktionen köper jag fortfarande rakt av. Av skivans låtar så gillar jag mest Come As You Are, Drain Me, I'm On A Plane och In Bloom. Smells Like Teen Spirit har jag faktiskt tröttnat på. Jag lyssnade extremt mycket på den låten, för att inte räkna alla gånger den gick i rotation på MTV som alltid stod på i skolans café.

Vid sidan av de mainstreamartade megabanden ovan så existerade det såklart en mycket livaktig underjordisk scen. Det är ju en av fördelarna med hårdrock/metal tycker jag. Jag såg videon till titellåten till MORBID ANGELs "Blessed Are The Sick" på ett hårdrocksprogram som hette Diezel som leddes av Martin Carlsson (Expressen, numera chefis för SRF Magazine), Jerry Prütz och Tony Balogh. Det finns säkerligen klipp att kolla på YouTube om man känner för det. I vilket fall tyckte jag att MORBID ANGEL var det grymmaste jag sett. Det var tungt, ondskefullt och i mina oskuldsfulla ögon totalt dekadent. MORBID ANGEL har blivit ett band jag återkommer till med jämna mellanrum.

Jag håller fortfarande "Arise" som SEPULTURAs bästa skiva. Omslaget tycker jag fortfarande är groteskt snyggt och det appellerade såklart till mitt 15-åriga jag lite extra. Föregångsskivan "Beneath The Remains" är också bra, men det "Arise" lyckas så bra med är att skruva till det lite extra. Här börjar bandet tassa in på mer traditionell brasiliansk musik - något som skulle kulminera i "Roots" ett antal år senare. Produktionen är torr utan att vara dammig. Jag älskar hur Igor Cavaleras trummor låter. Gitarrljudet är smäckbra. Och skivan som helhet är ju späckad med låt efter låt av elitartad verkshöjd.

En klassisk skiva i ordets rätta bemärkelse. Chuck Schuldiner lyckas med "Human" fullständigt chocka hela death metalscenen. Detta är fortfarande så unikt i sin kvalitet att det fortfarande - trots att jag lyssnat på skivan i över 20 år - upptäcker nya saker vid varje lyssning, och totalt blåser bort all konkurrens. Så här kan death metal låta när den skrivs och framförs av verkliga visionärer. Inledningen till Lack Of Comprehension ställde nog lyssnarna. Jazzflum? Nog för att det vägs upp av ett satans rens och diaboliskt riffande, men jag kan tänka mig att det var fler än jag som satte Fantan i vrångstrupen vid första genomlyssningen.

"Clandestine" hamnade på plats 1 i Close-Up. Och visst är den en pärla som vidareutvecklade det som hade tagit sin start på "Left Hand Path" året innan. Ruggigt vilken utgivningstakt ENTOMBED höll i början av 90-talet. Och det var bara bra skivor egentligen. "Clandestine" framstår med sin sinnessjuka kvalitet i låtarna som ett nästan löjligt starkt album. Att hela bandet lirar på en nivå som än idag knäcker ryggkotor gör ju sannerligen inte saken sämre. Bäst är - såklart - Nicke Andersson som inte bara svarade för låtskriveri i samtliga låtar på skivan (såklart ofta i samarbete med andra), han både trummar bort all konkurrens och sjöng på skivan. Fast nöjd med sin insats på sången är han tydligen inte.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 29: 1991

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Godmorgon!

Hade ni frågat mig för 20 månader sedan om jag var sjuk mycket skulle jag nog svarat, inte mer än vanligt. Sedan Leonards födelse, och framför allt, hans inträde i förskolevärlden har detta ändrats radikalt. För två veckor sedan fick sonen en elakartad förkylning. Han hostade, han snorade, han hade feber åtta dagar i sträck. Med sig i fallet drog han först sin far, sedan sin farfar och farmor och nu sedan ett par dagar, sin mor. Viruset hade däckat 2/3 av barnen på förskolan fick vi reda på när vi besökte förskolan i tisdags. Plus två pedagoger. Jag kan innerligt säga att jag är rätt bra på att först rensa intorkat snor för att sedan ge nässprey kl. 02:45 vid det här laget.

Därför är temat för denna veckans lista sjukdom.

Vi kör.

NAPALM DEATH - ett hushållsnamn hemmavid. "Utopia Banished" är inget favoritalbum, men piskar ändå undan rätt mycket av det som kommer ut idag. Plus att jag tyckte att Sick And Tired är en bra titel som på ett ypperligt sätt sammanfattar den gångna tiden. Att låten dessutom innehåller några sjysta ångestdrivna illvrål förstärker bara lämpligheten att ta med låten på listan, haha! Jag ber er notera den oerhört jobbiga ljudbilden som även den sammanfaller med sinnesstämningen under tiden som förflutit.

Ett av de svagaste albumen i SOILWORKs diskografi är skivan till vänster - "Sworn To A Great Divide". Jag var bittert besviken på den, och så här i efterhand undrar jag om bandet hade dragit publik till gigen utan sin mer än gedigna erfarenhet som liveakt. Det finns dock några bra låtar på skivan. En av dem är Sick Heart River som, om man kan komma över den ostiga titeln, har ett fint anslag. Framför allt refrängen tycker jag är alldeles ypperlig.

Franska TREPALIUM är ett band som jag tycker att man bör kolla in. Fransmännens blasfemiska sväng har fått undertecknad att stampa fötterna mer än en gång. Mest svag i bandets diskografi är jag för skivan till vänster "Alchemik Clockwork of Disorder" och i synnerhet Sick Boogie Murder. 

 Covered In Sick/The Barfer. Låtens titel väcker minnen till liv. När Leonards hosta var som värst hände det att han hostade så mycket att det gick över i kräkningar. Ni kan ju gissa vem som var mottagare av dessa uppkast. Precis. Leonard har alltid haft svårt att somna av sig själv. Han gillar att bli vaggad in i sömn, vilket jag alltid sköter. En ganska speciell känsla att se kräk komma bubblande upp ur lillkillen. Det är förbluffande hur mycket man hinner känna och tänka innan det landar på en. Och på honom. Tack och lov hände det bara 3 gånger. Men ändå.
MUNICIPAL WASTE är ett kul gäng att kolla in live. Det är ett skönt tempo, bandet är födda underhållare, och det är lagom lattjo.

Avslutar med Blessed Are The Sick från skivan med samma namn av MORBID ANGEL. Dels för att det är en så jävla bra låt, dels för att när livet är om jobbigast så intalar man sig själv att det finns något syfte med lidandet. Att bygga upp immunförsvar till exempel. Jag tror inte att det var detta floridadödsarna hade i åtanke, men det skiter vi i, haha!

Trevlig, och förhoppningsvis frisk, helg!




/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata långsamma låtar. Ett tema som hade varit ganska orimligt för bara ett år sedan faktiskt. Jag är otroligt kräsen när det gäller band som lirar långsamt - kanske är det så att jag inte har tålamod nog för band vars musik drar sig fram likt döende bältor, kanske är det så att många band som lirar långsamt helt enkelt är dåliga. Vad vet jag, haha!

I vilket fall - 5 låtar som jag verkligen gillar som sällan går över bpm på 180 har jag valt ut till veckans fredagslista.

Vi kör.

Hade jag öppnat med något annat band än BLACK SABBATH hade ni nog stått i farstun och ropat "orimligt, orimligt!". Nestorerna till metal överhuvudtaget var fram tills dess att Ozzys röst gick från acceptabelt dålig till urusel ett av världens bästa band. Kollar man in bandets diskografi så blir det ganska uppenbart att här har det skrivits musik som står pall för tidens i vissa fall obönhörliga rivningskula. Första låten på första skivan "Black Sabbath" chockade en del av världen. Desto större var jublet från de som uppskattade den släpiga tyngden som bandet sedan representerade mer än lovligt bra.

För en hel massa människor är MORBID ANGEL världens bästa death metalband. De ligger helt klart på top 10 vad mig anbelangar. I tidens gryning (läs 1990-talet) fanns det ett program på TV som hette Diezel där Jerry Prütz, Tony Balogh och Martin Carlsson pratade hårdrock och visade videor. När jag fick se MORBID ANGELs video till "Blessed Are The Sick" tyckte jag att det var det mest blasfemiskt onda jag sett. David Vincent gick runt i bar överkropp med läderbyxor och väste om "ever lusting pain". Det var, och är, fortfarande en sån klasslåt att jag kände mig nödgad att ha med den.

Malmöbandet PYRAMIDO hör till den skara band som konsekvent kör långsamt som jag verkligen uppskattar. Här finns sådan låtskrivartalang att man häpnar. Jag började lyssna på bandet när de släppte "Salt" 2011, och har sett bandet agera förband till rätt många extremt mycket snabbare akter på KB och ändå vinna över publiken på sin sida. Det är imponerande. Senaste skivan "Saga" från förra året var en lika triumfartad uppvisning som vanligt. Jag fastnade för Ingen människa är en ö redan från första lyssningen. Bandet har precis det rätta släpet som jag uppskattar. Ronnie Källbäcks sång ber jag er särskilt notera. Så hemsökt klagande att man ryser.

Fantastiskt bra doomband från Dartmoor i England. Jag provade på vinst och förlust deras senaste skiva "Consolamentum" och blev synnerligen imponerad. Glatt överraskad faktiskt! Sedan skivan kom ut har sångerskan Sharie Neyland lämnat bandet, vilket är synd då hon har en röst som sätter sig i lekamen så det bara smäller om det. The Silence är en lång låt, men blir inte alls tråkig. Den mer än lovligt sympatiska och vänliga ljudbild som möter trumhinnorna är ytterligare en faktor till dyrkan.

Ytterligare ett band som jag lärde mig uppskatta i år. EYEHATEGOD har en brokig och problematisk historia. De har också lyckats mot alla odds ta sig igenom dödsfall, långvarigt narkotikamissbruk och göra det bästa albumet under sin karriär. Här har ni en skiva som till skillnad från så många andra som heter samma som bandet verkligen lever upp till förväntningarna. Flags And Cities Bound har likt flertalet av bandets låtar ett obönhörligt sväng. Tyngden är förkrossande. Ljudbilden massiv.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 45: Långsamma låtar

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Jag fick lite blodad tand med förra veckans fredagslista då jag ju tog upp musik från bland annat 1985. Och då började jag ju fundera. 1980-talet. Det var ett årtionde som jag växte upp under - jag föddes 1976 så början av 80-talet har jag ju minst sagt dimmiga minnen ifrån. Att jag köpte IRON MAIDENs "The Number Of The Beast" 1988 kommer jag dock ihåg tydligt.

I vilket fall - jag bestämde mig ganska fort för att jag skulle göra en fredagslista som spänner över åren 1980-1989. En låt för varje år. Varför göra det lätt för sig? Nä, precis.

1980. IRON MAIDEN släpper sitt första album. Vi som gillar bandet vill gärna hävda att hårdrocken med detta släpp förändrades i grunden. I vilket fall så är låten The Phantom Of The Opera en av de bästa låtarna som bandet gjort. Att den håller fortfarande över 30 år efter det att den skrevs är jag fullt benägen att hålla med om.

1981. MÖTLEY CRÜE släpper "Too Fast For Love". Vill man vara elak skulle man kunna säga too high too fuck, men det stämmer uppenbarligen inte med detta band heller. Hair metalscenen som den såg ut under det dekadenta 80-talets Los Angeles handlade så mycket mer om att se "rätt" ut än att kunna erbjuda verkligt habil och stringent spelad musik. För som kollega Lina S har sagt så är detta  "musik där byxan är tight och håret brandfarligt". Observera det fejkade dubbeltrampet från Tommy Lee i Live Wire som är låtvalet.

1982. Finns det ett band som förkroppsligar ett hat mot hair metalscenen så måste det vara VENOM. Jag fascineras av att dylik musik som "Black Metal" som VENOM släppte just 1982 existerade samtidigt som Vince Neil och kumpaner struttade omkring och var höga mest hela tiden. VENOMs musik låter numera inte speciellt skrämmande, men 1982 måste detta ha framstått som oerhört hårt och chockerande, haha!

1983. MERCYFUL FATE släpper alla tyglar vad gäller falsettskrik på "Melissa". Detta är ett av Alexanders favoritband, mycket gissar jag på grund av att King Diamond återfinns på sång i detta gäng som enligt Metal Archives är "on hold". Ni som tycker att ni känner igen låten - METALLICA har gjort den i en coverversion som låter betydligt hårdare, men inte nödvändigtvis bättre. Jag har lyssnat (såklart på Alex inrådan) en hel del på just denna låt jag valt till listan - Curse Of The Pharaohs och fascineras fortfarande av vilka sinnesjuka skrin som dominerar låten.

1984. TWISTED SISTER släpper "Stay Hungry". Alldeles oavsett om man känner till skivan så kan jag garantera att man hört minst en låt från den skivan någon gång. Jag tänker då framför allt på We're Not Gonna Take It eller I Wanna Rock, två monsterhits som förfärade föräldrar. Jag menar allvar. Videon till I Wanna Rock var det tuffaste man sett. Det tyckte i alla fall en mycket ung undertecknad (jag var 8). Mamma var chockerad. 2009 såg jag bandet på SRF då de körde hela skivan. Det var magiskt bra och bandet golvade mig totalt och visade med emfas alla andra headliners det året (IN FLAMES och HEAVEN AND HELL) inte hade där att göra. Prick så bra var TS. Låtval Burn In Hell. 

 1985. PENTAGRAM släpper sitt debutalbum. Detta gäng har i stort sett blivit ihjälkramat av hipstermaffian då de låter precis rätt retroartat även idag för att folk ska gå i spinn. Relentless är en fint svängande låt som med tydlighet visade att även 1985 fanns det band som ville låta som om det fortfarande var 1978.

1986. ACCEPT släpper "Russian Roulette". Andra skivor som släpps detta magiska år inom metal: "Master Of Puppets", "Reign In Blood" och "Peace Sells...but Who's Buying". Alla känner till detta, så därför tyckte jag att det kunde vara på sin plats att ta en låt från ett band som har gjort sig ett namn på att streta på och leverera habil musik år ut och år in.

1987. TESTAMENT släpper "The Legacy". På denna skiva finns en av mina absoluta favoritlåtar med bandet. Det kan fanimig vara en av mina favoritlåtar överhuvudtaget: Burnt Offerings. Den har allt en bra thrash metallåt ska ha om ni frågar mig. Inser ni inte detta när ni lyssnar på den är något fel, haha!

1988. HELLOWEEN släpper "Keeper Of The Seven Keys pt. II". Jag gick fullständigt bananas när jag hörde Eagle Fly Free första gången. Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa power metallåtarna som gjorts genom tiderna. 12-åringen Martin häpnade över hur många cymbaler som Ingo Schwichtenberg tycktes ha på sitt trumset. Jag hade 2. Men här var det ju cymbalmarkeringar i varenda jädra takt. Ja, ni fattar varför jag har valt denna låt, eller hur?

1989. MORBID ANGEL släpper "Altars Of Madness" och förändrar hela metalvärlden. Alla andra band gömmer sig i skräck över två saker:
1. MORBID ANGEL kan spela skjortan av alla
2. Metal har aldrig låtit mer ondskefull och hård som på denna skiva.

Jag kan inte tänka mig en värdigare avslutningslåt på veckans fredagslista än magiska Maze Of Torment.


/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Fredagslistan 2013, vecka 40: Skräck

Godmorgon! 

Denna vecka ska vi prata lite skräck. Det är ju ingen hemlighet att metal och skräck ofta har ingått en minst sagt bloddrypande allians för att chockera samtiden. Eller bara för att ha lite roligt, haha!

Jag räknar med att i alla fall några av er känner igen karaktären till vänster? Leatherface såklart, och då pratar vi originaldåren från "The Texas Chainsaw Massacre" från 1974 i regi av Tobe Hooper  och inte den likt ack så många remakes inte fullt så förträffliga filmen från 2003. 
Gick man som jag och Susanne i skolan under 1980-talet så kommer man med stor sannolikhet ihåg den så kallade videovåldsdebatten som härjade under denna tid. Det cirkulerade då en VHS med olika exempel på videovåld som vi intet ont anande småttingar utsattes för som innehöll både scener från Tom & Jerry och scener från Motorsågsmassakern. Hugaligen säger jag. Då är jag betydligt mer oroad över en generation 90- och 00-talister som har vuxit upp i en värld med Idol och allköns annat skit som har avtrubbat människan mer än Jasons machete genom 20 offer någonsin kommer att göra. 

Susanne har dock valt att grotta ner sig i soundtracket från remaken från 2003. Och varför inte, då soundtracket minsann inte är så dumt. 

Susanne väljer att öppna sådär lite skönt grungigt med Sydafrikanska SEETHER och deras Pig. Värt att veta om SEETHER är att de hade en viss heyday när de valdes att öppna för extremt radiovänliga EVANESCENCE på deras världsturné och att det förekom visst kuttrasju mellan Amy Lee och Shaun Morgan. 

Betydligt hårdare tongångar från MESHUGGAH och låten Rational Gaze. Den låten har en skönt scizoid slinga som väl sätter tonen och ett, likt många av bandets låtar, ett skönt driv. 

MORBID ANGEL. De har ju haft bättre produktioner än den på "Heretic" om jag säger som så. Låten Enshrined By Grace är dock inte så dum med sitt frenetiska renspisk. 

Jag kan helt ärligt säga att NOTHINGFACE är ett band jag inte alls kände till förrän Susanne la en låt av bandet i listan. Inte helt tokigt får jag säga. Bandet, från Washington D. C. hade ett minst sagt stormigt liv. 

[2006] guitarist Tom Maxwell and bassist Jerry Montano began a project entitled Hellyeah with Vinnie Paul, formerly of Pantera and Damageplan, as well as Chad Gray and Greg Tribbett of Mudvayne. They released their debut album on April 10, 2007 via Epic Records. Following its release, Jerry Montano was fired from the band after allegedly assaulting Tom Maxwell and making gun threats while drunk at the album release party.<sup>[15]

Allt enligt Wikipedia.</sup> 

 ^{HATEBREED från Connecticut. Jag har faktiskt ingen relation alls till det bandet. Maniskt malande Below The Bottom är dock inte helt tokig.} 

^-Pausfilm-

^{Sådär - var ju tvungen att ha med Jason på ett hörn.} 

^{Jag tänkte lite annorlunda när det gäller min del av listan. Jag funderade på vilka skräckfilmer som jag håller som personliga favoriter och lyckades faktiskt få ihop titlar med filmer eller karaktärer.} 

 ^{LAHMIA från Rom. Lazio närmare bestämt. Jag vet inte hur många av er som såg en film betitlad "Drag Me To Hell" som kom 2009? Jag tyckte den var helt fantastisk, och den skrämde verkligen mig. Ja, lite lättskrämd är jag, haha! I filmen utsätts huvudpersonen Christine Brown för just en lahmia efter att hon har förnekat en bankkund ytterligare dröjsmål med återbetalning av lånet vilket leder till att den äldre kvinnan vräks. Hämnden blir gruvlig.} 

 ^{DEFTONES. Det kan vara första gången vi har med det bandet på listan. De har på "Koi NoYokan" med en låt som heter Poltergeist. Jag blev vettskrämd av den filmen kan jag säga. Den kom 1982, men jag såg den först när jag var kanske 10 eller 11 hemma hos en kompis. På kvällen var jag livrädd för att somna och jag hade länge en djup respekt för TV:n. Regin stod förresten redan bekante Tobe Hooper för.} 

 ^{DEATH, med låten Evil Dead. Filmen med samma namn är en klassiker i genren. Jag pratar då givetvis om originalrullen från 1981 och inte den mer än usla remaken från i år. Jag menar du kan inte gå fel med demoner. Du kan verkligen inte det, haha!}

^{ENTOMBED har ju en djupt känd kärlek för det morbida. Jag blev helt lyrisk då jag kom på att de gjort en låt som heter Hellraiser. Ingen sång förekommer i låten. Istället har bandet klippt in soundbites från själva filmen. Resultatet är väldigt coolt. Filmen "Hellraiser" från 1987 är ju en dunderklassiker och huvudskurken Pinhead ett synnerligen välidentifierat monster. Filmens tagline Demon to some. Angel to others är ju också väldigt cool.} 

 ^{SAVATAGE. Ett inte helt tokigt band. På finfina "Edge Of Thorns" har de med en låt som heter Damien. Då tror jag att det är några som börjar associera till fina rullen "Omen" från 1976. En gastkramande historia där en amerikansk ambassadör spelad av Gregory Peck får reda på att hans son, Damien, faktiskt är antikrist. Ja, vad säger man: världsklass!}

^/Martin

^{Fredagslistan 2013, vecka 40: Skräck} 

Semestersviter

Så är en metallbibliotekarie tillbaka från semestern. Fyra veckor går fort, speciellt när man reser runt och letar skivor och annat. Och går på konsert. Jag ser att Martin inte är helt tillfreds med TESTAMENTs nya LP, jag tycker synd om honom och spelar min lite extra högt med honom i åtanke ikväll. En stark skiva enligt mig och True american hate kan mycket väl vara en av de bästa låtarna bandet någonsin presterat.

En annan skiva som äntligen kommit är ÄNGLAGÅRDs tredje skiva "Viljans öga". Jag fick cd´n för någon vecka sedan men har avstått från att lyssna eftersom jag väntar på den limiterade LPn som innehåller lite bilder och annat krafs som förhoppningsvis förhöjer initiallyssningen. Dessutom har det varit alldeles för bra väder för att lyssna på sådan känslosam, nästan tungsint musik. Jag längtar efter att höra skivan, titta på bilderna och njuta en stilla kopp kaffe alltmedan regnet rinner längs fönsterkarmen. Allt har sin tid.

På Repeat Records i Lund hittade jag två förnämliga nypressade dundersvåra skivor, MESSAGEs lilla mästerverk "From books and dreams" och JOSEFUS hårda "Dead man". Message har gått varm där hemma under de senaste veckorna, en intrikat liten rackare att sätta tänderna i. Det gillar jag.

Häromdagen läckte den kommande ommixade "Destroyer" av KISS ut på iTunes, och vips fanns den såklart även hos oss som inte har möjlighet att köpa därifrån. Varför man släpper den i endast detta format innan de fysiska skivorna kommer ut är för mig en gåta, man dödar ju sin egen marknad lite. Jag har både vinylen och cdn bokade sedan länge så jag lyssnade med gott samvete bums igenom den utläckta iTunesversionen. Jag ska inte döma grisen efter båren eftersom det trots allt är en mp3:a jag lyssnat på, men sådär vaaaaaaansinnigt stor skillnad är det inte. Lite punchigare, säkert en massa loudness som vanligt, Aces hemska originalsolo i "Sweet Pain" och lite annat ska locka människor att köpa skivan en gång till. Det som glädjer mig mest är att Peters trummor hörs lite mer i denna mix och hans spelande blir därmed faktiskt höjdpunkten på en skiva som de flesta Kissfans kan helt utantill. En passus, som i princip alla ommixar är, men en rolig sådan.

Nu går vi en hård jävla höst till mötes gott folk. Taget ur huvudet har vi inom kort ALICE COOPER på Liseberg (på onsdag!), WASP i Varberg, ACCEPT i Köpenhamn, SNOWY SHAW i Varberg, KREATOR & MORBID ANGEL i Köpenhamn, och med guds försyn MARILLION i Tyskland någonstans. Och lite annat. En bra höst helt enkelt.

Från en av de fina kvällarna jag såg för knappa två veckor sedan bjuder jag på en hit.

/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om en gammal Kissadress igen. Det tar aldrig slut.)

Fredagslistan vecka 2 - den snygga listan.

Mina vänner, fredagen är över oss igen och vid det här laget vet ni vad som väntar. Just det, listan. I ett (fåfängt?) försök att hotta till det hela lite, utmana oss själva, förnya, variera, sätta guldkant eller vad man nu vill kalla det, så har vi spånat fram ett antal finurliga teman att följa medelst kadaverdisciplin när det kommer till låturvalet. (Teman som handlar om både det ena och det andra kan jag avslöja redan nu. Jo jo, håll i hatten kamrater, det här kan gå precis hur som helst.) Med andra ord, nya tider stundar - åtminstone denna vecka då vi har makat listan enligt riktlinjen snygga bandloggor. Endast band som passar in under den benämningen platsar denna fredag, resterande göre sig icke besvär. En annan nyhet som drabbar oss på ett lite mer fasansfullt sätt är att den gode herr Bergdahl icke längre är med oss i listsnickrandet, detta på obestämd framtid. Alex tar helt sonika en liten semester och vi hoppas förstås att han är tillbaka fortare än kvickt (alternativt snabbare än han själv hinner säga New York). Kom snart tillbaka, du är redan saknad!

Med detta sagt ger vi oss i kast med veckans skapelse. Först ut är mina tio låtar och vi inleder på den något dystra och skogsinriktade vägen, vi kan kalla den nordiskt mörker möter vilda djur. DARKTHRONE, also known as The master king of kvistiga loggor, sparkar igång det hela tätt följda av WITTR (ja, ni vet ju vilka jag menar men det är så hiskeligt långt att skriva ut hela bandnamnet. Så mycket bättre då att göra en jättelång parentes om det hela istället och därigenom spara tid!) och bröderna hårdrock NIFELHEIM. Ingen logga borde vara komplett utan en fladdermus. Egentligen. Det här vet vi alla innerst inne.

Följer på detta gör lite svensk kvalitetsdöds utan några direkta krusiduller. DISMEMBER dyker förstås upp samt BLOODBATH vars senaste bandtröjor för övrigt hyllar fina kultfilmerna Omen nr 1 och 2. Fjäder i hatten för detta initiativ.

Raskt går vi vidare mot mörkret igen och hamnar i ARMAGEDDAs trygga famn som avslutning. Kvistar, blod och bråte får vara samlingsorden för mina bidrag, som bubblare kan nämnas GLORIOR BELLI, GNAW THEIR TONGUES, BATHORY, SVARTSYN och SARCOFAGO. Ja, listan kan göras lång men låtom oss istället kika på herr Benschs bidrag. Här kan vi se en ganska bred spridning från väna toner i form av mr Åkerlunds andra band via klassisk floridadöds till det rena raka renset som stavas NASUM.

Om jag ska dra någon parallell loggorna emellan får jag nog säga att många av dem går in under den välkända stilmallen bokstäver i form av blankvapen eller liknande tingestar som det går att hugga med. Ta exempelvis DEATHs karaktäristiska lie, MORBID ANGELs eldgaffel, DECAPITATEDs slingriga sågklingor och OBITUARY som får mig att tänka på kastknivar vilken dag som helst i veckan. Kort sagt, stickvapen är även det ett framgångsrecept vad gäller bandloggor. Beskåden:

De enda som egentligen sticker (pun intended) ut från mängden är OPETH men å andra sidan fungerar deras mer naturromantiska sida lite som en balansvikt mot resten. En rolig detalj i sammanhanget är att vi helt ovetandes, på något mirakulöst sätt lyckats synka ihop bandvalen. Jag satt t.ex. länge och försökte hitta på legitima ursäkter till varför jag inte tog med DEATH och ENTOMBED, dessa gamla käpphästar i snygglogobranschen. Visar sig att båda banden plockades upp av Martin och listan kan på så sätt anses vara helt komplett. Sen ska erkännas att jag fuskade bort min MORBID ANGEL-låt bara för att vi inte skulle ha med ett band två gånger. Men för övrigt har inget lagts till eller dragits ifrån i syfte att göra listan vackrare, cross my heart (of darkness). Ja, det är bara att gratulera till denna promenadseger, säga några ave satanas och förstås lyssna på listan.

Med förhoppningar om en trivsam helg.

/Susanne

Fredagslistan vecka 2 - Snygga bandloggor

Fredagslistan vecka 50 - en tidsresestudie

Temat för veckans fredagslista går inte av för hackor, vi har satt tänderna i en utmaning av rang - decennierna 1970-90 har avhandlats. Vi delade helt enkelt ut ett årtionde till var och en enligt följande: Martin förpassades till 70-talet, Alex fick förbarma sig över 90-talet och själv fick jag den stora äran att botanisera i 80-talets fluffiga träskmarker. Det är väl ingen större hemlighet att Alex gärna rör sig i skivbackar á la 70- och 80-tal medan jag och Martin helst gräver runt i 90-talet och framåt, därav blev det hela lite av en utmaning. Herrejesus, jag var faktiskt smått förskrämd till en början. Tänkte kallsvettigt att nog släppte väl åtminstone MAYHEM en eller annan skiva innan 80-talet vände blad och blev till 1990. Eller skulle allt falla i Jon Bon Jovis håriga famn? Nå, det visade sig bli en riktigt rolig resa som vi tar oss igenom kronologiskt som sig bör. Egentligen borde vi kanske ha tagit det här steget längre och kört tidsenlig klädsel hela veckan också. Kan se framför mig Alex i rutiga grungeskjortan och skogshuggarkängor i beige mocka och Martin med ohyggliga polisonger och skjortor i syntetmaterial. Och mig själv i... Nej förresten, det var nog verkligen lika bra att vi inte körde dresscode till det här experimentet. Nu kör vi istället listan fortare än kvickt.

Saturday night fever
Huruvida John Travolta skulle svänga sina lurviga discoben till Martins 70-talsdängor ska jag låta vara osagt.  Själv tycker jag att RAINBOW gör ett riktigt bra och tillika svängigt jobb med låten Kill The King. Sedan tågar RUSH in och det blir en temposänkning utan dess like. Vilket inte nödvändigtvis måste vara en dålig grej, låten i sig är bra men bitvis håller jag faktiskt på att somna och går istället vidare till nästa alster i listan, JUDAS PRIESTs Tyrant. Jag tycker att de låter bra mycket proggigare här än jag är van vid, men skam vore väl annars när det är 70-talet vi tar oss an. VAN HALENs välbekanta introslinga till Ain't Talkin' 'Bout Love är det svårt att inte känna igen även om man verkligen anstränger sig men jag hade kunnat svära på att det där ljudet kommer från 80-talet. Där högg jag alltså i sten. AEROSMITH avslutar 70-talseran och vi lägger bluesigt gitarrgung och orange-bruna färgskalor åt sidan för en stund.

Girls just want to have fun
Vissa skulle nog hävda att jag utför någon form av helgerån som helt utesluter glam, sleaze, hair metal och överlag spandexbralleband i min del av listan. Och om sanningen ska fram så hade jag faktiskt vissa problem med att låta min barndoms TWISTED SISTER falla ifrån men så fick det bli.  För varje sak man väljer väljer man också bort något annat och SEPULTURA, DEATH och SLAYER kändes obligatoriska att ha med. De får också inleda min del av listan och följs upp med NIHILISTs Carnal Leftovers. Bandet bildade ju sedermera ENTOMBED men det visste ni redan. Avslutningsvis gör NAPALM DEATH en insats med Unchallenged Hate från studioalbum nr 2 i kronologin. Det var svårt att välja ska jag säga. Hiskeligt svårt. MORBID ANGEL skulle jag velat ha med här. Och tidiga MAYHEM som sagt. Kanske MORBID och NECRODEATH också. Tidiga METALLICA förstås som ju inte finns på Spotify. Ja, man kan inte få allt, vi kan istället konstatera att jag blev motbevisad, allt bra gjordes inte på 90-talet utan en hel del kommer från tiotalet år innan, axelvaddar or no axelvaddar.

Smells like teen spirit
Alex går ut med en känslomässig och något klistrig ballad signerad SHADOW GALLERY, vars namn jag tyckte mig känna igen lite vagt och mycket riktigt hade Alan Moore och hans (grafiska novell) V för Vendetta ett finger med i spelet här. The Shadow Gallery är nämligen namnet på hjälten V's hemliga bas och bandet som tidigare hette SORCERER bytte väl då de insåg Moores storhet kan jag tro. Nå, vi lägger serienördsreferenserna åt sidan en smula och går vidare.  PRIDE & GLORY puttrar på med lite svängig sydstatsrock och lämnar sedan över till brittiska giganten Bruce Dickinsons väna stämma. Sen blir det tempohöjning i form av FEAR FACTORY, ett  gott initiativ från Bergdahls sida och ett något oväntat inslag. Pluspoäng för det. Brian Robertson som får den äran att avsluta Alex del och tillika listan som sådan gör mig varken till eller från faktiskt, det är habil bilradiorock i min bok som funkar i bakgrunden. Gott så.

Jag vill också passa på att redan nu varna för årets sista lista där vi kommer att ta i till bristningsgränsen med allt som varit lyssningsbart under det gångna året. Ni förstår ju själva, det blir en urladdning av katastrofala mått. Lika bra att ni börjar förbereda er medan tid äro. Värm upp, stretcha och ha kaffetermosen i högsta beredskap.

Men först, veckans lista och två dagars ledighet. Enjoy.

/Susanne

Fredagslistan vecka 50

Videor & shit

Tydligen fyllde MTV 30 häromdagen - kanalens relevans idag inom musikscenen är i bästa fall begränsad, men jösses vilken betydelse kanalen hade när den drog igång. Listan på videor som man suttit klistrad framför är både lång och i vissa fall högkvalitativ.

Okej, metalband har ju inte gjort sig kända för att göra videor som är direkt banbrytande, men i början på 90-talet var man ju så svältfödd på videor att man kollade på det mesta och tyckte det var i alla fall okej - de visades ju i vilket fall på Headbangers Ball som ju var den hetaste skiten sedan månlandningen. Så tänkte man i alla fall. Första metalvideon som jag såg på kanalen var SLAYERs "War Ensemble". Idag har videons estetik endast nostalgins skimmer över sig, men då var det ju det värsta man sett.



Eller den här gamla godingen: Nick Menzas trumrigg drog ju av förklarliga skäl ögonen till sig. Man får ju faktiskt tänka på att på denna tiden fanns inte internet, så man kunde ju inte gå in och kolla in riggen för att fatta exakt hur cymbalerna var upphängda, utan det fick ju bli att kolla på videon så ofta man bara kunde. Tack och lov var ju låten inte helt dum, haha!



Eller denna. Fy satan vad man tyckte denna låten och videon var ond! Får fortfarande rysningar av hur bra den är.



Vi avslutar med den här jäkla trevlighetssmockan. Jag höll på att överdosera på SEPULTURA då bandet släppte "Arise" 1991. Jag tyckte att plattan var bland det bästa som släppts (vilket jag fortfarande gör) och svalde såklart videon med hull och hår.



/Martin

Försenat torsdagstrams

Metal 1:
UPS gladde mitt liv lite idag när de meddelade att min Ozzy Osbourne Blizzard Of Ozz 30th Anniversary-box äntligen äntrat landet. Det tog hiskeliga 3 dagar från Nashville till Helsingborg, läs och lär Posten!

Metal 2:
En annan box jag inmundigat nyligen är Morbid: Year Of The Goat. (Dead´s band innan gick med i Mayhem för den oinvigde). 3 LP-skivor och en fin och utförlig bok. Förvänta er recensioner på båda boxarna på en metallbiblioblogg nära er.

Minnen:
När jag var 11 år och morsan släpat med mig för att se KISS i Köpenhamn (1988) visste lyckan inga gränser. Jag hade med morsans gamla instamatic-kamera (minns nån dem?) och tog fem bilder. När vi lämnade in filmen för framkallning så sade fotobutiken att det inte fanns något på negativen. Besvikelsen var nästintill förödande. 16 år senare i en fotobutik i Växjö sade den pigge killen bakom disken "jomenvisst, de tar vi fram". En timme senare stod jag med bilderna i handen, det är inga fotogropiska mästerverk men det är mina egna bilder från min första KISS-konsert, och i den egenskapen är de ovärderliga. Nedan finner ni ett av de bättre fotona, jag lade upp två på min Livinginthepast-sida. Those were the days, eh?



EDIT: Jag får inte rätt på bildens format, men klicka på den så syns den i all sin prakt.

/Alex

Fläskig uppdatering på WeRock

Ni får ursäkta att jag slår mig lite för bröstet när jag berättar att det finns en lång artikel om Copenhell Festival av undertecknad på WeRock.

Hela festivalen var mycket trevlig - ett tajt, gemytligt område med riktigt bra scener, mindre bra öl, förstklassigt umgänge med danskar och ett idogt skålande och allsångsskrålande öltält. De hade under en period på lördagen en DJ som matade på med låtar som Run To The Hills, Killing In The Name Of, Walk och andra väldigt klassiska dängor. Publikfriande? Som satan, men jag hade inga problem med det.

Nedan har ni ett exempel, courtesy av bästa festivalpolaren Linda Grandsjö.

Inte nog med det - ni kan ta del av ett styck sågning av "Illud Divinum Insanus", MORBID ANGELs riktiga haveri till platta, ett styck hyllningstext av "Ritual" det hittills starkaste albumet av THE BLACK DAHLIA MURDER, samt recensioner av "The Wretch" från dundertunga THE GATES OF SLUMBER och "Heathen Warrior" av STORMWARRIOR från kollegorna Robert och Mats.

Längre fram i veckan kommer ni kunna ta del av Henriks och BiblioteKarins rapport från Metaltown - med rörligt material dessutom.

/Martin